Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

Flow (2024)

Summeringen av filmåret 2024 närmar sig och det gäller att hitta de där pärlorna som man bara måste se. Jojje tipsade om den lettiska animerade filmen Flow.

Oscarssäsongen är också igång med de nyligen presenterade nomineringarna. Flow är nominerad i både Best Animated Feature film men också Best International Feature film. Det lät ju lite lovande.

Filmen är mycket speciell. Den är fantastiskt animerad men också simpel. Miljöerna och vattnet är fantastiskt, medan djurens kroppar och pälsar är närmast naiva och som taget från en helt annan film. Djurens rörelser är dock mycket bra. En lite förvirrande blandning av högt och lågt i production value blir känslan.

Det andra som står ut är att det är en stumfilm förutom de naturliga läten som djuren ger; katten jamar, hunden skäller, fågeln skriker och kapybaran grymtar. Kapybaran är för övrigt min favorit i filmen, han är som en liten flodhäst i miniatyr.

I huvudrollen är den svarta katten. Hon, som jag gissar at det är, lever ensam i en skog fylld med märkliga ting som en båt fastkilad i kronan på ett högt träd och ett övergivet hus med en massa kattstatyer i trädgården. Sen kommer floden och allt blir översvämmat. Det är inte en tsunami som drar in direkt, snarare vatten som obönhörligt stiger och det stiger snabbt. Lite skrämmande, inte minst för katten som inte gillar att bli blöt om tassar eller annat.

Filmen är helt klart gjord av katt-människor, inte hund-mäniskor. Hundarna är fåniga, opålitliga och allmänt slabbiga. Katten är elegantare och mer eftertänksam på något sätt. Däremot gillar jag inte att de har lagt på ljud av kattens tassar när den rör sig. Det låter som om katten har på sig steppskor nästan. Jag har aldrig träffat en katt som inte går tyst på ett golv. 

Filmen är intressant för att den är så annorlunda. Som animerad film är den mer besläktad med Studio Ghibli än Pixar eller traditionell Disney, men den spelar ändå mest i en egen division. En film utan dialog lämnar mycket åt åskådaren att tolka och läsa in i berättelsen. Är översvämningen en symbol för miljöförstöringen? Kanske. Men vattnet sjunker ändå tillbaka och vi förstår att katten lever i ett land där detta händer periodiskt. Vad är det då frågan om? Katten och hennes vänner seglar förbi asiatiska städer som påminner mest om traditionella miljöer från Japan. Vad har det för mening i en Lettisk film? Oklart.

Djuren rör sig mycket naturtroget, speciellt katten. Och samtidigt verkar det som att både den stora fågel och mr Kapybara kan segla! Lite udda. De står vid rodret och styr båten förbi hinder. Till och med katten ser till att båten lägger till vid en strandkant någon gång. Som sagt steget till Studio Ghibli är inte långt, och det är kanske däri vi får en förklaring om valet av miljöerna. En homage till Studio Ghibli, eller kanske mer troligt Haruki Murakami?

Återstående frågor från filmen: Var det sötvatten eller saltvatten? Varför heter filmen Flow och inte Flood? Var höll kattens ägare hus? Var är katten nu? Är den torr, mätt och harmonisk?

Filmen var kortare än 90 minuter så jag lyfter på hatten till Jojje och tackar för tipset. Klart intressant film, ganska bra, men inte en given top 10... Än.

Betyg: 3/5

Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Turning Red (2022)

Disney pumpar ut filmer och serier från alla sina IPs. Det har sedan länge börjar kännas som att kvalité får ge vika för kvantitet. 

Så gäller också Pixar och här har vi nu Turning Red. Jag såg att den i vissa läger fått bra kritik så jag gav den chansen. Men tyvärr är detta ytterligare en massproducerad film som det går tretton på dussinet av...

Filmen handlar om den 13-åriga Meilin som bor i Toronto. Hennes familj stammar från Kina och de sköter ett tempel där de hyllar sin anmoder Sun Yee. Helt plötsligt förändras något och Mei förvandlas till en jättestor röd panda när hon blir för upphetsad eller arg. Kvinnorna i familjen har denna förbannelse över sig från tiden då den var bra att ha för att försvara hembygden i krigstider. Och så blir det en massa tokigheter.

Jag fann inte filmen speciellt bra. Den känns som redundant och överflödig. Jag förstår givetvis att pandan representerar puberteten, menstruation och att Mei växer upp. Men detta gjordes redan i Inside Out med ett resultat som är så mycket mycket bättre. Lite oklart vad denna film adderar i det ämnet. Denna film fokuserar på odjuret inom oss. Ska vi låta det komma upp till ytan eller ska vi för alltid trycka ner det i vårt inre...

Filmen är splittrad där myten och historien om familjens stjärna Sun Yee inte utforskas speciellt djupt. Jag hade gärna sett att filmen hade utvecklats mer åt det hållet och sekvenserna i drömlandet under den ritual de utförde för att lura in pandan in i ett smycke var filmens bästa. Istället fokuserar filmen mer på hur Mei och hennes tre kompisar ska få ihop pengar till konserten med pojkbandet. Dramat i filmen är mer eller mindre om hur Mei ska hantera sin överbeskyddande mor och minska moderns inflytande genom ett antal förödmjukande scener. För mig saknas det både djup, visdom och eftertanke i filmen. Den blir endast en gullig film som jag antar kan tilltala de yngsta i publiken. 

Jag fann animationen tråkig och humorn var mer eller mindre obefintlig. Jag hade hellre sett om Inside Out och skrattat och gråtit med Riley och hennes fem känslor.

Betyg: 1+/5

Coco (2017)

Den förträfflige filmbloggaren Jojjenito körde nyligen ett Pixar-projekt där han tog sig an att se alla till dags datum släppta långfilmer från Pixar. Ja, Cars-filmerna också! 

Han avslutade projektet med en fest där han rankade filmerna och publicerade sin topp 10. Jag fick äran att hänga på och inför min egen topp 10 ville jag se denna film som var en blind spot för mig. 

Tyvärr kommer jag nog gör dig lite besviken nu Jojjenito!

Filmen är mysig helt klart. Den har sina förtjänster, bland annat är de mexikanska miljöerna fina och dödsriket är fantasirikt. Men precis som med Soul kändes det som att regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina inte riktigt nådde fram. 

Det känns som att gänget i regissörsrummet på Pixars högkvarter har sett Pete Docters Inside out och fått prestationsångest, storhetsvansinne och skrivkramp allt i ett. Två filmer på kort tid där de försöker säga djupa saker om livet genom att använda döden som spelplats, som båda känns halvdanna. 

Filmen känns bara tråkig trots ett färgsprakande bildspråk. Den lilla huvudpersonen Miguel är mest jobbig som barn ofta kan vara på film. Hans familj är så illojal och idiotiska att jag snart tröttnar på filmens filosofiska och emotionella utmaningar. Jag låter mig inte engageras av hans problem helt enkelt.

Dessutom tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Det som var så bra med tidiga Pixarfilmer där vuxen humor nästan obemärkt genomsyrade filmerna är borta och utbytt mot ansträngda försök att få till humorn. Som det känns i alla fall.

Hunden var utstuderat jobbig (slapstik overload) medans mormodern Coco var filmens bästa karaktär.

Något filmen erbjuder är i alla fall en inblick i vissa delar av den mexikanska kulturen som inte handlar om tortyrmord utförda av rivaliserande drogkarteller. Det är bra.

Betyg: 2/5 

Soul (2020)

Jag hade rejält höga förväntningar på denna Oscars-vinnande film då jag hört gott om den, och att den är gjord av Pete Docter som tidigare regisserat höjdare som Inside out och Monsters Inc. Men då glömde jag kanske att det är en Pixarfilm och de är sannerligen "hit or miss". Tiden då jag hyllade allt Pixar släppte ut i världen är sedan länge passé.

Ack, detta var ett rejält sömnpiller som dock blev klart bra under sita halvtimmen. Det tog mig till tredje försöket innan jag tog mig igenom filmen. På grund av somnade hela tiden. Och då var det inte för att jag var speciellt trött utan när jag stängde av de två första gångerna slog jag över och tittade på något annat som den mycket vederkvickande serien Cruising with Jane McDonald.  

Jag är själv förvånad över detta då Docters tidigare filmer har humor, värme och ett stort hjärta. Och Soul har ett tema och handling som passar in på hans tidigare filmer. Jag är ju för bövelen intresserad av musik och vad musiken gör med oss människor. Men denna gång blev jag besviken.

Det känns som att Docter har försökt att återskapa magin från Inside out där själva idén var så bra och där både humorn och det psykologiska djupet kom naturligt. Grundstoryn i Soul känns en aningens krystad, den förefaller mig inte lika naturlig. Och jag ställer mig fel typ frågor när jag ser filmen. Tyvärr greppar den inte tag i mim själ och drar med mig i en virvelvind av känslor.

Sista delen av filmen känns dock mycket starkare, oklart varför, för jag fattar inte riktigt hur de får ihop storyn rent intellektuellt. Nu några dagar efter jag såg filmen kan jag knappt förnimma mig vad som hände i slutet. Fick Joe ett nytt liv och dessutom i sin egen kropp? Och vad hände med 22? Drog hon till Kina? Så hon hamnade i en "sweat shop" fylld med barnarbetare? Onajs.

Nej, ibland funkar det tydligen inte. Var väl antagligen mig det var fel på. Jag var kanske på fel humör. Alla tre gångerna.

Betyg: 2/5 

Idag sampostar jag med "Jojjenito - om film". Hoppa över dit och kolla in vad han tyckte om Själen.

Dessa scener påminde mig den fantastiska animerade kortfilmen World of tomorrow

Monsters University (2013)

Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.". 

Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.

Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt. 

Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes! 

Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen. 

Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.

Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".

Betyg: 2-/5

Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)

Nathan Fillion

Helen Mirren

Billy Crystal

Re-Watch: Monsters, Inc. (2001)

 

Det var mycket länge sedan jag såg "Monsters, Inc." och jag har inte skrivit om den på bloggen tidigare. Nu såg jag om den för att nästa vecka se uppföljaren "Monsters Univeristy".

Jag gillade filmen mycket vid första titten men jag kom bara ihåg två scener när jag nu satt mig ner igen, dels den när Boo sitter på ryggen på Sulley och allmän panik uppstår, dels den när Sulley, Mike och Boo åker "berg och dalbana" med dörrarna när de försöker ta sig till Boos dörr.

Ok, men nu kommer jag ihåg mycket mer. Ja, jag såg ju filmen igår kväll så lite konstigt vore det annars. Detta är en supercharmig film. Inte lika djup som de bästa "Toy Story"-filmerna kanske men klart sevärd. Det är tydligt att Pixars filmer varierar ganska friskt i vilka grupper de vänder sig till. Alla filmerna funkar för en ung publik, men endast vissa funkar bra för en vuxnare publik. "Monsters, Inc." är en helgjuten familjefilm uti tåspetsarna. 

Filmens största styrka är castingen av Billy Crystal som den nervöse och fåfänga Mike och John Goodman som den mjuka stora björnen Sulley. Jag gillar också Steve Buscemi som den elake Randall och den underbara Jennifer Tilly som den giftiga månghövdade och giftaslystna Celia. Animerade filmer växer ofta när man känner igen skådespelaren som ger rösten och när det är som bäst blandas den animerade karaktärens personlighet med den från röstskådespelaren. Detta funkar helt suveränt med Billy Crystals Mike.

En annan uppenbart viktig komponent i Pixar-filmerna är vem av gänget som är huvudansvarig regissör. Här är det Pete Docter vilken mycket väl kan vara min favorit från Pixar. Han har gjort denna, "Up", "Inside out" och "Soul". De två jag sett hittills, denna och "Inside out" är bland det bästa från Pixar och de övriga två har fått bra kritik och de ska ses under detta bloggprojekt.

Pete nämnde en intressant detalj där hans avgörande beslut hade potentiellt stor betydelse. I en "round table discussion" med flera av filmskaparna pratade Pete om allra sista scenen när Sulley tittar in i Boos sovrum och hon säger "Kitty?". En majoritet ur testpubliken ansåg att man skulle få se Sulley återförenas med Boo i den scenen, men Pete kände i hjärtat att det aldrig skulle kunna leva upp till de "bilder" publiken hade i sina huvuden. Han beslutade att avsluta som det nu är och jag hyllar det valet. Jag tycker slutet är helt fantastiskt.

En annan intressant synpunkt som kom upp i diskussionen var det faktum att filmen kom ut mindre än två månader efter terrorattackerna den elfte september (9/11). De var lite undrande över hur en film om monster och mardrömmar skulle tas emot men det visade sig att detta var en helt rätt film i tiden. Familjer kunde ta med sina barn på bio och se denna varma och mysiga film, trots att den handlade om moster. En annan typ av monster än de som finns i den verkliga världen dock...

Betyg: 4/5

Pixar-bloggprojektgeneralen Jojjenito har sett filmen för första gången. Kan detta ha varit för sentimentalt för hans tyckande tro?

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Re-Watch: Toy Story 2 (1999)

Ja men dessa Toy Story-filmer är ju förbaskat charmiga ändå! Jag gillar det lilla universat som byggs upp. Jag gillar de flesta karaktärerna och deras vänskap. Gillar Woodys lojalitet mot Andy och sina vänner. Gillar dynamiken i gruppen.

Men med det sagt tycker jag ändå att detta är ett steg ner från ettan. Är det till och med inte så att andra filmen i serier ofta är ett steg ner? Jo, det finns flera serier som exemplifierar detta. Se Bruces Die Hard, Tompas Mission Impossible, Harry Potter och till och med Marvel Cinematic Universe där tvåan är en av de klart sämsta i hela den serien. Notabla undantag till denna "regel" är Alien-serien och såklart Bond, James Bond, där tvåan kan vara bästa filmen i hela serien! Så det är en regel som endast är tillämpbar då den passar in. En perfekt regel således.

Vad är det då som är svagare i denna film jämfört med ettan? Jo, först och främst är den för mycket en jaga efter någon-film, för mycket fokus på action som tar tid från relationerna. Det andra felet är att några av de nya karaktärerna inte är bland mina favoriter. Jag tänker framför allt på Jessie med hennes skrikiga röst (den jobbiga Joan Cusack) och den tämligen ointressante Prospector (annrs den så stabile Kelsey Grammer).

Men alla nya karaktärer är inte lika svaga. Jag gillade både Mrs Potato Head och filmens skurk Al McWhiggin. Rösterna till dem ges av Seinfeld-veteranerna Estelle Harris (Georges mamma) och Wayne Knight (Jerrys granne Newman). Sen gillar jag ju självklart Wheezy som fått sin röst från Joe Ranft som var en av männen bakom Toy Story.  

Men överlag är filmen såklart bra Missförstå mig icke! Jag gillade framför allt hur de använder första filmens suveräna låt "You've got a friend in me" under några viktiga sekvenser i filmen. 

På tal om sånger fann jag den lilla filmen inom filmen om Jessies historia som spelas upp under sången "When She Loved Me" som en höjdpunkt. Den sekvensen är så tajt och bra berättad.

Av de gamla gardet var det bra överlag. Vid denna titt la jag märke till hur man kunde se hur Slinky Dog andas i vissa scener. Kul liten detalj.  

Overall ett litet snäpp ner men som vi alla vet kommer det bara gå uppåt härifrån.

Betyg: 3/5

Jojjenito 2? Yup, Jojjenito skriver också om filmen idag. Giddy-up.

Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Mickey's Christmas Carol (1983)

 

Som vanligt på jul blir man sugen på julfilm. Denna vinter blev det endast två sådana för mig och den första är dessutom en mycket kort långfilm eller en lång kortfilm på 26 minuter. Nja, en kortfilm helt enkelt.

Detta är en Disney-variant med Kalle och hans vänner i den klassiska sagan från Dickens, A Christmas carol. Ni vet den där med Scrooge. Detta måste vara en av de mest filmade historierna i filmhistorien och jag har otroligt nog inte sett en enda. Jag har varken sett de äldre klassiska eller de nyare med skådisar som Bill Murray eller Jim Carrey.

Men trots att jag varken sett någon av filmatiseringarna eller läst boken så vet jag ju handlingen på ett ungefär. Det handlar om den snåle Scrooge som i drömmar eller någon form av magisk realism får besöka dåtiden, nutiden och framtiden och därmed får se hur hans snålhet och vresiga leverne påverkar hans omgivning och till slut blir han... Ja, hur går det tror ni?

Jag gillade filmen en hel del. Det var kul att återse alla karaktärer från barndomen, Musse, Mimmi, Kalle, Långben osv. De har på ett sinnrikt sätt fått in alla man förväntar sig i passande roller. Vi får till och med besök av Benjamin Syrsa! Jag blir lite imponerad av hur mycket story de hinner berätta under den korta tiden. Filmen är mer dramatisk än humoristisk men underhållande oavsett.

Kul liten bagatell.

Betyg: 3/5

Star Wars: The Clone Wars (2008)

 

Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.

Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant. 

Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.

Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.

Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.

Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning. 

Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).

Betyg: 2/5

Anakin och Ashoka