The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5 

Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

The Mechanic (2011)

 

Jag såg originalfilmen från 1972 för några år sedan under mitt Decennier-projekt. Den var njutbar men inte en superfavorit. Nu har den stenhårde Jason Statham axlat rollen som Bishop i en re-make, och jag blev sugen på se vad han kunde göra.

Jo men detta var trivsamt. Jag gillar Statham, han är cool. I rollen som den yvige Steve ser vi en annan favorit - Ben Foster. Av de två var det dock Statham som levererade bäst i denna film.

Det är spännande och filmen har jackat upp actioninnehållet betänkligt som det sig bör. Vi slipper (?) en resa till Italien i slutet men sista akten är precis som i originalet fortfarande den starkaste. 

Filmerna har lite olika stajl och känsla men de är ungefär lika bra. Jag kanske rankar den äldre lite högre för att jag inte var spoilad på handlingen.

Om något saknade jag kanske en mer tydlig avslutning mellan Bishop och Steve. Det hade varit kul att se dem, Statham och Foster, agera i en nervig scen. Nu blev det ett lite mer abrupt slut. Just som denna revy.

Betyg: 2+/5

Fast Five (2011)

Serien gick i och med "Fast five" in i en ny fas. Från drama med "street racing"-fokus till bombastiska "summer block busters". Detta är popcornaction rakt av, med lite av serietidningsaction över det hela.

Coolt att de inleder med att vi får se hela scenen med fritagningen av Dom, även om det verkar varit mycket våghalsigt att skapa en krasch på det viset. Dom kunde lika gärna gått åt i den kraschen men det är så här det är i serietidningar.

Kul också att se samma storskurk i denna film som i favoriten "Desperado" med Salma Hayek och Antonio Banderas. Joaquim de Almeida spelar Bucho i den äldre filmen, här heter han Reyes, men de båda karaktärerna är mer eller mindre identiska.

Vi får en hel del biljakter men det är två andra actionscener som står ut i mina ögon, dels fajten med skjutvapen och springande på taken med tre team mot varandra i favelan i inledningen, dels bakhållet mot Hobbs och hans team när Hobbs fraktar Dom och gänget i en fångtransport. Inga bilar i rörelse men en massa skjutande och hög adrenalinnivå. Bland övriga actionscener var tåg-heisten i inledningen min favorit.

Trots att jag inte känner supermycket för alla karaktärer i serien var det också coolt när teamet samlades, hur figurer från de tidigare fyra filmerna återintroducerades en efter en. Det var tjusigt.

Vi fick också några nya med i familjen. Hobbs introduceras i denna film och han är givetvis spelad av ingen mindre än Dwayne "The Rock" Johnson. Jag gillar honom så mycket att jag följer honom på sociala medier. Han är som bäst när han spelar sina roller med glimten i ögat. Tyvärr ska han här vara så tuff att det blir på gränsen till fånigt. Regissören gillar att zooma in på både The Rocks och Vin Diesels muskler i slow motion som om detta vore en åttiotalsfilm som "Rambo II" eller "The Predator".

Bäst i filmen blir därmed istället Han och Wonder Woman. De är det bästa paret av de tre som jongleras, men framför allt är de två karaktärerna bäst. Han är cool som få, han äter luf´gnt sina nötter. Men i mina ögon mer bad ass än Doms och Hobbs testorteronladdade hingstar. Wonder Woman, spelad av Gal Gadot, glöder på duken. Hon är snygg javisst, men det är något mer med hennes uttryck. Det känns som att hon är större än filmen själv i vissa scener. Det är väl det som kallas karisma.

Filmen är en renodlad heistfilm. Jag jämför den direkt med "Oceans 11" även om denna film inte har lika bra skådisar som Oceans med George Clooney, Matt Damon med flera kända ansikten. Jag gillar hur man får följa all planering. Speciellt med hur de olika rollfigurerna försöker lyckas köra sina bilar in i ett garage och en sväng under tio sekunder. Jag trodde länge att Wonder Woman skulle vara den som lyckades men till slut visar det sig att Dom släpper planen och hittar på en ny plan mitt i språnget. En kul twist på hesit-genren. Förberedelser be damned, let go with strong cars!

Sista scenen med polisbilsjakten efter det storas kassavalvet var så "over the top" att jag helt släppte taget till allt realistiskt. Det är en sådan typ av film och det enda man kan göra är att hänga med "on the ride"... Scenen är mer häftig än bra. Kul med twisten i mitten dock. Jag blev lite överraskad att de lyckades kasta in en twist också.

Allt som allt en mycket duglig popcorn-action. Kul film som säkert blir snäppet bättre om den ses om.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Joel snackar om filmen.

Pearl Jam Twenty (2011)

Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.

Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.

Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.

Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!

Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.

Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.

1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.

Betyg: 4/5

Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5