Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen.
Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n.
Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.
Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.
Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).
Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.
Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.
Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.
Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.
Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.
"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...
"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.
Det får bli en stark etta.
Betyg: 1+/5
Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.
In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.
Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst.
Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer.
Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse.
Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.
Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!
Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?
Betyg: 3/5
Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!
Helt plötsligt blinkade jag och då var det dags att se denna rackarns film som bildligt talat legat och stirrat på mig från hyllan i flera år.
Filmen är en BOATS (based on a true story) men i detta fall är den endast löst baserad på verkliga händelser. Manus utgår från den dokumentära boken "The Kennedy Tapes: Inside the White House During the Cuban Missile Crisis" skriven av May och Zelikow. Det här med hur nära verkligheten en BOATS kommer till de verkliga verkliga händelserna är alltid av intresse. Visst, en film som tar sig stora friheter i manusskrivandet kan kanske vara bra de också, men för mig är det ofta en smolk i glädjebägaren när det uppdagas.
Denna film har omnämnts med att på ett verklighetstroget sätt beskriva vad som hände i stora drag under Kubakrisen i oktober 1962. Bra där! Problemet är dock att filmens huvudperson Kenny O'Donnell, spelad av Kevin Costner, som det verkar INTE hade den roll som påvisas i filmen. Enligt McNamara var det snarare White House Counsel Ted Sorensen som hade mest påverkan på bröderna Kennedy under krisen. Det känns trist att filmmakarna av någon anledning ändra på denna centrala sak.
Men i vilket fall, skit samma om Kevin Costner spelade "fel" person. Filmen är mycket solid, en riktig "film-film", det vill säga att alla tekniska detaljer och inte minst regin sitter som en smäck. Mycket bra och inbjudande film. Det är en drygt två timmar lång film men tiden flyger fram. Den tar ju upp en av det kalla krigets mest spektakulära, och farligaste, period då sovjeterna byggde robotbaser på Kuba för taktiska kärnvapen. En kris som kunde ha slutat i total misär.
Kevin Costner (Kenny O'Donnell), Bruce Greenwood (John F. Kennedy), Steven Culp (Robert F. Kennedy) och Dylan Baker (Robert McNamara) gör alla sina roller bra. Det är extra intressant att se hur motarbetade de unga "killarna" från Boston och Harvard var i den amerikanska politiska och inte minst militära ledningen. Dialog och dramat påminner lite om The West Wing och dess glansdagar, men lite nedtonat förstås.
Detta är en film jag väntat orimligt länge på att bli sugen på att se, men nu är den sedd och jag är nöjd med titten. Rekommenderas till alla som är intresserade av politiska dramer, det kalla kriget och BOATS (trots dess svagheter därom).
Hollow man överraskar positivt flera gånger om. Samtidigt som detta är något av en b-film är den ganska spännande. Samtidigt som den inte är spektakulär med sina specialeffekter är den ändå inte helt lökig. Jag tycker att effekten av en osynlig Sebastian är mestadels bra och effektiv. Till sist, samtidigt som den har en snäll ton är den ganska grov i sitt våld och handling. Tänker bland annat på det brutala överfallet på grannen som Sebastian begår.
Filmen kommer inte i närheten av Verhoevens bästa filmer, men den är inte helt usel. Den saknar hans tydliga världsbygge kryddad med satir som vi fick i klassikers som Starship Troppers, Total Recall och RoboCop. Jag tror att Hollow man hade blivit bättre om Verhoeven lagt mer intresse vid världen denna film utspelas i, och kanske tagit mer fasta på frågan om all biologisk forskning är av godo. Labbet där de jobbar är fylld av försöksdjur och det smärtar lite att se stora apor fångade i burar, men inte heller detta ämne behandlas speciellt fokuserat.
Huvudpersonen och filmens skurk spelas av en spattig Kevin Bacon. Jag har alltid sett honom som mycket lugnare som skådis. Här är det som att han går på speed. Elisabeth Shue, Josh Brolin och Greg Grunberg är alla kul att se. Vilken omställning att se Brolin som en vek mjukis när man just sett honom som Thanos!
Hollow man är inte superbra men den överträffade mina förväntningar och den bjöd på två timmars ganska bra actionthriller som andades nittiotal (även om filmen kom ut år 2000). I slutet av filmen fick man lite vibb av Alien-serien med springande i korridorer letandes efter monster. Den får fullt godkänt från mig.
Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.
Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.
Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.
Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.
Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.
Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.
Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.
Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.
Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!
Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:
Charlie: It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous? More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age. They make very superficial judgements.
Tre tropes
A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.
B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)
C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...
Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".
Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...
Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.
Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.
En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...
Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.
Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.
Betyg: 5/5
Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.
Buck Laughlin: "Is there some process by which they physically miniaturize the dogs?"
Här i Komiska Söndagar kommer jag framför allt skriva om favoritfilmer, men jag kommer också ta chansen att se några filmer som jag inte sett tidigare. Best in show är den första av dessa "första gångs"-filmer. Christopher Guest är känd för humoristiska mockumentärer från olika subkulturer. I denna film är det hundägare och fenomenet hundutställningar som ligger under luppen.
Detta är en film som är långsam och lågmäld som ändå genererar högljudda skratt. Filmen inleds som en dokumentär och jag hinner precis undra hur detta kan bli roligt innan jag skrattar högt första gången (laktosintolerant). Sen puttrar det på. Filmen har ett underbart manus och den visar hur galna vissa hundägare kan vara. Javisst är det kanske lite skruvat här och där, men en hel del av humorn ligger i att filmen inte är för överdriven, den håller sig inom rimlighetens gräns. Jag tror att filmen ändå inte är speciellt långt från sanningen om hur vissa hundägare beter sig. Jag har sett liknande tendenser runt mig (inte min lillasyster, men andra i min närhet).
Typ av humor?
Satir! Detta är satir för hela pengen. Christopher Guest och medförfattare Eugene Levy måste ha en bra insyn i subkulturen de beskriver. Mycket av skämten känns äkta på ett kärleksfullt sätt, inte nedvärderande som det lätt skulle kunnat bli. Vi får följa ett antal hundägare på väg till och under hundutställningen. Mycket av humorn bygger på att ägarna och hundarna ofta påminner om varandra. Filmkvalité vs. humorkvalité
Svårt att separera dessa två. Som mockumentär komedi är filmkvalitén lika med dess humorkvalité. Inga andra aspekter finnes.
Manus vs. skådespelare
Enligt the interwebs är dialogen improviserad på plats. Så jag vill påstå att manus är viktigt som grund att stå på, men filmen är i detta fall ännu mer beroende av bra skådespelare och deras insatser. Och i denna film finns det massor av bra skådisar.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Antar att det enda man kan säga efter denna film är att vi katt-människor vann, hund-människor är som alla vet helt galna i huvudet.
Två stereotyper: den första jag kommer att tänka på är Jennifer Coolidges blond bimbo och lycksökare som är gift med en extremt gammal "sugar daddy". Den andra är gay-paret med en fjolla och en lite mer straight. Kanske filmens bästa par porträtterade av Michael McKean och John Michael Higgins där den sistnämnde bara var för underbar!
Tre tropes:
A: en "goofy" tv-kommentator som inte kan ämnet alls med bisittande expert, Fred Willard och Jim Piddock. De är kanske filmens bästa duo och en fröjd för ögat. Fred Willard karaktär Buck Laughlin är enligt imdb's trivia baserad på basebolllegenden Joe Garagiola som har kommenterat en hundutställning/tävling i verkliga livet med liknande effekt.
B: Metaforen som är bokstavlig. Gerry skojjar om att han inte kunde dansa för att han har två vänsterfötter... Och så har han två vänsterfötter (bokstavligen).
C: Superälskaren som nu är gift. Cookie nämner i inledningsintervjun att hon hade många pojkvänner förr i tiden ("hundreds") och så träffar Cookie och Gerry på man efter man hela filmen igenom som hon tidigare haft sex med. Allt till Gerrys förtret. Men man måste hylla Cookies goda humör, charmiga hantering av alla före detta "uppvaktare" samt hennes till synes genuina kärlek till Gerry. Se bara deras sång tillsammans i slutet. De måste helt enkelt vara kära i varandra.
Favoritkarakärer?
Det finns så många. Gillar Cookie och Gerry, gayparet Scott och Stefan samt tävlingens kommentatorer Buck och Trevor. Meg och Hamilton Swan (Parker Posey och Michael Hitchcock) är mycket roliga i partier, men vissa av deras scener går överstyr och tappar i finess och därmed blir det inte lika roligt.
Omtittningspotential?
Jamenvisst. Detta skulle man kunna se om många gånger! Skulle gärna se den med min hundägande lillasyster Hanna! Inga jämförelser med någon i filmen för övrigt...
Slutomdöme
Jätterolig film som jag är otroligt nöjd med att jag gav chansen. Detta var så bra att jag till och med funderar på att se fler av Christopher Guests filmer inklusive The is Spinal tap som jag såg som ung och inte alls fattade (då). Betyg: 4+/5
Det är lustigt hur minnen kan spela en spratt ibland. Jag kom ihåg denna film som mycket roligt. Vad jag inte kom ihåg lika tydligt var hur stor del av filmen som är jobbig att se för att Greg är så pinsam med sina invecklade lögner för att passa in. Detta är en typisk Kafka-komedi. Vad Greg än gör för att passa in blir det bara mer och mer fel.
Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.
Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).
Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.
Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre... Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.
Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.
I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin. SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!
Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.
Tre tropes:
A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!"
Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.
B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")
C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...
Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.
Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.
Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.
Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.
Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:
Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball. Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.
Ok, tack Pam för supporten!
Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.
Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.
Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.
