Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5

Funeral in Berlin (1966)

Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Tightrope (1984)

Tightrope är en polisprocedurthriller där Clintan spelar en polis som är allt annat än Dirty Harry. Han spelar en frånskild, ensamstående far till två döttrar i New Orleans. Om dagarna löser han mord och om kvällarna kallar han in barnvakten och går ut på nattliga äventyr bland prostituerade och andra nattsuddare. Han känner miljön väl då han är en av de mest pålitliga kunderna hos nattfjärilarna. Filmen tar vid när en seriemördare har mördat ännu en ung tjej från den miljö Clintans Wes Block så väl känner.

Jag trodde detta skulle bli första gången jag såg filmen men så började jag känna igen dialog och insåg att jag måste sett denna i mitten av åttiotalet tillsammans med Olof och kompisarna i Skövde. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket av filmen förutom vissa "klassiska" citat som "Go bowling"...

Filmen är mörk och dyster både till känsla och bildligt då mycket av filmen utaspelas om natten. Den är ganska bra men i slutändan känns den splittrad som om teamet hade en tre-fyra idéer i huvudet och inte riktigt kunde välja vilket spår de skulle välja. Detta är filmens stora "issue". Filmens manusförfattare och tillika regissör på pappret Richard Tuggle lyckades inte.

Filmen antyder flera varianter av det klassiska mordmysteriumet. Först tror man att det handlar om en polis som mördare, kanske en av Blocks kollegor? Senare förstår man att Block på något sätt har en koppling till mördaren och det blir personligt. Vilken koppling kan det vara, någon från Blocks privatliv, eller någon skurk han haffat i sitt polisvärv? Till sist har flera av mordoffren en koppling till Blocks nattliga eskapader i New Orleans glädjekvarter... Kan Block själv vara den man han jagar? Som sagt en massa idéer som var och en för sig kunde funkat. Jag tänker speciellt att den sista av idéerna kunde varit mycket spännande att testa. Att Clintan inte bara är hjälten utan också skurken. Quelle spectaculaire!

Men nej, handlingen var inte speciellt spännande om jag får säga det. Dessutom är filmens klimax med en av få actionscener rejält dåligt klippt. Mycket av det spännande händer "off screen" vilket känns lite snålt.

En av filmens mest intressanta saker är att Clintans dotter Alison spelar Blocks dotter Amanda. På en metanivå var det lite sorgligt att Alison fick spela en dotter på film som hade en mer närvarande far än vad hon hade i verkliga livet. Clintan är väl känd för att alltid vara iväg på jobb...

Överlag kul att återbesöka filmen och den har sina poänger men i det stora hela var den endast "helt ok". Det blir en tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Clintanpodden för vårt samtal om filmen.

The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Sharper (2023)

Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5

The Equalizer 3 (2023)

Denzel Washington är en av mina absolut största favoriter från Hollywood. Denzel är bad ass rent generellt sett men framför allt som Robert McCall i The Equalizer-serien.

Den första The Equalizer från 2014 kom och passerades ganska obemärkt, men sedan dess har jag sett om den filmen många gånger och det är en favorit i denna genre om våldsamma män som dödar onda och elaka typer.

Den andra filmen kom ut 2018 och teamet utvecklade konceptet och konflikten blev personlig. Här i trean har Robert hamnat i Italien och man får en känsla av att han kanske funderar på att bosätta sig där. Men som alla vet kommer de onda och elaka typerna i Italien från maffian. Så det är bara att kavla upp ärmarna för Robert och klicka igång tidtagaruret.

Det är givetvis svårt att komma upp i samma nivå som debutfilmen i serien. Teamet försöker hitta nya infallsvinklar och här fokuserar man mycket på Roberts humanism och hans inre tankar, hans filosofi och religiositet (vilket Denzel Washington också är känd för i privatlivet). Jag gillar filmen mycket för dessa element.

Våldet är helt ok och uppfyller det man förväntar sig. Dessa filmer är mer långsamma och våldet portioneras ut lite här och där, ganska glest faktiskt. Det är tvärt emot för John Wick-filmerna i det avseendet och jag tycker nog att detta upplägg är starkare. Filmen ger utrymme för både karaktärsbyggnad och underbyggande av varför våldet har sin plats i historien.

Filmen levererar på många punkter men tyvärr har den en stor svaghet och det är filmens villains helt enkelt. Denna version av den italienska maffian är inte speciellt bra. Hotet känns inte speciellt stort. De är för få och lite töntiga nästen. Om man jämför med den ryska maffian som Robert ställs emot i första filmen är detta gärdsgårdsligan.

Filmen är också en ljuvlig återförening av Denzel Washington och Dakota Fanning som spelade ihop i Man of Fire från 2004. Detta uppfattade jag inte under filmens gång då jag inte kände igen Fanning. Jag blev varse om detta först i eftertexterna men blev lite rörd då istället. Det var ju Lupita och Mr. Creasy igen, awwwww.  

Överlag är filmen över medlet av actionthrillers och det är alltid njutbart att se Denzel.

Betyg: 3/5

The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

No Country for Old Men (2007)

Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

A Simple Plan (1998)

A Simple Plan är en dramatisk thriller som tyvärr nästan helt saknar humor. Filmen följer tre vänner som hittar en väska med pengar och blir indragna i en farlig spiral av lögner och bedrägeri. Filmen valdes som "companion" till bröderna Coens Fargo och likheterna är månghövdade men det finns några tydliga olikheter också.

Båda filmerna utspelas i vintriga snöbeklädda landskap uppe i norra delen av Mellanamerika. De är filmer om vanligt fõlk som försöker hitta en genväg till rikedom men där det ena snedsteget bara leder till eskalerande misstag och elände. Båda filmerna berättar historier med budskapet att det lilla folket gör bästa att förbli där de är och förlikas med sin lott i livet. Ganska grymt synsätt på många sätt men folket i stugorna verkar ju gilla denna typ av historier. 

Skillnaderna är också månghövdade. Fargo är den bättre filmen, bättre regi och produktion. Den har bättre manus och därmed mer intressanta karaktärer. Men framför allt tycker jag att de har olika tonaliteter. Fargo har en mörk och ofta underspelad humor som gör att historiens grymheter balanseras upp. A Simple Plan är kallare som ett renodlat drama med överlag korkade figurer som fuckar upp allt för sig själv och sin omgivning. Det känns som att filmteamet inte gillar sina karaktärer lika mycket som i Coens film. Till sist har Fargo mycket bättre skådespelare. 

Tonen i A Simple Plan är mörk och dramatisk, vilket kan vara tröttsamt efter ett tag.

Den första halvan av filmen känns ganska seg och det är svårt att engagera sig i karaktärerna. Men i den andra halvan tar filmen fart men tyvärr driver filmen närmast med dess karaktärer. Billy Bob Thornton, som spelar en intellektuellt begränsad man, behandlas som rent ut sagt stenkorkad, inte bara bufflig och naiv person, vilket kan kännas tveksamt. Men under slutet av filmen växer hans karaktär och Thornton ger till slut filmens mest imponerande skådespelarinsats. Bill Paxton är en gammal nostalgifavorit så honom förlåter jag det mesta. Bridget Fonda sticker ut som det svaga kortet i denna film. Hon spelar någon form av femme fatale men karaktären känns inte förankrad. 

Regissören Sam Raimi lyckas skapa en spänning som håller tittaren på helspänn. Han skapar en kuslig och oviss stämning som håller mig hyfsat intresserad. Men jag kan inte undgå att känna att filmen hade kunnat haft mer djup.

Sammanfattningsvis så är A Simple Plan en dramatisk thriller som tyvärr saknar humor. Filmen tar sig dock och andra halvan är klart bättre än den första. Billy Bob Thorntons skådespelarinsats är filmens höjdpunkt och gör att filmen till slut blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Lyssna på när Carl och jag pratar om Fargo och A Simple Plan i Shinypodden.

Sofia har också skrivit om filmen, läs hennes tankar här.

Decision to Leave (2022)

DECISION TO LEAVE

Konsten att göra en kärleksfilm utan dialogen "I love you". Park Chan-woos nya film Decision to leave är en lågmäld och långsamt berättad polisthriller. Den är långt från hans utstuderat våldsamma filmer likt genombrottsfilmen Oldboy från 2003.

Filmen följer den milde och moraliske polisen Hae-joon (Park Hae-il) som blir hopplöst förälskad i Seo-rae (Tang Wei), änkan till ett mordoffer som han utreder. Hon blir snart en av de mest misstänkta mördarna i utredningen.

Filmen är snyggt filmad och den tar sin tid att mödosamt ta sig fram till det fruktansvärda slutet. Jag var mer eller mindre förvirrad över handlingen hela filmen igenom. Den hoppar i tiden och gör allt för att hålla oss åskådare okunniga om vad som egentligen hänt och hur. Men trots detta pusseldeckarupplägg är mordens lösningar mer eller mindre oväsentliga. Detta är i första hand en djup kärleksfilm förklädd till en Martin Beck-deckare.

Jag gillade stämningen i filmen och saknade inte det extrema våldet speciellt mycket. Ibland funkar det bra men i en tät thriller som denna var det mer spännande att följa hur relationen mellan våra två huvudpersoner utvecklades på det mentala planet. Det var som en fajt dem emellan där jag varken förstod vilka stakes som låg i potten eller vilka verktyg de använde sig av. En hel del av filmens behållning kom till mig när jag tänker på filmen i efterhand.

Nu några ord om slutsekvensen...

Men först en varningens ord, spoilers ahead. WARNING! SPOILERS!

Båda två älskade varandra men det var omöjligt för dem att bli ett par. Hae-joon visade sin kärlek på ett entydigt sätt i sitt handlande. Hur Seo-rae visade det blev mer isande. Hon ville att hon skulle bli ett av hans olösta fall, aldrig glömd, för alltid sitta på hans vägg med foton på de olösta fallen...

Hae-joon kompromissar med allt han är som polis när han låter Seo-rae gå fri från mordet på hennes första make. Han gör våld på sina principer och hon vet att det var lika tydligt som att säga "I love you". Han ber henne att kasta den fördömda telefonen i havet så att den aldrig kan hittas igen. Hon gjorde inte det men efter det andra mordet gjorde hon det med sig själv istället. I en av filmårets mest ruskiga sekvenser låter hon sig själv begravas levande i sanden under havsytan. Som han hade instruerat henne... Hon försvann i havet för att aldrig bli återfunnen, Hae-joon kommer aldrig få veta vad som hände med henne. Starkt. Mörkt.

Betyg: 4/5

Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

The Beta Test (2021)

Vi fortsätter temat med en film vald på grund av regissör/manusförfattare som jag gillar sedan tidigare. Denna gång är det Jim Cummings nya film The Beta Test. Jag gillade hans Thunder Road en hel del, medan The wolf of Snow Hollow inte kom upp i samma nivå men den var en hyfsat underhållande genrefilm i alla fall.

Som vanligt spelar Cummings huvudrollen själv och han är som alltid mycket sevärd. Denna gång får vi en thriller med kopplingar till internet dejting. Typ. Filmen är helt klart intressant.

Jag gillade inledningen mycket. Kul med ett svenska par som pratar svenska! Sedan är filmen klart duglig så länge man inte riktigt vet vad som händer. Det finns en spänning som hålls uppe samtidigt vi får följa Cummings olyckliga och supernervösa huvudperson. 

Tyvärr tappar filmen lite mot slutet. Upplösningen är inte svår att förstå per se, men den känns lita tafatt, närmast ofullständig. Det känns som att slutet inte lever upp till vad första halvan av filmen lovade.

Överlag hade jag mycket kul med filmen och jag kan helt klart rekommendera den. Filmen når inte upp i samma nivå som Thunder Road dock.

Betyg: 3+/5

Those Who Wish Me Dead (2021)

Jag upptäckte för inte allt för länge sedan Taylor Sheridans grymma men fantastiska film Wind River. Därför ville jag såklart se hans uppföljare som regissör, thrillern Those who wish me dead. Sheridan har skrivit många vassa manus, tänker på Sicario, Hell or high water och Wind River som redan nämnts ovan, men som regissör var detta endast tredje filmen. Därmed är det kanske inte så konstigt att det blir lite svajjigt och han blandar högt med lågt...

Those who wish me dead är svagare på alla plan än Wind River. Den utspelar sig i liknande miljö, uppe i norra USA ute i vildmarken. Men där stannar alla jämförelser. Till att börja med känns valet av Angelina Jolie i huvudrollen som filmens absolut största problem. Sen är själva grundstoryn och manus tämligen taffligt också. Till sist känns hela produktionen för billig. Det är en hel del sunkiga specialeffekter och lite billigt att vi aldrig fick se någon klättra upp på utsikts-plattformen trots att de uppehöll sig där av och till under hela filmen. 

Filmens biroller fylls av flera kända ansikten som Jon Bernthal som lokale sheriffen och Aidan Gillen och Nicholas Hoult som lönnmördare. Och även om de var ok höjde det inte filmen nämnvärt. Hela filmen är "helt ok" fast på den svaga sidan. Mest intressant var den nya  Medina Senghore i rollen som den höggravida Allison. Henne hejjade jag på mycket. 

Angelina Jolie övertygade inte över huvud taget som bad assig brandman på gränden till nervsammanbrott. Det kunde ha varit en superintressant karaktär om Sheridan valt en annan skådepelare och skrivit ett mer engagerat manus. Låt oss gissa att han var mer personligt engagerad i sin story i Wind River än i denna...

Betyg: 2/5 

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

The Courier (2020)

The Courier är ett riktigt bra spiondrama från det kalla krigets dagar. Filmen utspelas på sextiotalet och är löst baserad på verkliga händelser. Begåvade Benedict Cumberbatch spelar en brittisk affärsman med kontakter i östblocket som rekryteras av MI6 att agera som kurir i kontakterna med en högt uppsatt rysk militär som inför Kubakrisen ville hjälpa väst.

Filmen är i god John Le Carré-stil med ett karaktärsdrivet och långsamt berättande. Detta är en film-film, ett mycket bra hantverk. Det är ingen actionfilm och mycket av skådespeleriet levereras i scener utan dialog. Det är en stil av drama som belönar en uppmärksam åskådare.

Handlingen är intressant och spännande och filmen får mig att bry mig om både Greville och Oleg. Som många Le Carré-böcker är tonen närmast förlamande sorglig. Detta är en film som passar en grå höstkväll då det regnar utomhus.

Cumberbatch är mycket bra, men ryssen Merab Ninidze som spelar Oleg är nästan ännu bättre. Jessie Buckley som spelar Grevilles fru Sheila är också mycket bra, och MI6-agenten spelas ypperligt av Angus Wright. Alla skådespelare är bra helt enkelt.

Detta är en film som lätt slår Spielberg och Hanks Bridge of spies men som inte har en chans mot Oldmans Darkest hour. Någonstans mitt emellan blir en svag fyra.

Betyg: 4-/5

Ava (2020)

Ava är en överraskande bra thriller med favoriten Jessica Chastain i titelrollen. Ava är en före detta soldat som nu arbetar som lönnmördare. 

Detta är inte en ny Atomic blonde! Filmen är mer en thriller än en actionfilm och jag tror att om man väntar sig "action utan slut" ska man välja en annan film, om det duger med en manlig huvudkaraktär kan jag rekommendera Extraction. 

Men om man gilla en långsammare lite mer eftertänksam thriller kryddad med några riktigt häftiga våldsscener kan denna film vara bra. Den når inte upp till John Le Carré-nivå på thrillerelementen men den är klart duglig ändå.

Jag gillade den lite sorgsna tonen i filmen. Jessica Chastain och John Malkovich sticker ut bland skådespelarna. Jag har fortfarande aldrig blivit besviken på Cgastain. Hon ger alltid sina karaktärer tyngd. Bästa filmerna med henne är Zero dark thirty, The Disappearance of Eleanor Rigby, Interstellar, Take shelter och The Martian.

Colin Farrell och Geena Davis gör intressanta roller och tolkningar av dessa, medan sidostoryn om Avas syster var filmens svaga punkt. De borde dragit ner på den storyn, eller ja, tagit bort den menade jag..

Rekommendation till de av er som gillar thrillers eller Chastain.

Betyg: 3/5