Hostage (2005)

Helt plötsligt upptäckte jag en thriller med Bruce Willis från 2005 som jag helt missat. Perfekt sommarfilm! Den passade in i min version av Sommarklubben där jag ser actionfilm eller komedier som jag missat under det kallare vinterhalvåret eller som i detta fall tidigare.

Filmen inleds starkt vilket filmer i denna genre ofta gör. Det brukar vara svårare att avsluta stark dock. Brude Willis är en bad ass polis med specialitet att förhandla med gisslantagare. Efter ett misslyckat ingripande drar han sig tillbaka till en liten håla där han slipper kollegors och massmedias kritiska ögon.

Men om man heter Bruce Willis kan den lugna småstaden givetvis inte fortsätta så. Tre äckliga ungdomsligister, en rik bankman med försigkommen ung son och strulig tonårsdotter, maffian samt Bruce Willis fru och dotter bildar den perfekta fyrhörningen runt Brucan i mitten.

Filmen dalar långsamt under hela filmen för att sluta på knappt godkänt. Regissören försöker vara konstnärlig och lägger in extra känsliga scener i slow motion vilket förtar all känsla av spänning som han mödosamt skapat. Detta sker om och om igen. Mycket irriterande.

Egentligen sticker ingen av skådespelarna ut i denna film. Det är ett osannolikt slätstruket gäng karaktärer som skapats. Extra irriterande är den tioåriga sonen till bankmannen. Det är väl i och för sig omöjligt att få till en gisslanfilm utan dessa klämkäcka små hjältar, men man måste ju inte tycka om det för det. Hade hoppats att ungen skulle blivit skjuten av olyckshändelse av polisen eller något sånt. Hade varit överraskande och uppfriskande.

Ben Foster? Ben Foster!

Överraskande och uppfriskande var denna film inte. Den enda ögonhöjaren var en ung och oigenkännbar Ben Foster som den värsta av ungdomsskurkarna. Brucan är alltid stabil, men han var enda behållningen i denna tretton på dussinet thriller.

Jag ger Hostage två "Himlen kan vänta" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!

Snabba Cash (2010)

I sommarklubben ser jag actionfilmer och komedier som jag missat och inte riktigt prioriterat tidigare. Sommaren är en bra tid för just dumma actionfilmer och banala komedier.

Första filmen i Sommarklubben 2013 är den svenska actionthrillern Snabba cash. Suck. Jag blir så trött på alla dessa dåliga svenska filmer. Det är trist att oftast inte gilla svenska filmer som alla och envar snackar om.

Nej! Vänd på tanken, Henke, se positivt på svensk film och lista några bra svenska filmer. Jag fick tänka efter en stund. Att de ska vara så få! Låt den rätte komma in är självskriven. Fucking Åmål och Änglagård har jag endast sett en gång vardera men de gillade jag skarpt. Masdjävlar hade lysande igenkänningshumor. Fanny och Alexander var svinäcklig men den är väl fantastisk. En till... Jag gillade En gång i Phuket. Det finns säker fler som jag glömmer just nu. Jag såg en intressant film från 60-talet med Grynet Molvig i huvudrollen som heter Bamse. Den var bra.

Snabba cash var det nu. Jag har inte läst boken, men jag har följt snacket om den så jag vet ungefär vad den går ut på. Filmen skulle vara stabil och jag kände för ett tag sedan att jag borde ge den en chans. Varför tänkte jag så? Jag tycker inte att man ska ge svenska filmer ett högre betyg bara för att de är svenska, utan man ska jämföra dem med alla andra filmer. Och om jag jämför Snabba cash med en liknande amerikansk eller varför inte övrig nordisk film så står den sig inte speciellt bra. Se tex den isländska filmen Black's game vars handling har många likheter med Snabba cash men den isländska filmen är ack så mycket bättre.

Dialogen i Snabba cash är som vanligt för svensk film krystad på sina ställen. Det känns inte som att karaktärerna är riktiga. Det känns istället som att skådespelarna spelar teater. Tyvärr behövs inte många sådana scener för att en film ska bli fördärvad, illusionen rämnar och jag som betraktare börjar fundera på filminspelningen istället för historien som berättas. Jag hoppas att Joel Kinnaman får framgång i sin internationella karriär men här var han inte bra. När han bara såg eländig ut och höll tyst, i de actioninriktade partierna var han väl ok. Men där det skavde på riktigt var i de dramatiska scenerna med hans flickvän. Jag köpte inte hans karaktär för fem öre.

Låt mig göra en liten utstickare. Under en lunch jag hade med en klarsynt kollega häromveckan kom samtalet in på ämnet svensk film. Han hade en mycket intressant teori om vår svenska filmindustri som kanske kan förklara varför dialogen ofta känns så teatralisk. Kan det vara så att teater anses "finare" än film i Sverige, och att filmmakarkollektivet här hemma medvetet eller omedvetet försöker efterlikna den "finare" teatern i sina filmer? Detta synsätt har med all säkerhet en stor grund i en man som hette Ingmar Bergman. Sverige är ett litet filmland och det behövs inte mycket för att den lilla klick människor som arbetar med film blir en grupp där vissa "regler" uppstår. Det händer ju nästan överallt då folk arbetar nära varandra. Gruppens medlemmar börjar påverka varandra och det skapas en kollegial identitet. Dessutom kan man nog räkna antalet filmkonsulenter på SFI på en hand så det är klart att risken för likriktning alltid är stor i en sådan situation.

Åter till Snabba cash. Filmmakaren misslyckas tyvärr också att måla karaktärer som kröp in under huden på mig. Jag kände inte sympati för någon i hela filmen. Jag satt hela filmen igenom och sket fullständigt i hur det skulle gå för dem. Det var ett antal idioter som gjorde mer eller mindre idiotiska beslut. Nu tänker jag på huvudfigurerna, de brottsliga typerna. Personer i deras omgivning, flickvän, syster och barn kände jag givetvis sympati för. Men att visa elände och trycka på emotionella knappar betyder inte att filmen, historien eller karaktärsmålningen är bra gjorda. Filmen var inte spännande, någonsin, och den blandade scener som jag behövde skämskudden för att ta mig igenom med typisk svensk socialrealism. Det är nästan som att svenska regissörer tror att man måste göra unkna och "skitiga" filmer för att det ska vara fint nog i kanten. Urk!

Detta var inget för mig, jag var rejält uttråkad och inte det minsta engagerad av filmen. Det får bli "binära Henke" idag, eller vad det nu är Jojjenito brukar säga...

Jag ger Snabba cash en gratislunch av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Darkest Hour (2011)

They can see us, but we can't see them.

Sommarklubben kan bjuda på positiva överraskningar också. Jag tog med The darkest hour på semesterresan. Trailern var lite inbjudande. Det verkade handla om något slags alien-attack mot Moskva. Coolers. Min syster med familj bor några år i Moskva och jag har varit på besök hos dem två gånger. Jag var nu lite nyfiken på att se hur de återskapat Moskva för denna film.

The darkest hour har Emile Hirsch (Into the wild), Olivia Thirlby (Juno) och vår svenske Joel Kinnaman i huvdrollerna. Inte väldens tyngsta cast, men helt ok. Kinnaman spelar en svensk entreprenör som blåser de två amerikanska datahackrarna på en affärsidé. Senare när aliens i form av osynliga elektromagnetiska mördarmaskiner anfallit Moskva slår sig de överlevande ihop. Kinnaman spelar ett regelrätt svin, men han får lite upprättelse innan slutet.

Vi i Filmspanarna hade tänk gå och se skräckisen Chernobyl diaries men det blev inte av. Denna film kan kanske vara något av kusin till Tjernobyl-filmen. Dess andra kusin skulle kunna vara Cloverfield. Efter den inledande kvarten då karaktärerna presenteras anfalls Moskva av konstiga aliens och de allra flesta människor stryker med. Resten av filmen är en katt och råtta lek på ödsliga gator i Moskva. Så om du gillar "efter apokalypsen"-filmer kan detta kanske vara något för dig.

Åter till Moskva. Jag vet inte om de spelat in hela, inget eller delar av filmen i Moskva, men jag tycker att de fått till miljöerna riktigt bra. Röda torget med det närbelägna köpcentret GUM är givetvis med, men även trådbussarna, Moskvafloden, byggställningar med nylonplast på och övrig arkitektur verkar vara otroligt realistiskt. Sen får vi se det vackra tunnelbanesystemet också.

Detta är inte världens bästa actionfilm, men den har något. Många sci-fi/action-filmer startar bra bara för att bli helt ologiska eller urballade. Även om det är en science fiction måste filmens logik hålla (den "världens" logik dvs). The darkest hour fallerar inte mot slutet, utan den är konsekvent. Inga nödlösningar, inga konstiga ologiska tricks. Därför tycker jag att den nästan får godkänt och kan rekommendera den till dem som vill se hjärndöd action med lite spänning. Dumb fun! 

En klart nöjsam film i Sommarklubben. Jag ger The darkest hour två Faradays burar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Unknown (2011)

I didn't forget everything. I remember how to kill you, asshole.

Raddan av underbara bara tvåor i Sommarklubben fortsätter. Här har vi en thriller med Liam Neeson. För några år sedan spelade han den arge fadern i action-filmen Taken. Den var ganska bra. Nu jagar och jagas Liam igen av onda män i en europeisk storstad, men denna gång är det Berlin som står för sponsorpengarna. Unknown är en film i samma anda som den gamla godingen Frantic med Harrison Ford från 80-talet, Bourne-filmerna och kanske lite av Long kiss goodnight.

Liam spelar Martin Harris en forskare inom biotech på väg till en konferens i Berlin. Med sig på resan har han sin sköna hustru Elizabeth (January Jones). Väl framme vid hotellet upptäcker Martin att en portfölj glömts på flygplatsen och han hastar iväg i en taxi för att hämta väskan. På väg tillbaka till flygplatsen råkar bilen dock ut för en olycka och han hamnar på sjukhus, i koma till och med. När han vaknar upp några dagar senare är allt förändrat. Ingen har sökt honom och åter på hotellet känner ingen igen honom. Hans fru Elizabeth och hennes man Martin Harris bor på hotellet. Någon har stulit Martins liv!? Vem är jag är det enda Martin kan säga innan han kastas ut från hotellet till den vinterkalla Berlinska natten.  

Vad kan man säga om Liam? Visst, han är en torrboll. Harrison Ford gjorde "jagad stressad kostymnisse" bättre i Frantic, det är helt klart. Men Liam har något annat. En ilska och styrka som lurar under ytan. Man har inga problem att köpa att han kan vara en ond man, en våldsman. Unknown blir lite spännande ett tag, men den är långt från de bättre filmerna i genren. Filmens två kvinnliga parter är mycket bleka, nästintill osynliga. January Jones spelar Elizabeth och Diane Kruger (Helena från Troy) spelar den bosniska invandraren som hjälper Martin.

Filmens överlägset mest intressanta karaktär och skådespelare är Bruno Ganz (Hitler i Der Undergang) som spelar den före detta stasi-agenten Ernst Jürgen. Han var cool och jag skulle gärna sett en film där Martin Harris och Ernst Jürgen fått lite mer tid tillsammans, fler scener helt enkelt.

Unknown är en lite småputtrig thriller. En perfekt film i Sommarklubben, och ja, du har redan gissat det, jag ger Unknown två borttappade pass av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Cowboys & Aliens (2011)

Demons took your gold.

Director Jon Favreau, Producer Ron Howard och Executive Producer Steven Spielberg. Wow. Now we're talking.

Jag visste inte mycket om denna film när jag la mig till rätta i sängen i stugan och slog på ännu en film i Sommarklubben. Tänk er Tompas War of the worlds fast den utspelas i vilda västern och med trästubbarna Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna. Vi får då en lagom spännande, lagom underhållande och lagom meningslös actionfilm med cowbojsare och  indianer, och aliens.

Alla de vanliga delarna i en klassisk western är med. Den trygge sheriffen som fångar in den efterlyste, fåordige hjälten. Den arge rika ranchägaren med den odugliga sonen som skapar oreda i staden. Den vackra frun och hennes mesige man, som senare visar sig kunna skjuta rakt i alla fall. Den lille pojken som inte har en far och ser upp till en ny fadersgestalt.

Och det mysiga och fina samarbetet mellan de vita och indianerna. Men vänta nu, det brukar man inte se i klassiska westerns...

Nej, precis. Detta är inte en vanlig western. Det är en ovanlig western. Om filmen tillför något vettigt till genren kan jag inte säga. Men om man gillar westerns och kan tänka sig att acceptera lite demons (aliens), då kan detta vara en film för dig.

Daniel Craig är tystlåten och butter, men han är sannerligen ingen John Wayne. Harrison Ford gör säkert sitt bästa, men när han är vresig och arg i filmens inledning har jag väldigt svårt att tro honom. Han är en snäll gammal gubbe, ju. Den olidligt äcklige Paul Dano spelar den odräglige sonen helt perfekt. Keith Carradine spelar den trygge sheriffen och favoriten Sam Rockwell spelar den lite mesige "Doc".

Sommarklubben fortsätter att överraska. Jag hade inte sett marknadsföringen på denna film, men bara av namnet trodde jag att jag skulle få se en actionkomedi mer lik Will Smith's Wild wild West. Men ingen komedi, ack nej. Snustorr. Ganska spännande ett tag.

Jag ger Cowboys & Aliens två guldtörstande demoner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Young Adult (2011)

Sometimes in order to heal, a few people have to get hurt.

En av de största positiva överraskningarna i filmens värld de senaste fem åren är nog regissören Jason Reitmans film Juno. Den bygger på ett mycket underfundigt manus av Diablo Cody. Reitman har också gjort favoritfilmerna Thank you for smoking och Up in the air.

Young adult skulle kunna vara Diablo Codys första och mest sanna manuskript. Antagligen skulle denna film inte fått klartecken om inte Reitman-Cody gjort en sådan succé med Juno. Jag skulle kunna tänka mig att Young adult är mer eller mindre självbiografisk. Den har den auran.

Charlize Theron spelar Mavis Gary som livnär sig som spökförfattare till en romanserie som vänder sig till segmentet unga vuxna (young adults). Hon drabbas av en fullfjättrad livskris när hon får höra att hennes före detta pojkvän från high school ska bli far. Hon tar sin lilla bil och åker hem till den lilla håla hon en gång växte upp i för att... jag vadå, vad tänkte Mavis skulle hända egentligen??

Charlize Theron är extremt bra i denna roll. Extremt bra. Hennes tolkning av den söndriga Mavis motiverar frågan om hon tillhör det yttersta toppskiktet av vår tids skådespelerskor? Hon bär denna film på sina späda axlar i alla fall.

Detta är en svart dramakomedi som liknar Thank you for smoking och Up in the air lite grand. De har alla tre en liknande blandning av drama och komedi. Young adult har dock mycket, mycket mer svärta. Än en gång blev jag överraskad av en film från Sommarklubben. Denna gång i positiv riktning. Jag trodde detta skulle vara en lättsam komedi, varför vet jag inte, men den är något annat. Ett väsen, en svart klibbig klump i magen, en bultande smärta bakom vänstra ögat.

Ibland kan man bli glad av att se djupt olyckliga människor på film!

Jag ger Young adult fyra uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Friends With Benefits (2011)

Bläh!

Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.

Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.

Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.

Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.

Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!

Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.

Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...

Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Cedar Rapids (2011)

There's a separation between religion and insurance. It's in the constitution.

Tråkiga jobb = tråkiga människor? Vardagliga, lugna och ospektakulära jobb kanske lockar tråkiga och ospännande människor, men är det alltid så? I filmen Cedar Rapids får vi följa Tim Lippe (Ed Helms) en vardaglig försäkringssäljare på hans första resa till branschens årliga konferens i Cedar Rapids, Iowa. Det visar sig snart att under ytan bland de välkammade kostymnissarna finns en och annan ulv i fårakläder. Detta är en väldigt trevlig liten dramakomedi i american independent-anda.

Huvudrollerna bärs upp av Ed Helms, känd från The Hangover-filmerna, och den som alltid bufflige men godhjärtade John C Reilly i rollen som Dean Ziegler.

Tim Lippe's kollega och stora stjärna har hastigt avlidit och Tim ska för första gången få representera firman på den årliga konferensen. Tim är den perfekta säljaren. Skjorta med pull-over, välartad frisyr, inga tauteringar, väldigt mesig. Men trygg. Han har i själva verket inte vuxit upp helt. Filmen är en coming-of-age av en medelålders man.

Framme på konferensen utsätts Tim för sprit, knark, prostituerade, mutor, fusk och kollegor som har utomäktenskapligt sex. Det är ingen slump att filmmakarna valt försäkringsbranschen i denna film. För att kunna sälja försäkringar måste du vara en lugn och sansad, tråkig, medborgare som går i kyrkan varje söndag och som inte håller på med något fuffens. Tim lever sitt liv som han lärt, vad han inte fattar är att allt är en fasad och bakom denna fasad är det djungelns lag som gäller.

Ed Helms spelar i denna film rollen som töntarnas tönt. Den påminner en hel del om Steve Carells roll i The 40 year old virgin. Cedar Rapids är dock inte en lika renodlad komedi. Egentligen kan man undra varför Carell inte fick rollen, men antingen är han trött på att återupprepa sig eller så är Hollywood trött på det. Helms gör ett gediget jobb, även om han blir överspelad av John C Reilly. Där har vi ett fullblodsproffs och perfekt skådespelare för filmer som denna. Anne Heche gör ett oväntat inhopp som den roliga och underbara rödhåriga kollegan Joan Ostrowski-Fox som vill ha lite kul på konferensen. "What happens in Cedar Rapids, stay in Cedar Rapids."

Josh Larsen, en av killarna i podcasten Filmspotting, rankade Cedar Rapids som en av 2011 års bästa filmer. Jag ser vad han kommer från. Detta är en varm dramakomedi som är mycket underhållande trots sin lågmäldhet. Jag skulle väl inte säga att jag har fått i mig en massa livssanningar i och med denna film, men den har helt klart ett budskap. Och om man är svag för den typen av filmer kan man nog gilla denna skarpt.

Jag kan ge Cedar Rapids en mild rekommendation och jag ger den tre Two Diamonds Awards av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Hangover Part II (2011)

All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Big Year (2011)

Are you doing a Big Year? No.

Sommarklubben! Steffo borta på Flmr kör just nu Sommarklubben. Han tittar på gamla godingar. Direkt när jag såg benämningen "Sommarklubben" visste jag att det passar till mina sommarfilmer också. Själv tar jag med mig nyare filmer som jag av olika anledningar inte sett än på semesterresan. Det är filmer som är så förväntat jaha-iga att de kan passa att ses på en ipad i sommarstugan. Det kan vara komedier eller actionfilmer som jag känner att det kan vara ok att inte se på stor skärm. Filmer som jag misstror lite. Nåväl, även om jag har en annan definition av begreppet "Sommarklubben" än vad Steffo har, så kör jag nu igång min egen "Sommarklubben".

Första filmen ut är komedin (?) The big year. Komedi skriver jag då huvudrollerna är besatta av Jack Black, Steve Martin och Owen Wilson. Något av ett dream team inom komedi (speciellt om man är en Hollywood-mogul). Det lustiga med denna komedi är dock att den inte är en komedi. Detta är en tämligen seriös drama, med några humoristiska scener. Det är också en film som bygger på en bok och det är en BOATS-film (bygger på en sann historia).

Filmen handlar om det spännande ämnet fågelskådning. Jag har faktiskt en gång provat på seriöst fågelskåderi med min svåger Calle, en fågelskådare av stora mått. Jag har gått upp i natten och åkt ut till en sjö och suttit i ett fågelskådartorn. Som alltid är det roligare att vara med och testa hobbies med folk som är kunniga och entusiastiska. Dessutom var morgonkaffet till soluppgången spektakulärt gott.

Jack Black spelar Brad Harris, en uttråkad datatekniker som gör ett seriöst försök att slå rekordet i antal fågelarter som en fågelskådare sett under ett kalenderår inom USA's gränser. Owen Wilson's Kenny Bostick innehar rekordet med 732. Att försöka sig på rekordet kallas tydligen i dessa kretsar "a Big Year". Steve Martin spelar Stu Preissler en framgångsrik affärsman som pensionerar sig för att själv köra ett "Big Year". Bostick gör dock allt för att få behålla rekordet, eller slå sitt gamla rekord...

Självklart handlar filmen om mer än fågelskådning, även om nästan varje scen i hela filmen utspelas under fågelskådning, eller färden till fågelskådning, eller resan hem från fågelskådning... Ja, ni förstår. Under ytan handlar filmen om vad som är viktigt i livet, om förhållanden, brustna äktenskap och nya relationer. Om vänskap och tävlingsinstinkt. Om att få bli ihågkommen för något.

Fripp Funderar: hur tänkte de när de diskuterade denna film? Låt oss göra en film av denna ganska seriösa bok om tre killar som spenderar ett helt år att jaga fåglar över den nordamerikanska kontinenten. Låt oss sedan ta in Jack Black, Owen Wilson och Steve Martin. Och låt oss sedan inte göra en komedi. Men låt oss göra en trailer och poster som gör att biopubliken tror att det är en komedi...

Ok, jag blev lite besviken på att detta inte var roligare. Samtidigt är det ett ganska bra, gullig och intressant drama som är väldigt snäll (familjefilm!). Själv behöver jag lite mer för att ryckas med, men som en film i "Sommarklubben" var den helt ok.

Jag ger The big year två snowy owls av fem möjliga.

Betyg: 2/5