söndag 31 mars 2024

Veckans låt

I researchen inför den annalkande poddningen om albumåret 1990 hamnade jag såklart till slut vid Sinéad O'Connor. Detta år släppte hon sitt andra album I Do Not Want What I Haven't Got. Hennes debut är fortfarande magiskt bra men det får vi ta när vi närmar oss albumåret 1987.

Jag ramlade i vilket fall ner i kaninhålet och har umgåtts med Sinéad en hel del denna vecka. Hon var en otrolig människa, starkare än någon annan jag känner till och en av de argaste. Hon hade en gudabenådad sångröst. Hennes livs historia är lika hjärtskärande som fascinerande. Sinéad RIP.

Ovanligt nog är faktiskt första spåret på albumet bästa låten. Den påminner dessutom mest om materialet på The Lion and the Cobra. Det är musik som bjuder in till uppmärksam lyssning. Hennes ord, hennes musik, hennes röst...

Jag besökte två av hennes konserter under april 1990, på Brighton Centre och London Hammersmith Odeon. Konserterna inleddes med denna låt.

Veckans låt: Sinead O'Connor - Feel so different (1990)

Jag har valt en live-version från en konsertvideo från 1990-turnén. Mycket nöje!

fredag 29 mars 2024

Sharper (2023)



Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5

onsdag 27 mars 2024

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

söndag 24 mars 2024

Veckans låt

Lyllos alla som har biljett till Taylor Swifts The Eras Tour på Friends arena i maj. 

Veckans låt är en av många briljanta låtar från hennes senaste album Midnights. Det är som vanligt högst personligt och i denna sång autobiografiskt om hennes karriär. Låten spelas också akustiskt på touren lite då och då.

Jag upptäckte Taylor via skvalradio då jag insåg hur mycket jag gillade hennes sångröst.

Jag blev ett fan under pandemin då hon släppte Folklore och Evermore. Damn vilka bra album, mindre pop och mer av nedstrippad folkmusik.

Jag blev en swiftie när jag lärde känna henne närmare via hennes musik och inte minst via intervjuer på YouTube. Det går inte att inte älska henne.

Och nu i veckan såg jag konsertfilmen "Taylor Swift: The Eras Tour". Den är väldigt, väldigt bra.

Veckans låt är tagen från konsertfilmen: "You're on your own, kid"




Bonus: Taylor's "you're on your own now"-speech at NYU 2022

onsdag 20 mars 2024

Monsieur Spade - Season 1 (2024)


Clive Owen i rollen som en pensionerad Sam Spade i en liten by i Frankrike. Javisst, jag är intresserad.

Sam Spade dök upp 1930 i boken The Maltese Falcon vilken har filmatiserats några gånger. Mest känd är filmen med samma namn från 1941 där Humphrey Bogart spelar Spade.

Nu hoppar vi fram till sextiotalet och finner en pensionerad Spade på franska landsbygden i denna amerikansk-franska serie. Jättespännande. 

Owen spelar den cyniske och luttrade gamla privatdeckaren Sam Spade som inte vill bli inblandad. Men inblandad blir han i en tämligen komplex historia med efterdyningar av andra världskriget, pågående konflikt i Algeriet, en före detta flickvän, hennes dotter och sökandet efter flickans pappa, sex nunnor, en munk, MI6, CIA, Franska säkerhetspolisen, den lokala polisen, den lokala barägarinnan och änkan som äger den stora vingården.

Japp, serien motionerar sannerligen de små grå som Hercule brukade säga. En del skulle kanske säga att den är rörig, men jag fann den spännande och fascinerande. Det var som att mysteriet långsamt blottlades lager efter lager. Dessutom blandas engelska och franska hej vilt så detta skulle kunna vara ett fall då svensk textning är att föredra.

Clive Owen ser sliten ut. Jag vet inte om det var smink eller bara det faktum att han snart fyller 60 år! Det passar i alla fall. Stilen är tagen från film noir, dvs raka rör och hårda bud. Spades attityd och dialog är en uppfriskande fläkt i en tid då folk är lättkränkta som f-n. Här har vi en äldre vit man som i princip skiter i vad folk tycker om vad han säger. Befriande!

Jag trodde först att jag inte kände igen en enda från de övriga skådespelarna, men tydligen spelas Gabrielle av Marcello Mastroianni och Catherine Deneuves dotter Chiara Mastroianni! Stjärnstatus på det föräldraparet. Och henne har jag faktiskt sett i den okända men suveräna filmen Carnages från 2002.

Favoriter var annars den lokale polischefen Patrice spelad av Denis Ménochet och Cara Bosom i rollen som Teresa.

Bra serie som blev mörkare och mörkare desto längre den gick och mot slutet hade stakes som kändes ända ner i magen. Den slank ner på några få dagar.

Betyg: 4/5

söndag 17 mars 2024

Veckans låt

Veckans låt är Cowgirl in the sand av Neil Young. 

Under veckan har nyheten om att Neil Young bestämt sig för att återkomma till Spotify spridits. Det betyder att det kommer bli ok att spela hans musik i podden igen. Något som kanske kommer till pass redan till nästa albumår. Härligt.

Det var via Cowgirl in the sand som jag upptäckte Neil Young, närmare bestämt via den akustiska versionen från liveplattan "4 Way Street" med Crosby, Stills, Nash & Young som kom ut på LP 1971. 

Jag har sedan dess älskat hans musik och jag kommer älska hans musik... alltid. 

Neil är lustig på det sättet att han gör sina låtar i drastiskt olika versioner mellan album och live, korta akustiska blir långa elektriska och vice versa. Han hoppar från solo och akustiskt till gitarrgnissel med Crazy Horse, stämsång med CS&N till magnifik countryrock med The Stray Gators, från The International Harvesters till Promise of the Real på senare år och en massa andra kompband däremellan där de alla erbjuder sin egen känsla och stajl.

Cowgirl in the sand avslutar hans fantastiska andra album "Everybody Knows This Is Nowhere" från 1969. Där körs originalversionen med Crazy Horse, fullt ös, och den klockar in på drygt 10 minuter. Under inledningen plockar Neil lite förstrött på strängarna men efter några stunders eftertänksamhet kickar Crazy Horse in... trummor, bas och den andra gitarren. Låt Neils och Danny Whittens gitarrdueller ta dig på en trip... Det är magiskt.

På livealbumet "4 Way Street" får vi Neil ensam på scenen med en akustisk gitarr. I det formatet är låten inte ens fyra minuter lång, men med fokus på den enigmatiska sångtexten som fans har spekulerat om i över femtio år nu. 


Cowgirl in the sand, live från "4 Way Street":



Cowgirl in the Sand, originalversionen från "Everybody Knows This Is Nowhere":



fredag 15 mars 2024

Dune: Part Two (2024)



Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5


onsdag 13 mars 2024

The Beekeeper (2024)



The Beekeeper var tämligen given att ses. Jag gillar Jason Statham och det betyder ofta en helt klart duglig actionfilm. Och det är precis vad vi får här.

Statham gör aldrig bort sig, han är underhållande. I denna film spelar han en pensionerad agent som vänder sig mot systemet då han ser att det håller på att ruttna inifrån. Lite som när bisamhället dödar sin drottning när hon inte längre producerar nya ägg för att odla upp en ny drottning. Det är hårda bud.

Som ofta med dessa ensamma män emot en herrans massa poliser och andra agenter är det som bäst under första halvan då det fortfarande finns spänning kvar vad det är för fiende han ställts inför. Detta klarnar långsamt under filmens gång. Tyvärr är det som med hajen i Hajen där det är mer skrämmande innan man får möta monstret. Det är som mest skrämmande när det är vår egen fantasi som sätter gränserna för hur ond det kan vara. När vi får se hajen är den bara ett vanligt odjur. I detta fall blir fienden, hotet som skulle kunna sätta stakes i filmen, mindre och mindre ju längre in i filmen vi kommer och det får ändock ses som en klar miss i manus.

Statham bra. Jeremy Irons som del av the villains var bra men orimligt underutnyttjad. Spolingen som spelade spolingen och kvinnan som spelade hans mamma var svaga kort och lättglömda. Redan glömt dem. Och vad tusan gjorde Minnie Driver i denna film. I GoldenEye fick hon sjunga lite i alla fall...

Poliskvinnan och hennes lustige partner var underhållande. Något av en "angry cop, funny cop"-routine.

Allt som allt underhållning för stunden med lite plus på några mycket innovativa sätt som Statham tog sina fiender av daga. Blir en trea ändå.

Betyg: 3/5

Kolla gärna in vad herr Filmitch hade att säga om favoriten Statham. 

söndag 10 mars 2024

Veckans låt

Ok så har vi kommit till albumåret 1990. Vad har vi på detta sällsamma år egentligen?

Inleder med det mest självklara. Efter uppbrottet från Marillion släppte Fish sin första soloplatta Vigil in a Wilderness of Mirrors. Sista låten på albumet får nog fortfarande anses som en av hans allra bästa erbjudande. Väldigt bra lyrics.

Och till hösten drar han ut på sin avskedsturné efter cirka 45 års kämpande. Dags för den gamle att till slut få vila. Han och frun Simone kommer flytta ut till en ö i de Yttre Hebriderna. Coolt tycker jag.

Låten heter Cliché.

söndag 3 mars 2024

Veckans låt

Vi är klara med musikåret 1985 och fokus är nu på 1990. Vi kommer åter med Specialen om bästa albumen 1990 någon gång i april. Men före dess kommer Specialen handla om de bästa filmerna från förra året, det ljuvliga filmåret 2023.

Veckans låt spelades över sista scenen och in över eftertexterna i en av årets intressanta filmer.

Det är jazz, japp så är det. Från 1958. Jag lånar med stolthet från en av kommentarerna för veckans video:

"As soon as that trumpet comes in, you know it is Miles Davis........such a masterful piece of Jazz, so understated and so balanced.  If you can't love this music, I really feel sorry for you."

Artist: Cannonball Adderley
Album: Somethin' Else
Låt: Autumn Leaves



fredag 1 mars 2024

Golda (2023)



Morgonen den 6:e oktober 1973, på Yom Kippur som är den heligaste dagen i judendomen, anfölls Israel från söder och norr av flertalet arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Målet var att förinta Israel. Yom Kippur-kriget pågick drygt 2 veckor, Israel vann och detta ledde indirekt till att Egypten skrev på ett fredsavtal med Israel på Camp David 1978.

Jag var mycket nyfiken på om filmen om Golda Meir kunde komma upp i samma nivå som Darkest hour om Winston Churchill under ett avgörande skeende under WWII. Svaret är tyvärr nej. Denna biografi är bra gjord och Helen Mirren i rollen som Golda är som förväntat delikat, men hon matchar förstås inte mästaren Gary Oldman. Filmerna är båda tajta och beskriver några nervpirrande dagar under ett intensivt skeende. De fokuserar dessutom mest på personerna bakom de kända namnen samt de interna samtalen i respektive ledningsgrupper.

Tyvärr når inte Golda upp till Darkest Hour och jag får fundera lite på varför den inte bli lika spännande även om den är engagerande nog. Jag tror att det handlar om filmhantverket och om filmernas "stakes". Insatserna var minst lika höga för Israel som det var för England när tyskarna pressade på. Klart högre till och med, men trots det kommer detta inte fram lika tydligt i filmen.

Ingen av filmerna visar något från striderna. I Darkest Hour behövdes det inte, men i Golda hade filmen antagligen höjts rejält om åskådaren hade fått klarhet i den taktiska situationen bättre. Här faller Golda på hantverket "tydlighet" i berättandet. Beskrivningen av inringandet av den egyptiska armén i Sinaiöknen fanns där men spänningen infann sig inte.

Tyvärr gör inte filmskaparna det tillräckligt tydligt vad som stod på spel heller för israelerna, total förintelse vid förlust. Tex tar de knappt upp hur nära Israel var att förlora mot syrierna i slaget om Golanhöjderna, Valley of Tears.

En annan sak som filmen inte löser lika bra som i Darkest Hour är tydligheten runt falanger och de olika åsikterna hos nyckelspelare i respektive War Room. I Darkest Hour har Churchill inte bara tyskarna att kämpa mot, han hade en intern fiende i Chamberlain och hans förslag att försöka få Hitler att sluta anfalla genom att lägga ner vapnen.

En sådan tydlig konflikt saknades i Golda. Jag kan tänka mig att det beror på att i verkligheten var det inte mycket att bråka om. Det fanns inga alternativ... Antingen vinna kriget, eller bli utplånade. En av filmens starkaste scener är när Golda ber sin assistent att skjuta henne om Tel Aviv faller, innan fienden kommer fram. Det nyktra och rättframma sättet hon ber om denna tjänst är allt annat än högtravande och pompöst, det är en enkel order baserad på mycket praktiska faktorer. Chilling... Det var en av få scener som de osade stakes om i filmen.

Jag hade också hoppats att filmen skulle handla lite mer om hjältarna som försvarade Golanhöjderna mot till synes orimliga odds. Men jag antar att det är en helt annan typ av film... Finns visst en israelisk tv-serie om detta som kom ut för några få år sedan.

Golda var ändå bra och den var intressant för dess historiska betydelse. Men inte så nervpirrande som en film om att balansera på knivens egg kunde ha varit.

Betyg: 3/5