The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hewdig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och jag avrådde till och med en judisk vän å det kraftigaste att avstå att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Shinypodden Special - bästa albumen från 2008, del 1

Musikåret 2008! Specialen har nu kommit till albumåret 2008. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 6-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

Veckans låt

I veckan annonserades det att The Police släpper deras sista skiva Synchronicity som en super deluxe box på 6 cd med en massa demo-låtar, outgivna låtar, alternativa tagningar och en herrans massa live. Till detta en fin inbunden bok, några tryck och lite sådant.

Det är med denna typ av boxar som cd slår vinylen. Jag ser fram emot boxen.

Bjuder därför på bästa låten från skivan i en live-version: Tea in Sahara