A Working Man (2025)

Actionthriller med en våldsam Jason Statham i huvudrollen har blivit en egen genre känns det som. Det är som actionthrillers med en våldsam Liam Neeson. Av dessa två väljer jag självklart Jason Statham varje dag i veckan.

De båda ligger dock i lä för Denzel i hans egen serie av samma slag, The Equalizer. Men jag digressar.

Dagens film är årets bjudning inom denna nya genre. Kan det komma fler i år? Hoppas!

Jason Statham inger förtrodende i sitt våldskapital och han har en skön aura. A Working Man har allt det jag har kommit att gilla med Stathams filmer. De är som en snuttefilt och det känns bara mysigt att sätt sig ner en fredagskväll med en öl i handen och kolla in den nya actionthrillern med den gode Jason.

Våldet är ofta av varierande kvalitet, och så i denna film. Det är som bäst när det kommer oväntat, sker mellan några få personer i närkamp. Det känns mer brutalt så. När det är smygande i skog eller mellan hus och skjutande kan det bli jättespänannde men det blir ofta lite överdrivet när scenerna dras ut på. Så också i denna film.

Just denna films största svaghet är att hela processen att rädda tjejen tar så lång tid att det känns helt osannolikt att hon skulle klara sig över huvud taget. Jag reagerade redan när hon blivit tagen på att Statham hade tid med att åka ut i skogen och ha ett filosofiskt samtal med sin vän från kriget. I en bister verklighet hade hon redan varit förbrukad sedan länge när han till slut började närma sig upplösningen på dramat.

Men detta är i sanning petitesser när det är en film som denna. Det är allt som oftast ganska små "stakes" i denna typ av film, och de gånger det finns riktigt saftiga "stakes" blir det alltid en chockerande och ofta en positiv överraskning (The Counselor, Man On Fire etc).

Filmen är av sin tid vilket den stora graffitin "Ukraine" som skymtade i bild några gånger vittnar om. Att det finns några i USA som inte vill överge Ukraina känns skönt att se.

Till sist en kul detalj med städfirman "Chicago Professional Cleaning Services" som dök upp då och då. Den ryska maffian hade mängdrabatt hos dem uppenbarligen. 

"What was that?"
"Bluetooth."

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 5, part 1 (2022-2023)

Yellowstone säsong 5 sändes mellan november 2022 och januari 2023. Det blev endast åtta avsnitt och sedan förkunnades ett "mid season break". De avslutande sex avsnitten sändes nästan två år senare, under november och december 2024. Delvis överlapp med första delen av S5 visades 1923, den andra spin off som kommit ur detta universa. 

1923 S1 visade mellan december 2022 och februari 2023. Fasligt oekonomiskt att visa de olika serierna parallellt för att sedan ha en lång paus. Även om Sheridan och co. ville ha semester kunde de ju spritt ut publiceringen av materialet tänker man. I vilket fall tänker jag se säsongerna från Yellowstone och dess spin offer i den ordning de kom ut så här kommer en revy på första delen av S5.

Detta är en (del)säsong med två ansikten. Den första halvan var ganska trist, en känsla som jag inte är van med då det gäller Sheridans verk. Det är allt för mycket om Jayce och Monica. Hon har ännu en gång råkat illa ut och det börjar bli tradigt. Market Equities CEO Caroline Warner skriker och gapar och hotar familjen Dutton. Det är mycket gapande men lite verkstad där. 

Bitarna med den lite lätt patetiske Jamie går på tomgång och Beths hat mot honom är tröttsamt, även om vi nu för tiden vet grunden för hennes känsla. Beth och Jamie visar båda på maximal illojalitet under denna säsong och sådant gillar vi inte. Hoppas att deras konflikt får ett avslut någon gång; våldsamt, kallt eller återförening. Vad som helst, för just nu känns det som att denna tråd inte utvecklas över huvud taget. 

John och hans tid som guvenör för Montana, Chief Rainwater och hans problem samt Rip och manskapet på ranchen höll dessa inledande avsnitt någorlunda flytande i alla fall.

Men som det förbättrades! De avslutande fyra avsnitten var bland de bästa i hela serien. Fyra mäktiga avsnitt i rad som nästan uteslutande handlade om det Duttons och deras ranch Yellowstone handlar om - cowboying. 

De red ut i markerna och hämta boskapen, det vaccinerades och kalvar märktes, dramatiska saker skedde, tårar fälldes, John struntade totalt i sitt nya jobb och Jamie höll sig på sin kant, och ur bild mestadels.

John, Beth och Rip är återigen de mest intressanta karaktärerna och jag måste hylla Kevin Costner som säsongens gigant. Damn han har åldrats med värdighet. S05E06 "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" är säsongens bästa avsnitt. 

Säsongen avslutades sött och surt. John tvingades till drastiska åtgärder och bitterljuva farväl samsades med dödshot som flög genom luften både från Duttons och deras externa och interna fiender. Klart jag är sugen på att se hur allt detta kan avslutas på endast sex avsnitt. Som jag förstår det är Yellowstone slut efter andra delen av S5.

Betyg: 3/5

Yellowstone har rent generellt sett jättebra musik. Det är såklart mest country och jag har gillat alla låtar jag hört. Kommer köra någon av alla Yellowstone-spellistor från Spotify under sommarens road trip. Mitt i säsongens höjdpunkt "Cigarettes, Whiskey, a Meadow and You" kom en låt som satte sig på hjärnan direkt. Zach Bryan! Jag föll pladask, älskar denna låt. Den bygger och bygger...

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1995, del 2

Idag släpps andra delen av de bästa albumen 1995 via vår Patreon.

Gå in på Patreon/Shinypodden och bli medlem. Det är så billigt det kan bli, gratis!

Där kan ni lyssna på albumavsnitten på fler olika sätt; via webben, via Patreon-appen eller genom att prenumerera på avsnitten i poddformat (klicka på pod-ikonen på vår Patreon webbsida).

Hoppas ni reder ut tekniken... Och att ni gillar vårt val av bästa album för året.

Del 1 ligger ute sedan en vecka tillbaka. 

Enola Holmes (2020)

 

Jag såg en intervju med Henry Cavill med anledning av den nya, tredje filmen om Enola Holmes, Sherlocks lillasyster. Jag blev lite nyfiken på filmserien och gav första filmen en chans.

Vi ser Henry Cavill som Sherlock och Millie Bobby Brown, känd från Stranger Things, som sextonåriga Enola. 

När Enolas mamma Eudoria (Helena Bonham Carter) försvinner måste Enola ge sig ut utanför hemmets trygga vrår och leta efter henne. Storebröder Sherlock och Mycroft (Sam Claflin) gör det inte enklare för henne. På hennes äventyr möter hon den unge aristokraten Tewkesbury (Louis Partridge).

Filmen är ett mysigt kostymdrama som utspelas vid sekelskiftet. Manus är kanske inte filmens styrka och filmen saknar allt som kan kallas "stakes". Men å andra sidan är alla skådespelare mysiga och det ger filmen en i högsta grad mysig känsla. Det är en snäll film, sannerligen.

Millie Bobby Brown gör jobbet bra. Jag hade för mig att hon är amerikanska, tokigt, men hon är från England och hon har en underbar brittisk accént och hon spelar dessutom sin riktiga ålder när film gjordes. Tummen upp där. 

Mitt huvudsakliga intresse styrdes dock mot Henry Cavills Sherlock och som väntat var han med alldeles för lite. Detta är inte en Shelockfilm utan en Enolafilm! 

Jag hade ändock hellre sett dem samarbeta istället för att tävla mot varandra. Mycroft bidrog endast med att vara vrång. Hur tänkte de där? Han var totalt platt i mina ögon. Jag ser hellre Mycroft som en enigmatisk och svårtplacerad karaktär, men i högsta grad mångfacetterad.

Enola "kan själv" för hela slanten. 

Filmens svagaste kort stod Helena Bonham Carter för. Dels att hon spelar över så som hon alltid gör. Det går inte at se skillnad på henne mellan rollerna känns det som. Dessutom var Eudorias beteende obegripligt och svagt presenterat i manus. Hon framkom mest som en egoistisk egotrippare. Trist med ännu en platt karaktär. Suffragette City sjöng Bowie. Inget av de lojalitetsbrott hon begick mot Enola förklaras mer ingående än att hon var en ledande figur bland suffragetterna. Ja, men då så! Suck.

Filmen bygger som sagt på sin mysighetsfaktor. Som detektivfilm är den tyvärr inte stark. Det var lite oklart, för mig i alla fall, hur Enola löste sina gåtor. Det bara hände utan närmare förklaring. Det krävs ett mer sinnrikt och noggrant manus för att sådana saker ska bli bra på film. När jag som åskådare sitter och funderar på detta under filmen kan man inte säga att den lyckats.

Till sist vänder jag mig mot er, mina kära läsare, ser er i ögonen och frågar er om det verkligen var så smart att Enola så många gånger bryter den fjärde muren? Det var kul de första gångerna men blev sedan tradigt. Som en krydda! Ösa på för mycket och hela rätten blir obalanserad i bästa fall, misslyckad i sämsta.

Mysig film men lite oklart hur sugen jag blir på de efterföljande filmerna. Man vet aldrig när lusten faller på dock.

Betyg: 3/5

Shinypodden Special flyttas till Patreon

Vi har nu i snart två år poddat om de bästa albumen från olika år under bannern Shinypodden Special.

Från och med nu flyttas dessa avsnitt till Patreon.

Idag släpps första avsnittet av två om de bästa albumen från 1995 och nästa vecka kommer del 2. Det är som vanligt. 

Men för att kunna lyssna på avsnitten måste ni bli medlemmar på Patreon och välja medlemsnivå (gratis eller en av de andra två grupperna). Alla medlemmar får musikavsnitten oavsett vilken nivå man väljer.

Om ni inte redan är registrerade på Patreon måst ni registrera er först, och sedan gå in och bli en patreon för Shinypodden på:

https://www.patreon.com/Shinypodden

Avsnittet lyssnas med fördel på Patreon-appen eller via webben.

God lyssning! 

Warfare (2025)

 

Warfare är en biprodukt från Civil War. Före detta Navy SEAL Ray Mendoza arbetade för Garland som militärexpert och det ledde till att de tillsammans skrivit och regisserat Warfare. Det är en BOATS om the Battle of Ramadi i november 2006 där Medoza själv deltog och där hans vän Elliott blev invalidiserad. Medoza ser filmen som en hyllning till sin vän Elliot. 

Warfare bygger på minnesbilder från killarna i teamet, minst minnen från två olika detlagare krävdes för att "grejen" skulle kvalificeras. Filmen utspelas mer eller mindre i "real time", 90 minuter av ett rent krigshelvete.

Detta är en av de mest obehagliga krigsfilmerna jag sett. Ljudproduktionen spelar en stor roll här. Filmen har inget score, istället är det klafsande från människokroppar, skrikande och smattret från automateld som står för ljudintrycken och intryck gör dem. Inledningsvis, innan helvetet bryter ut, spelas ljud inne från killarnas huvuden upp, som en tung andning hos Elliott när han ligger med sitt sniper rifle och övervakar korsningen de har i uppdrag att övervaka.

Filmen är en svettig upplevelse, men tyvärr svalnar filmupplevelsen ganska snart. Den kommer inte upp i nivå med de bästa krigsfilmerna som bygger på verkliga händelser såsom Black Hawk Down, We Were Soldiers eller 13 Hours.

Efter några dagars funderande har flera saker som inte känns så lyckat med filmen poppat upp.

Jag skulle vilja hävda att filmen är något av en "one trick pony", det är så enkelt att krig är ett helvete. Allt annat har klippts bort. Vi ser endast denna grupp i närbild under 90 minuter. För att ge en helhetsbild måste man zooma ut, men det är filmen inte intresserad av.

Insatsen som gick överstyr beskrivs alltså inte alls. Garland och Mendoza vill visa att krig är meningslöst för den enskilde soldaten med "boots on the ground". När man läser på verkar det som att hans team hade i uppdrag att skydda andra soldater som utförde "the main objective". I vissa kretsar skulle det haft betydelse, att stå upp för dina bröder i fält, men här nämns det inte alls.

Filmen vill också visa på "the fog of war", hur all moral och etik kastas ut genom fönstret. Här symboliserat med hur de invaderar en privat familjs hem och sätter upp sin postering vilket resulterar i att hemmet totalförstörs. Filmen ska också visa kaoset som uppstår då mannar i gruppen blir sprängda och allt går åt fanders. Det är här jag blir lite tveksam. Detta ska föreställa ett team Navy SEAL som är de mest disciplinerade, tuffaste och vältränade soldaterna amerikanerna har, endast slagna av Delta Forces. I alla fall om man generaliserar. Teamet beter sig inte som att de vore eliten.

Eftersom Medoza var där själv har jag väl inget att säga till om, men jag fann vissa saker konstiga och de kändes rent ut sagt felaktiga. Det finns flera exempel. En av killarna i filmen är lite knubbig. I eftertexterna får vi se "split screens" med den verklige soldaten och hans skådepelare sida vid sida. Soldaten var i detta fall tränad, muskulös och allt annat än knubbig. Mycket förvånande i en film som så tydligt aspirerar på att vara en autentisk återskapelse av händelsen. Ett annat exempel är då en av dessa Navy SEALs råkar administrera en morfinspruta bakofram så att han fick dosen i sin egen tumme istället för hans kompis som ligger på golvet och skriker av smärtorna. Lite pajasaktigt. Det blir en konstig vajb.

Dessutom, när det andra Navy SEAL-teamet till slut når fram till våra hjältar är killarna i det teamet större, mer vältränade och mycket mer disciplinerade. De håller huvudet kallt och efter de anlänt är det helt slut på kaoset. Det är något som inte känns helt rent här. 

Men man får ge Garland och Mendoza att det antagligen är så här minnet fungerar och att det vi ser är vad första teamet kommer ihåg... Å andra sidan, det finns ju alltid två sidor, sägs det ofta att anledningen till att elitteam tränar så otroligt mycket är just för att de ska agera med ryggmärgsreflexer i kaos och under max stress. Men det behöver ju inte betyda att minnet hos de inblandade ser det så. Intressant att fundera på...

Warfare hade nog varit ett snäpp mer intensiv om jag sett den på IMAX just på grund av ljuddesignen som var filmens "huvudkaraktär". Jag hade ändå ont i magen efter att ha sett den hemma i filmrummet, tänk då hur det varit i en biograf. 

Bra film, men det hade varit mycket mer intressant med en film där vi fått veta kontexten, att de zoomat ut för helhetens skull. Men, åter igen, det var inte syftet med filmen så då blev det som det blev.

Betyg: 3/5

Monty Python and the Holy Grail (1975)

Jag såg Monty Python and the Holy Grail för länge länge sedan som en liten pojk. Nu när jag ser om den påminner den mig lite om både Sjunde inseglet och The Green Knight. Så filmen har satt några spår i alla fall...

Men jag nödgas ändå inleda med en friskrivning. Jag högaktar Monty Python, jag gillar alla medlemmarna och jag gillar en del av vad de gjort, meeeen det är lurigt med humor och inte minst gammal sådan. Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i deras gamla tv-serie Monty Python's Flying Circus, oavsett hur creddig den är eller hur mycket min pappa gillade dem "back in the day"...

Dagens film är mer eller mindre en skara korta sketcher som raddas upp, med galen och ofta surrealistisk humor, precis som det var med the Flying Circus. Filmen bryr sig per design inte om sin handling eller saker som relationer mellan, eller utveckling hos, sina karaktärer. 

Vissa bits är roliga som den franske soldaten som öser förolämpningar över Kung Arthur, riddaren som hela tiden lyfter på sitt galler i hjälmen eller the Knights Who Say "Ni". Men filmen har ännu fler uttjatade och om man ska vara ärlig inte speciellt roliga gags som the Black Knight (han som förlorar två armar och två ben, "call it a draw") eller den lite simpla samhällskritiken (två arbetare som inte gillar konceptet med en kung). Exemplen är lika många som löven på trädet.

Jag hade hoppats att jag nu många år efter jag såg filmen den första gången skulle gilla skämten och stilen eller helt enkelt med hjälp av nostalgia tycka att filmen var charmig. Tyvärr blev så inte fallet.

Jag vill mena att detta är något som är bättre på pappret, under inspelningen och under klippningen än vad den blev som film. Men jag gillar ambitionsnivån och allt detta på den konceptuella nivån. Både starten och slutet av filmen är tummen upp. Koka soppa på en spik dock...

Jag sänker mitt huvud med skammen, och ber om nåd hos Drottning Sofia. Jag gjorde mitt bästa för gilla denna Monty Python-film, men jag klarade inte ens av det. Ni. Ni.

Betyg: 2/5

David Bowie - Tonight (1984)

Believing the strangest things

A few years ago, me and my buddy Mr. Magic did a very small Swedish-speaking podcast where we discussed Bowie’s albums. In the very last episode, we ranked Bowie’s all albums from 28 up to number One. 

The bottom five in my list became a fierce dog fight between the two Tin Machine albums, “Pin Ups”, the first album named “David Bowie” and “Tonight”. With that I must say that this album is not great. 

“Tonight” was released the year after the smash hit “Let’s Dance”. The reason for the Record Company Man was of course to pull more gold out of the mine. For Bowie it seems to have been an after-thought altogether. He ditched Nile Rodgers as the producer, and the album looks like a support project for his friend Iggy Pop who ran low on cash at the time.

Bowie wrote two new songs with Iggy, Tumble and Twirl and Dancing With the Big Boys, and added three old Iggy songs from the seventies as well as two other covers, one Beach Boys and a Leiber-Stoller song. The rest was a mere two new songs, Loving the Alien and Blue Jean. This is not nearly enough I would say. Bowie continued to surprise his audience, ever the chameleon. He never took the easy way out.

Besides the low output of new "fresh" material, the production of the album is extremely weak. It reeks of bad eighties choices of instruments, mixing and overall “style”. As if that was not enough, many of the songs are done as reggae!!! Hate is a strong word when it comes to reviewing music, so let’s say I really, really don’t like reggae.

In the end only three of the new songs are interesting. “Blue Jean” has a funny music video that is so dated you can only smile with remembrance in your eyes. The best thing with it may be David’s make up. If you are to check it out, don’t miss to also have a look at the 20 minutes short film built around the song directed by Julien Temple.

“Dancing With the Big Boys” is like an early song from the “Never Let Me Down”-sessions. It is bombastic and fun in a way, but it’s not among Bowie’s classics. “Loving the Alien” is better. Reminds me about some of his work for soundtracks like “Absolute Beginners”.

Of the rest, most of them are unbearable to me. Sure, Bowie gives a master class in singing on the “God Only Knows” but I question the need for this song and this album to begin with. One part new stuff, one part covers and one part reggae versions of old Iggy Pop songs. Crazy. Like a “Kinder Surprise”, but without the chocolate.

Maybe I can give him that the album is eclectic at least.

My rating: 3/10

Side A:
1. Loving the Alien
2. Don’t Look Down
3. God Only Knows
4. Tonight

Side B:
1. Neighborhood Threat
2. Blue Jean
3. Tumble and Twirl
4. I Keep Forgettin’
5. Dancing With the Big Boys

Best songs: “Loving the Alien” and “Blue Jean”

Produced by: David Bowie, Derek Bramble and Hugh Padgham

Released on September 24th, 1984

Media: Box “Loving the Alien [1983-1988]”, 2018, reissue, remaster, 180g

Breakheart Pass (1975)

Breakhart Pass är en film som jag kanske såg när jag var ung. Det känns så i alla fall. Den bygger på boken med samma namn av Alistair MacLean. Jag känner till den som Mot Fort Humboldt, både bok och film.

Detta är en film som är lika bra som western som Alistair MacLeans böcker är. Duglig underhållning och njutbart i det lilla. Det är en film som inte har ambitioner att vara en Bond-film utan gärna tar en mer anspråkslös position.

Men jag var nöjd. Det är en western vilket är ett stort plus. Också en tågfilm vilket sätter gränser på location och ofta skapar tajta spännande filmer. Den påminner lite om Mordet på Orientexpressent från 1974. Det är en spänannde mysteriefilm men saknar djupet och elegansen av Agathas bok som grund. Denna film är också en ensamblefilm men vi får nöja oss med B- och C-listan istället för A-listan som Sidney Lumet hade att tillgå i sin film från året före.

Här ser vi Charles Bronson som John Deakin och han är alltid intressant om än inte världens bästa skådis. Andra namn som känns igen är Richard Crenna, Charles Durning, Ben Johnson och Ed Lauter.

Handlingen kretsar runt ett tåg som fraktar soldater och medicin till ett fort i ödemarken där en difteriepidemi brutit ut. Med på tåget åker delstatens guvenör och hans unga sällskapsdam. Plus den mystiske John Deakon i Charles Bronsons tysta och bistra skepnad.

När man kan sin Alistair MacLean vet man att det alltid finns en förrädare som lurar i vassen. Det blir som väntat mystik, mord, elaka män, sabotage, indianer, snälla soldater och en stor summa pengar någonstans bortom nästa krök. Spännande!

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Steven Wilson, Stockholm 2025

Steven Wilson, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 1:a maj, 2025

Steven Wilson är frontmannen i bandet Procupine Tree. Wilson har många järn i elden, han producerar album (tex Opeth), han mixar gamla klassikers i stereo (tex Pink Floyd Live at Pompeii) och "spatial audio" (tex Marillions Misplaced Childhood), han har en podcast med Tim Bowness som heter The Album Years, och han har en massa sidoprojekt som No Man med Tim Bowness, Blackfield med den israeliske musikern Aviv Geffen och en one-off Storm Corrosion emd Opeths Mikael Åkerfeldt. Till allt detta håller han också igång en solokarriär och har släppt åtta album. 

Jag har lyssnat på Stevens podd och hans olika band under de två senaste åren ungefär. Jag har långt kvar innan jag kan säga att jag "kan" Steven Wilson. Men nu när han kommit ut med ett nytt album och går på turné ville jag såklart se showen. Jag och Niklas gick på vårt fjärde gemensamma konsert under första halvan av 2025 och detta var den jag mest sett fram emot.

Stevens nya album heter The Overview och den består av två långa stycken, en på sida A och en på sida B av vinylen. "The overview effect" är namnet på det som många astronauter känner när de tittar tillbaka ner på Jorden. Jag har lyssnat på albumet några gånger och  vi fick se världspremiären av dess live-framförande. detta var höjdpunkten under showen för min del.

Under första halvan spelade han låtar som ofta hade något med rymden att göra tagna från tidgare soloplattor och en låt från Procupine Trees, Discolated Day från The Sky Moves Sideways. Tyvärr kände jag endast igen några av låtarna under detta parti.  

Under stora delar av konserten hade han suggestiva videos som visades på en gigantisk skärm bakom bandet. Det kändes som blandningar av 2001 och Blade Runner och annat sci-fi, mycket suggestivt.

Steven själv spelade syntar eller gitarr och sjöng på de låtar som inte var instrumentala. Lite lustigt att han gick omkring barfota på scenen. som taget från San Fransisco 1968. Basisten var en gigantisk man med ett långt vitt hår och på vårt avstånd såg han ut som någon tagen ur Highlander. There can be only one!

Noterbart var att Steven i slutet pratade om att han givit oss en unik show då han avsåg att byta ordningen på vissa låtar, och i Oslo dagen efter inledde han med hela nya skivan i första delen och sedan de övriga låtarna i andra delen. Det var nog ett bra val, inleda med nyhetens behag och avsluta med gamla trotjänare för fansen...

Överlag var det en mycket trevlig kväll med Niklas. Cirkus är en bra lokal och vi hade bra sittplatser, trots en "Karen" på raden bakom oss. Nere på parkett tvingades folket stå vilket var udda då mycket av musiken är mer lugn i stilen. De var glada i hågen ändå.

Setlist:

Set 1:
The Harmony Codex
King Ghost
Luminol
What Life Brings (Live debut)
No Part of Me
Dislocated Day (Porcupine Tree song)
Remainder the Black Dog
Harmony Korine
Vermillioncore

Set 2 - The Overview:
Objects Outlive Us (Live debut)
The Overview (Live debut)

Encore:
Pariah
Ancestral

Top 10 films of 2024

Ännu ett filmår att sammanfatta. Det blir färre och färre biobesök årligen och numera är det endast av social karaktär, nästan aldrig för att jag måste se filmen på bion.

Utbudet är dessutom trist i mina ögon. Jag saknar de stora filmerna från genrer jag älskar. Istället är det mycket av "viktig film" vilket nästan automatiskt går bort i min bok. Vill jag se elände och viktiga frågor behandlas kollar jag på något debattprogram eller nyheterna. Dessutom har jag en känsla av att de politiska budskapen ofta överskuggar filmskapandet i sig vilket jag tycker är ruttet. 

Jag har inte sett speciellt många filmer från året. Det är inte som det var före pandemin, på många sätt. Därför är det kanske inte så konstigt att min lista blir vek. Jag känner inget förtroende för den i alla fall.

En nyhet är att jag detta år såg en handfull riktigt bra dokumentärer  och två av dem kom med på listan. Jag brukar välja bort dem från dessa listor då det är så otroligt svårt att jämföra vanlig spelfilm med dokumentärer. Det är ungefär som att jämföra klassisk musik med popmusik. Omöjligt! Men så fick det bli för året 2024.

Top 10 films of 2024

10. The Ministry of Ungentlemanly Warfare (Guy Ritchie)

Nu har Guy Ritchie en serie om fyra mycket njutbara filmer i rad. Det uppskattar jag! Favoriterna Henry Cavill och Alan Ritchson spelar i huvudrollerna i denna skruvade historia från andra världskriget som absurt nog bygger lite löst på verkliga händelser. Underhållande!

9. Good One (India Donaldson)

Årets fina lilla pärla från favoritgenren "American Independents". India Donaldsons regidebut handlar om tonåriga Sam som följer med sin pappa och hans kompis på hiking över helgen. Filmen är ljuvligt underspelad. Inga stora hysteriska scener, dramat ligger under ytan och vi möts och brottas med åldersgap och könsgap som krockar med tillit och lojalitet. Bonus att filmen tar campingen på allvar och vi får följa dem i hur det går till att tälta. 

8. Horizon: An American Saga - Chapter 1 (Kevin Costner)

Kevin Costners storslagna drömprojekt om hur Amerika byggdes, pionärerna på 1800-talet och drömmen om ett bättre liv. Har sina skavanker men wow, vilken ride. Ibland nästan 1883-kvalitet!

7. The Remarkable Life of Ibelin (Benjamin Ree)

Fin dokumentär som hyllar Mats Stens liv som upsskattad medlem av ett gäng World of Warcraft spelare. Medan Mats liv tynade bort i verkligehten levde han sitt fulla liv inne i spelet utan att hans familj hade en aning. Glöm inte näsdukarna!

6. Den sista resan (Filip Hammar & Fredrik Wikingsson)

Årets starkaste filmupplevelse, helt klart. Fin film om åldrande, föräldrar, vänskap och lojalitet emllan vänner. Dokumentärgenre och hårt regisserat. Svårt att ranka!

5. Alien: Romulus (Fede Alvarez)

En av tre biobesök under året. Såklart att filmen har en hel del skavanker men härligt med en "soft reboot" av Alien-sagan. Och precis som med Prey lovar det faktum att filmerna ens finns gott inför framtiden.

4. Deadpool & Wolverine (Shawn Levy)

Den var rolig!    

3. Le Comte de Monte-Cristo (Alexandre de La Patellière & Matthieu Delaporte)

Fantastisk fransk storfilm på nationalklenoden Greven av Monte Cristo. Välproducerat och välspelat. Underbara miljöer, kläder att dö för och stor fokus på hämnden som företelse. 

2. Furiosa: A Mad Max Saga (George Miller)

Given att ses på biografen och det fick vi betalt för. Ännu bättre än Fury Road! Jag gillar världen, det dystopiska och det överdrivna berättandet. Nu kom de tre städerna i fokus och en massa figurer blev hela karaktärer med mer "meat on the bones" jämfört med föregångaren...

1. Dune: Part Two (Denis Villeneuve)

Årets film var också ett biobesök. Villeneuve är mästerlig och jag lyfter på hatten för hans adaption av den omöjliga boken Dune. Ser fram emot tredje och sista (?) filmen i serien.

Bubblare:

Civil War (Alex Garland) - Välproducerad framtidsdyspoti om det andra amerikanska inbördeskriget

The Order (Justin Kurzel) - Spännande BOATS thriller om nynazistisk grupp som härjade i USA på åttiotalet 

The Beekeeper (David Ayer) - Straight up action med Jason Statham, alltid välkommet.

Skywalkers: A Love Story (Jeff Zimbalist & Maria Bukhonina) - Fascinerande dokumentär om ryska äventyrare som klättrar upp högst upp på världens högsta byggnader

September 5 (Tim Fehlbaum) - Spännande BOATS om Black Septembers terrordåd under OS i Munchen 1972

Ghostlight (Kelly O'Sullivan & Alex Thompson) - Fin "American Independent" om teaterns helande kraft

Rebel Ridge (Jeremy Saulnier) - Spännande och underhållande i vanlig Saulnier-stil minus våldet, likt ett avsnitt av Reacher, minus våldet...

Flow (Gints Zilbalodis) - Oscarsvinnaren av årets bästa Animation är vacker och stillsam

Conclave (Edward Berger) - Dagsaktuellt, pratigt drama av fin klass

The Devil's Thumb (Renan Ozturk & Drew Pulley) - En sorts uppföljare till Free Solo men nu är de uppe och klättrar på en tumme i Alaska