onsdag 29 augusti 2018

Sharp Objects - Season 1 (2018)


Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.


Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.


Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.




måndag 27 augusti 2018

Miller's Crossing (1990)


Miller's Crossing har jag sett förut och gillat skarpt men det var en lång tid sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Vi valde filmen för Shinypoddens tredje säsong mest för att Carl inte sett den. Klart att det måste åtgärdas!

Damn, detta är en riktigt bra gangsterfilm i samma fåra som Coppolas Gudfadern. Jag älskar filmen fortfarande, den hade klarat sig väl mot tidens tand. Filmen har en mycket osentimental men barsk tonalitet. Det finns ingen antydan till satir eller humor i tonen. Däremot finns ett antal scener som dryper av svart humor, men detta är inte en av bröderna Coens komedier. Det tackar jag för då jag börjat inse att det kanske inte är deras starka kort såvitt jag får bedöma.

Gabriel Byrne är bra i rollen som Tom Reagan. Det är en kopia av Tom Hagen från Gudfadern och det är fine. Byrne är stencool som mannen bakom kulisserna som känner allt och alla. Han bär inte ens vapen då han är så etablerad och respekterad att ingen vågar hota honom på riktigt. Däremot får han spö många gånger i filmen. Han är en antihjälte antar jag.



Som vanlig har bröderna Coen full koll på allt filmtekniskt. Jag och Carl går igenom vad vi gillar och inte gillar med filmen. Anledningen till att den inte får full poäng är bland annat några scener som känns konstiga och osynkade med resten av filmen. Det är framför allt då bröderna försöker sig på någon slag humor, vilket redan konstaterats inte passar dem. Lyssna på poddavsnittet för mer ingående redovisning av dessa scener.

På filmens plussida finns några ikoniska scener där den mellan Tom Reagan och John Tuturros Bernie ute i skogen vid Miller's Crossing är en av gangsterfilmhistoriens mest minnesvärda scener. Dessutom ser vi ett antal minnesvärda birollsfigurer. Detta är något som man börjat vänja sig vid från brödernas filmer vid det här laget. Är det kanske en av deras största talanger? Att casta och använda biroller på ett lysande sätt...

Frances McDormands cameo. Toms hatt. Italienska maffian mot den irländska diton. The Glass Key, Yojimbo och A fistful of dollars.

Slutomdöme: jag håller fortfarande denna som en av brödernas bästa filmer.

Betyg: 4/5

Besök Shinypodden.se för detta avsnitt och alla tidigare. Lämna gärna kommentarer på hemsidan.






torsdag 23 augusti 2018

Roger Waters, Stockholm (2018)


Roger Waters, Us + Them World Tour, Friends Arena, lördagen den 18:e augusti 2018



Highlights: Pink Floyd, nostalgi, suveränt ljud, politisk propaganda
Alla foton och videos (via youtube-länkar) är tagna av mig själv.

Konseten börjar på tid men ändå inte. Klockan åtta på kvällen startas en film som visade sig vara 20 miuter lång. Filmen visar en kvinna sittanden bland sanddyner på en strand. Hon sitter, hela tiden, med ryggen åt kameran. Vem är hon och varför sitter hon där? Hon tittar ut över havet och de rullande vågorna som sköljer in. Precis i slutet av filmen färgas himlen mörkare och till slut helt mörkröd samtidigt som Speak to me inleds, det klassiska inledningsspåret från skivan The Dark Side of the Moon.


Jag har ibland under de senaste åren känt en tristess på vissa konserter. Kanske har jag gått på för många konserter, vad vet jag? Insikten har i alla fall infunnit sig om att jag borde välja artister som jag verkligen känner för att se. Som livslång Pink Floyd-fan kan jag sannerligen räkna in Roger Waters bland de artister jag "känner för". Jag har sett Floyd live fyra gånger och detta blev den tredje gången jag såg Waters live. De två tidigare konserterna med honom var i Globen 2002 samt 2011. Nu har Waters just släppt sitt fjärde soloalbum, en skiva som är mycket bra. Den har influenser av gamla Floyd, från skivor som Animals, The Wall och till och med Dark side. Under konserten spelade han fyra låtar från den nya skivan och resten var Floyd. Otroligt härligt! Det blev en kväll i nostalgins tecken.

Inför konserten var jag osäker på hur bra ljudet skulle vara i Friends Arena. Det mesta man hör om den saken är att ljudet brukar vara dåligt. Waters har dock rykte om sig att alltid anstränga sig extra mycket för att få till bra ljud, och det lyckades han och hans team med denna gång också! Vi satt på understa nivån på långsidan ganska nära svängen mot kortsidan och ljudbilden var sensationellt bra. Jag skulle kalla det krispigt, en bra blandning av muller, diskant och ljudeffekter via alla surroundhögtalare som satts upp i lokalen. Både sången och instrumenten framkom perfekt. Friends var avdelad och framkanten av scenen stod ungefär i mitten av parkett. Enligt tidningarna dagen efter var det cirka 20.000 i publiken. Det var en bra publik som gav gensvar på det mesta av det som hände på scenen eller någon av skärmarna.


Pink Floyds, Gilmours och Waters liveframträdanden har alltid varit mer om ljus- och videoshow än fokus på de enskild personerna i bandet och så var det denna gång också. Bandet står ofta i skugga och ljusshow och filmer visas på den gigantiska skärmen bakom bandet. Ofta klipptes Roger eller någon av de övriga musikerna in på skärmen också, ibland överlappande filmerna.

Roger Waters är en man som är tydlig med sina politiska budskap. Han är extremt anti-krig (The Wall...) och för humanism. Åsikter alla kan skriva under på. Under denna turné har han valt att ta sikte på Trump och han firar triumfer med att ironisera och skymfa den amerikanska presidenten. Han kalla honom en gris och ser folk som följer honom som får. Kapitalister som skor sig på situationen kallar han hundar... Dogs, Sheep, Pigs (three different ones)... get it? Animals!



I mitten av konserten får vi en 20 minuter lång paus vilket jag inte gillar då tempot bryts och det är generellt sett tråkigt. Under pausen rullade mer och mer och mer politiska budskap om en massa viktiga frågor. Publiken jublade förnöjt när Trump hånades eller när publiken uppmanades att motstå Facebook, Zuckerberg och andra makthavare. Publiken var dock inte lika medhållande när skärmen glatt förkunnade att Julian Assange måste släppas för han är en hyvens kille. Publiken i det land som eftersöker Assange för våldtäkt var dock inte helt med på noterna. Waters förkunnade också från scen att han önskade att han hade kunnat bjuda de som deltagit i Ship to Gaza på konserten. Vissa i publiken jublade hysteriskt. Jag var dock tyst som många andra. För viktig fråga för att lalla om den på en konsert som denna. De flesta av publiken som jublade med i vad som än visades på skärmen betedde sig precis som fascisterna i The Wall gör. Sheep! Dessutom har han fel ibland, den gode Roger.

Vilka låtar spelades då? Alla låtar förutom fyra från nya skivan är gamla Pink Floyd-låtar!

0A. Intro-filmen med kvinnan på stranden...

0B. Speak to me
1. Breathe
Från klassiska The Dark Side of the Moon från 1973. Rysningar, äntligen är det igång "på riktigt".

2. One of these days
Från Meddle från 1971. Detta är en låt som jag upplever som en "Gilmour"-låt och som Pink Floyd under Gilmour ledning ofta spelade live. Kul att se den med Waters!

3. Time
4. Breathe (reprise)
5. The Great Gig in the Sky
Ytterligare tre låtar från The Dark Side of the Moon. Mycket bra som alltid, även om det var synd att han skippade On the run som alltid brukar var en av de bästa från skivan... Tjejerna Jess Wolfe och Holly Laessig från indie-bandet Lucious är med som kör och de fick visa sig på styva linan under The Great Gig in the Sky.



6. Welcome to the machine
Från Pink Floyds bästa album Wish You Were Here från 1975. Waters körde de gamla originalfilmerna från 70-talet på skärmen, de är tecknade av Gerald Scarfe som alla film-quizzare känner till...

7. Déjà vu
8. The last refugee
9. Picture that
Tre låtar i rad från nya soloskivan Is This the Life We Really Want? Under The last refugee får vi se kvinnan från förfilmen. Hon sitter på stranden, hon lever på gatan i en storstad, hon ömmar över en smutsig liten björn i tyg, hon plockar upp tygbjörnen i vattenbrynet på stranden...

10. Wish you were here
Andra av två låtar från Wish You Were Here som vi får höra under kvällen. Var och varannan i publiken sjunger med. Falskt.

11. The happiset days of our lives
12. Another brick in the wall, part 2
13. Another brick in the wall, part 3
Första setet avslutas med tre låtar från The Wall från 1979 i ganska bra men ändock ordinärt utförande.

Paus med politisk satir blandat med slagord på skärmarna.




14. Dogs
Kvällens höjdpunkt blev den 17 minuter långa Dogs från albumet Animals från 1977. Under inledningen av låten sänktes en ljusramp ner över parkett, i nittio grader ut från scenen. Rampen byggdes sedan upp och vi fick se hela Battersea Power Station inklusive de fyra höga skorstenarna och den flygande grisen mellan två av dem. Denna konstruktion användes sedan som projiceringsyta under stora delar av andra setet. Jag var totalt blown away. Har aldrig sett något liknande förr. Jag var också mycket nöjd över att vi satt på långsidan och inte i mitten på kortsidan vilka knappast kunde se de adderade filmerna alls.





15. Pigs (Three different ones)
Direkt efter Dogs kastas vi in i nästa epos från skivan Animals. Pigs (Three different ones). Trump, Teresa May och andra fick sig slängar av Rogers heliga ilska. Låten gör sig mycket bra live, "charade you are!", och den var som skriven för 2018 trots att den är drygt 40 år gammal. Låten började spelas live runt vintern 1974-75... En radiostyrd uppblåst gris i gigantiskt format svävade över huvudena på publiken i arenan. Alltid lika kul med den flygande grisen. Waters fick rättigheterna till suggan som användes på 70-talet. Gilmour har skapat en lika stor gris med rejäla ballar för "nya " Floyd. LOL. Varför bråkar ni pojkar?



16. Money
17. Us and them
Två låtar till från The Dark Side of the Moon. Money är kul men en av de Floyd-låtar jag kan tycka är lite uttjatade (tillsammans med Wish you were here och Another brick in the wall, pt2). Us and them är innerlig, som vanligt, och den har också satt namn på hela turnén.





18. Smell the roses
Den fjärde låten från nya plattan. Bra ändå!

19. Brain damage
20. Eclipse
Andra setet avslutades med de två avslutande låtarna från The Dark Side of the Moon. Battersea Power Station "monterades ner" och istället skapades en pyramid av laserstrålar ovanför huvudena på folket på parkett (alla sittandes). Det var otroligt snygg och också något som jag aldrig sett förut.


Bandintroduktion och allmänt politiskt snack...

21. Vera
22. Bring the boys back home
Som första "extranummer" fick vi en oändligt vacker version av Vera som gick in i den melankoliska Bring the Boys Back Home. Båda från The Wall såklart. Rogers far dödades i andra världskriget och han har bearbetat den förlusten i sin konst hela livet igenom.


23. Comfortably numb
Sista låten? Oh nej, redan? Nåväl Comfortably numb från The Wall kan aldrig bli komplett utan Gilmour på gitarren. Waters hade med sig två gitarrister som båda är ok eller till och med bra. Den yngre av de två, Jonathan Wilson, är "bara barnet" på 43 år. Han kommer från södra Kalifornien och ser ut som David Gilmour från tidiga sjuttiotalet med det långa håret som ramar in den vassa näsryggen. Wilson visades ofta under sina solon i svartvitt på skärmen som för att ännu mer påminna om Gilmour. Tänk er hur Gilmour såg ut på den gamla klassiska konsertfilmen "Live at Pompeii" från 1972.

Outro-film med sista skympten av kvinnan på stranden...
Direkt efter sista tonerna från Comfortably numb klingat ut återupptogs filmen med kvinnan på stranden. Nu fick vi se resten, hur en liten flicka kommer springande mellan dynerna med en tygbjörn i handen. Hur hon kastar sig i famnen på sin mor. Detta är Rogers sista hälsning till publiken. Jag hoppas hans film visar att flickan klarade sig, men jag tror tyvärr att det är en drömbild Roger visar upp. För att det gör den bittra verkligheten så mycket grymmare...



onsdag 22 augusti 2018

Paterno (2018)


Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).

Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.


Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.

Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation  The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.


Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...

Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.

Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.

Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 3/5


måndag 20 augusti 2018

Inside Llewyn Davis (2013)


Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.





torsdag 16 augusti 2018

The Ladykillers (1955)


Med skådespelare som Alec Guiness och Peter Sellers borde denna klassiska brittiska komedi vara strålande. Tyvärr är den gräsligt dålig. Till och med lika dålig som tandstatusen på Sir Alecs professor Marcus!

Anledningen till att jag tog mig an filmen var såklart att vi skulle prata om bröderna Coens re-make av densamma i den pågående säsongen av Shinypodden. Jag hade hoppats på en rolig och uppfriskande gammal komedi. Men allt gammalt är inte bra som det ibland visar sig. Med tanke på hur usel filmen är kan jag för mig liv inte förstå dem som är upprörda över att Coens gjorde en remake. Skäms på er!



Sir Alecs löständer är gräsliga, den gamla damen är varken charmig eller rolig och filmen som helhet är bara trist. Det var en utmaning att hålla sig vaken till och med! Betänk att detta är ur den fasansfulla genren "fars". Om ni gillar sådant är den kanske för er, men jag har ofta mycket tråkigt när det bjuds på sådant.

Jag ger upp, denna film är inte värd att spendera mer tid på.

Jag ger The ladykilers en etta helt enkelt.

Betyg: 1/5

Ni hittar detta avsnitt och andra på shinypodden.se.



måndag 13 augusti 2018

The Ladykillers (2004)


Bröderna Coen hade redan före True grit gjort en ren remake. Det är den gamla brittiska komedin The ladykillers från 1955 som bröderna av någon outgrundlig anledning valde att göra en remake på. Deras film kom ut 2004.

Jag och Carl har hängivit oss åt båda filmerna. Vi undrar varför det blev en remake och vilka skillnaderna dem emellan blev. Vi pratar om Tom Hanks bidrag till filmen, bra eller icke? Coens har förlagt sin film djup nere i den amerikanska södern och vad gör det med känslan i filmen?

Jag hatade denna film när jag såg den första gången. Den är som vanligt från Coens allt annat än realistisk. Bröderna gör ofta komedier om korkade personer och jag tänker mig att de sitter med ett ironiskt och antagligen hånfullt leende när vi åskådare försöker förstå vad de vill med sina komedier. Detta är typiskt en sådan film. Jag finner inte att deras mest sarkastiska humor är den bästa.

Jag finner inte heller deras kiss och bajs-humor speciellt rolig. Jag snarare avskyr den simpla och rent ut sagt tråkiga humorn om IBS. J K Simmons brukar vara bra men här blir han bara löjlig.

Vid denna titt gillade jag dock Tom Hanks överdrivna skådespeleri. Han har tagit sig an rollen på ett lustfyllt sätt och jag kan inte denna gång värja mig mot dess charm. Jag gissar att det inte var ironiskt nog för Coens för Hanks har väl aldrig sett mer i någon av deras filmer?



Även den gamla svarat damen som ska dödas var mycket lustig. Hennes stil och sävliga tempo uppskattades. Irma P Hall spelade Marva och hon gör det bra.

Jag blev förvirrad flera gånger då jag såg den korta killen mitt i kören, dirigenten. Jag tyckte mig känna igen honom. Kunde det vara en förklädd Eddie Murphy? Men nej, det var pastorn Ricky Grundy. Helt okänd för mig. Falsk alarm!

Ryan Hurst, han som spelade Gerry Bertier i Remember the Titans,spelar här den gravt korkade Lump Hudson. Jag brukar inte älska karaktärer som är korkade men han är charmig och hans relation till professorn slog an en känsla i mig.

The Ladykillers kommer aldrig gå till filmhistorien som en stor eller speciellt bra film, men denna gång fann jag den ganska roande ändå.

Jag ger den två hippity-hopp av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Besök shinypodden.se för show notes och fler avsnitt från denna och andra säsonger av podden.