The Remarkable Life of Ibelin (2024)

Jag blev först medveten om denna dokumentär på internet, kan det ha varit Twitter eller var det kanske Instagram? Så när filmen dök upp var jag mycket sugen att se den och det är jag glad för.

Javisst, det är en brutalt sorglig film. En film om Mats Sten som föddes med en obotlig sjukdom som åt upp hans muskler inifrån och som tog hans liv innan han levt färdigt. Och om hur hans föräldrar efter hans död förstod det liv han levt parallellt via dataspelet World of Warcraft. Inne i spelet var han stark och frisk och där byggde han en massa relationer med andra spelare. Föräldrarna tyckte att han inte skulle spela så mycket för att det är så föräldrar tycker. Att han slösade bort sin tid...

Dokumentären är en blandning av privata hemmafilmer och återskapade scener med autentisk chat från spelet. De har alltså skapat scener inifrån spelet och adderat kommunikationen mellan Mats och hans vänner. Det är ett fascinerande grepp som gör att vi på ett smärtsamt sätt förstår de två världarna och skillnaderna de erbjöd honom. 

Ett snyggt grepp är att de sunkiga hemmafilmerna visas i 4:3, och scener inifrån World of Warcraft visas i 16:9. Det är som att världen får färg och öppnas upp, blir större och vackrare. Det är precis så som Mats måste ha upplevt de två.

Efter Mats död kontaktades familjen av Mats vänner från online och flera av dem reste till Oslo och deltog på hans begravning. Inte ett öga torrt i salongen. Detta är som förväntat en dokumentär som get mycket starka känslor. Den är effektiv och bra klippt. Stark rekommendation.

Betyg: 4/5

Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

Nosferatu (2024)

Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!

Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.

Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...

Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.

Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan. 

Trist film.

Betyg: 1/5

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Ghostlight (2024)

Ghostlight är ett rent drama om det mänskliga tillståndet. Vi får följa hur Dan navigerar sonens självmord med dottern Daisy som håller på att balla ut totalt, en knacklig relation till frun Sharon och sitt egna sörjande. Vad bättre att hantera allt detta än att gå med i en amatörteatergrupp? Gruppen ska uppföra Shakespears Romeo and Juliet, ni vet den där om självmord och annat...

Filmen inleds med det sedvanliga, hysterika. Jag håller på att tröttna men den rätar ganska snart upp sig och jag är helt engagerad i den fina berättelsen hela vägen in. Nästan två timmar lång.

Dan och Sharon och Daisy spelas av det gifta paret Keith Kupferer och Tara Mallen och deras dotter Katherine Mallen Kupferer. Filmen känns i alla sina delar mycket verklig.

Filmen har också hyllats för sin säkra och fina hantering av ämnet och den är bra, men den har ändock långt upp till de bästa i klassen. Jag gillade filmen mycket just när jag såg den, men som med så många filmer från 2024 har den snabbt falnat, bleknat, fallit i glömska. Hur tusan ska jag ens få ihop en topp 10 till poddningen?

Rekommenderas ändock till de av er som gillar ren och skär drama, noll verklighetsflykt, men den kan kanske bjuda på några funderingar om livet och konstens helande kraft, eller till och med en eller annan insikt.

Betyg: 3/5  

Skywalkers: A Love Story (2024)

Tidigare i veckan pratade vi om bergsklättring. Idag har vi ytterligare en dokumentär, en som handlar om något liknande. Nu gäller det klättring högst upp på skyskrapor. Den handlar om Angela och Ivan, två ryska extremsportare som klättrar upp på toppen av byggnader. På engelska kallas det "rooftopping" vilket beskriver vad det är.

Ivan "Vanya" Beerkus är en av världens mest kända skyskrapeklättrare. Dokumentären följer Angela Nikolau som har ambitioner i sporten och som slår sig samma med Vanya för mer och mer extrema "uppdrag". De faller också i kärlek. Lätt hänt.

Angelas föräldrar var hyllade cirkusartister, dödsföraktande trapetskonstnärer. När deras karriärer tog slut blev deras liv tråkiga i Angelas ögon. Hon startade tidigt att träna klassisk dans vilket blev en perfekt grund för rooftopping.

Som professionella rooftoppers lever man på reklam via sociala medier och sponsoring. Det blir en aldrig sinande jakt på fler följare och en ständig eskalering av utmaningar och svårighetsgrad på uppdragen. Dokumentären berör lite om riskera med uppdragen och en av filmens starkaste sekvenser är när Angela tittar på några autentiska filmer från sociala medier på "kollegor" som faller...

Även om detta är en dokumentär där ett filmteam följer de två med kameror och drönare i högsta hugg, så känns filmen inte endast som en kärlekshistoria utan också som en "heist movie". Vanya och Angela får för sig att klättra upp på toppen av masten som står på toppen av Merdeka 118 i Kuala Lumpur. Byggherrar och myndigheter har en massa hinder för ungdomar som vill klättra. Utmaningen att ens komma in i byggnaden består av vakter, övervakningskameror och låsta dörrar. Våra två hjältar måste både planera och genomföra denna heist och givetvis går det inte helt enligt plan. Spänningen!

Filmen är häftig, snygg och svindlande. Det är kul att titta in i en sub-kultur som jag inte ens kände till att den existerar. Detta är en lyckad dokumentär på grund av alla de sidor av historien den täcker in. Stark rekommendation till alla som gillar rooftopping, är intresserad ovanliga saker folk gör, eller helt enkelt är intresserade av en liten adrenalinkick hemma i den trygga tv-soffan.

Betyg: 4/5

The Devil's Climb (2024)

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen Free Solo? Den om friklättraren Alex Honnold som klättrade El Capitain utan rep eller säkring. Det var länge sedan jag såg och skrev om den, före pandemin. Som ett annat liv.

I Free Solo var Alex huvudpersonen som fick hjälp att en drös kompisar som också var professionella klättrare. En av dem var Tommy Caldwell som Alex hade sett upp till under sin uppväxt. Sedan dess har Tommy råkat ut för en allvarlig skada med avsliten hälsena. Som professionell alpinist och bergsklättrare är det inte bra att ha en avsliten hälsena, om man säger så.

Efter en lång rehab vill så Tommy ta sig an ett mytomspunnet berg som att för bevisa för sig själv, och kanske sponsorer och kollegor, att han fortfaarande "har det". Till sin hjälp och klättrarpartner frågar han den gode vännen Alex. De ska klättra Devil's Thumb i Alaska.

De ger sig av från Rocky Mountains i Colorado för att cykla hela vägen upp till berget. Därefter ska de bestiga berget på den ena sidan eller den andra eller en tredje väg som också skulle funka. Allt beropr på väderleken när de ska ta sig an berget. Just den ena sidan har aldrig blivit besegrad. Ingen har lyckats klättra den sidan. Några har försökt. De som inte vände dog.

Precis som med filmen Free Solo är detta en mäktig dokumentär. Svindlande minst sagt. Otroliga naturbilder och intressant att följa dessa två män som med familjer hemmavid riskerar sina liv för det de brinner för. Skillnaden mot Free Solo är att filmteamet numera har bättre tillgång till små smidiga drönare och det gör att vi kommer närmare klättrarna och ser dem från kameravinklar som inte gick att få till förr i tiden.

Filmen som jag såg var kort, endast 75 minuter och filmen hade något av ett abrupt slut. Jag tror mig ha sett information någonstans om att det finns en normallång version också. Om någon läsare ser den längre filmen på 90 minuter hör av er i kommentarerna.

Detta är en film jag kan rekommendera till alla som gillar klättring, porträtt av intressanta personer eller de som helt enkelt gillar schyssta naturfilmer.

Betyg: 3/5

Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)

Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5

Den Sista Resan (2024)

Den sista resan är en dokumentärfilm som mest känns som en reseberättselse, vilket ju också kan vara en dokumentär förstås. Men jämför den hellre med The Trip än en "talking heads"-dokumentär så boxar vi in filmen någorlunda i alla fall.

Filips pappa Lars är i 80-årsåldern och har tappat lusten till livet, tappat livsgnistan, är inte nyfiken på livet längre. Krämpor och svårt att gå överskuggar allt i det korta (?) livet som är kvar. Filip får ångest, det är hjärtskärande och det känns igen från livet självt. Filmen tar sig in under huden på mig som åskådare. Jag bevittnar inte bara Filip och hans pappa utan ser för mitt inte mig själv och mina föräldrar.

Så får Filip den briljanta idén att ta med pappan på en resa till det älskade Frankrike. Att på så sätt skaka om honom, att åter väcka livslusten i gubben. Med sig tar han bästa vännen Fredrik och så bär det av i en orange Renault 4 som på en bra dag kan komma upp i 60 km/h.

Sen får vi följa resan och alla upptåg Filip och Fredrik hittar på för att fylla den med minnen och nostalgi från barndomens resor till Beaulieu-sur-mer på den franska medelhavskusten. 

Jag skrattar och gråter om vartannat under resans gång. Krångel med rullatorn, Filip som betraktar sin far från sidan, de fina hälsningarna från de före detta eleverna, Fredriks support... Igenkänning, humor och vemod blandas i en perfekt mix. 

Filip bär sina känslor på utsidan av kroppen. Det är det som gör att han ibland känns så jävla jobbig, men det är lika mycket det som gör att man älskar honom. Fredrik är lojal som få, och precis så som ens bästa vän ska vara.

Lars Hammar: "Kan vi inte stanna en stund till?"

Betyg: 5/5

The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

Anora (2024)

Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.

Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.

Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?

Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är. 

I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.

Betyg: 2/5

Flow (2024)

Summeringen av filmåret 2024 närmar sig och det gäller att hitta de där pärlorna som man bara måste se. Jojje tipsade om den lettiska animerade filmen Flow.

Oscarssäsongen är också igång med de nyligen presenterade nomineringarna. Flow är nominerad i både Best Animated Feature film men också Best International Feature film. Det lät ju lite lovande.

Filmen är mycket speciell. Den är fantastiskt animerad men också simpel. Miljöerna och vattnet är fantastiskt, medan djurens kroppar och pälsar är närmast naiva och som taget från en helt annan film. Djurens rörelser är dock mycket bra. En lite förvirrande blandning av högt och lågt i production value blir känslan.

Det andra som står ut är att det är en stumfilm förutom de naturliga läten som djuren ger; katten jamar, hunden skäller, fågeln skriker och kapybaran grymtar. Kapybaran är för övrigt min favorit i filmen, han är som en liten flodhäst i miniatyr.

I huvudrollen är den svarta katten. Hon, som jag gissar at det är, lever ensam i en skog fylld med märkliga ting som en båt fastkilad i kronan på ett högt träd och ett övergivet hus med en massa kattstatyer i trädgården. Sen kommer floden och allt blir översvämmat. Det är inte en tsunami som drar in direkt, snarare vatten som obönhörligt stiger och det stiger snabbt. Lite skrämmande, inte minst för katten som inte gillar att bli blöt om tassar eller annat.

Filmen är helt klart gjord av katt-människor, inte hund-mäniskor. Hundarna är fåniga, opålitliga och allmänt slabbiga. Katten är elegantare och mer eftertänksam på något sätt. Däremot gillar jag inte att de har lagt på ljud av kattens tassar när den rör sig. Det låter som om katten har på sig steppskor nästan. Jag har aldrig träffat en katt som inte går tyst på ett golv. 

Filmen är intressant för att den är så annorlunda. Som animerad film är den mer besläktad med Studio Ghibli än Pixar eller traditionell Disney, men den spelar ändå mest i en egen division. En film utan dialog lämnar mycket åt åskådaren att tolka och läsa in i berättelsen. Är översvämningen en symbol för miljöförstöringen? Kanske. Men vattnet sjunker ändå tillbaka och vi förstår att katten lever i ett land där detta händer periodiskt. Vad är det då frågan om? Katten och hennes vänner seglar förbi asiatiska städer som påminner mest om traditionella miljöer från Japan. Vad har det för mening i en Lettisk film? Oklart.

Djuren rör sig mycket naturtroget, speciellt katten. Och samtidigt verkar det som att både den stora fågel och mr Kapybara kan segla! Lite udda. De står vid rodret och styr båten förbi hinder. Till och med katten ser till att båten lägger till vid en strandkant någon gång. Som sagt steget till Studio Ghibli är inte långt, och det är kanske däri vi får en förklaring om valet av miljöerna. En homage till Studio Ghibli, eller kanske mer troligt Haruki Murakami?

Återstående frågor från filmen: Var det sötvatten eller saltvatten? Varför heter filmen Flow och inte Flood? Var höll kattens ägare hus? Var är katten nu? Är den torr, mätt och harmonisk?

Filmen var kortare än 90 minuter så jag lyfter på hatten till Jojje och tackar för tipset. Klart intressant film, ganska bra, men inte en given top 10... Än.

Betyg: 3/5

Le Comte de Monte-Cristo (2024)

Behövdes det egentligen en ny inspelning av Alexandre Dumas klassiska roman? Det är högst oklart men jag blev i alla fall sugen att se vad fransoserna gjort med denna adaption. Adaption på en lång bok betyder i detta fall en lång film, nästan tre timmar, men den flög förbi som en västanvind på kinden en varm sommardag. 

Alla vet ju vad som händer i historien och detta har regissörerna och tillika manusförfattarna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte tagit fasta på. De fokuserar inte på detaljer om det vi sett i så många tidigare versioner av historien. Flera viktiga sekvenser tar de sig igenom med några få korta scener som mer känns som korta flash backs. Det gäller hur Edmond tar sig ut ur fängelset, hans resa till ön, hur han hittar skatten och hur han bygger upp sig själv och sina medhjälpare inför hämnden. Även tiden i fängelset är barmhärtigt nog avklarat mycket snabbt.

Istället fokuserar filmen på en nästan poetiskt beskrivning över hur Edmond, Haydée, Andréa och Jacopo snärjer familjerna Morcef, Villefort och Danglars. Detta är mer ett psykologiskt drama än ett actionäventyr.

Filmen dröjer sig kvar vid hämnden i stor grad, det är väl det boken handlar om egentligen. Edmond utropar ångestfyllt "justice", som om det endast handlar om att rättvisan ska ha sin gång, men det är hämnd, mig lurar han icke!

Filmen är ljuvlig. Skådespelarna är för mig okända men mycket bra.Vi ser Pierre Niney, Anamaria Vartolomei och Laurent Lafitte i rollerna som Edmond, Haydée och Mercedes. Bra grejer. Men det är production design som är allra bäst. Man känner sig transporterad till Frankrike på mitten av 1800-talet och det är underbart.

Filmen tappar dock lite, lite under sista halvtimmen. En film som så länge fokuserar på hämnden visar allt för lite av densamma, och vi får i princip inte se något av effekterna därav. Jag blir lite snopen, en "blåst på konfekten"-känsla infann sig. Javisst, vi ser Edmond förgöra några figurer men det går allt för hastigt. Det är som att produktionen fick ont om tid och pengar och skyndade sig att avsluta filmen. Lite synd kan jag tycka på en så ståtlig film i övrigt.

Betyg: 4/5

Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5