Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis (2022)

Squaring the Circle: The Story of Hipgnosis är en typisk "talking heads"-dokumentär om duon bakom designteamet Hipgnosis. Kan det verkligen vara något...?

Well, när det handlar om Hipgnosis är svaret JA! De låg bakom en massa klassiska skivomslag från framför allt 60- och 70-talen. De var med från starten med Pink Floyd och de arbetade också med artister som Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och Black Sabbath. Några av de mest ikoniska skivomslagen är kanske "The Dark Side of the Moon", "Houses of the Holy", "The Lamb Lies Down on Broadway", "Wish Your Were Here" och "Peter Gabriel".

Är det inte tråkigt med "talking heads" då? Nja, kan vara men när de som uttalar sig är David Gilmour, Nick Mason, Peter Gabriel, Jimmy Page och Robert Plant med flera blir det otroligt intressant i mina ögon. Av alla som intevjuades var lustigt nog Noel Gallagher den roligaste. Vet inte ens varför han var med, men han hade både sylvassa och roliga kommentarer. Han är i sitt esse med sin snustorra brittiska humor.

Dessutom är filmen snygg som attans, något man kanske väntade sig av Anton Corbijn, men det bjuds också på en massa fantastisk musik. Yup, you guessed it. Det bästa från Pink Floyd, Led Zeppelin, Peter Gabriel, Paul McCartney och andra strömmar ut och omsluter mig. Flera gånger under filmen hajjar jag till när någon extra bra låt avbryts som om min kropp reagerar på att "skivan stängts av"... Mitt undermedvetna njöt ibland mer av musiken än intervjuerna kan jag tänka.

Hipgnosis grundades av Storm Thorgerson och hans lärjunge Aubrey Powell. Senare anslöt Peter Christopherson, ytterligare en lärjunge. Det känns som att den riktiga visionären var Storm, som för övrigt på äldre dagar morphade till en kopia av en äldre Nick Mason. Storm gick ur tiden 2013 endast 69 år gammal. 

Här i filmen är Aubrey "Po" Powell den primära berättaren av historien. Det är inte en fantastisk historia men det är en fantastisk historia...

Tyvärr blev Storm och Po osams och Hipgnosis gick i graven 1983 precis som Pink Floyd gjorde, det band som gjorde Hipgnosis "album cover art" berömda. Ödets ironi för att uttrycka sig milt. 

Vad betyder då namnet? Vinylplattan är cirkeln, skivomslaget är kvadraten. Där satt den!

Betyget blir en så stark trea man kan ha.

Betyg: 3+/5 

Niklas och Henke pratade om filmen i Shinypodden.

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Moonage Daydream (2022)

Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5

Kimi (2022)

Kimi är en hich-tech thriller av Steven Soderbergh som blandar och ger med referenser till gamla godingar.

Zoë Kravitz spelar Angela som arbetar för ett teknikföretag. Hon analyserar dataströmmar från Kimi-prylar hos företagets kunder. Kimi är en Alexa-pryl. En dag hör Angela hur ett brott begås och hon börjar misstänka att hon hört ett mord på en kvinna. När hon anmäler detta till företaget blir det konstigheter och hon finner sig snart på flykt.

Pitchen för filmen skulle kunna vara att blanda Sandra Bullocks The Net med Hitchcocks Rear Window. Dessutom har de valt att Angela är en enstöring som knappt vågar gå ut från sin stora lägenhet, ett resultat av ett tidigare överfall samt att det är så folk lever under och efter covid-pandemin.

Detta är en trevlig liten science fiction-thriller som var underhållande och lite spännande under titten, men som senare var ganska lättglömd. Skådespeleriet är överlag helt ok från mestadels okända ansikten för mig. Jag vet inte om jag är så imponerad av Zoë Kravitz men hon är inte dålig, helt ok helt enkel.

Filmen kan vara ett alternativ om man gillar filmer om risker med teknikutveckling i en nära framtid. Angela arbetar i ett stort företag inom IT likt ett Google, Apple eller något av Elons alla projekt. Nöjd för stunden...

Betyg: 2/5

Dead for a Dollar (2022)

Här har vi en western av den gamle hjälte-regissören Walter Hill. Wow, klart jag blir nyfiken. Lägg därtill skådespelarna Willem Dafoe och den enigmatiske Christoph Waltz och det fick bli en titt.

Jag kollar min Letterboxd och där har jag en tidig betygsättning, en stark tvåa, dvs en godkänd "helt ok"-film. Men tyvärr, detta är en "13 på dussinet"-western. 

Det gör ont som ett western-fan att tvingas konstatera att det var lättglömt till en sådan grad att jag var tvungen att konferera med Wikipedia för att minnas handlingen. Och sådant bådar ju inte gott. 

Well, partner... jag kan knappast öka på betyget nu inte... Jag kommer ju inte ens ihåg filmen! Det blir ingen fest, det får bli bönor och kaffe till middag ikväll också.

Vad handlar den om då? Well, partner... har det någon betydelse?

En western är alltid en western och för oss fans är det ofta tillräckligt, men man måste nog vara just ett fan av westerns för att det ska vara någon idé ta sig an denna. För resten är det bara... pass on through, partner.

Betyg: 2/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Aftersun (2022)

Detta är en av förra årets bästa filmer som inte är så lätt att skriva om men som är bra när man ser den och ännu bättre under efterbehandlingen när filmens handling sjunker in hos åskådaren.

Sophie är en ung vuxen som tittar på hemmafilmer från när hon och pappa Callum var på semester i Turkiet. Sophie var elva år och pappan skulle snart fylla 31. Filmen är en kontemplativ betraktelse om uppväxt, relationen till föräldrar, psykisk sjukdom och depression.

Den vuxna Sophie förstår saker om sin pappa som elvaåringen inte kunde eller borde förstå. Kameran växlar mellan nutiden med Sophie som tittar på videobanden och scener från semestern många år tidigare, dels som en fluga på väggen, dels när vi åskådare ser vad kameran filmar. Klippningen av filmen är fantastisk och något av en nyckel till att filmen är så bra. Det känns som att man glider in och ut ur Callums och Sophies världar. Vi ser händelserna från bådas och ingenderas perspektiv.

Filmen är lika lättsedd som komplex. Den är hela tiden intressant men det händer inte mycket. Däremot ruvar en dov och hotande känsla av mörker över hela historien. Till och med när Callum och Sophie har de allra mest ömma stunder tillsammans känns det som att dödsavgrunden är där just utanför bilden.

Detta mina vänner är ett av de mest tydliga fallen med en film som växer när du efterbehandlar filmen, när vad som hände i filmen till slut, äntligen, går upp för dig. Just under titten fann jag den bra men inte så djup. Men efter titten har den vuxit och vuxit. Den är bitterljuv på många sätt och så sorglig att det nästan gör ont att tänka på den.

Paul Mescal som Callum och Frankie Corinthians som elvaåriga Sophie är båda lysande i sina roller. En riktig skådespelarnas film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5

Sisu (2022)

Sisu är något så spännande som en finsk genrefilm. Här får vi följa en finsk elitsoldat som dödar en massa nazister under slutet av andra världskriget. Han har funnit guld uppe i Lappland och nazisterna vill ta guldet från honom. Det gillar han inte...

Filmen är extremt våldsam. Det är som en Tarantino-film på overdrive. Samtidigt är våldet så överdrivet att det inte känns speciellt skrämmande. Detta är som filmad serietidning i en värld där både John Wick-filmerna och allt MCU gjort är mer realistiskt än denna film. Men givet att man tar den för vad den är så är det underhållande.

Filmen är kort och det gillar jag. Dels för att långa filmer är så långa men också för att undvika att filmen skulle kännas enformig. Jag hann inte bli less på slaktandet av nazisterna trots att det snart stod klart att det inte finns några riktiga stakes i en film som denna.

Skådespelarna behövde inte göra så mycket då dialog och några komplexa känslor till stor del prioriterats ner, men norrmannen Aksel Hennie stod ut som den tyske befälhavaren Bruno. Filmens huvudperson, den odödlige finske kämpen spelades av Jorma Tommila och han funkade i rollen, men han gjorde inte mycket mer än såg bister ut.

Som avlastning från vårens Filmskolan var detta helt rätt medicin. Men den är för smal för mig egentligen, den är bra för stunden och den hade ett eget id, men det känns också som att den kommer bli lättglömd på något konstigt sätt.

Betyg: 3/5

Tackar Sofia för tipset om filmen, kolla in hennes förnämliga filmblogg Rörliga bilder och tryckta ord.

Fire of Love (2022)

Maurice: It will kill me one day, but that doesn't bother me at all.

Fire of Love är en mycket omtalad dokumentär om ett franskt forskarpar, vulkanologer, som levde och dog för sina älskade vulkaner. Katia och Maurice Krafft dog vid berget Unzen i Japan den 3:e juni 1991.

Jag kände en morbid fascination när jag såg filmen. Det finns något lockande och vackert med människor som så älskar det de gör att de är beredda att dö för sin passion. 

Dokumentären verkar fokusera på känsla och vackra bilder. Miranda Julys berättarröst adderar till en meditativ känsla och sceneriet och bilderna från aktiva vulkaner och strömmande lava är hypnotisk. Men som historiskt dokument är filmen tämligen svag. Visst får vi en grov genomgång av deras gärning men filmen går aldrig på djupet. Jag saknade att komma djupare in på livet av Katia och Maurice. De förblev figurer långt bort på vulkankanten för mig. Vad såg de nere i djupet? Vad var det de sökte, vad var det de flydde från?

Vackert och suggestivt men saknar en djupare insikt.

Betyg: 3/5

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5