Man with a Movie Camera (1929)

"Man with a Movie Camera" är en revolutionerande film som tar oss med på en fängslande resa genom det tidiga 1900-talets Sovjetunionen. Regisserad av den ukrainska filmskaparen Dziga Vertov, presenteras vi för en film som bokstavligt talat visar upp livet genom kameran, och kameran som en del av livet som vi idag 100 år senare alla känner väl till.

Filmen är ett mästerverk av sin tid och är känt för att vara en av de mest inflytelserika dokumentärfilmerna genom tiderna. Det är en film som visar oss det vardagliga livet och vardagslivet som människor levde under den här perioden. Genom en innovativ och nyskapande teknik, visar filmen upp ett brett spektrum av mänsklig verksamhet, från arbete till lek och allt däremellan.

Det som gör "Man with a Movie Camera" så unik är dess framsteg i filmskapandet. Filmen är skapad utan manus eller förberedelse, vilket resulterade i en film som är ren, autentisk och rå. Man får känslan av att vara där i stunden, medan allting sker.

Vertov använde en rad tekniska innovationer för att göra filmen spännande och engagerande. Filmen skiljer sig från andra dokumentärer från samma tid genom sin avsaknad av berättarröst och skådespelare. Istället används en rad olika filmtekniker, som stop motion-animation och split-screen, för att skapa en dynamisk och suggestiv bild av stadslivet.

"Man with a movie camera" kan dock vara en utmanande film att ta sig igenom för de som är vana vid en mer traditionell berättarstruktur. Dess avsaknad av en tydlig berättelse kan göra det svårt att följa filmen från början till slut. Vissa scener, som visar tillverkning av maskiner, kan också kännas långa och monotoniska.

Man kan inte prata om "Man with a Movie Camera" utan att nämna filmens musik. Filmen är stum, men tack vare Michael Nymans fantastiska score känns filmen fortfarande väldigt levande och talande.

Betyg: 3/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

La coquille et le clergyman (1928)

Germaine Dulac var en radikal feminist och involverad i den franska suffragette-rörelsen under inledningen av 1900-talet. Hon har också regisserat denna film som heter The Seashell and the Clergyman på engelska.

Detta anses av många vara den första surrealistiska filmen. Och surrealistisk är den. Det är lite svårt att följa handlingen och jag kan mest jämföra den med att titta in i huvudet på en annan människa och studera deras drömmar.

Det sägs att filmens manusförfattare ställde sig upp och skrek under filmens premiär och kallade regissören en kossa. Han måste blivit överraskad över hur hans manus om en präst som åtrår hustrun till en general hanterats. Handlingen har jag snappat upp genom att tjuvläsa på wikipedia.

Följande lustiga snippet från IMDBs trivia:

The British Board of Film Censors banned this film in the UK in 1927, saying, "This film is so obscure as to have no apparent meaning. If there is a meaning, it is doubtless objectionable." Vi förstår den inte, men den är utan tvivel förkastlig... LOL.

Ja, men visst. Denna film är mer kul att ha sett än att se den. Den är väldigt mycket surrealistisk och som sådan känns den mest som ett kollage av olika små scener som idag kan ses inom modern art-film.

Trots att jag inte hängde med i handlingen, det enda jag förstod var att huvudpersonen var en präst - hans prästkrage gav honom iväg, fick jag några filmiska referenser mot slutet av filmen. Vissa miljöer påminde mig om David Lynch och hans "Black Lodge" från Twin Peaks. Det var de mönstrade golvet, väggarna och stämningen. Jag påmindes också om Hitchcocks "The Lodger" med glasgolvet så att de kunde filma personer som rör sig i ett rum underifrån. Hitchcock var dock före Dulac med detta då "The Lodger" kom ut året före.

Jag ger den en stark etta. Jag nämnde en tvåa i podden men det var lite för generöst.

Betyg: 1+/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

Oktyabr (1927)

 

"Oktyabr" eller "October (Ten days that shook the world) är det sällsamma namnet på denna spelfilm. Detta är ett historiskt drama som på ett verklighetstroget sätt återskapar oktoberrevolutionen 1917 då bolsjevikerna störtade den provisoriska regeringen i St Petersburg. Några år senare skapade kommunisterna en diktatur i Sovjetunionen som stod ända fram till 1991. Sextionio år av tyranni. 

Först blev jag lite förvirrad då jag trodde att detta var en dokumentär hyllningsfilm tio år efter revolutionen. Men efter ett tag insåg jag att det var en spelfilm. Det finns tematiskt nog inga specifika karaktärer man får följa i filmen, inga enskilda individer. Istället handlar det mest om en pöbel som anfaller och belägrar byggnaden där den provisoriska regering huserade. Allt påminner allt för mycket om pöbeln som anföll Kapitolium i Washington häromåret. 

Filmen får mig att filosofera över att om din publik kommer i okritisk extas över vad du än säger tror jag att det är dags att börja fundera på vad du är inblandad i... Efter övertagandet syns Lenin triumfatoriskt inta en talarstol. Jag kan inte än annan jämför med Hitler, eller varför inte Trump för den delen. 

På tal om högerextrema idioter så påminner bildspråket i denna sovjetiska propagandafilm om bilder från nazisternas uppgång i Tyskland under trettiotalet. Än en gång en påminnelse om att kommunisterna och nationalsocialisterna är samma skrot och korn. De ser inte människor som individer utan identitetspolitiska grupper som ska hetsas mot varandra. De är äckliga båda två med miljontals liv på sina samveten.

Sergei Eisenstein och den andre har dock skapat en rent filmtekniskt imponerande storfilm som enligt utsaga beskriver vad som hände de tio dagarna i oktober, eller november beroende på vilken kalender du använder, på ett historiskt rättvist sätt. Detta gäller dock de större dragen.

När det kommer till beskrivningen av "hjältarna" respektive "de onda" eller "förrädarna" gås det till en sådan överdrift att det nästan blir komiskt. Hjältarna består av arbetare som ser ut som ariska praktexemplar som taget från nazipropagandan och de onda ser äckliga, fega och mörkhåriga ut. Som sig bör i en propagandafilm.

Filmen är "helt ok" som ett tidsdokument, men det var svårt att finna den riktigt så fängslande som vissa på internet vill göra gällande. Kanske fantasterna har en annan politisk åskådning än en annan...

Betyg: 2/5  

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)

The Cabinet of Dr. Caligari

En tidig skräckfilm från stumfilmseran. Va kul! Härligt nog är filmen inte bara en skräckis utan också ett starkt exempel på den tyska expressionismen från stumfilmseran.

"The look and feel" av denna film är extraordinär och helt underbar. Hela världen är uppbyggd av kulisser i udda vinklar med målade skuggor, ljus och perspektiv. Hela världen är sne som Diagon Alley och The Shrieking Shack.

Miljöerna gör denna film minnesvärd på egna meriter, men den är också en suggestiv skräckfilm. Vår hjälte Francis utreder mordet på sin bästa kompis. Det visar sig att den nattliga mördaren är Cesare, en sömngångare som tar sina uppdrag av en Dr Caligari.

Francis är envis och spåren efter Dr Caligari leder honom till ett mentalsjukhus. Väl där upptäcker han att sjukhusets direktör är Dr. Caligari och att han är galen!! Terrorn!

Den galne doktorn kastas in i en cell för de galnaste av de galna. Denna sekvens fann jag oerhört nervpirrande då det kändes som att det fanns en stor risk för vår hjälte att bli missförstådd eller helt enkelt lurad eller bedragen och att han skulle kastas in i cellen och definieras som en galning. Det var en viss lättnad när allt löste sig...

"Problemet" är att filmen hade en scen kvar. En scen där vi ser vår Francis som en intagen på mentalsjukhuset och där direktören inte är galen. Flera karaktärer vi träffat tidigare i filmen, inklusive Cesare, är också intagna på mentalsjukhuset. När Francis inser att han är fast där inne blir han crazy och vårdarna tar honom, sätter på en tvångströja och kastar in honom i cellen. The end.

En annorlunda och häftig men också terroriserande film. Underbara miljöer och ett på stumfilmsvis teatraliskt skådespeleri gjorde titten mycket trevlig. en stark trea!

Betyg: 3+/5  

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Coeur fidèle (1923)

 

Japp, någon film i Filmskolan måste ju vara den sämsta också! Dagens film ligger bra till att få den ocharmiga utnämningen. 

Det verkar troligt att den är med i kursen mest för att regissören Jean Epstein visar upp en massa framsteg inom det filmtekniska området. Han leker med närbilder, panoreringar, snurrar runt med kameran på ett festligt sätt och så vidare.

Tyvärr är handlingen dålig ett ganska intetsägande triangeldrama. Dessutom är skådespelarinsatserna under all kritik och jag kan tycka att Epstein skulle fokuserat mer på personregi än att hålla på att lattja med kameran.

Den enda ljusglimten jag fann i denna sorgliga historia var mot slutet där Epsteins fru Marie spelade en liten men betydelsefull biroll. Hon spelade rollen väl och ska uppmärksammas för det. Men i övrigt bedövande trist och ett rent sömnpiller.

Betyg: 1/5

Filmen heter "The Faithful Heart" på engelska. Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Körkarlen (1921)

Körkarlen är en fascinerande film. Fascinerande inte minst för att den är över hundra år och trots det känns duglig än idag. Den är otroligt suggestiv och gripande.

Vi får i tillbakablickar följa slumsyster Ediths kamp för att rädda David Holms själ. Det är högtravande dramatiskt vilket passar in för. Filmen är en adaption av Selma Lagerlöfs roman. Filmen har mycket symbolik om godhet, ondska, förlåtelse och ånger. Hela sagan är biblisk i sitt tonfall.

Sagan är också kuslig och dramatisk som en thriller. Filmtekniskt bjuder den på ett fint hantverk där framför allt de dödas genomskinlighet höjer filmen.

Sagan berättas med en massa hopp i tiden. Allt utspelas under ett år men det är svårt att hänga med i början. För mig var filmen länge intressant men lite rörig, för att i tredje akten blir riktigt bra. Dess avslutning är magnifik.

Filmens musik och ljudeffekter gör också att titten blir mycket bättre än filmer från eran helt utan musik eller ointressant sådan.

Filmen gjorde starkt intryck på Ingmar Bergman och har säkerligen inspirerat många efterkommande filmer som; Det sjunde inseglet, It's a wonderful life och The Shining.

Jag är nöjd med mig själv att jag nu checkat av denna svenska filmklassiker, en gång för alla.

Betyg: 3+/5 

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Sherlock Jr. (1924)

Det var inte länge sedan jag såg min första Buster Keaton-film då jag såg "The General" efter att blivit inspirerad av Carl då han hade med den på sin Sight & Sounds-lista. Och nu fick jag Keatons "Sherlock Jr." i hemläxa i Filmskolan. 

Också denna film lyser upp av Keatons fantastiska stunts, men denna film har nog en lite aningens roligare historia med biografoperatören som drömmer om att bli en privatdetektiv likt Sherlock Holmes. Sekvensen när han somnar och i drömmens värld kliver in i filmduken och kastas mellan olika drömska scener är mycket vederkvickande och får en att tänka på "Purple Rose of Cairo" och "The Last Action Hero" bland många andra filmer.

Men det är stuntsen som står ut! Fyra scener sticker ut speciellt. Motorcyckelscenen när Keaton åker på styret:

Sen har vi scenen när han dyker igenom en ring och får på sig en hel kvinnomundering inklusive hatt i dyket. Samt när han firara ner sig från taket medelst en bom. Den fjärde scenen är biljardscenen

Filmen är en klassiker och jag kan verkligen förstå varför. Keaton spelar alla sina vansinniga stuns med ett oberört ansiktsuttryck, 100% dead pan. Men för mig personligen blir filmen mestadels beroende av hans stunts och det är endast en krydda i en film för mig. I jämförelse med den nadra ikonen från eran, Charlie Chaplin, gillar jag den senare mycket mer då hans filmer är humanistiska drama- och relationskomedier med ett stort hjärta. 

"Sherlock J." var snäppet bättre än "The General" men båda hamnar ändock på samma betyg.

Betyg: 3/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

The General (1926)

Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).

Blackmail (1929)

Denna veckas film i Shinypodden säsong 4 är Blackmail, Hitchcock’s första talfilm. Filmen spelades egentligen in som en stumfilm men i mitten av produktionen bytte de till talfilm. Filmen är av detta skäl intressant som ett historiskt dokument. Jag och Frans roas av att vissa scener är helt tysta, vissa har tal och vissa har enstaka ljudinslag, som en i övrigt tyst scen från en trafikerad gata där det helt plötsligt tutas med ett horn.

Blackmail är en ganska bra film. En crime och thriller. Anna Ondra spelar Alice, en ung kvinna som råkar ha ihjäl en man som försöker våldta henne. Efter dråpet får hennes fästman polisen i uppdrag att söka mördaren och han döljer bevisen han hittar som pekar på henne. De båda blir utpressade av en skojare som vet vad som hänt.

Hitchcock hade tänkt sig ett mycket bra men olyckligt slut. Vi diskuterar om originalslutet skulle varit bättre än nuvarande slut. Frans har dessutom en annan tolkning om huruvida slutet i filmen ens var lyckligt eller ej.

Vi nämner också vissa filmtekniska aspekter som känns igen från Hitch. Kameravinkeln från översta våningen ner i en trapphall, zoomningar med kameran, dråpscenen som kanske påminner om mordet i Psycho samt att ännu en oskyldig man jagas av polisen!

Filmens bästa scen är den från morgonen efter dråpet inne på tobakshandel som Alices pappa driver. Mycket spännande! Jag tror att detta var en av de filmer i vilka Hitchcock upptäckte sin fallenhet för spänningsscener.

Cameon: Hitch sitter och läser en bok och blir störd av en liten pojke cirka 10:30 in i filmen. En humoristisk scen.

Jag ger Blackmail två Gordon’s London Gin av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Gå in på shinypodden.se och lyssna, ladda ner, läs show notes eller kommentera avsnittet.