The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

Monty Python and the Holy Grail (1975)

Jag såg Monty Python and the Holy Grail för länge länge sedan som en liten pojk. Nu när jag ser om den påminner den mig lite om både Sjunde inseglet och The Green Knight. Så filmen har satt några spår i alla fall...

Men jag nödgas ändå inleda med en friskrivning. Jag högaktar Monty Python, jag gillar alla medlemmarna och jag gillar en del av vad de gjort, meeeen det är lurigt med humor och inte minst gammal sådan. Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i deras gamla tv-serie Monty Python's Flying Circus, oavsett hur creddig den är eller hur mycket min pappa gillade dem "back in the day"...

Dagens film är mer eller mindre en skara korta sketcher som raddas upp, med galen och ofta surrealistisk humor, precis som det var med the Flying Circus. Filmen bryr sig per design inte om sin handling eller saker som relationer mellan, eller utveckling hos, sina karaktärer. 

Vissa bits är roliga som den franske soldaten som öser förolämpningar över Kung Arthur, riddaren som hela tiden lyfter på sitt galler i hjälmen eller the Knights Who Say "Ni". Men filmen har ännu fler uttjatade och om man ska vara ärlig inte speciellt roliga gags som the Black Knight (han som förlorar två armar och två ben, "call it a draw") eller den lite simpla samhällskritiken (två arbetare som inte gillar konceptet med en kung). Exemplen är lika många som löven på trädet.

Jag hade hoppats att jag nu många år efter jag såg filmen den första gången skulle gilla skämten och stilen eller helt enkelt med hjälp av nostalgia tycka att filmen var charmig. Tyvärr blev så inte fallet.

Jag vill mena att detta är något som är bättre på pappret, under inspelningen och under klippningen än vad den blev som film. Men jag gillar ambitionsnivån och allt detta på den konceptuella nivån. Både starten och slutet av filmen är tummen upp. Koka soppa på en spik dock...

Jag sänker mitt huvud med skammen, och ber om nåd hos Drottning Sofia. Jag gjorde mitt bästa för gilla denna Monty Python-film, men jag klarade inte ens av det. Ni. Ni.

Betyg: 2/5

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

Hit Man (2023)

Richard Linklater är en av mina favoritregissörer med fantastiska filmer som Boyhood, Before-trilogin och Dazed and confused i bagaget. Så det var klart att jag ville se hans senaste alster, komedin Hit man.

Men det fanns ändock en liten klocka som plingade längre bak i mitt huvud. Detta är en actionkomedi som bygger lite grand på verkliga händelser. Vi har Gary Johnson, en psykologilärare på universitetet som extraknäcker hos polisen med att snärja kriminella genom att låtsas vara en "hit man for hire".

Jag är helt klart kluven till dessa "based on a true story". De kan vara superba som Spotlight, Erin Brocovich, Interstellar och The Blind Side (även om den filmen har fått en kontrovers på halsen på senare år), men lika ofta är det lite halvkasst som... Tom Cruise som pilot i American Made, Matthew McConaughey som letar guld i Gold eller Tom Hanks som härjad kapten i Captain Phillips.

Hit man hamnar i kategorin halvkass. Den tar inga chanser och håller sig inom det rimliga. Förvisso är den verkliga historien lite lockande för dess crazyness, men den är inte så "far out" att filmen kan leva på det rakt upp och ner. Storyn blir allt för blek och snarast ganska tråkig. Mot slutet trodde jag att filmen åtminstone skulle bjuda på någon twist men den tuffade på i sina gamla tråkiga spår ända in i mål.

Glen Powell i huvudrollen som Gary var bra, eller i alla fall kul i alla sina Fletch-inspirerade "under cover"-karaktärer. Jag gillade speciellt när han skapade den karismatiske och snygge karaktären Ron och då såg ut och agerade som Brad Pitt. Det var festligt och jag hoppas att det var meningen från produktionen. Klockrent i mina ögon i alla fall.

Garys love interest Madison spelas av Adria Arjona som jag har sett tidigare men som jag aldrig lagt märke till speciellt. Hon har tydligen varit med i tv-serierna Andor och True detective S4 samt filmen 6 Underground (den med Ryan Reynolds). Jag tyckte inte att hon var speciellt bra i denna film, förutom att hon var väldigt lik en ung Jami Gertz. Kommer ni ihåg henne?

Filmen blev något av en besvikelse, men i ärlighetens namn får jag kalla den "helt ok". Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5

Vad har vi på BOATS, "Based on a true story"? Om jag håller mig undan från rena krigsfilmer,  sportfilmer och renodlade biografier likt Lincoln...

Tio inte så himlans bra BOATS:
Gold, American made, 127 hours, A beautiful mind, The imitation game, Captain Phillips, Hustlers, The Bling Ring, Hillbilly Elegy, American Gangster

Tio exempel på väldans bra BOATS:
Spotlight, Erin Brocovich, The blind side, Zodiac, The Wolf of Wall Street, Moneyball, Adrift, Only the brave, Darkest hour, Charlie Wilson's war

Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5

Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Cocaine Bear (2023)

Tusan också. När såg jag Cocaine Bear egentligen? Jag påmindes om den via Speccats MOTY podd. När Speccat-Tommy pratade om den gick det upp ett ljus för mig. Detta är en film som jag såg i april förra året, men som jag inte skrivit om på bloggen än! Jag brukar verkligen inte glömma att skriva om filmer på min blogg... Quelle tristess!

Nåväl, jag ska göra ett försök att sammanfatta mina tankar om filmen. Detta är en komedi i första hand, en komedi som blandar komedi med överdrivet våld för komisk effekt, kontrasterna gör det roligt helt enkelt. Andra filmer som jag tycker passar in i denna genremix är Tucker and Dale vs. Evil, The Hunt och The Cabin in the Woods kanske.

Cocaine Bear är regisserad av skådespelerskan Elizabeth Banks. Det är inte alltid sådana karriärbyten är lyckade men hon gör det bra. Banks har också regisserat några komedier före denna bland andra Pitch Perfect 2 och ett segment i antologin Movie 43.

Handlingen innehåller några ungdomar fast i skogen, en orolig mamma, skogsvårdare av olika slag, gangstrar på jakt efter sitt knark, poliser på jakt efter gangstrarna och en björn som ätit upp ett paket kokain. Det låter galet och det blir det.

Filmen är rolig på flera sätt, dels för överraskningar i hur långt Banks är villig att gå, dels för att det ändå är ganska kul med en björn som löper amok på grund av hög på kokain. Filmen skryter om att den bygger på verkliga händelser men det är att överdriva lika mycket som filmen självt. I det verkliga fallet dog björnen knallfall efter att den ätit kokainet. Men ändå, kul idé.

Vi ser Keri Russell, Ray Liotta, Brooklyn Prince, Kristofer Hivju, Margo Martindale, O'Shea Jackson Jr. med flera välkända ansikten som överraskas, skriker och springer...

Ok, ok, ok, filmen är inte bra med klassiska mått mätt, den lär inte vinna några Oscars direkt, men den är underhållande, ibland lite överraskande och förbaskat rolig och det kommer man långt med.

Betyg: 3/5

Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

Delivery Man (2013)

Delivery man är en oförarglig komedi med Vince Vaugh och Christ Pratt om en man som donerat en herrans massa sperma och som via omständigheter utom hans kontroll "råkat" bli biologiske far till 533 barn.

Jag gillar ofta "vassa" komedier som vågar sticka ut lite från mittfållan. Filmer som struntar i alla lättkränkta typer. Denna film är dock knappast en sådan då den är supersnäll och har hjärtat på rätt ställe. Den är över gränsen till mesig men dess värme vinner i slutändan. Det är en mysig film helt enkelt.

Vince Vaugh är en skön skådespelare. Han spelar ofta samma typ men han gör det bra. Han är som en fattigmans Steve Martin. Här kommer mycket av humorn från hans samspel med Chris Pratt. Jag har länge haft lite svårt att ta Pratt på allvar men här måste vi konstatera att han har en viss karisma ändå. De är mycket roliga ihop och Pratt är något av en "scene stealer"...

Cobie Smulders spelar flickvännen och hon är allt som oftast bra men här får hon nästan ingen speltid och absolut inget att göra. Lite synd kan jag tycka.

Men överlag en varm och mysig komedi från New York City.

Betyg: 2/5

Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

Cecil B. Demented (2000)

Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.

Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.

Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.

Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.

Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.

"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...

"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.

Det får bli en stark etta.

Betyg: 1+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Help! (1965)

Om "A hard day's night" var en nästan dokumentärisk och milt humoristisk vy över de unga Beatlarna från 1964 är "Help!" en ren komedi och försök till fiktion med beatlarna i huvudrollen. Filmen påminner om Monty Python och "Rosa Pantern"-filmerna med Peter Sellers. Filmen är också en spoof på Bondfilmerna.

I ett vådligt äventyr jagas Ringo och hans vänner av en indiska sekt på grund av en stor och fin ring som de vill använda i rituella mord på oskulder. Brittiska forskare är också på jakt efter ringen då de tror att de kan bygga en fasligt elakt vapen med dess hjälp.

"Help!" är helt bonkers och den kommer knappast inte upp i "A hard day's night" i artistiskt utförande, men den är på många sätt mer underhållande. Jag som inte brukar gilla korkad farsartad humor! Och det är exakt det vi får här men det funkar på något vis. Det är naivt och supercharmigt. Det är fascinerande hur mycket beatlarna bjuder på sig själva. Det är som att de helt skiter i "appearances".

Filmen är dock mycket tidsdaterad så känsliga tittare varnas. De indiska sektmedlemmarna framställs på ett ganska tokigt sätt, det tål att nämnas.

Filmen vinner på charmen hos John, Paul, George och Ringo.

Betyg: 3/5

No Hard Feelings (2023)

No Hard Feelings är en bitvis mycket rolig barnförbjuden romantisk komedi. Filmen innehåller både ett lustfyllt smutsigt språk och full framsidesnakenhet. Lite överraskande faktiskt om jag ska vara ärlig.

Pitchen kan ha varit en romantisk komedi där det är kvinnan och inte mannen som är äldre, som skyr relationer som pesten, som drar så fort den andre säger "I love you" och som knullar runt som en besatt.

Här är det Jennifer Lawrence i rollen som hunken Maddie. Lawrence bjuder på sig själv och är mycket rolig under filmens första hälft, innan det ska bli lite mer känslosamt och ömt. Hennes mycket yngre "offer" Percy spelas av den musikaliskt begåvade Andrew Barth Feldman.  

Handlingen sätter upp det mesta av det roliga. Percy är en intelligent men blyg tonåring som snart ska dra till college, närmare bestämt det prestigefyllda Princeton. Hans föräldrar Allison och Laird är beredda att gå långt för att "ge" sin son lite livserfarenhet innan han åker iväg till college med vilda fester och annat farligt.

Föräldrarna är mycket lustiga. Laura Benanti och framför allt Matthew Broderick briljerar som överbeskyddande så kallade "helicopter parents".

Mycket roligt i partier och en underbar film att se direkt efter den tråkiga Asteroid City (se förra veckans revy). Denna film blev ett snäpp bättre av det.

Betyg: 3/5

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5