Misshandlingen (1969)

Knut är sociopat och kommunist. Knut är Förtryckt! Han går omkring på Stockholms gator med sin kompis Björn och föreläser för både borgare och patrask. Han står på balkongen och skriker ut sin smörja. Han söker ivrigt upp ett äckel till förtryckare, en Direktör. Knut hävdar att Direktörens Jaguar tillhör arbetarna som byggt bilen. Knut anser också att bilen därmed är hans bil. En underbar logik som går hem hos kommunisterna. Gräl uppstår, Direktören tycker inte alls att bilen är Knuts. Men Knut är Förtyckt och tar sig därmed rätten att ge Direktören en rallarsving så att blodvite uppstår. Farbror polisen kommer och haffar den helt oskyldige Knut. Knut är Förtryckt! Sedan startar det förtryckande samhällets onda utredningar. Knut är nu ännu mer Förtryckt. Den svenska staten är ond och Knut kastas i fängelset, här kallad sluten psykiatrisk vård. En ganska ointressant socialist debattfilm som slutade bra!

/Lite lätt trött på Filmskolans politiska aktivistfilmer...

Betyg: 1/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis lite mer seriöst till och med... Läs hennes ord här.

Triangle of Sadness (2022)

Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film. 

Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.

För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.

Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.

Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.

Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film. 

Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.

Betyg: 1+/5

Körkarlen (1921)

Körkarlen är en fascinerande film. Fascinerande inte minst för att den är över hundra år och trots det känns duglig än idag. Den är otroligt suggestiv och gripande.

Vi får i tillbakablickar följa slumsyster Ediths kamp för att rädda David Holms själ. Det är högtravande dramatiskt vilket passar in för. Filmen är en adaption av Selma Lagerlöfs roman. Filmen har mycket symbolik om godhet, ondska, förlåtelse och ånger. Hela sagan är biblisk i sitt tonfall.

Sagan är också kuslig och dramatisk som en thriller. Filmtekniskt bjuder den på ett fint hantverk där framför allt de dödas genomskinlighet höjer filmen.

Sagan berättas med en massa hopp i tiden. Allt utspelas under ett år men det är svårt att hänga med i början. För mig var filmen länge intressant men lite rörig, för att i tredje akten blir riktigt bra. Dess avslutning är magnifik.

Filmens musik och ljudeffekter gör också att titten blir mycket bättre än filmer från eran helt utan musik eller ointressant sådan.

Filmen gjorde starkt intryck på Ingmar Bergman och har säkerligen inspirerat många efterkommande filmer som; Det sjunde inseglet, It's a wonderful life och The Shining.

Jag är nöjd med mig själv att jag nu checkat av denna svenska filmklassiker, en gång för alla.

Betyg: 3+/5 

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Scheme Birds (2019)

Scheme birds är en svenska dokumentär av Ellen Fiske och Ellinor Hallin från 2019. Vi får följa Gemma, en tonårig tjej i en bleknande industristad som snart endast består av sina förorter med arbetslös arbetarklass. 

Gemma lever ett hårt liv som beskrivs bäst med hennes egna ord "you either get knocked up or locked up". Självklart ömmar man över hennes lott i livet, men den är ju tyvärr inte unik eller speciellt anmärkningsvärd i sig. Det som är intressant är personerna dokumentären låter oss lära känna och den resa de måhända gör. För att förbättra sitt liv eller vadsomhelst annat.

Tyvärr är dokumentären passiv, som en fluga på väggen. Jag saknar ett narrativ som kan ge åskådaren ett perspektiv och till och med ett hopp. Är det för mycket begärt?

Gemma är stolt inledningsvis och förkunnar att hon aldrig backar, att hon aldrig skulle fly från en fajt eller (misären?). Ändå slutar filmen med att det är just det hon gör. Hon flyttar till England med sin son och söker jobb och ett nytt liv. Osannolikt nog underspelar filmen det beslutet så gravt att man lätt skulle kunnat missa att det ens var med. Det är som att dokumentärfilmarna inte gillade hennes beslut. Något så upprörande som att ta tag i sitt liv och försöka förbättra det måste ju vara av ondo, eller hur?

Såklart att man ömmar för Gemma, men filmen är galet ofokuserad. Turligt nog går det att se den med textning på för det går inte att förstå ett enda ord av de skotska ungdomarnas språk. Kan det vara engelska? Oklart!

De flesta i Gemmas omgivning är mer eller mindre korkade och deras livsval går från dåliga till sämre. En stackars pojke blir gravt misshandlad och invalid för resten av livet. Hans flickvän blir gravid under hans sjukhusvistelse. Solid. Get some fucking impulskontroll!

Gemmas pojkvän tycker det är bra att bli fader för han behöver en hobby. Nästa gång vi ser honom i bild har hon gjort slut med honom. Solid.

Gemmas livslina till ett bättre liv är istället hennes farfar. Mor sin lämnade henne när hon var liten. Farfar har duvor och Gemma filosoferar över att duvorna alltid kommer tillbaka till sitt hem oavsett var de släppts eller varit. Förutom några få som aldrig kom tillbaka. De ville leva sitt liv någon annanstans. Gemma är en av dem.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

Sameblod (2016)

Sameblod var en svensk snackis 2016 men jag missade att se den då. Eller jag valde inte att gå och se den på bio i vilket fall. Men nu dök den upp bland filmerna under introduktionsdelen av filmstudierna som Måns går och därmed var det dags.

Filmen är mycket bra gjord och jag blev glatt överraskad att dialogen och skådespelarnas framförande av den kändes naturlig och inte som om det stel dialog från teatervärlden, ett problem som ibland hemsöker svenska filmer. 

Men min upplevelse av filmen blev ändå något enahanda. Den är fylld av misär, förnedring, rasism, äcklig rasbiologi från Uppsala och hjärtesorg. Jag led mig igenom filmen. Men den är stark! Stark film, stark budskap. Tyvärr blev det dock enformigt, lite för mycket "one note". Jag hade önskat att vi fått en strimma hopp eller någon annan vinkel som balanserade upp filmen. Det är svårt att sätta fingret på vad det kunde varit men jag känner saknaden i vilket fall.

Både filmens "bookends" och huvudstory från 30-talet var hjärtskärande. Elle-Marjas farväl till sin döda syster var extra tungt och hennes ångest över hennes livsval var genomträngande. Men också hela filmen däremellan var en tuff sittning. Den unga Elle-Marjas livsöde vilket grundade sig i ett samhälle som inte behandlade henne likvärdigt, inte gav henne chanser till att leva det liv hon kunde. Tyvärr var också hennes egen familj del av problemet. De förväntade sig att hon skulle följa traditionerna och inte söka akademisk utbildning. Deras brott var en sträv illojalitet mot henne. 

Filmens hemskaste scen var inte den vidriga och förnedrande scenen när hon var tvungen att klä av sig naken och fotograferas utan det var scenen när hon så stolt frågade de svinaktiga tonåringarna i grannskolan om de skulle få besök från Uppsala också. Hon var stolt och uppspelt inför besöket. Amanda Kernell sätter upp sekvensen mycket effektivt och får exakt den känslomässiga reaktion som söktes. Hennes belysning av missförhållande är effektiv, men den är också enkel och utan fördjupning. Jag inbillar mig ibland att en lite mer komplex beskrivning av ett missförhållande kan få en än större effekt. Ibland är kanske behovet att framföra ett viktigt budskap för starkt och budskapet kan bli förenklat för att alla ska förstå. Alla måste förstå! 

Skådespelarna var överlag bra med extra plus till Maj-Doris Rimpi i huvudrollen.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan då jag och Måns pratar ingående om filmen.

Ensamma i rymden (2018)

Ensamma i rymden är en svensk barn- och ungdomsfilm men också en svensk science fiction! Trots skral budget har teamet bakom filmen gjort en överraskande bra film rent tekniskt. De har byggt det mesta på set och avhållit sig från cgi så långt det går med resultatet att det blivit en film som känns på riktigt. Ta exemplet med Star Wars. Tänk gamla trilogin, eller nyaste trilogin, jämfört med prequel-trilogin, den fasansfulla och onämnbara som förstördes av en massa cgi bland annat.

Ensamma i rymden är som en blandning av Interstellar, Star Trek (första filmen), Star Wars och Alien3. Människan har förstört jorden och måste fly upp i rymden för att söka efter en ny värld att förstöra. Daisys och Keatons mamma stjäl ett gigantiskt rymdskepp byggt för tusentals personer för att rädda sig själv och sina barn. Det var lite udda och helt okommenterat.

Ute i rymden stöter de på aliens som är som en blandning mellan E.T. och den skrynkliga gumman med stora glasögon i The Force Awakens. Sen blir det anfall av elaka aliens och springande i korridorer och stänga ståldörrar som taget ur Alien3. Jag uppskattade de många kärleksfulla blinkningarna till gammal sci-fi-film.

Känslan av stort och verkligt rymdskepp är en av filmens styrkor. De har till och med fått med ett rum med tyngdlöshet. Bra gjort! De få skådespelarna är en annan. Speciellt Ella Rae Rappaport var bra i rollen som Daisy. Unge Dante Fleischhanderl i rollen som Keaton hade det lite mer kämpigt. Cyklopen var bra gjord men hans dialog var tveksam. Vet inte om barn kommer uppskatta honom. Men rent generellt sett är detta en film som kommer uppskattas av barn mer än vuxna. Det är inte en generationsöverskridande film som vissa animerade filmer från Studio Ghibli eller Pixar ofta är.

Jag är inte rätt målgrupp för denna film, men om jag skulle varit ett barn skulle jag kunnat älska den. Betyget blir besvärligt. Jag ger den en trea, lagom kompromiss.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär på fredag 21/9. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar och jag länkar till mina medresenärers revyer om sådana kommer upp...

Mannen på taket (1976)

På svenska wikipedia kan man läsa om Mannen på taket att "Filmen räknas som en av de bästa filmer som gjorts i Sverige...". Det är ett starkt uttalande. Jag tror inte jag sett filmen och då jag vet att den i vissa kretsar anses vara en klassiker, ja till och med ett mästerverk, var det ganska givet att ge den en chans nu när det skulle listas favoritfilmer för 1976. Just det, favoritfilmer... Oavsett om det anses vara en klassiker av professorer, journalister och andra "tyckare", så är det något helt annat när det nu handlar om min personliga subjektiva åsikt.

Filmen är bra! Men ett mästerverk? Nej, så långt kan jag inte sträcka mig. Jag gillade några saker med filmen medan speciellt en sak inte var lika bra. Man måste se filmen med huvudet inställt på sjuttiotalets bildspråk. Det är den så vanliga grådaskiga färglösa färgfilmen som visas upp här. Precis som förväntat får vi se någon av poliserna halvnaken i ett sunkigt folkhemskök. Denna gång är det Sven Wollters dinglande paket som visas upp. Det är lika givet i polisfilm av det gamla slaget som att grannen vill bjuda Beck på en stänkare i de nya Beck-filmerna. Check på den.

Filmen påminner mig lite i stil med I lagens namn från 1986 och precis som med den är det kul att se Stockholmsmiljöerna. I Mannen på taket är det området runt Vasaparken med Eastmaninstituetet och Odenplan som viktiga scener utspelas. Extra kul då jag bott i området.

Carl-Gustav Lindstedt är bra som Beck. Han är mild och nästan sävlig. Jag tror inte att han höjde på rösten en enda gång under filmen. Håkan Serner spelar en sömnig Einar Rönn och han var helt ok. För den insatsen vann han en guldbagge för bästa manliga huvudroll (!). Sven Wollter spelar förutom nakenpelle också Kollberg på sedvanligt energiskt sätt. Favoriten blev kanske glidarjanne Thomas Hellberg i rollen som Gunvald. Kul att se dessa gamla herrar agera. Tyvärr finns det också några eländigt usla barnskådespelare som var skrattretande dåliga.

Filmens svaghet är mad all säkerhet ärvd från förlagan, romanen Den vedervärdige mannen från Säffle, av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Deras hat mot polisen skiner igenom så tydligt att hela filmen blir mindre trovärdig vilket är synd. Jag har inga problem om författarna vill skriva om onda män i maktpositioner inom polisen, men när de gör mer eller mindre alla poliser förutom de fyra "hjältarna" till inkompetenta och svaga idioter som är totalt usla på sina specialiteter blir verklighetskänslan som bortblåst. Till mig skriker filmen att det är ett inlägg i den inrikespolitiska debatten istället. Det gör att filmen blir sämre i mina ögon.

En av de roligare detaljerna jag la märke till var hur alla drack kaffe hela tiden. På kontoret (äckligt automatkaffe), hos personer de förhörde, hos tanten i lägenheten de använde för övervakning samt till och med mannen på taket själv hade en termos med kaffe med sig. Kul.

Som helhet var det ändock en trevlig titt. Jag ger Mannen på taket tre vardagsbänkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Småstad (2016)

Alla som känner obehag av att prata inför folk räcker upp en hand!

Ibland stöter man på filmer som är mer personliga och säregna än de vanliga "13 på dussinet"-filmerna som sprutar ut från Hollywood. Svenska Småstad är en sådan film. Jag ville se den redan på Stockholms Filmfestival i november men jag fick inte ihop schemat då. Nu gavs chansen på en förhandsvisning på Stockholm Filmdagar som gick i veckan. Filmen är en blandning av dokumentärt och fiktion. Regissören Johan Löfstedt har använt sin egen familj i skapandet av denna film. Allt som händer i filmen är inte exakt dokumentärt, men relationer är tagna ur livet och personer är riktiga personer, hans morfar, hans morbror, hans mor och mostrar, deras partners, barn och barnbarn.

Löfstedt har döpt filmen till Småstad då den visar livet i den lilla staden Vadstena i Östergötland. Filmen borde kanske hetat Familjen då hans familj är bra mycket mer i centrum än staden. Handlingen i filmen är kanske i slutändan sekundär men den triggar en massa frågor och tankar om livet och de val vi gör. Huvudpersonen Björn finner videohälsningar till sig och systrarna från deras gamla far som just gått bort vid en gammal ålder. I dessa hälsningar från andra sidan graven uppmanar pappan dem att ta vara på sig, sin familj och livet. Vad gör vi med livet? Detta enda liv vi fått... Gör vi det vi verkligen vill, eller lever vi våra liv som om vi väntar på att något ska hända? Var det inte mer än det här?

Alltså, vilken speciellt upplevelse att se en film som denna. Det är en annan familj man ser på duken, men många saker berör och är liknande mitt och antagligen alla åskådares egna liv. Allt är inte likt, men tillräckligt mycket för att jag under hela filmvisningen satt som i en trans och tänkte på mitt specifika liv och min egen familj samtidigt som jag såg Löfstedt-familjen på duken. Det blev skratt och tårar om vartannat. Och vi var flera som satt kvar i mörkret till eftertexterna och hämtade oss lite innan vi steg ut i verkligheten igen.

Som film är den olik alla andra jag sett och ingen annan sätter därmed mallen för vad som är bra eller dåligt med en film som denna. Det var egentligen bara en enda sak som jag inte tyckte funkade helt bra. Mot slutet framförs en låt med text som jag kände blev för sentimentalt och kladdigt. Under stora delar av filmen hade de instrumental musik som var mycket bra. Sången bröt av stämningen och istället för att addera djup och mening tog den mig ut ur filmen. I övrigt var det mesta bra. Jag störde mig inte alls över att vissa av skådespelarna framförde vissa av sina repliker lite stelt. Det passade in i filmens stil. Jag gillar denna film och dess stil jättemycket. Kanske inte som den enda typ av film jag vill se någonsin mer, men som en krydda och förändring mot det vanliga är detta mycket vederkvickande, ja till och med vitaliserande.

Jag ger Småstad fyra minnen om Skövde av fem möjliga.

Betyg: 4/5

I lagens namn (1986)

Jag fick en mycket trevlig födelsedagspresent från vännerna Johan och Britta tidigare i höstas. Gåvan var att vi alla tre skulle ses och se en film på Cinemateket med efterföljande middag på restaurang. Johan kallade det ett cinemateketlotteri. Vi bokade dag och sedan fick det bli vilken film de än visade den kvällen. En kul och inte så lite spännande present. Vi bokade in lördagen den 29:e oktober. Det var lite pirrigt när jag kollade upp cinematekets schema. Aha, vi skulle se Kjell Sundvalls polisfilm I lagens namn från 1986. Kul!

Jag hade inte sett filmen tidigare. Den bygger på Leif G W's bok Samhällsbärarna och många hävdar att den är inspirerad av skandaler runt Norrmalmspolisen 1982 och den så kallade Basebolligan. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i svensk polisfilm. Men det var ändå kul att få se denna trettio år gamla film som kom före alla långa serier av Beck och allt vad de heter nu för tiden.

Först det positiva. Filmen inleds helt underbart med otroligt tidstypisk åttiotalsmusik. Det är synthtrummor för hela slanten. Filmen har en bra och tät stämning i inledningen. Mullret från piketpolisens amerikanska van skallrade med mellangärdet på ett gött sätt. Efter visningen var det face-2-face med Kjell Sundvall och filmens fotograf Peter Mokrosinski. De pratade en del om influenser från amerikanska sjuttiotalsfilmer som Taxi driver och just i filmens inledning var dessa tydliga.

En annan sak som är festligt med så här gamla filmer är alla miljöer och gamla affärer och annat som passerar revy i fonden. Mycket av filmen är inspelad ute i det riktiga Stockholm, Hamngatan, Vasastan, Norrmalm, Södermalm... Det var överraskande kul att se miljöerna flimra förbi. Trots att de flesta scener är förbaskat mörka.

Som spänningsfilm är dock inte filmen speciellt bra. Det är en enkel historia som presenteras på ett komplicerat sätt. Men tyvärr inte på ett bra sätt. Jag ser gärna komplexa och svårtydda filmer, men här var det svårt att hänga med bland alla karaktärer trots att det inte borde varit så svårt. Filmmakarna borde i detta fall kunnat vägleda mig som åskådare bättre i handlingen så att jag kunde fokusera mer på det väsentliga i filmen.

Filmens budskap är en allmän samhällskritik och kritik mot polisen i synnerhet. Alla poliser är korrupta och onda, även de "goda" poliserna. Tröttsamt kan tyckas.

Jag och Johan roade oss med att prediktera filmen inför visningen. Jag gissade att vi skulle få se någon av de manliga karaktärerna mer eller mindre naken, tex någon komma in i köket iklädd endast t-shirt men naken nertill. Ungefär. Johan gissade att slutet skulle vara helt abrupt och att ingen av de onda skulle få sitt straff. Det där cyniska slutet där alla de skyldiga går fria och inget har förändrats... Båda fick mer eller mindre rätt. Tyvärr blev vi inte överraskade. Svensk polisfilm är ändå stöpt i samma mall till stor del.

En sista mycket rolig sak med filmen var alla ansikten som dök upp i rollistan. Så unga de såg ut! Haha, men vänta nu. Vad säger det om mig själv... Vi såg följande ung och snygga skådisar i filmen; Sven Wollter, Peter Haber, Ernst Günther, Anita Wall, Pia Green, Lennart Hjulström, Ann Petrén, Rolf Skoglund, Johan Ulveson.

Rolf Skoglund var roligast i hela filmen tätt följd av Ernst Günther och Johan Ulveson.

Efter filmen intog vi en otroligt god middag på den franska Brasserie Godot. Summa summarum så blev det en fantastiskt trevlig kväll av det hela. En "film med middag"- perfekta födelsedagspresenten! Jag ger I lagens namn två sönderslagna fyllebultar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag älskar dig - En skilsmässokomedi (2016)

Har du funderat på birollerna i en film eller en bok någon gång? Jag tycker det är intressant att fundera på att bifigurerna i en historia faktiskt är huvudpersonerna i sin egen historia, ur deras eget perspektiv. Huruvida en filmmakare eller författare tänker på detta är väldigt varierande. Hos James Cameron i hans film Aliens (1986) är flera av birollskaraktärerna uppenbarligen huvudpersonen i sina "liv". Jag tänker på Private Hudson, Carter Burke, Private Vasquez och Lieutenant Gorman och de andra. Jag gissar att ni håller med. Om man däremot tittar på de två fåniga "comic relifs" i Pirates of the Carribean, den med konstiga ögon och den tjocke. Vem kan tro att de är huvudpersoner någonstans, ens i sina egna liv? Det handlar om hur manusförfattare och skådespelare hanterar dessa roller.

Personligen har jag svårt med farsartade komedier och speciellt farsartade komedier med fåniga biroller. Speciellt där filmmakarna inte respekterar sina karaktärer. Ett minimum borde vara att låta även bikaraktärerna vara huvudpersonen i sitt liv. Att en karaktär endast existerar som comic releif eller annat verktyg för filmen handling är oftast kasst.

Problemet med en film som "Jag älskar dig - en skilsmässokomedi" är att filmmakarna inte haft respekt för någon av karaktärerna i filmen känns det som. Även huvudpersonerna är klyschor och skådespelarna spelar i många fall över grovt på ett fånigt och farsartat sätt. Det gäller speciellt Christine Meltzer och Martina Haag. De spelar båda över så att jag helt tappar kontakten med filmen. Den manliga huvudrollsinnehavaren Björn Kjellman lyckas presentera sin karaktär lite bättre även om även han spelar över ibland. Nour El Refai spelar en ganska stor biroll och hon gör kanske filmens bästa karaktär. Filmens två klyschiga älskare som levereras av Rodolfo Corsato och William Spetz är tyvärr också artificiella.

Generellt sett lyckas filmen inte skapa karaktärsdrivna skämt eftersom karaktärerna inte känns sanna. Josephine Bornebusch spelar i Solsidan en liknande roll som den Meltzer slaktade här, men Josephine gör det på ett mycket bättre sätt. Hon gör ett roligare porträtt eftersom hon inte försöker forcera det roliga i halsen på oss i publiken. Hon spelar sin Mickan "straight" och hon tar sin karaktär på största allvar. Sånt gillar jag.

Mina favoriter var småroller som Thomas Hanzons flörtande läkare och den lustige sekreteraren till Philip Zandéns företagsledare.

Fripp funderar: Men var inte Björn Kjellman lik Johan Ulvesson. Blir de samma person när de åldras? Filmens latinske älskare, var det en Javier Bardem light? Jag kunde inte skaka ifrån mig likheterna i alla fall.

Filmen faller på dåligt skrivet manus och mestadels dåliga skådespelarinsatser. Tyvärr är handlingen ingen vidare heller. Den erbjuder inget nytt under solen. Jag hade hoppats på en bra svensk romantisk komedi men jag blev besviken. Jag var uppenbarligen helt fel publik för den. Om du vill se en svensk komedi och kanske gillar någon av skådespelarna kan du ge den en chans. Men kom inte i efterhand och säg att jag inte varnade dig.

Jag ger jag älskar dig - en skilsmässokomedi ett föräldrasamtal från helvetet av fem.

Betyg: 1/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje