Nordsjøen (2021)

Nordsjøen är den sista av fyra katastroffilmer från Norge i mitt lilla miniprojekt. Filmen kom ut så sent som förra året. Den är regisserad av John Andreas Andersen som också gjorde Skjelvet. Den filmen var mycket bra och denna är inte så tokig den heller.

Som vi nu vet är det riktigt farligt i Norge. Men inte bara på land, i tunnlar eller i fjordarna utan också ute i Nordsjön just utanför kusten där botten består av en gigantisk platta om kanske kan få för sig att ge sig iväg ner i djupet. Om när det sker blir det dåligt för alla oljeborrplattformar som står fast förankrade i botten. 

Filmen handlar om Sofia och Stian. Sofia arbetar med forskning och undervattensräddningar tillsammans med sin närmaste kollega Artur. Stian är en teamledare på en av oljeborrplattformarna. Filmens spänning byggs upp när larm går i övervakningscentralen inne på land. Tiden är knapp. Plattformarna måste evakueras men först måste oljan stängas av för att förhindra naturkatastrofen. Stian beger sig frivilligt ner i djupet för att rädda upp situationen. Och där blir han kvar. Alla "vet" att han är död. Men filmens hjältinna Sofia vägrar tro på detta och tar med sig Artur ut på ett "one woman and one man in love"-mission för att rädda Stian.

Ja, spänningen kan man inte klaga på. Sofia är något av en super woman och gör det ena stordådet efter det andra för att rädda sin käresta. Samtligt svansar den illa dolt kärlekskranke Artur efter henne som en bortsprungen hundvalp. Artur är filmens klart mest intressanta karaktär. Hans roll i dramat är inte obetydligt men han är så underspelad att jag undrar om filmteamet helt glömt bort honom. Man blir nyfiken på mer. 

En av filmens hårdaste scener var när Sofia och Artur undersökte den först sjunkna plattformen med en robot och hittade en man i en luftficka. Vanmakten de kände när de inte kunde hjälp honom kände jag ända in i märgen. Mannens skrik om att han inte ville dö på det viset... Fruktansvärd scen. Filmen bjöd på några riktigt svåra situationer och jag fann den välkommet osentimental.

Helt klart en bra katastroffilm. Heja Norge.

Betyg: 3/5

Operation Mincemeat (2021)

Vi alla har våra favoritgenrer. En av mina är dramafilmer om spelet bakom kulisserna i det kalla kriget eller andra världskriget. Och om det senare handlar denna brittiska produktion. Operation Mincemeat var namnet på den operation engelsmännen utförde för att lura Hitler om var de skulle landstiga i Medelhavet sommaren 1943. Ett år senare pågick liknande operationer för att lura tysken var D-Day skulle ske. De allierade landsteg på Sicilien och detta ville de givetvis dölja. Istället låtsades de sikta in sig på Grekland.

Som taget ur en spionroman av Ian Flemming dumpade de en död kropp med en påhittad identitet utanför den spanska kusten. Spanien var vid denna tiden neutralt. Men britterna visste att de spanska myndigheterna läckte som ett såll och att tyskarna lätt skulle få tag på alla eventuella hemligheter som den döde kroppen hade med sig. De planterade dokument som indikerade en förestående invasion av Grekland.

Filmen är pratig och miljöerna är fantastiskt tidstrogna. Den innehåller inte mycket action, det är inte den typen av krigsfilm. Skådespelarna bär den på sina axlar. Det är bra, men inte lika bra som Darkest hour med Gary Oldman som vi sett så många gånger. Den filmen har både bättre manus och skådespeleri.

I dagens film lyser Colin Firth i huvudrollen starkast. Andra framstående ansikten är Kelly MacDonald, Mark Gatiss och Jason Isaac som M. Penelope Wilton som spelar den äldre vänliga damen på bänken i After Life är mycket bra här också. Matthew Macfadyen var ny för mig och han skötte sig riktigt bra som motpol till Colin Firth.

M frågar sig den observante läsaren. Ja, detta är en sann historia, något man kan läsa om på både internet och i böcker, och detta är den operation som en ung Ian Fleming deltog i och hans chef kallas M här i filmen. Oklart om just detta är taget ur historien. Jag gissar att Flemings roll har gjorts lite större i filmen men det gör mig intet. Det är mycket lustigt med flera små och rara blinkningar till Flemings kommande bokserie om agenten vi alla älskar. Fleming spelas av den för mig obekante Johnny Flynn.

Allt som allt var detta en mycket trivsam film och den får en stark trea. Långt ifrån lika bra som Darkest hour men klart sevärd och värd en stark rekommendation.

Betyg: 3+/5

The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

Petite Maman (2021)

Petite maman är en otroligt vacker liten anspråkslös film. Det är en typ av film som berör tittaren rakt in i hjärtat om tittaren så tillåter. Det är också en fantasy-film, eller ett modernt drama med magisk realism vad det nu kan vara...

Filmens huvudperson Nelly är en åttaårig flicka som åker med sina föräldrar för att städa ur hennes mormors hus efter att den älskade mormodern fridfullt dött av hög ålder. Nellys mamma beter sig förväntat konstigt efter moderns död och Nelly själv funderar på att hon inte visste att det var sista gången hon sa farväl till mormor när de sågs sista gången. En mycket komplex men ack så vanlig situation. 

När Nellys föräldrar rensar i den lilla stugan beger sig hon ut i skogen och träffar där på Marion, en flicka i samma ålder som hon själv. Därefter uppstår magi både i filmens värld och för oss åskådare.

Skådespelarna bär filmen på sina axlar och de två flickorna som spelar Nelly och Marion är suveräna. Det är alltid lite vanskligt med barnskådespelare med ett avgrundsstort spann på hur de klarar av att spela naturligt. Dessa barn klarar det utmärkt. Att behandla vuxna frågor via barnets ögon är ett spännande grepp men det kan vara svårt. Här går det lekande lätt.

Det är ömt, vemodigt och stillsamt. En sorglig film som jag ändå inte blir ledsen av. Det sprakar inte om denna film, den snarare bara existerar. Men ändå en lisa för själen.

Betyg: 4/5  

Hoppa över och läs Sofias tankar om filmen.

The Beta Test (2021)

Vi fortsätter temat med en film vald på grund av regissör/manusförfattare som jag gillar sedan tidigare. Denna gång är det Jim Cummings nya film The Beta Test. Jag gillade hans Thunder Road en hel del, medan The wolf of Snow Hollow inte kom upp i samma nivå men den var en hyfsat underhållande genrefilm i alla fall.

Som vanligt spelar Cummings huvudrollen själv och han är som alltid mycket sevärd. Denna gång får vi en thriller med kopplingar till internet dejting. Typ. Filmen är helt klart intressant.

Jag gillade inledningen mycket. Kul med ett svenska par som pratar svenska! Sedan är filmen klart duglig så länge man inte riktigt vet vad som händer. Det finns en spänning som hålls uppe samtidigt vi får följa Cummings olyckliga och supernervösa huvudperson. 

Tyvärr tappar filmen lite mot slutet. Upplösningen är inte svår att förstå per se, men den känns lita tafatt, närmast ofullständig. Det känns som att slutet inte lever upp till vad första halvan av filmen lovade.

Överlag hade jag mycket kul med filmen och jag kan helt klart rekommendera den. Filmen når inte upp i samma nivå som Thunder Road dock.

Betyg: 3+/5

Those Who Wish Me Dead (2021)

Jag upptäckte för inte allt för länge sedan Taylor Sheridans grymma men fantastiska film Wind River. Därför ville jag såklart se hans uppföljare som regissör, thrillern Those who wish me dead. Sheridan har skrivit många vassa manus, tänker på Sicario, Hell or high water och Wind River som redan nämnts ovan, men som regissör var detta endast tredje filmen. Därmed är det kanske inte så konstigt att det blir lite svajjigt och han blandar högt med lågt...

Those who wish me dead är svagare på alla plan än Wind River. Den utspelar sig i liknande miljö, uppe i norra USA ute i vildmarken. Men där stannar alla jämförelser. Till att börja med känns valet av Angelina Jolie i huvudrollen som filmens absolut största problem. Sen är själva grundstoryn och manus tämligen taffligt också. Till sist känns hela produktionen för billig. Det är en hel del sunkiga specialeffekter och lite billigt att vi aldrig fick se någon klättra upp på utsikts-plattformen trots att de uppehöll sig där av och till under hela filmen. 

Filmens biroller fylls av flera kända ansikten som Jon Bernthal som lokale sheriffen och Aidan Gillen och Nicholas Hoult som lönnmördare. Och även om de var ok höjde det inte filmen nämnvärt. Hela filmen är "helt ok" fast på den svaga sidan. Mest intressant var den nya  Medina Senghore i rollen som den höggravida Allison. Henne hejjade jag på mycket. 

Angelina Jolie övertygade inte över huvud taget som bad assig brandman på gränden till nervsammanbrott. Det kunde ha varit en superintressant karaktär om Sheridan valt en annan skådepelare och skrivit ett mer engagerat manus. Låt oss gissa att han var mer personligt engagerad i sin story i Wind River än i denna...

Betyg: 2/5 

Nobody (2021)

Nobody är en liten actionrökare med Bob Odenkirk i huvudrollen. Han spelar också huvudrollen i Better Call Saul, "spin off "-serien från Breaking Bad. Jag har inte sett den men han är i alla fall en mer intressant skådespelare än de som spelar huvudrollerna i Breaking Bad. Alltid något. Kanske ett kontroversiellt uttalande, men det är så jag lirar denna boll.

Här spelar Bob i alla fall en mr Nobody, som när vi träffar honom verkar vara något av en toffelhjälte och allmänt mobboffer på jobbet också för den delen. Helt enkelt en rejält patetisk man om ens ideal vore våldsverkare. Vilket det bör sig vara i små actionrökare som avnjuts med en whiskey i handen en fredagskväll.

Nu visar det sig såklart att mr Nobody inte är så mesig som det först verkar. Nejdå, han har precis som Liam Neeson i Taken ett speciellt set av "skills". Nobody kan närmast jämföras med John Wick vid närmare eftertanke. Han kastar sig in i fajterna helt utan att bry sig om sin fysiska hälsa. Bara han får boxas, slå och skjuta så verkar han vara tillfreds. Detta handlar om en "wet works specialist" som försökte vända sitt tidigare liv ryggen och leva som en helt vanlig kastrerad man. 

Filmen är kul när den väl kommit igång för då är det "action utan slut" mellan Nobody och den ryska maffian. Elakingar som vill göra sönder hans kropp och elda upp hans familj. Men Nobody tänker sig ett annat slut. Summa summarum en schysste ubervålds-film för fredagskvällen. Glöms dock bort dagen efter.

Betyg: 2/5

The Harder They Fall (2021)

Hade hört bra om denna från podden som man inte längre kan lita på. Det skulle vara en cool anakronistisk western med svarta huvudkaraktärer. Det lät spännande men filmen är mer eller mindre usel.

Regissören är en musikproducent som går under artistnamnet "The Bullitts" så det är kanske inte så konstigt att detta är en sörja till film. The Bullitts må kunna sin musik men filmregi är kanske inte hans starkaste ämne...?

Filmen är en blek Tarantino-kopia med utan Quentins tydliga stil och säkerhet inom de ramar han verkar. The harder they fall är "all over the place", en blandning av stilar och idéer som inte funkar ihop. Tempot är förryckt då filmen avbryts hela tiden med malplacerade klipp eller byte av tonalitet. 

Det finns sångnummer i filmen som förstör den "coola" stämningen totalt, de får mig närmast att tänka på en musikal som Moulin Rouge!. Dessutom försöker filmen vara tuff och cool men samtidigt göra "viktiga" instick i samhällsdebatten. I scener där Tarantino lägger in en lång monolog om Madonnas låt Like a virgin eller vad hamburgarna kallas i Amsterdam lägger The Bullitts in något tårdrypande och högtravande om sociala orättvisor. Välj vilken film du vill göra, mr Bullitts. Tryck inte in allt möjligt i samma film. Det blir som när Brasse skulle göra sockerkaka och ville ha med falukorv - för det är ju också gott.

Mr Bullitts har samlat på sig en hel drös med kända svarta skådespelare som tvingas leverera den ena "one-linern" efter den andra i överdrivna tuffa poser. Vi bjuds på många tuffa poser i denna film, det känns som att den är som gjord för 14-åringar. 

Actionscenerna är ibland lovande, tills de helt plötsligt dödar energin i scenerna för att zooma in på någons ögon eller förtydliga någons redan överdrivna rörelser. För att inte tala om att kasta in en eller annan monolog mitt i spänningsscener. Hela filmen är förryckt. Slutfajten är rent ut sagt trist och tråkig.

Av skådespelarna är det bara LaKeith Stanfield som lyckas bra. Huvudpersonen spelas innerligt av Jonathan Majors och han klarar sig undan med hedern i behåll. Men Regina King var direkt dålig. Idris Elba och Zazie Beetz var ok.

Om du söker filmer med skådespelarna som deltar är detta ett bra val, men om du vill ha en bra film då är det bättre att se om valfri Tarantino. Det största problemet med filmen är att den är så svajjig med sin tonalitet och sitt tempo. Det finns sekvenser som var bra men de drunknade i sörjan, så det blir inte ett högt betyg, snarare tvärtom.

Betyg: 2/5

Last Night in Soho (2021)

Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...

 

Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5

Red Rocket (2021)

Nästa kända regissör är Sean Baker som slog igenom 2015 med den unika Tangerine. Två år senare kom han ut med den magnifika The Forida project. Nu har vi då fått en uppföljare och jag var mycket nyfiken om han kunde överträffa den tidigare filmen. Men tyvärr blev det som förväntat, vilket var inte alls.

I Red rocket får vi följa den avdankade porrstjärnan Mikey som återvänder till sin barndomsstad Texas City i utkanten till Houston. Väl där söker han upp sitt ex Lexi som lever hemma hos mamman Lil. Mikey får stanna hos dem ett tag om han lovar att bidra till hyran och matkostnader.

Sedan får vi följa Mikeys öden i den falnande staden bland "white trash" och brustna drömmar. Han längtar efter att kunna återvända till The Valley och återuppta sin ej längre stenhårda karriär. Kan kanske high school-tjejen Strawberry på det lokala donutfiket vara hans biljett tillbaka? 

Strawberry spelas av sångerskan Suzanna Son. Hon är intressant. Filmens huvudperson Mikey spelas av Simon Rex och han borde nog ändå ha nominerats till bästa manlige huvudrollsinnehavare för årets Oscars. Om Baker hade varit en regissör som gått hem i stugorna (hos Oscarsakademin alltså) så hade han mycket kunnat blivit vald.

Precis som i Licorice pizza är det inte handlingen som är det centrala i filmen... Det är känslan, karaktärerna och deras relationer. Denna film är klart bättre och känns mer äkta. Precis som i  The Florida project är det Amerikas baksida som belyses och den amerikanska drömmen som gått i kras. Filmen har ett konstant humoristiskt anslag, mycket mer så än i The Florida project, men där den äldre filmen ändå hade ett gigantiskt hjärta är Red Rocket en elak film ända in i dess svarta själ. 

Det är fascinerande att Baker kan göra två filmer som på ytan förefaller påminna om varandra men som i grunden är så olika.

Jag håller The Florida project som den klart starkare filmen, men å andra sidan är denna klart bättre än Licorice pizza i alla fall. Tripp, trapp, trull alltså.

Som ofta med A24-filmer är den mycket intressant även om den inte sprakade lika mycket som Bakers förra film. Det blir en stark trea!

Betyg: 3+/5

Licorice Pizza (2021)

Denna vecka blir det tre filmer från 2021 som alla är gjorda av noterbara regissörer. Jag inleder med den svagaste av de tre, Licorice pizza från alla filmnördars älskling Paul Thomas Anderson. Jag har lite svårt för PTA och hans pretentiösa anslag till sina filmer. Jag saknar värmen och humorn, eller så finns den där men den går mig förbi. De senaste filmerna som jag känner positivt för är nog Magnolia och Punch-drunk love. 

När jag tittar över hans verk känner jag att PTA är något av en "Robert Altman"-wannabe. Eller hur va? Är Magnolia PTAs Short cuts? I vilket fall som helst gillar jag Altman bra mycket mer än PTA.

Här har vi då en semibiografisk dramakomedi om några ungdomars uppväxt i The Valley på sjuttiotalet. Det är en typisk "slice of life"-film.  Det händer inte så värst mycket som leder någonstans. Istället bygger filmen till stor del på känslan i filmen och att du som åskådare gillar karaktärerna och deras relationer. Tyvärr fallerar filmen för mig på alla de tre områdena. Jag finner mig helt ointresserad av huvudpersonerna och fann dem snarast lite "annoying", alltså vagt irriterande. Stämningen i filmen är... okeyish. Jag tycker att Tarantino gör det så mycket bättre i "Once upon a time in... Hollywood" så denna känns bara futtig.

Istället är det några biroller spelade av kändisar som piggar upp stämningen litet. Tänker på Bradley Cooper, Sean Penn och Tom Waits (kopplingen till Altman!). Vill också hylla några riktigt najsa låtval från eran; Paul McCartneys Let me roll it och Bowies Life on Mars? poppar upp i minnet.

Filmens huvudperson, och PTAs alter ego får man väl anta, spelas av Cooper Hoffman som är son till den briljante men allt för tidigt döde Philip Seymour Hoffman. Jag förstår att folk vill att Cooper ska vara lika bra som sin far, men det var sannerligen inget jag såg i denna film i alla fall. Grabben kommer säkert få fler chanser då Hollywood premierar denna typ av "connections" men han måste visa mer nästa gång. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Alana Haim och hon var supertrist. Det var tråkigt.

Med nöd och näppe en tvåa, men svag sådan!

Betyg: 2-/5

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

The Fallout (2021)

The fallout är en liten amerikansk dramafilm om den sextonåriga Vadas och hennes vänners liv efter en masskjutning på deras high school. En film som betraktar alla de andra offren för det meningslösa och vanvettiga våldet som sker på skolor i USA och andra länder. Filmen spenderar ingen tid alls på förövaren, en klasskompis gissar jag, Han syna aldrig i bild. Det är ett bra beslut.

Det blir en mödosam resa för Vada, Mia, Quinton och Nick. Alla reagerar lite olika, men alla får sina liv förändrade i grunden. Precis som många andra American Independent-filmer har filmen många bottnar och berör flera genrer. Allt spirar dock ur dramat om liv som känns otroligt realistiska. Där finns sorg, humor, rädslor och vemod.

Jag gillar alla skådespelarna. Ynglingarna spelas av för mig nya ansikten som Jenna Ortega, Maddie Siegler, Niles Fitch och Will Ropp. Hollywoodveteraner som Julie Bowen, John Ortiz och Shailene Woodley lånar ut sina namn men också en trygghet som vilar i erfarenhet. Valen av skådespelare fungerar på så sätt på ett metaplan också. Men som filmen visar kan inte alltid de välmenande vuxna hjälpa ungdomarna med den ensamma resa de måste göra.

Jenna Ortega är otroligt bra i huvudrollen. Det är alltid spännande med nya upptäckter av unga skådespelare. Ibland går det bra för dem, ibland försvinner de i glömska. Julie Bowen i rollen som Vadas mamma är också mycket bra, "a bonus", och de två har en av filmens bästa scener ihop mot slutet.

Lumi Pollack i rollen som lillasyster Amelia är hysteriskt underhållande i vissa scener, det ger ett bra tonskifte i en annars ganska tung film.   

Som inlägg i den amerikanska debatten om tillgänglighet av vapen i samhället är denna film både finstämd och högljudd. Bra film helt enkelt. Stark trea.

Betyg: 3+/5

The Ice Road (2021)

Så då slank denna igenom ändå. Det känns som att man har sett klart på actionrullar med den gamle Liam Neeson. Men låt gå, ett varv till på karusellen. Neeson spelar ofta gamla avdankade militärer eller andra våldsmän som på grund av någon oförrätt dammar av sina gamla skills och går till verket att göra våld. 

Det hans Bryan Mills väser fram i Taken brukar ligga till grund för alla hans actiondängare:

"I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you..."

Men i dagens film är han inte en pensionerad militär. Istället är han en veteran som långtradarchaffis. Han har också en brorsa med sig som de facto är en före detta militär, en stackare som lider av står PTSD.

The ice road syftar på de frusna sjöar som används för frakt av rung last, ofta till gruv- och oljebolagen, uppe i norra Nordamerika. Liam Neeson och hans bror tar tillsammans med två andra chaffisar ett uppdrag allt för sent om våren då isarna är förrädiskt tunna att frakta några svintunga borrar till en gruva med instängda arbetare. Men det ska inte gå för lätt så givetvis finns de elaka män som vill förstöra och därmed kunna tjäna mer pengar. En enkel gammal historia.

Tyvärr är filmen slappt genomförd. Det är ett svagt och osannolikt genomskinligt manus. Actioninnehållet är undermåligt och dialogen är som skriven av en PRAO från gymnasiet. Vid sidan av Lian Neeson har Laurence Fishbourne också kvitterat ut en snabb check från filmproduktionen. Predikterbart nog är mr Fishbourne inte med så länge. Han adderade mest ett känt namn till postern.

Inget i produktionen är speciellt bra och överlag var dög denna film inte ens som en förströelse en sömnig fredagskväll. Det hade varit bättre att se om Taken som startade om Neesons karriär på ålderns höst.

Amber Midthunder i rollen som Tantoo var bra och kul att se, men "too little, too late..."

Blir en stark etta!

Betyg: 1+/5

Verdens verste menneske (2021)

Verdens verste menneske är ett drama, en "slice-of-life"-film där vi får följa snart trettioåriga Julie under några år i en fas i livet då de minsta bananskalen kan förändra ett helt liv. Filmen kan säkert slå otroligt olika beroende på hur mycket man känner igen sig i situationerna, känslorna hon känner och valen hon gör med- eller omedvetet. 

Julie är en drömmare som ofta agerar ogenomtänkt och spontant. Samtidigt vet hon hela tiden exakt vad hon vill med sitt liv. Tills hon ändrar sig. Hon är charmig men likväl flyktig från allt som är av vikt. Hon är skör men stark i samma andetag. Det är ett komplext porträtt och själva poängen med filmen.

Den påminner mig inte så lite om Nick Hornbys High fidelity. Jag läste boken samtidigt som mitt liv återspeglade bokens berättelse med ett förhållande som bröts upp för att sedan pusslas ihop igen. Något år senare tog det dock slut på riktigt i verkliga livet. Boken hade sedan länge avslutats med en fråga hängande i luften. Jag har alltid drömt om att Rob och Laura blev lyckliga ihop, men jag gissar att det dock blev slut dem emellan också till slut.

På samma sätt känner jag igen mig i dagens film. Inte nödvändigtvis lika bokstavligt som i High fidelity, men situationer och känslor som Julie berörs av är som ekon ur mitt eget liv. När är det dags att sätta ner foten och stadga sig, skaffa barn och sluta drömma? Små beslut som antogs vara oväsentliga och tillfälliga, kan lika gärna påverka ett helt liv.

Filmer som får mig att tänka på mitt eget liv på detta sätt måste vara bra och denna film är riktigt bra. Renate Reinsve i rollen som Julie och Anders Danielsen Lie som Aksel är otroligt bra. De har charm och en naturlig personkemi. Trots detta vet jag inte ens om jag "håller" på dem som par. Jag velade fram och tillbaka och det var svårt att inte dras med i Julies snabba ryck. När de senare i filmen, flera år senare, möts igen ges vi en av årets starkaste scener. En scen som knappast minskar den sedan några år gryende dödsångesten hos mig själv. Scenen med Aksel och Julie ute i parken utanför hospitalet gav mig hetta i ansiktet, kalla kårar längs ryggraden och en stor, stor klump i magen. 

Betyg: 4/5  

Filmen heter The worst person in the world på engelska.

Dangerous (2021)

Clintans son Scott spelar en antisocial massmördare som besöker sin brors begravning och börja söka efter de som är ansvariga för broderns död. Scott är otroligt lik sin far. Det handlar både om utseende och minspel. Deras likhet är kul men också lite jarring. Är det inte Clintan?? 

Jag vet inte om Scott spelar bra eller inte alls. Figuren han spelar har ingen empati och egentligen inga känslor alls så jag antar att Scott spelar rollen bra. Eller inte.

Den gamle silveryggen Mel Gibson dyker också upp i en begränsad roll som huvudpersonens psykiater. Gibson är underhållande i rollen. Har han sonat för sina brott än? Robert Downey Jr. har i alla fall förlåtit honom. 

Filmmakarna har lyckas få Tyrese Gibson att ställa upp på en liten cameo också. Han spelar en litet mer seriös polisman i denna film.

Dangerous är en film med låg ambitionsnivå. Den kan jämföras med faderns Dirty Harry-filmer på så sätt. Enkla historier där Eastwoods får spela män med högt våldskapital. Däremot saknar denna film vassa instick i samhällsdebatten som de två första Dirty Harry-filmerna genererade. 

Filmens styrka var trots allt Scotts Dexter-personlighet, Mel Gibsons lilla inhopp, samt miljöerna på den vindpinade ön utanför Seattles kust där dramat utspelades. 

Betyg: 2+/5

The Rescue (2021)

The Rescue beskriver en otroligt fascinerande räddningsaktion i norra Thailand 2018. 12 unga pojkar tillsamman med sin unge ledare i ett lokalt fotbollslag blev överraskade av regn och vattenmassor inne i det kända grottsystemet Tham Luang cave. De sökte torr mark längre och längre in i grottorna och var sedan fast ca 4 km in i beckmörkret.

Thailändsk, amerikansk och andra nationers militär och räddningspersonal försökte rädda pojkarna men det såg hopplöst ut. Till pojkarnas räddning kom så två äldre brittiska grottdykare vid namn Rick Stanton och John Volanthen. De hade skills och utrustning för dykning djupare in i vattenfyllda grottor än Navy Seals. Rick och John var nördarna med sitt specialintresse som räddade dagen! Med sig fick de en brokig skara av andra supernördar från alla möjliga länder.

Dokumentären är straight forward. Hela händelseförloppet presenteras rakt upp och ner där dokumentära bilder och återskapning av händelser blandas med intervjuer med överlevande från den tre veckor långa räddningsaktionen. Formatet på dokumentären är inte nydanande, men händelsen som sådan är spektakulär. Oerhört intressant och spännande!

Helt klart en kul dokumentär om när verkligheten överträffar dikten. Lite sorgligt men framför allt lättnad och om konsten att övervinna alla odds. Glöm inte att ta med näsdukarna till titten!

Betyg: 4/5