Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the shell. Detta är en remake på den kultförklarade animén som använder sk "live action", dvs vanlig film med riktiga skådespelare. Först och främst måste man konstatera att filmen är otroligt snygg. Oavsett vad som sägs om filmen har den det för sig i alla fall. Scarlett Johansson spelar huvudrollen. The internets stormar över "whitewashing". Det lustiga är att jag tycker att huvudpersonen i animén ser västerländsk ut. Carl informerar mig om att jag ser fel. Ok, då är det väl fel då... Men jag gillar Scarlett och jag gillar henne i denna film så jag är inte allt för oroad ändå. David Chen på /Filmcast lär dock gå i taket. Det ska bli skoj att lyssna på hans podcast när de snackar om denna film...

Det är svårt att flytta en idébaserad animerad film till "live action" och mycket riktigt har den nya filmen blivit mer handlingsdriven än idébaserad. Det är synd att de inte lyckats ta med sig mer av det filosofiska från originalet. En film som Ex machina visade med tydlighet att det går att lyckas med detta. Denna film påminner mig mycket mer om tv-serien Westworld, både till scener och filosofi.

Den nya Ghost in the shell ändrar också en hel del på soryn. Den adderar en backstory för huvudpersonen, har uppdaterat en del karaktärer och adderar mer om företaget som utvecklar tekniken med androider med mänskliga hjärnor. Vi får bland annat en doktor som skapat huvudpersonen, en "mother" spelad av Juliette Binoche. Hackarens natur, bakgrund och syfte har också ändrats vilket ändrar helt på filmens filosofiska grundton.

Så jag antar att de bokstavstrogna som ville att den nya filmen skulle efterapa animen i minsta detalj är mycket förgrymmade.Jag antar dessutom att de som är mest förgrymmade antagligen inte ens ville ha en "live actioN" re-make över huvud taget.

Pp plussidan är alltså filmen grymt snygg. Den bygger upp världen bra och jag den har en bra stämning. Nej visst, den är inte lika stark påd etta som en klassiker som Blade runner, men klart bättre än andra frejdiga re-makes från de senare åren, som den nya Total recall som exempel.

Folket bakom Ghost in the shell har valt att kopiera vissa ikoniska scener och kameravinklar på ett extremt bildlikt sätt. I och med att mycket av handlingen ändrats läggs dessa scener in när det passar i den nya filmen, vilket ofta är i fel ordning jämfört med originalet. Jag gillar detta och ser det som extremt snygga scener som man kan njuta av. Jag inser dock att detta mycket bväl skulle kunna vara en stor anledning till att folk ogillar filmen, så om du är en person som inte gillar denna typ av homage / stöld så kan du känna dig varnad.

Skådespeleriet var överlag bra där jag kommer ihåg Scarlett Johansson, Takeshi Kitano, Michael Pitt, Pilou Asbaek och Juliette Binoche.

Tyvärr förtas lite av filmens "gravitas" av att den mest fokuserar på händelser inte tankar men snygg underhållning för stunden i alla fall.

Jag ger Ghost in the shell tre androider av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på en filmspanarträff. Här finner du andra filmspanares texter om filmen:
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

The Nice Guys (2016)

Shane Black har som manusförfattare varit ansvarig för flera höjdare som Lethal weapon, The last boy scout och framför allt Long kiss goodnight. Som manusförfattare och regissör har han inte varit lika lyckad. Den första film jag såg som han också regisserat var Kiss kiss bang bang, en crimeactionkomedi som jag såg på filmfestivalen. Den var ok, kanske "helt ok" men absolut inget mer. Sen fick han regissera Marvels Iron Man 3 vilken är den av de tre filmerna om Tony Stark som har mest problem i mina ögon. Sista delen med striden mot en miljard flygande robotar var smärtsamt tråkig.

Inför månadens filmspanarträff och Shane Blacks The nice guys visst jag mycket lite om filmen i fråga. Jag visste att den var skriven och regisserad av Shane Black, att det är en crimeactionkomedi och att den utspelades på 70-talet. Jag hade ganska höga förväntningar ändå. Men det blev ungefär som med Kiss kiss bang bang - en ungefär "helt ok" film. Inget att bli till sig över men heller inte superdålig. Helt ok helt enkelt. Vana läsare av min blogg kan därmed redan gissa betyget.

Black försöker sig på något mycket svårt. Jag jämför det med att bildligt lägga två filmer ovanpå varandra och försöka blanda dem. Visst det kan bli fyndigt och fräscht om det lyckas. OM det lyckas. Men det är samtidigt otroligt svårt att få rätt ton när de två filmernas skilda tonlägen ska sammanblandas. Här är det dels ett kriminaldrama, en modern film noir, dels en actionkomedi med en hel del farsartad humor. Det är otroligt svårt att sammansmälta dessa genrer. Uppenbarligen.

Jag tycker inte att Shane Black lyckas speciellt bra här. Manus är bra i grunden, men som regissör verkar han ha svårt att klippa bort sina darlings, de mest prövande farsartade scenerna med folk som snubblar, ramlar, stammar och grimaserar. Jag lider under dessa. Samtidigt lyckas han bra med stämningen i övriga partier och hans Los Angeles i mitten av 70-talet är riktigt najs.

Ett annat problem som Black med tydlighet har som regissör är castingen. Hur tusan har han tänkt när han castade Russell Crowe och Ryan Gosling i denna film? Max en av dessa torrbollar får plats i filmens dynamiska duo. De båda kan under sina bästa (och hårt regisserade) dagar spela den straighte av de två, och ingen av dem klarar av att spela den korkade "goofy" karaktären. Nu försöker Ryan Gosling vara den tokrolige i denna film och han är katastrofal i den rollen. Han funkar som totalt uttryckslös och hård i Drive och han funkar som "the straight guy" i den romantiske komedin Crazy, stupid, love. mot den överlägset bättre skådespelaren Steve Carell. Här i The nice guys förstör Gosling tyvärr om och om igen känslan som byggs upp i de bra och sansade scenerna. Men sedan kommer ytterligare en av hans och Blacks "Abbot och Costello"-scener åter igen och jag tas omgående ut ur stämningen och filmen.

Jag vet inte riktigt vilken vinkling jag skulle se filmen från för att uppskatta den mer. Man skulle kanske sett den som en film där det är kul att en sådan känd skådis som Gosling bjuder på sig själv och i princip gör sig själv till åtlöje. Men är han verkligen av den kalibern att detta över huvud taget känns som överraskande eller spännande? Nej, inte i mina ögon.

Jag gillade dock en hel del av scenerna i filmen, även om helheten blev fördärvad. Unga fröken March (Angourie Rice) var kul i alla fall. Det fanns flera sorters humor i filmen och en del av den lite mer nedtonade humorn fungerade. Men Gosling var som sagt felcastad och det var han som skulle dra humorvagnen över mållinjen. Tyvärr.

Russel Crowe verkade dessutom ganska ointresserad. Var man gör vad han måste för att dra in nästa lönecheck... Han spelade en roll som känns passande men jag får också vibb av minsta motståndets lag. Han är en slafsig men "street smart doer". Hans karaktär här påminde mig om hans Cal McAffrey i den lite underskattade journalistfilmen State of play (en film som jag tydligen också underskattade när jag skrev om den).

Både Jackson Healy (Crowe) och Holland March (Gosling) är filmiska karaktärer som kräver rätt skådespelare som utmanar stereotyperna och som därmed lyckas överraska oss åskådare med något extra. Crowe var för trött och Gosling var för fånig i denna film. Jag håller i och för sig inte dem som ansvariga utan det ligger helt i händerna på regissören Shane Black.

Jag hade hoppats på en roligare och skådespelarmässigt mer intressant film. Därmed ger jag The nice guys två försvunna skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag hörde spridda skratt från åtminstone några av mina filmspanarkompisar. Hoppa över till deras bloggar och kolla vad de tyckte om filmen:
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Jojjenito

Mistress America (2015)

Noah Baumbachs nya film Mistress America är en sådan där film som har så mycket dialog, intressant och vederkvickande dialog, att jag skulle vilja se om filmen på studs. Nu blev inte så fallet, men detta är en film som jag sannolikt kommer se om någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

Detta är inte en officiell uppföljare till Baumbachs hyllade film Frances Ha från 2012, men jag ser den nästan som en sådan ändå. Tracy (Lola Kirke) är en ung aspirerande författarinna som just startat på college i New York. Hon känner sig vilsen och ensam och har inte hunnit träffa vänner att hänga med. Hennes föräldrar är skilda och inför det stundande bröllopet mellan hennes mor och hennes nya man uppmanas Tracy att ta kontakt med hennes blivande styvsyster Brooke. sagt och gjort, en eftermiddag som genomlids under stor tristess tar Tracy upp telefonen och stämmer möte med Brooke. Och in äntrar Frances Ha i Greta Gerwigs familjära skepnad. Ok, det är inte Frances men det skulle kunnat vara det. Tänk er Frances tio år efter det som hände i filmen "Frances Ha", efter att hon blivit hårt behandlad av livet och därmed blivit lite mer desillusionerad.

Denna film är mycket rolig i många, många scener men den har en nykter och till och med svart ton i bakgrunden. Jag ser Brooke som desperat då hon antagligen börjat inse att hennes flyktiga och ofokuserad liv inte kommer bli som hon tänkt sig.

Huvudpersonen i Mistress America är dock utan tvekan Tracy. Hon är en intressant karaktär. Jag kan känna igen mig i vilsenheten under inledningen av studieperioden på universitetet. Men hon har ett driv och passion för det hon gör som är tydlig. Hon försöker komma in på den mytomspunna och coola klubben för spirande författare. Efter ett misslyckat försök börjar hon skriva om och inspirerad av Brooke och då blir det bra. Problem uppstår när Brooke till slut får reda på och läser texten om henne. Jag fann denna konflikt uppfriskande. Då Frances Ha kändes som en hyllning till en Greta Gerwig-liknande ung kvinna känns denna film mycket mer jordnära. Som jag har förstått det blev Noah Baumbach och Greta Gerwig ihop ungefär runt Frances Ha gjordes. Och såvitt jag vet är de fortfarande ett par och nu har de gjort en film om en liknande figur men problematiserat och därmed fördjupat karaktären lite mer.

Filmen är otroligt pratig och mycket i dialogen har betydelse senare i filmen. Det verkar vara ett "smart" manus. Humorn är karaktärsdriven och sitter som alltid med hans filmer bra. Filmens bästa sekvens är när Brooke tar med sig Tracy och hennes två kompisar från college Tony och Nicolette och åker till Mamie-Claire och Dylans hus. Den scenen var intressant och på gränsen till hysterisk. Hela filmen fick en liten annan feeling där då det övergick till klassisk "screw ball comedy".

Vad kan man då tycka om karaktären Brooke? Visst är hon egocentrisk och okänslig. Hon påminner mig en hel del om Cordelia Chase i tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Och som vi alla vet säger Cordy det hon tänker på oavsett om det är politiskt korrekt, finkänsligt eller genomtänkt. Det är lite så jag ser Brooke också. Hon känns inte elak i mina ögon, men hon har uppenbarligen genom sin framfart och popularitet sårat både en och annan genom åren. Nej, jag kan inte ogilla Brooke heller, hon blir något av en favorit precis som Cordy och Frances för den delen. Jag gillar nog alla karaktärerna i Mistress America om jag söker bland mina känslor. Dylan var en skön prick, Mamie-Claire var speciell men jag förstår henne, Tracy var den jag blev allra mest fäst vid och Tony var en typisk ung collegestudent. Lite mer udda karaktärer som den svårt svartsjuka Nicolette eller den allt mindre tålmodigt väntande Karen var roliga birollsfigurer.

Mistress America kommer inte upp i den varma sprudlande energin som älsklingsfilmen Frances Ha gjorde men den är en damn good movie i vilket fall. Right up my alley! 

Noah Baumbach är också suverän på att välja filmlåtar. Som vanligt har han satt ihop ett störtskönt soundtrack.

Jag ger Mistress America fyra affärsmöjligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens sågs på december månads Filmspanarträff och Cecilia valde filmen. Bra val Cecilia! Om ni är sugna att läsa vad de övriga kompisarna i Filmspanarna tycker om filmen kan ni klicka på länkarna nedan:
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?

The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Jag hade aldrig i mitt liv gått och sett denna film på bio om den inte blivit vald till månadens filmspanarträff. Jag har inte sett tv-serien och har därmed absolut ingen som helst nostalgisk känsla för den. Jag blev till och med förvånad när kompisarna berättade att den faktiskt gick på svensk tv när vi var små. För det andra är filmen regisserad av brittiske casanovan Guy Ritchie, Mr Madonna ni vet. Jag har alltid tyckt att hans filmer är medelmåttiga. Det bästa han gjort är Sherlock holmes-filmerna men de är bra mest pga Robert Downey Jr. Till sist trodde jag att detta skulle bli en film som påminde om en annan film från året som skojjar med agentgenren - Kingsman, en film som jag verkar gillat minst i hela gänget.

Med låga förväntningar kan man nästan bara bli positivt överraskad och det blev jag i detta fall. Filmen är inte jättebra men jag hade en ganska trevlig stund på biografen, utan tvekan. Till skillnad mot Kingsman: The secret service hade denna film fullvuxna karaktärer och skådespelare. Det var inte samma "young adult" vibb över denna film. Jag gillade alla tre huvudrollsinnehavarna med vårt svenska ess Alicia Vikander is spetsen. De två manliga rollerna spelades av Henry Cavill och Armie Hammer. Coola snubbar som passade in i agenthistorien.

Om skådespelarna var filmens styrka var den hoppiga känslan i filmen dess största svaghet. Ibland var det en ren spoof som gjorde sig lustig över spiongenren, ibland ville den vara cool, ibland lite spännande, ibland nästan slap stick och sen helt plötsligt i allt detta fick vi en tung scen om andra världskriget och fruktansvärda brott som begick då.

Om alla dessa scener per design har givits olika stämningar är det ett monumentalt misstag av den gode Guy. Men jag tror inte att det är per design. Min bild av Ritchies filmer är att han allt som oftast verkar kopiera andra regissörers filmstilar. Ibland försöker han göra "Quentin Tarantino". Här har han kanske försökt göra "Edgar Wright"? Om han är en härmapa kan det förklara varför filmen känns så ojämn och oharmonisk i feelingen.

Filmen var upp och ner men visningen var bra. Hade i och för sig en crazy lady vid sidan av mig till vänster. Mina filmspanarvänner satt till höger men jag ångrade lite att jag inte valt en Carl-plats där ett tag. När en gigantisk biograf är fylld till max tio procent måste de få besökarna inte nödvändigtvis knö ihop sig som packade sillar. Crazy.

Men allt som allt. Lättsam underhållning. Har redan glömt det mesta från filmen. Var det kanske Vikanders dans i pyjamas som var filmens hela behållning? Jag ger The man from U.N.C.L.E. två tortyrmetoder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen var månadens filmspanarfilm. Denna gång valdes filmen av Fiffi. Vad tyckte de andra spanarna? U.N.K.E.T eller U.N.D.E.R.B.A.R.T.?
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Fredrik on Film
Har du inte sett den?

Jurassic World (2015)

Jurassic World blev månadens filmspanarfilm. Portarna slogs upp till den magnifika parken som John Hammond jobbade så hårt med i Jurrasic Park (1993). Det var första träffen för mig på några månader och trevligt nog var det en stor grupp som slutit upp för att se denna äventyrsfilm, tillika en av sommarens förväntade blockbusters. Efter en trevlig visning på Saga intogs middag på Vapiano då ytterligare en spanare anslutit. Det krävdes ett långbord för att alla skulle få plats. Jag valde en pastarätt med scampi i tomatsås och den var fantastiskt god. Till pastan tog jag en liten sidosallad och den var också jättegod. Mycket nöjd med mina val denna gång. Under slutet av middagen gled samtalet in på Game of Thrones. Jag, Cecilia, Jennifer och Carl vände och vred på alla trådar som hängde löst inför säsongens sista avsnitt (som gick i söndags, revy kommer imorgon). Mycket trivsamt samtalsämne!

Nedan följer några tankar om filmen som innehåller vissa spoilers. Varning!

Hjälte

Vad kan man säga om Jurrasic World då? Det är en riktigt risig film. Ok, ok, ok, ok (med Joe Pesci-röst) den är "fine" som matinéfilm. En rackarbajsare som man kan ha en skön stund med om man inte har allt för högt ställda krav på karaktärer, spänning eller logik.

Ingen hade blivit gladare än jag om den hade lyckats med bedriften att återskapa magin som fanns i den första filmen. Jurassic World saknar dock det som gjorde originalfilmen så bra. Jag fann ingen av karaktärerna jättebra. Dalla Bryce Howard är helt ok och förvillande lik Jessica Chastain i vissa scener. Men tyvärr är det något off med henne. De behandlar inte hennes arc från att sätta företaget i centrum till att bli "god" speciellt bra. Och vad var det med hennes högklackade skor? Vad var det bra för? Filmen sätter fokus på hennes skoval men det rinner ut i sanden. Ingen pay off där inte. Hon framstår bara som korkad. Filmens manliga hjälte spelas av Chris Pratt som tydligen är superhet enligt internet. Jag tyckte att han gav ett vagt intryck och mest stod bredbent och såg tuff ut. Hans karaktär var extremt tunt målad.

Smart skoval? Så tokigt de tänker, "kvinnorna"...

Jurrasic World har ett antal konstiga saker för sig. Den försöker blända oss med en metahumor som jag fann inte fungerar. Ett exempel är att den kommenterar produktplacering men kör med densamma fullt ut själv ändå. Hur många olika modeller av Mercedes-Benz såg vi i denna film egentligen? Det blir inte roligt bara för att de blinkar åt det hållet om de inte fullföljer "skämtet". En annan misslyckad meta-grej är då Claire förklarar för de potentiella sponsorerna i filmens inledning att publiken vill ha större, farligare och mer tänder. Det är en blinkning till oss i publiken och en kommentar om filmen i sig. Filmbolaget ville ju på samma sätt göra Jurrasic World större, farligare och med mer tänder. Men även den metahumorn föll platt då de inte gick en annan väg utan föll i exakt den fällan hon pekade på. Denna film har en massa mer tänder men det är inte antal tänder som gjorde den första filmen bra. Till slut blir Jurassic World mer lik en Godzilla-lik monsterfilm. Två monster som slåss i en lång, lång cgi-fajt är inte speciellt spännande.

Manlig huvudperson = hjälte, kvinnlig dito = dum och bitchig ?

Trots att det gått 22 år sedan första filmen känns denna film inte bättre med avseende på "special effects". Den känns lite plastigare om något. De har använt modeller och byggt riktiga huvuden i några fall och det är bra, men både monorailbanan och den stora dino-fisken såg väldigt cgi-aktiga ut.

En äventyrsfilm som denna måste vara spännande, inte som en renodlad skräckis, men den måste vara  "thrilling" som de säger på engelska. Jag fann den aldrig speciellt "thrilling". Trots att filmen är överlastad av Spielbergska element får jag aldrig upp pulsen. Det är barn i nöd, onda män som tänker på pengar och tar fel beslut, hjältar som står bredbent och reder ut allt. Ingredienserna finns för en "riktig" Spielberg-film men kockarna bakom denna soppa får inte ihop varken helheten eller kryddningen. Var är nerven och hjärtat som Spielberg har i överflöd när han är som bäst? Tänk scenerna om natten i regnet i första filmen och försök hitta något liknande i denna. Ok, barnen åker omkring i en glaskula men den scenen var långt från lika spännande. Det fanns vissa problem med kameravinklar och klippning i scenens klimax. Blev barnen kluvna på mitten av den vassa eggen i den trasiga glasfarkosten? Nähä, tydligen inte.

Mannen är hjälte i denna world

När filmen inte är "thrilling" eller gav mig en "wow"-känsla över miljö eller dinosaurier blir alla ologiska skavanker med manus påtagliga. Jag kan ta de flesta dumheter så länge en film griper tag i mig. Denna gjorde inte det och då blir dess plot holes mer problematiska. Det är ingen idé att nit picka dessa här men jag vill lyfta några av de mest avgörande. Slagsmålsscenen mellan I-Rex och T-Rex var filmens största actionscen.  Efter filmen vandrade gruppen upp längst Kungsgatan med sikte på Vapiano. Flera i gruppen diskuterade på allvar vilken av de stora dinosaurierna som blev uppäten av dino-fisken. För mig var det helt klart att det var I-Rex som strök med, men de var så lika till utseende och den sista scenen var så rörig att det tydligen gjorde vissa i gruppen osäker. Varför sedan den stora T-rex som överlevde helt plötsligt inte var farlig för människorna längre kan man bara spekulera över. Andra saker som var röriga var alla gånger The Raptors bytte sida. Med människorna, mot dem, med dem. En sista sak (men det finns fler) var det lustiga i att I-Rex snabbt blev kompis med The Raptors för att den hade vissa raptor-gener i sig, men den blev inte på samma sätt kompis med T-Rex trots att de delade ännu mer gener från det djuret. Jaja, sånt får man ta.

Olycklig assistent. Kul skämt tyckte regissören.

Trots att filmen är producerad av Steven Spielberg tycker jag att filmen avviker från hans äldre filmer. Här tar man inte dödsfall på allvar. Flera människor dödas väldigt lättsamt, nästan som "comic relief". Det brukar man inte se i Spielbergs filmer. Jag tänker på en viss assistent och en viss tjock säkerhetsvakt.

I en annan scen påminner filmen otroligt mycket om Aliens. Det är när det första militärgänget avancerar in i djungeln, dör som flugor och man ser från kontrollrummet på deras biodata hur de dör (hjärtfrekvensen blir en rak linje). Den scenen var bra, men mest för att jag fick tänka på Pvt Hudson och Aliens lite grann.

Jurrasic World är en ok matiné-film. Jag tror ändå att nostalgikänslorna i att återbesöka världen (och musiken) räcker långt för många. Jag tror också att fans av den första filmen kanske ser denna film genom ett Jurassic Park-filter och därmed få en trevlig "ride". Men fansen bör dock inte analysera filmen allt för ingående. Det håller den inte för. Ologik och ruttna könsroller förstör lite väl mycket kan jag tycka.

Jag ger Jurassic World ett knappt godkänt betyg och den får två olyckliga assistenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hjältinna till slut

Kolla nu in hyllningarna till denna film av mina fellow filmspanare:

Har du inte sett den?

Jojjenito

Flmr

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Nerd bird
Filmitch

Wild Tales (2014)

Månadens Filmspanarträff gick av stapeln i helgen. Darling Sofia skulle välja film och ryktet gjorde gällande att Blomkamp's "Chappie" skulle väljas. Det var ett klokt val. Jag var sugen, jag ville se vad den säregna sydafrikanen skulle göra med historien om en liten robot med känslor. Hmmm, SF ville dock inte dansa med oss och Soffan tvingades då välja en annan film som gick att se mitt på dan. Jag hoppades då en kort sekund på Vaugh's "Kingsman: The secret service". Vad kunde mannen som gav oss "Kick Ass" göra för något roligt med agentfilmsgenren...? Well, det fick jag inte veta denna dagen i alla fall.

Nej, honmonstret valde istället den argentinska filmen "Wild tales" känd från de nominerade för bästa utländska film (nej den vann inte). Detta är en film om arga personer, mordiska kockar, road rage och själviska typer. Det kunde väl vara ok som tema i en mustig film från syd, men allt är berättad i sex episoder. Fuck, episodfilm!

Vi har alltså här en hög med kortfilmer. Inget sammanbinder epsioderna utan temat att det handlar om mer eller mindre vidriga människor.

Jag kan inte med episodfilmer. Det är inga "riktiga" filmer i mina ögon. Tar man bort "lång-" blir det mindre än lite kvar, typ inget kvar av filmen. Jag gillar't inte.

Så alla ambitioner att få en bra story är bara att glömma. Kunde där vara några schyssta scener då? Nja, kanske. Denna film är extremt ojämn, men är inte alla episodefilmer det? Problemet är att ingen av de korta historierna är speciellt intressant. De färgstarka karaktärerna och de lustiga situationerna de hamnar i hade funkat bra som bifigurer och sidohistorier i en riktig film. Eftersom vi aldrig hinner lära känna någon av figurerna på djupet blir filmen extremt grund. Jag fann de första avsnittet vagt underhållande men allt eftersom blev jag uttråkad och det är både synd och en synd när det sker på bio.

Jag var inte imponerad! Mitt finger vilar på tangenten... men nej, den får en svag tvåa ändå. Frejdiga bruden.

Betyg: 2/5


Jag misstänker att det är jag som är butter för den övriga församlingen kvittrade glatt efter filmen. Kolla in om de fann historierna vilda?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den?
Jojjenito
The velvet café
Filmitch
Movies-Noir

Filmspanarna Tema #29: Kärlek

Efter att ha skrivit om enskilda filmer i tre teman i rad är det nu perfekt dags för en topplista. Månadens tema är helt enkelt: Kärlek. Vad betyder kärlek för mig? Tja, den är undflyende skulle man kunna säga...



10. Breathe in (2013)

Hur många själsfränder har man? Vad är en perfekt match? Hur stor är nyfikenheten inför det nya? Kan man se sin egen själ i en annan människas ögon? Kan brustna livsdrömmar återuppväckas av en förälskelse? När är ansvar tyngre än vikten av lycka? Alla dessa frågor besvaras antagligen inte i denna lilla pärla.


9. Roman holiday (1953)

Instängd fågel prövar vingarna och hamnar i klorna på en hök. Bara kärleken kan rädda dem, även om den är omöjlig. Sista scenen förkrossande.


8. Against all odds (1984)

Ny tagning på gammal klassiker. Terry får i uppdrag av rikingen att finns den undflyende donnan. Det går som det går. Möte och sammansmältning. Kärleken övervinner allt? Utom omständigheterna.


7. Broadcast news (1987)

Briljant kvinna med ett chips på axeln möte korkad men charmig blivande stjärna. Kärlekens biologi är inte logisk. Nej, den är alla annat än det. Praktiska lösningar duger inte, vem ska väljas? Ska hon följa intellektet eller känslorna? Triangeldramat slås i bitar. Återträffen flera år senare säger allt.


6. (500) days of Summer (2009)

Känsla att ha funnit sin själsfrände varade en sekund. För den ena var det ett löfte om en framtid, för den andra var det bara en av många liknande känslor som passerade revy. Och aldrig mötas de två i samförstånd igen.


5. Almost famous (2000)

William lär sig om livet på vägen med det kända rockbandet. Penny Lane förhäxar honom. Hon är ljuvlig men svårförstådd. Under skalet finns något mjukt. Det enda hon klarar av är att fly iväg.


4. On her Majesty's Secret Service (1969)

Även den mest notoriske ungkarlen och tjejtjusaren Agent 007, James Bond, finner till slut kärleken i Teresa Draco. Ett tag.


3. Brief encounter (1945)

Hemmafrun Laura Jesson möter av en slump doktorn Alec Harvey på en tågstation. Torsdagarna lyser upp. Kärleken anländer stationen för ett kort stopp. Avstigning och påstigning, sedan är det dags för avgång. Perrongen och livet lämnas tomma.


2. City lights (1931)

The Tramp förälskar sig i en bling blomförsäljerska, misstas för en rik man och kämpar hela filmen med att få fram pengar till hennes ögonoperation. I slutändan förlorar han allt, både sin frihet och en framtid som han aldrig hade en chans på. Japp, det är en komedi!


1. The disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Eleanor och Conor's äktenskap krossas av en oöverkomlig olycka. De reagerar olika, den ene kämpar på, den andra drar sig undan och startar om. Kan de två mötas igen? Jo, kanske! Hoppet är det sista som lämnar en...


Detta har varit en lite odyssé i kärlekens tecken. Hoppa nu över till mina filmbloggarkompisar och kolla in vad de har kokat ihop på temat: Kärlek.



Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird
The Velvet Café