The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5

Fast & Furious (2009)

Den fjärde filmen i serien känns lite vuxnare och snäppet mörkare än de tre tidigare. Det är också den film jag gillar mest av de vi sett hittills. Filmen är inte tung som en film som "Sicario" men den har en tydlig stämning och lite äkta känslor.

Jag gillar känslan av familj utanför familjen som börjar byggas upp. I denna film gillar jag Vin Diesel mer än Paul Walker, en 180 graderssväng jämfört med hur jag uppfattade dem i första filmen i serien. För övrigt känns detta som en ren uppföljare till ettan, som om tvåan och trean inte ens fanns.

Jag blev glad av att se Han även om han bara var med lite, lite. Jag blev överraskad av Lettys öde och undrar varför vi aldrig fick se en död kropp, "proof of death".

Men filmens största positiva överraskning var att Wonder Woman dök upp i en biroll. Jag gillar Gal Gadot! Mycket trevligt att se henne. Låt oss hoppas att hon dyker upp i fler filmer i serien, hennes intresse för Dom antyder en sådan möjlig fortsättning.

Jag och Joel pratar om filmen i "Tolfte rapporten från apokalypsen" (Shinypodden), och precis som Joel gillade jag kvalificeringsracet i början av filmen. Det är den biljakten där Brian har en gps-röst som säger hur långt från målet han är hela tiden. Och där han ber bilen om ursäkt för att han kör ner för en rappa så att trävirket flyger.

Scenerna med racing i tunneln på gränsen mellan Mexiko och USA var jag dock inte så förtjust i. Det såg lite fejk ut.

Allt som allt en stabil underhållningsfilm med lite mer allvar i tonaliteten. Kul med sista scenen där man får en antydan om att "familjen" kommer frita Dom från fångtransporten. Gör att man blir sugen på att se femman!

Betyg: 3+/5

Dom arg

Brian

Han

Lustgasen

Uppenbarligen en skurk

Wonderful

Fortsättning följer?

Watchmen (2009)

Inför HBOs nya serie Watchmen kände jag att det var dags att se om långfilmen från 2009. Serien ska tydligen utspelas efter filmen och jag behövde en liten uppfriskning av minnet.

Efter lite efterforskningar valde jag att se den äckligt långa Ultimate Edition i en förhoppning att få så mycket bakgrundsinfo som möjligt inför seriestarten. Denna version som är hela 215 minuter lång innehåller bland annat den 26 minuter långa animerade comic book-storyn inom filmer "Tales of the Black Freighter". Denna addition kändes helt meningslös. Varför ta med detta? Visst jag förstår tanken att i en parallell värld där superhjältar inte är accepterade handlar serierna om sjörövare istället. Men kom igen.

Rent generellt sett är jag inget stort fan av DC-filmer. Watchmen lider av samma problem som de flesta från den världen. Pompösa, humorbefriade och högtravande skapelser som helt enkelt är tråkiga. Inga känslor och därmed inget engagemang från mig.

Watchmen är en rejält mörk film i tonaliteten. Det engelska ordet "bleak" beskriver världen bäst tycker jag. Det är lite kul med den alternativa världen, där Nixon fortfarande är president, där USA vann Vietnam-kriget och där det kalla kriget aldrig varit varmare. Miljön är ok och det är en hård värld vi får se. Filmen följer upp den tonaliteten med übervåld i vissa scener, inte för att det är mycket action i filmen, det är närmast en drama, men runt karaktären Rorschach flyger blod och benbitar hej vilt.

Filmen är överdrivet djup. Den tar upp frågor om Guds existens, människan värde och vad som är rätt och fel. Men det känns som att det är en yngre tonåring som skrivit manus. Det blir inte speciellt djupsinnigt att se denna film. Jag finner den ganska löjlig i allt det pompösa med Mr Manhattan.

På plussidan finns en hel del snygga scener, miljöerna generellt sett och ett mycket vasst soundtrack där tidsenliga låtar valts med finess.

Tyvärr är inte karaktärerna speciellt bra. Jag sitter och längtar tillbaka till MCU kanske, men för mig finns det bara en enda karaktär i hela filmen som jag känner för och det är såklart Rorschack. Han med superhjältenamnet som taget från ett psykologitest. Hans storyline är intressant och det är runt honom som de förtvivlat få bra scenerna kretsar. Sekvensen med honom i fängelset är filmens höjdpunkt.

The Comedian var också vagt underhållande medan skurken Adrian Veidt var supertrist. Supertrist!

Nu hoppas jag att tv-serien bjuder på nya spännande saker och framför allt att Damon Lindelof lyckas få till karaktärerna och deras relationer bra.

Filmen kommer jag inte se om igen i alla fall... and the Universe will not even notice.

Betyg: 2/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

X-Men Origins: Wolverine (2009) Re-watch

Inför den nya X-Men filmen Logan ville jag se ikapp på de två första Wolverine-filmerna. Den första heter X-Men Origins: Wolverine och kom 2009. Jag kom inte ihåg ett jota av filmen men eftersom jag skrev om den på bloggen redan 2011 måste jag ha sett den alltså. Filmen har inte vuxit vid denna omtitt. Den är helt enkelt både dålig och tråkig och kan inte ens med nöd och näppe anses som ok underhållning för stunden. Fokus läggs på action och på Wolverines buttra "brooding". Den är kliniskt ren från humor. Det måste funnits några komiska "one liners" men jag kan inte erinra mig någon enda.

Vid första titten gillade jag tydligen Liev Schreibers karaktär men han var mest jobbig tyckte jag denna gång. Egentligen var jag inte imponerad av någon av filmens skådespelare. Noterade dock en kul detalj att Daniel Negreanu gjorde en cameo och spelade en pokerspelare utan namn i en scen. Hugh Jackman drar ett tungt lass som filmens huvudperson. Han är stabil utan att glänsa. Han är en helt ok skådespelare men jag kan inte komma ihåg att jag blivit positivt överraskad av honom någon enda gång. Trist.

Precis som vid första titten blir det väldigt ospännande när oförstörbara gubbar slåss mot varandra. Kul att inse att det är Deadpool han slåss mot i slutet. Lite konstigt är det dock att han är ond i denna film. Häromåret dök han upp i sin egen film och då hade de hittat på en annan "origins story" för honom. Och då är han på den goda sidan. Kanske inte har så stor betydelse, men om inte ens de som äger X-Men filmserien bryr sig om sådana saker kan man stilla undra varför vi i publiken ska bry oss... Tydligen har till och med regissören Gavin Hood fattat att det blev fel.

Jaja, nu har jag i alla fall hyfsad koll på Wolveriens bakgrund och jag ska nu ge mig i kast att se uppföljaren The Wolverine från 2013.

Jag ger X-Men Origins: Wolverine en silverräv av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Peter And Vandy (2009)

Peter and Vandy är en liten American independent-film med idel okända artister. Det är en romantisk dramakomedi som visas i bruten tidslinje. Filmen hoppar i tiden mest hela tiden och vi får se scener huller om buller från när de träffades, blev kära, var sambos, gjorde slut och... vad de nu gör i slutet vilket du får upptäcka själv. Ingen spoiler från mig där inte!

Formatet med scener i okronologisk ordning ser vi också i (500) days of Summer från samma år och i Blue Valentine som kom ut året efter dessa två. Det var kanske på modet med denna teknik där runt 2008-2009? Denna teknik ger i alla fall filmmakarna chansen att leka med oss i publiken. En rakt berättad historia blir enklare att följa men också kanske lite fattigare. Om man lyckas med hoppen i en film som denna kan man få en bra klang mellan scener som annars hade kommit långt från varandra. Man kan visa hur samma sak kan vara del av hur två blir ihop men också en källa till varför det blev slut. Jag känner igen det där, det du lockades av i början kan vara det som du ogillar mest med henne i slutet av förhållandet.

Jag måste säga att Jay DiPietro lyckas väl med klippningen av sin film. Jag är intresserad och engagerad hela den korta filmen. Den har en löptid på endast 80 minuter. Huvudpersonerna Peter och Vandy spelas av Jason Ritter och Jess Weixler. Fördelen med skådespelare som man inte känner igen är att man heller inte har några gamla bilder av dem, man har inget bagage med sig. De blir Peter och Vandy för mig och de är helt trovärdiga i sina roller. Weixler hade tydligen en liten roll i The disappearance of Eleanor Rigby som Eleanors syster men jag kände nog inte igen henne.

DiPietro följer i Woody Allens och Noah Baumbachs fotspår. New York-miljöerna är riktigt najsa. Filmen är gedigen och riktigt bra. Inte superbra kanske, men över medlet i alla fall.

Jag ger Peter and Vandy tre Manhattanbor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Död Snö (2009)

På onsdag startar den lilla och unga filmfestivalen Monsters of Film här i Stockholm. Festivalen pågår i fem dagar och på lördag kommer vi ha månadens filmspanarträff på festivalen. Denna gång ska vi se två filmer och däremellan äta och dricka gott i mysigt utrymme i Gamla Stan. Eftersom vi ska se Död Snö 2, uppföljaren till den uppmärksammade norska nazizombiefilmen från 2099 tyckte jag att det kunde passa att den första filmen som förberedelse. Sagt och gjort. Död snö.

Det visade sig snart att jag hade lite fel uppfattning om filmen. Jag trodde att den skulle ha mer svart och galen humor och mindre skräckelement, att den skulle vara en smart populärkulturell kommentar i samma anda som The cabin in the woods. Så var det nu inte. Filmen är helt klart ryslig under första halvan med smygande runt husknutar i ett vintrigt mörker, scare jumps och föraningar om vad som komma skall. Den delen var helt ok, även om en sådan inledning alltid färgas av hur filmen levererar under andra halvan. För oavsett hur ryslig inledningen än är blir filmen inte bättre än hur den levererar under andra halvan. Typ.

Under andra halvan slafsas det på ordentligt. Nazizombierna var roliga och en del svart humor bjöds på, men framför allt en massa scener med inälvor som slets ut ur norska studenter. Det blev till slut lite tradigt. Dels kände jag lite för lite för karaktärerna för ryckas med när tarmarna ryckes ut, dels så fokuserade inte filmmakarna på den svarta humorn tillräckligt. Det kändes som att vi fick lite humor, någon lustig kommentar här och där, en dråplig scen då och då, men samtidigt försökte de behålla känslan av riktig fajt och en spänning över om någon av ungdomarna skulle klara sig.

Ok, det var kanske för mycket att hoppas på att di norske skulle göra en film i nivå med The cabin in the woods, men de kunde väl åtminstone orkat med en film i nivå med Tucker & Dale vs. Evil. Nåja, vi kan ju alltid hoppas att Död snö 2 blir ett steg framåt. Kanske annan inävlsmat än bara tarmar?

För bättre filmer inom genren kollar du med fördel in; The cabin in the woods, Tucker & Dale vs. Evil eller Zombieland.

Jag ger Död snö två arga nazizombisar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sectumsempra !

Sjätte året: Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)

Utgivningsår: 2009
Regissör: David Yates
Längd: 2 h 33 mins

Observera, det kan finnas en eller annan spoiler nedan!

Plot: Kampen mellan de onda och goda krafterna i den magiska världen hårdnar. Nu accepterar alla att lord Voldemort har kommit tillbaka och The Death Eaters attacker runt om i världen intensifieras. Hogwart's School of Magic bevakas av ett gäng Aurors. Harry får i uppdrag av Dumbledore att söka reda på en hemlighet som den nya Potions professorns trycker på. Samtidigt söker Dumbledore efter Voldemorts svaga punkt.

Revy
Filmerna blir bättre och bättre desto längre vi kommer i serien. Precis som fyran och femman är filmen tudelad mellan de mer humoristiska turerna runt olika romantiska förvecklingar, i denna film Hermy/Ron/Lavender och Harry/Ginny/Dean, samt det dramatiska, i detta fall Harry/Dumbledore som söker hemligheten runt Voldemort.

Filmen är mörkare i tonen och mer spännande i handlingen. Draco är olycksbådande och supermörk i sitt blonda hår. Hans karaktär tar en hel del plats i denna film. Slutscenerna från och med att Dumbledore tar med Harry till Voldemorts grotta till det bittra slutet är seriens bästa hittills.

Årets spell

Sectumsempra! The Halfblood Prince's dödliga spell, som knivar mot offret, kan skära av en lem till och med (vem som nu vill göra något så olycksaligt...).

Vad heter spellen egentligen?

Nya karaktärer

Professor Horace Slughorn, en underbar och härlig karaktär i all sin egocenticitet.

Årets Professor of the Dark arts

Severus Snape. Snape har äntligen fått det jobb han så hett eftertraktade och alla som ser filmen för första gången bör skälva för att den mörke fått ta över detta viktiga ämne.

Årets magiska djur

Fawkes flyger iväg efter Dumbledore's fall. En symbolisk scen.

Årets döing

Albus Dumbledore. Hans dödsscen är kanske hela seriens bästa scen?

Årets actionscen

Dumbledore och Harry hämtar den falska horcruxen i grottan. Alla scenerna från att Albus och Harry landat på klippan ute till havs, visa sjön med döingarna, till Albus smärtor, till den majestätiska elden är mycket häftiga.

Årets humor

Jag skrattade gott åt Ron när han har fått i sig en kärlekspotion som var menad för Harry. Ron hade hittat en chokladask på Harrys säng och ville bara smaka "lite". Denna scen är hilarious, och den efterföljande scenen hos professor Slughorn är kul tills den blir spännande. En av filmens styrkor är triangeldramat mellan Hermy, Ron och Lavender och speciellt Emma Watsons minspel är mycket bra filmen igenom...

Årets känslosammet

Hermione vakar över Ron i sjukbädden. Den scenen är så söt efter allt Hermy fått gå igenom med Lavender som ivrig uppvaktare av den korkade Ron.

Årets speciella scen

Luna och Harry på och på väg från the Hogwarts Express. Det är scenen när Luna räddar Harry efter att Draco stupifyat honom och gömt honom under hans osynlighetsmantel.

Supertrion

Det är mycket Harry, Dumbledore och Lord Voldemort i denna film. Det är inte lika illa som i film fyra då handlingen hela tiden drivs framåt i denna film, men det är lite synd att trion inte samverkar så mycket. Vid sidan av Harrys äventyr med Dumbledore får vi en jättedos av Hermione, med flera mycket dråpliga, underfundiga och känslosamma scener. Var Ron med i denna film?  

På postern ser vi Harry i förgrunden och Dumbledore med sin kassa hand precis bakom. Till höger har vi Hermione med någon typ som nästan döljer henne. Varför en statist framför henne? Obegripligt. I bakgrunden stadsmiljö från London. Ok, kan kanske vara på sin plats med tanke på inledningen av filmen. Men njae, inte en jättekul poster, va?

Harry's moment

Scenerna när han är rusig på lyckokuren är mycket bra. Radcliff spelar Harry lite annorlunda, fipplandes med händer och lite annorlunda kroppshållning. Kul att se.

Hermione's moment

Scenen när hon är förgrymmad över Lavenders uppvaktning av Ron. Hon blir så arg och springer iväg. När Harry kommer fram för att trösta ser vi hur arg hon är. Hon har små fåglar som flyger omkring över hennes huvud, fåglar som hon gör sönder i ilskan senare.

Men hon har också många små fina stunder; hennes lilla tafatta vinkning till Ron innan laguttagningen, hennes pillimariska min efter att hon confundat Ernie, hennes vilda blick när hon inte får till den potion de ska göra i en tävling och andra scener.

Hermy's vilda blick (förlorat) och Lavender's tankfulla

Awkward wave

Pillimarisk

Rufsigt hår, som efter... en lektion.

Nej... Öl.

Ron's moment

Under inledningen av filmen läggs en hel del tid på Rons osäkerhet runt sitt spel som målvakt i Quidditch. När de senare spelar match tror ju Ron att han fått i sig lite turpotion men egentligen har Harry bara lurat honom om det. Med stärkt självförtroende gör Ron en hjälteinsats i matchen och Gryffindor vinner matchen. För en av seriens mest korkade karaktärer är detta en ljuvlig triumf och scenerna när de firar honom i Gryffindors common room är härliga.

Årets citat

Från den mäktiga scenen
Albus Dumbledore: Severus... please...

Luna Lovegood är en favoritkaraktär, efter hon har räddat honom i tågvagnen:

Harry Potter: Sorry I made you miss the carriages by the way, Luna.
Luna Lovegood: That's all right, it's like being with a friend.
Harry Potter: Oh, I am your friend, Luna.
Luna Lovegood: That's nice.

Årets favorit

Det är en jämn kamp mellan Severus Snape, Horace Slughorn och Luna Lovegood, men det lilla lejonet måste ju vinna för tusan. Hon är för härlig, Evanna Lynch i rollen som Luna. Ryktet gör gällande att hon gjorde Luna på ett så perfekt sätt att J. K. Rawling formade Luna efter Evanna's gestaltning när hon skrev de sista böckerna... Och att Luna är den enda karaktären från filmerna som Rawling lät sig inspireras av när hon skrev böckerna.

Insanities and craziness

Det är bara en sak som strör mig lite med Dumbledore's dödsscen. Det är en sak som jag tror skiljer sig avsevärt med hur det går till i boken. Där, i boken gör Dumbledore så att Harry blir förstenad och sedan slänger han på Harry hans invisibility cloak. Harry står helt osedd och ofötmögen att ingripa. I filmen står Harry dels passiv på våningen under och väljer att inte ingripa (då han lovat Dumbledore) men Snape kommer också fram till Harry och hyschar åt honom, vilket borde gjort Harry tveksam om Snape's skuld på ett helt annat sätt än i boken...

Sammanfattning

En av seriens bästa filmer. Emma Watson briljerar och det är nog den allra bästa filmen för studier av Hermione Granger. Filmen är så detaljrik att den måste ses flera gånger för att alla nyanser ska uppfattas. Det är tecknet på en bra film. Dessutom är detta kanske den snyggast filmade i hela serien (än så länge). Det finns så många suveränt snygga snapshots från filmen, som små tavlor. Jag lägger in några exempel nedan. Mörker, dramatik och en del humor och kärleksgnabb. En underbar Harry Potter-film helt enkelt.

Jag gillar inledningen i Londons tunnelbana, Lunas räddning av Harry, supertrion på puben, Hermys minspel och ståtliga öldrickande, Slughorns middag och fest, att Harry frågar någon cool (Luna) att gå med honom på Slughorns fest, the Burrows förstörelse, alla scener med den kolsvarte Draco, Ron berusad av kärlekspraliner, Harry berusad av lycko potion, och hela den sista akten. Sämst är alla scener med Ginny. Boring.

Bästa skådespelare är Emma Watson, Jim Broadbent, Alan Rickman och Evanna Lynch.

Sista scenen är en perfekt set-up inför de två sista filmerna. Harry och Hermione planerar fortsättningen. Ron sitter lite bakom och surar. Nu är de helt ensamma mot Voldemort. De har bara inte riktigt insett det än...

Betyg 4+/5


Hörru, Harry Potter tävlingen!