Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.

The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

Tumbledown (2015)

Tumbledown är en romantisk dramakomedi med Jason Sudeikis som jag gav en chans när jag led av ett särdeles svårt Ted Lasso-sug. Detta var dock inte en romantisk komedi med tyngvikten mot komedi utan snarare ett romantiskt drama.

Sudeikis spelar en musikjournalist som besöker änkan till en avliden musiker. Änkan spelas av den lite aviga Rebecca Hall. Jag gillar henne, men det är något som skaver ändå.

Det går inte att komma ifrån att denna film påminner mig en hel del om Juliet, naked från 2018. Ni vet filmen som bygger på Nick Hornbys bok? Båda handlar om en motvillig kvinna som blir romantiskt involverad med en man i kontexten av en försvunnen/död musiker.

Juliet, naked är dock den överlägsna filmen med bättre manus, regi och skådespelare. Bättre slut också. 

Tumbledown är dock en varm och småputtrig film utspelad i mysig miljö. Tyvärr slår det inte gnistor om vårt kärlekspar. Sudeikis är stabil men jag gillar honom mer i komedier än romanser antar jag.

Betyg: 2/5

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020)

 

Här har vi den andra filmen med Dan Stevens!

Detta är en varm och rolig romantisk komedi som blir bättre och bättre ju längre filmen rullar. Det blev både gåshud och lite dammigt i rummet under slutscenerna. Blödiga jag! 

Den inleds dock ganska svagt då humorn inte riktigt funkar. Men desto längre filmen pågår desto bättre blir den. Jag tycker att den tar fart när Fire Saga anländer till Edinburgh. Mot slutet är den varm och mysig och härlig.

Det är lätt att tro att filmen skulle vara en typisk Will Ferrell-komedi med "crazy" humor, men icke så, detta är en varmare och mer dramatisk komedi i samma anda som till exempel Wedding crashers eller Forgetting Sarah Marshall. Båda de exemplen är dock ännu starkare (såklart).

Faktum är att filmen hade kunnat blivit ännu bättre om Will Ferrell hållit sig borta från huvudrollen. Han borde nöjt sig att skriva manus och producera. Ferrell är filmens klart svagaste länk, och jag misstänker att han kanske funkar bäst i små portioner som i den ovan nämnda Wedding crashers.

 Rachel McAdams är som alltid lysande och Dan Stevens är otroligt rolig som den ryske schlagerstjärnan som vill ha en tiger som husdjur. Tyvärr slår det knappast gnistor mellan McAdams och Ferrell. De skulle haft någon som Owen Wilson i huvudrollen, men då skulle det blivit för likt Wedding crashers kanske. Men varför inte en Adam Driver istället?

Filmen tar sig an fenomenet Eurovision med ett stort hjärta och de flesta skämten kommer från en snäll och sympatisk plats. Filmen kryllar av både internationella och svenska schlagerstjärnor som John Lundvik, Loreen, Alexander Ryback och Conchita Wurst. Molly Sandén sjunger Sigrits delar.

I en av birollerna ser vi vår egen björn, Mikael Persbrandt, och Will Ferrell talar engelska med svensk brytning. Något han plockat upp från besöken i Sverige med sin svenska fru Viveca kanske?

Roligaste skämten? Lars Ericksongs multipla utfall mot de amerikanska turisterna var mycket roliga. En hel del av dialogen var kul också; "Brother and sister? No. Probably not.", "I he, him.", "Semen and Garfunkel.":)

Betyg: 3+/5

Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5

The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5

Palm Springs (2020)

Palm Springs är en otroligt trevlig liten film från debutanten Max Barbakow. Den är rolig, charmig, underhållande och förbryllande. Tyvärr var jag svagt spoilad när jag såg filmen vilket förtog lite av upptäckarglädjen när jag såg den.

Därmed varnar jag här för SPOILERS. Om ni vill se filmen, och den får en rekommendation från mig, sluta läs här, se den och kom tillbaka senare.

SPOLIER ALERT!



Ok, så jag hade förstått att detta var en film med tidsresor vilket blir uppenbart tidigt i filmen men dansscenen från bröllopet hade varit ännu roligare om man inte visste att Nyles hade varit där många gånger tidigare.

Detta är en romantisk komedi med en rejäl krydda av science fiction. Detta kan vara min sweet spot av genres just nu, eller en av dem i alla fall. Jag satt filmen igenom med ett stort fånigt leende. Humorn är elegant, den startar inte så många gapflabb utan är bara mycket roande. Filmen är mysig att titta på helt enkelt. Jag kände mig varm i kroppen efter jag sett den.

En film som denna har svårt att kunna vara helt unik och det är bara att konstatera att den påminner en hel del om Groundhog Day. Men det är helt ok, det blir ändå en fräschör över filmen på grund av hantverket. Dessutom löser de "problemet" på ett annorlunda och festligt sätt jämfört med föregångaren. Tycker det var kul att Sarah löste det genom att bli en expert på kvantfysik.

Skådespeleriet var bra, gillade både Andy Samberg och Cristin Milioti mycket. Ett charmigt par och jag köpte deras relation till fullo. J.K. Simmons var såklart bra i sin biroll, vilken independen films-snubbe han är. Gillade också att återse en lite åldrad Peter Gallagher som jag gillade i Short cuts.

En sak jag verkligen gillade med filmen var ett skönt soundtrack. Speciellt la jag märke till Kate Bushs låt Cloudbusting. Den används på ett perfekt sätt, när Nyles och Sarah springer in i grottan sista gången. Så bra scen, så bra sång, så bra Kate Bush.

Betyget blir jättelätt att sätta denna gång. Det är inte en fem av fem, för det krävs det att jag ska bli mer av en fan-boy för filmen men den är å andra sidan mycket bättre än en trea.

Betyg: 4/5

Irma La Douce (1963)

Tre år efter Billy Wilders fantastiska The Apartment med Jack Lemmon och Shirley MacLaine var det dags igen. Men tyvärr lever inte Irma La Douce upp till nivån hos dess föregångare. Shirley MacLaine tackade ja till filmen redan före hon läste manus på grund av att Billy Wilder och Jack Lemmon var med. Men tyvärr var inte manus bra och slutresultatet blev därefter.

Ursprungligen hade Wilder önskat Marilyn Monroe som Irma, vilket hade kunnat varit mycket bra, men tyvärr fanns hon inte kvar när filmen skulle spelas in.

Filmen har inte åldrats speciellt väl. Glada horor och charmiga hallickar är inte direkt det man är mest intresserad av idag. Manus bygger på en fransk musikal från femtiotalet och en hel del synsätt har förändrats de senaste sextio åren.

Hela filmen känns extremt artificiell och onaturlig. Den är gammaldags från en tid då åskådarna skulle acceptera att kvinna och man faller handlöst förälskade i sig helt utan någon synlig förklaring. En annan tid, en enklare tid. Det hjälper inte att hela filmen antagligen är inspelad i en studio i Hollywood. Miljön ser rejält overklig ut, den också.

Jack Lemmon tillsammans med Marilyn Monroe hade i och för sig rimligen varit bättre, men manus är ju vad det är. Filmen är inte speciellt rolig och helt orimlig som romans som sagt. Shirley MaclLaine är ändå ok i rollen, men orkar inte rädda skeppet på egen hand. Jack Lemmon gör sin grej och jag antar att folk som hade honom som en favorit säkert gillade hans karikatyr på en brittisk lord, men jag är inte ett så stort fan av Lemmon att jag skrattar läppen av mig direkt.

Jag känner mig butter och lite blåst på konfektyren. Hade nog väntat mig bättre från trion Wilder, Lemmon och MacLaine.

Betyg: 2/5

Sabrina (1954)

1953 kom Roman holiday ut och den bedårande Audrey Hepburn blev en stjärna över en natt. Jag blev helt betuttad i henne när jag såg filmen för första gången för snart 20 år sedan. Audrey dyker också upp i dagens film Sabrina av mästaren Billy Wilder. Filmen kom ut bara ett år efter Roman holiday. Skulle Audrey göra mig lika knäsvag med denna film?

Nja, detta är inte lika bra som Roman holiday kan jag direkt avslöja. Filmen är som i tre faser. de första 45 minuterna är närmast sövande och tråkiga. Humorn är fånig och de romantiska inslagen är barnsliga och banala. Sen kommer en fas där jag blev helt klart mer intresserad och där Audreys charm firar stora triumfer. Men det är den sista delen som är bäst, då Audrey får spela mer mot Bogart än Holden. Då känns romantiken mera på allvar och humorn är lyckligtvis starkt nedtonad. Jag blev helt upprymd av filmens sista del, den är verkligen stark! det är härligt när det händer. Samtidigt var filmen lite för svag under fösta halvan för att filmen skulle kännas helgjuten.

Bogart spelar den strame brodern och William Holden den sprallige playbojen och jag underhålls med av den senare men tycker nog att Bogart var överraskande bra. Betänk att jag aldrig varit ett stort fan av den buttre lille gubben. Audrey är för härlig. Tyvärr verkar Wilder inte riktigt få fram hennes styrkor under större delen av filmen, varför vet jag icke. Men i vissa scener och i viss dialog lyser det igenom. Dialogen är för övrigt fräsch och ofta lite överraskande. Sånt gillar jag.

Allra första scenen spelade mig spratt. först ser det ut som att den åldrande chauffören Fairchild har en ung flicka med sig där han tvättar bilen, men sedan när de zoomar in ser man att det är Audrey och hon ser ut som äldre tonåren. Hon var 25 när filmen hade premiär. Senare när hon kommer tillbaka från Paris ser hon mer eller mindre identisk ut men ändå kan ingen av det fina folket på gården känna igen henne. Lite udda, inte helt realistiskt, men det ska såklart påvisa avståndet mellan herrskapet och tjänarna.

Det var kul att se Sabrina, mest för Audreys skull men också lite för de uppskurna manliga skinkornas.

Betyg: 3+/5 

I Was a Male War Bride (1949)

Howard Hawks I was a male war bride med Cary Grant och Ann Sheridan i huvudrollerna var på pappret helt rätt, men detta var en film som jag inte alls kom överens med. Jag fann manuset helt outhärdligt och skådespelarprestationerna lyckades inte rädda filmen manuset trots bra insatser från de två i huvudrollerna.

Filmen bygger på en autobiografi skriven av en belgisk soldat som gifte sig med en amerikanska under andra världskriget och sedan fick problem när han skulle åka över till USA då systemet (processen) var gjord för manliga soldater som gifte sig med kvinnor under andra världskriget. Det finns en kul romantisk komedi här under ytan där förvecklingarna med switchade könsroller driver humorn. Med Cary Grant i huvudrollen skulle man också få till lite metahumor med alla kvinnors favorit i en annorlunda roll, lite som George Clooney i The descendants.

Men tyvärr så förstör manuset hela upplevelsen. Ann Sheridans Lt Gates beter sig som ett asshole mot sin käresta Cpt Rochard. Hon är nästan lika vidrig mot Rochard som Faile mot Perrin i The Wheel of Time, och det är en relation som jag verkligen inte är ett fan av.

Det orimliga ligger i det faktum att Gate är totalt illojal mot Rochard och till och med flera gånger utstuderat elak mot sin make. I en situation där de som ett par får en massa ovanliga utmaningar på grund av reglerna runt inresetillstånd till Amerika, agerar hon illojalt och i slutändan lika illa mot honom som vissa andra. Det är varken roligt eller romantiskt att titta på. Det hade varit precis lika illa om det varit mannen som betett sig så vansinnigt mot kvinnan. Det har inget med könen att göra, det har att göra med hur de två personerna i ett par beter sig emot varandra.

Filmen inleds med en lång del där Gates och Rochard blir förälskade. Även denna del känns som helt oärlig, men den passar in i hur "screw ball comedies" ofta är i alla fall. Att de snarare motverkar varandra och är elaka mot varandra verkar vara kutym i denna typ av filmer. Det känns inte speciellt naturligt, men jag köper den delen lite bättre, som del av en etablerad filmgenre. Det är efter de gift sig som manus helt spårar ut.

Jag hade hoppats på en klassiker i samma nivå som Howard Hawks bästa romantiska komedier, men detta var en fruktansvärd besvikelse.

Betyg: 2/5

"Behind the scene"-bild, mycket bättre känsla

Rich and Strange (1931)

Filmen är en "mess". Den har svagheter och styrkor. I detta fall väger styrkorna över de negativa och filmen har vuxit flera snäpp sedan jag såg den. Filmen kom ut 1931 bara cirka två år efter talfilmen slagit igenom. I Rich and strange blandar dock Hitchcock friskt de gamla stumfilmsteknikerna såsom textskyltar mellan scener och långa dialoglösa scener med talfilmens nymodigheter. Det ger ett splittrat intryck. Hitchcock testade också en massa filmtekniska saker i denna film, allt från avancerade perspektiv, långa kameraåkningar utan klipp och miniatyrbyggen som visade den stora lyxkryssaren ute på havet. Min poddkompanjon Frans lät allt detta dra ner upplevelsen när han såg filmen. Det är rimligt, men inte upplevelsen jag hade. För mig var relationen mellan Emily och Fred filmens kärna och behållning. Speciellt Emily i Joan Berrys skepnad var mycket lustig.

Jag lyckades alltså se igenom de tekniska ojämnheterna och såg den underbara karaktären Emily. Allt eftersom filmen utvecklade sig framför mina ögon fann jag henne mer och mer bedårande och jag förfasades över hur hennes man Fred (Henry Kendall) behandlade henne. Under den sista delen av filmen fann jag den romantiska komedin snarare transformeras till ett romantiskt drama med lustig dialog. Jag fattade tycke för henne! Och då gillar man filmen mer helt enkelt. Just dialogen är en av filmens styrkor. Mycket av humorn kommer från Emily. Hon levererar citat som:

"I can't wear this! People would think we aren't married!" (när hon får en negligé från sin make)

"Oh! Sat on a knot." (ouch, antagligen inte i manus)

"I like to be shipwrecked. Not half as bad as people make it out." (efter att ha hittat baren på skeppet)

"He's really a very good sailor, but he's not used to it." (förklarar varför maken är så sjösjuk)

Detta är en av favoriterna från Hitchcocks tidiga brittiska år!

Jag snäppar upp mig och ger Rich and strange tre flådda katter av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Lyssna på avsnittet på  shinypodden.se och våra samtal om Hitchcocks filmer.

Sweet Home Alabama (2002)

Egentligen skulle Sweet home Alabama kanske inte varit med på Komiska söndagar men den passade helt enkelt då jag i söndags var rejält bakfull efter Buffy 21-år festen. Och i mitt bakfulla tillstånd behövdes något lättsamt och oförargligt. De övriga filmerna från 2002 som jag har spaning på är få och kräver en något högre grad av medvetande när jag tittar. Jag gissade redan före titten att filmen inte skulle vara så jättebra, men hoppet finns ju alltid att bli överraskad. Och skulle filmen komma i närheten av charmen och underhållningsvärdet i Reese Witherspoons film Legally blonde från året före skulle jag bli mycket nöjd. Nu blev så inte fallet, men jaja...

Typ av humor? 
Detta är en renodlad romantisk komedi. Och som så många i denna genre är det mer fokus på det romantiska än det humoristiska. En film som denna lever då på sina skådespelares karisma och manus, dialogen mer än handlingen skulle jag vilja säga. Redan nämnda Legally blonde är ett bra exempel på en lyckad film i genren. Där är Reese bedårande charmig och rolig. En annan film som jag tänker på är Doc Hollywood från 1991. Den handlar också om en stroppig storstadsbo som blir nedtagen på jorden av folk på landet med resultatet att allt blir bra och mysigt. Den är najs.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte jättebra varken som film betraktat eller för dess humorinnehåll. Den positiva överraskningen var att Patrick Dempsey inte spelade den största manliga huvudrollen vilket jag trott. Den negativa överraskningen var alla klichéer när Mel kom ner till södern från yankee-land uppe i New York. Där fördelarna med den lantliga miljön kändes äkta i Doc Hollywood känns det extremt krystat i Sweet home Alabama. Under vissa delar under första halvan känns det som att filmen är en spoof på filmer som lyfter fram södern som förträfflig men det visade sig att den menade allvar. Min känsla var länge att Mel på riktigt passade mycket bättre i New York och att allt i hålan i Alabama var inskränkt och "red neckigt". Allt som jag trodde var en Neil Youngsk kritik till stil och åsikter i södern  visade sig vara ärligt menat från filmen. Galet, jag väntade dock förgäves på en switch. Är kanske fördärvad av lyxen att sett på mycket av Joss som är en mästare på switchar?




Manus vs. skådespelare
Manus är riktigt uselt och tyvärr var det inte många roliga karaktärer heller. En av de mest kända namnen är Patrick Dempsey, han som kallas "McDreamy" från sin roll som läcker läkare i Grey's anatomy. Jag har inte sett serien men jag antar att många kvinnor tycker att han är sexig... Stämmer det verkligen? Jag har i vilket fall aldrig varit intresserad av honom som skådis. Tycker att han är ganska träig egentligen. Men på tal om sexighet är en mycket sexig kvinnlig skådespelerska med i rollen som kompis till Mel. Rona Mitra är läcker och hon ser ut som att hon vill göra barn mest hela tiden. Kan hon också kallas McDreamy kanske? Annars var Nathan Lee Graham och Ethan Embry de lustigaste skådespelarna. Båda spelade manliga homosexuella vänner till Mel, den ena från modevärlden i New York och den andra fortfarande i garderoben nere i södern. Till sist la jag märke till Candice Bergen som krävande mor till Andrew och demonisk politiker i NYC. Hon passade in i rollen väl.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: fanns inget vettig sådan i denna film.

Två stereotyper: Filmens två mödrar var båda stereotyper i högsta grad. Mel mor Pearl är den lite hispiga modern som inte vill att hennes dotter ska bli som sig själv (dvs fast i södern). McDreamys moder borgmästare Hennings är den kravställande som inte tycker att Mel är god nog för hennes son, eller hans politiska karriär. Tyvärr gjorde de väldigt lite av Candice Bergen och hennes roll. De hade kunnat göra mer roligt eller intressant av henne.

Tre tropes:

a. tropen från romantiska komedier med flashback till när de var unga eller barn och lovade sig till den andre. En uttjatad trope som inte adderar mycket.

b. självklart har vi tropen med en rik fästman mot en fattig man som tröttande nog givetvis är rik på artistisk talang...

c. känns som att filmen behandlar de två homosexuella männen ganska klichéartat. En trope med den överdrivet extravaganta posören, en annan trope med en "straight gay" med en hemlis som egentligen alla känner till.




Favoritkarakärer?
Gillade mest Tabatha, Bobby Ray och Frederick Montana.

Älskade unga Melanie spelade av Dakota Fanning. Ville se en hel film om henne.


Trivia
Neil Young var mycket kritisk till södern i låtarna Southern Man och Alabama från tidigt 70-tal. Sydstatsbandet Lynard Skynard blev ledsna och arga och skrev försvarslåten Sweet home Alabama som spelas två gånger i denna film. Lyssna på låten och läs låttext här.

Neil skrev senare i sin biografi något som kan liknas vid en ursäkt eller i alla fall en fredspipa. Han säger att han "richly deserved the shot Lynyrd Skynyrd gave me with their great record. I don't like my words when I listen to it. They are accusatory and condescending, not fully thought out, and too easy to misconstrue."

Omtittningspotential?
Med den Meg Ryan-frisyren? Njet!

Slutomdöme
Filmen är sannerligen inte bra rent objektivt sett. Men samtidigt har den en mysig stämning och ag gillar miljöerna. Det är som en svagare men varm Woody Allen-film som då skulle utspelats på Manhattan. Miljöerna och några karaktärer som man gillar kommer man en bit med. Carl lyfte klarsynt frågan hur denna relaterar till förra årets Home again? I den filmen spelar Reese Witherspoon åter igen som nyskild och kämpandes med kärlek och annat. Också Home again är svag men jag gillade även dess känsla. Jag såg den som en satir på genren, men det har inte bekräftats. Om den inte är en satir är den alldeles för snäll för min smak. Det är inte exakt samma kritik som Sweet home Alabama alltså. Sweet home Alabama är bara svag som film.


Betyg: 2/5

Avanti! (1972)

När jag upptäckte att jag hade en osedd Billy Wilder-film från 1972 blev den given på listan över de filmer jag skulle se inför min topplista. Även om jag inte älskar allt han har gjort är filmerna alltid mycket välgjorda och hans bästa filmer är riktigt, riktigt bra. detta är en romantik dramakomedi med Jack Lemmon och en okänd brittisk skådespelerska vid namn Juliet Mills i huvudrollerna. Lemmon spelar Wendell Armbruster Jr som på väg till den italienska ön Ischia för att hämta sin fars döda kropp. På vägen tid möter han Pamela Pigott spelad av Mills.



Filmen är lång, hela 140 minuter och under större delen av filmen är Lemmons Armbruster Jr en otrevlig och stressad typ. Man kan ha en viss respekt för att han är i chock då beskedet om faderns död kom plötsligt. Men under filmens gång mjuknar karaktären och Lemmon med honom. Dialog och scener börjar lugna ner sig och det är som att Wendell kommer in i den italienska värmen, inte bara klimatet.

Personkemin mellan Lemmon och Mills är mysig om än trevande och jag tycker att Mills klarar sig bra mot den mångt mycket mer kände Lemmon. Filmen stjärna går dock till Clive Revill som spelar hotell direktören Carlo Carlucci. Han är helt underbar, en mycket älskvärd och underhållande figur. Jag kan mycket väl tänka mig att J.F. Lawton tänkte på Carlo när han skrev manus för Pretty woman och skapade hotelldirektör Barney Thompson.



Vid sidan av en bitterljuv kärlekshistoria är Avanti! också mycket fyndig. Jag gillar framför allt de kärleksfulla pikarna åt den italienska byråkratin. Scen från det lilla bårhuset med den lokale obducenten var en av filmens höjdpunkter. Vi får också oss till livs lite italiensk svartsjuka, långa lunchpauser då all verksamhet ligger nere, en antydan till maffiafasoner fast ändå inte och några mustiga och brunstiga fiskare.

Detta var en mycket bra liten film. Om den frågar Permesso? Kommer jag hojta Avanti!

Jag ger Avanti! fyra simturer om natten av fem möjliga.

Betyg: 4/5