Burn After Reading (2008)

Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 

Star Wars: The Clone Wars (2008)

 

Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.

Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant. 

Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.

Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.

Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.

Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning. 

Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).

Betyg: 2/5

Anakin och Ashoka

Gake no ue no Ponyo (2008)

Nej du, den "gubben" gick inte. Detta var en stor negativ överraskning från mästaren Miyazaki. Filmen är rejält svag.

De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo" är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.

Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känns som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.

Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.

Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!

Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...

Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.

Betyg: 2-/5

Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?

Role Models (2008)

Role models är en riktigt skön komedi. Jag har nu sett den många, många gånger. Är det fjärde titten tro? En enkel story om vänskap och rätten att få vara sig själv lyfts av en radda suveräna skådespelarinsatser. Jane Lynch, Seann William Scott, Christopher Mintz-Plasse, Matt Walsh och Ken Jeong står ut som lysande stjärnor.

Det är gänget bakom Wet hot American summer som gjort denna film, som också behandlar vuxna och ungdomar i union. Här är det stödverkssamhet för missanpassade barn. Både regissören David Wain och skådisarna Paul Rudd och Ken Marino har varit med och skrivit manus vilket är mycket bra.



Precis som i "The 40-year-old virgin" firar Jane Lynch triumfer med sin humor och tajming. Här är hon ännu bättre i rollen som ungdomscentrets ledare Sweeny. Hilarious! Det är extra roligt när man ser att övriga skådespelare håller på att tappa masken och bryta ihop av skratt när hon kör igång sin grej. Och vad är hennes fascination av hot dogs egentligen? Jag skrattar högt flera gånger under filmen.

Favoritdelarna är relationen mellan Rudds Danny och Elizabeth Banks Beth med fokus på incidenten på Starbucks (venti), samt på allt om Augie, pojken med de oförstående föräldrarna. Mintz-Plasses Augie som är intresserad av rollspel är den perfekta guiden in i den världen. Kan man var cool även om man är en tönt! Javisst är det så.

Jag gillar denna film mycket, den är otroligt rolig och den har ett stort hjärta, och den får fyra överspelade döddsscener av fem möjliga.

Betyg: 4/5

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!

Still Walking (2008)

Månadens och hela Decennier-projektets sista gemensamma film är den japanska filmen Still Walking. Damn, de är bra på detta med film. Japanerna. Still walking är ett långsamt drama som man verkligen måste koncentrera sig för att kunna ta in. Det krävs en stunds meditation före filmen. Man måste stänga av mobilen, paddan och datorn. Man måste förbereda sig mentalt på att filmen är långsam och att den tar tid på sig att komma till punkt.

Vi får under ett dygn följa en familj. Föräldrarna är gamla och pensionerade. De har bjudit sina två vuxna barn med deras familjer. Vi får följa lunch, middag, övernattning och hemfärd dagen efter. Det är allt. Ändå är filmen rik på innehåll varav det mesta utspelas under ytan. Familjen har förlorat äldsta sonen i en olycka ca 15 år tidigare och sorg, avundsjuka och outredda problem med relationerna ruvar som en bubbla i sjudande mjölk. Redo att explodera. Om du ger filmen en chans blir du rikt belönad mot slutet. Eller efter filmen rättare sagt. Den är underspelad hela vägen in i mål, förutom kanske av hon som spelar den gamla modern i familjen. Filmen ligger dock kvar i huvudet och rumlar runt. En sådan film som växer ju mer man tänker på den.

Inledningsvis var jag dock ganska otålig och fann inte ro. Jag fick ett oplanerat brott på tittningen. När jag återgick till filmen var jag dock fast ända in till slutet. Jag kan inte säga att denna familjs tragedier eller konflikter finns i mitt liv eller min familjs historik. Men trots det kände jag att allt som hände och behandlades i denna film var verkligt. Det var relevant och personligt. Så på ett lite mer generellt sett kunde jag känna igen  mig i relationerna mellan föräldrar och vuxna barn och mellan barnen sinsemellan.

Skådespelarna är bra. Mina favoriter var den gamle patriarken, butter och vresig, samt sonens fru som visade upp ett under av tålamod och storsinne trots familjens pikar och otrevligheter mot henne.

Christian valde denna film och den var den klart bästa av de fem gemensamma. Passande nog fick vi avsluta med en bra film.

Jag ger Still walking tre gula fjärilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Går Jojje och Christian fortfarande eller har de stannat. Decennier är nu slut, stop.
Jojjenito
Christian

Slumdog Millionaire (2008)

Slumdog millionaire var väldigt omtalad när den kom ut. Jag var inte speciellt sugen på filmen men kände nu när det kom till kritan med Decennier att det ändå vore kul att se den. What is all the fuss about? Filmen handlar som ni vet om en gatpojke som går långt i tv-programmet "Vem vill bli en miljonär". Under spelets gång får man i tillbakablickar se hans uppväxt. Då får vi också se hur han genom sina äventyr på olika sätt lärt sig de saker som frågorna av en slump behandlar. Filmen blir en episk berättelse om fattigdom, misär, kämpande och en episkt episk kärlekshistoria.

Filmen är vackert filmad. Danny Boyle är långt från en favorit hos mig men han kan hantverket väl. Att det var han och inte en inhemsk regissör som gjorde filmen känns lite underligt, men annars hade den givetvis inte blivit lika berömd. Skådespeleriet är det heller egentligen inget fel på. Ja, ni börjar nu inse att jag letar fel. Och det gör jag faktiskt. Inte för att det är kul att gnälla utan för att jag vill förstå varför jag känslomässigt inte gillar filmen. Det är mer en magkänsla än ett logiskt "beslut". Jag "röstar med hjärtat" som det heter nu för tiden.

En sak jag i alla fall inte gillar är samhället historien utspelas i. Jag ogillar människosynen, ojämlikheten, synen på kvinnor och samhället i stort (korruption, polisbrutalitet etc). Om filmens magiska realism får åskådare att se förbi detta samhälles vidrigheter är filmen ond. Så känner jag. Alla ni som nu kommer dragandes med kulturrelativistiska argument kan hoppa vidare till annan blogg.

Men det finns fler saker som jag känner är oharmonikst med denna film. Jag tycker filmen är rörig. Ologisk handling som rättfärdigas av "the destiny" (ett allt för enkelt "plot device" i mina ögon). Den upplevs som en feel good movie, men det jag ser i dess handling är allt annat än det. Mixade känslor är inte ett bra tecken. Är detta en ren saga, eller aspirerar den på att ha något med verkligheten att göra undrar jag. Är det någon slags efterföljare i Dickens fotspår om fattigt barn som växer upp...? Kan det vara en karaktärsstudie om en individ som övervinner svåra odds? Nja, karaktärerna i filmen är extremt tunna. Tycker att karaktärerna blir som pjäser på ett schackbräde. De blir inte levande i mina ögon. Konstigt nog då jag borde känna tvärtom om man ser på filmens idé på pappret.

Det mest underhållande i filmen är frågetävlingen! Eftersom filmen blir sönderryckt av alla tillbakablickar var det endast frågesporten som höll mig kvar under filmens första del. Det blir svårt att betygsätta denna soppa. Snygga scener eller rörig och hoppig handling? En episk kärlekshistoria om karma, ödet och äkta kärlek eller grunda karaktärer och en mycket ologisk handling? En bild av ett komplext och mångfacetterat samhälle eller som vi ser på duken, misär och vidrigheter? Vad är det folk i väst hyllar så när de ger denna film en hög med statyetter? Ser man ner på Indien och kritiserar landet? Eller ser man förbi problemen och köper sagan som ett rent påhitt? Hur ser man på filmen i Indien? Antar att de inte gillar den negativa bilden av deras land så värst mycket. Ok, man kan i alla fall ge Danny Boyle cred för att han gjort en film som jag känner mig helt förvirrad inför.

Filmens bästa scen var dansen under eftertexterna!

Jag ger Slumdog millionaire två överskattade filmregissörer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5