She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

How Green Was My Valley (1941)

Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern. 

Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.

I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...

Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.  

Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.

Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.

John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.

Bra film ändå.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Grapes of Wrath (1940)

Den fjärde filmen under den pågående John Ford-podden är The Grapes Of Wrath. Detta är en seriöst seriös film from den store filmskaparen. Filmen är en adaption av John Steinbecks hyllade roman och filmen är också allmänt hyllad.

Vi åter igen Henry Fonda i huvudrollen, denna gång som Tom Joad som tillsammans med sin stora familj blir vräkta från familjens gård då de inte har råd att betala arrendatorkostnaderna längre. Vi är långt in i den stora depressionen och torkan har hemsökt Oklahoma flera år i rad.

Filmen fäljer boken tillräckligt bra för att Steinbeck skulle vara nöjd i alla fall. Den berör mer politiska frågor och följer familjen Toad på ett högre plan, handling före karaktärer om jag tolkar vad filmteamet valt.

Därför känns filmen viktigare än bra men det råder inget tvivel om att det är en bra gjord film, en riktig film-film må jag säga. Detta är en film för en vyxen publik som är mer intresserad av vad som är rätt och fel och som vill fundera äver kollektivet emot individualismen. Det är inte en film jag skulle rekommendera som en ren underhållningsfilm om du inte är en filmsyudent som vill studera just denna genre. Filmen hade passat bättre in på Göteborgs Filmfestival än Monsters of Film-festivalen kan man säga.

Jag fann Tom Joad vara en ganska osympatisk typ och fann hans innerliga monolog om hur han skulle gå ut i världen och bekämpa orättvisor som pompös och högtravande. Istället knöt jag an till den fallna prästen Casey som spelade av en annan John Ford-favorit John Carradine. Han var filmens djupaste och mest intressanta karaktär. Jag gillade också filmens och familjen Joads sammanhålland kraft, mamma Joad spelad av Jane Darwell. Hennes slutmonolog om hur människan kämpar vidare hur jobbigt allt än är tyckte jag slog Toms dito på fingrarna.

Filmens höjdpunkt kommer under första halvan med en otrolig scen på en "truck stop" där pappa Joad vill köpa en limpa bröd. Filmiskt guld. Höjde betyget ett helt snäpp.

Betyg: 3/5

Ta chansen att lyssna på Henke och Carls samtal om filmen i Shinypodden. Som förväntat var det olika åsikter om en hel del i denna film.

This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

Dance, Girl, Dance (1940)

En romantisk komedi som varken är speciellt romantisk eller rolig. Vi får följa två tjejer som lever för dansen. När deras dansgrupp förlorar sin inkomst sätts deras dansambitioner under akut press. Judy (Maureen O'Hara) vill dansa klassisk balett medan kompisen Bubbles (Lucille Ball) hellre tar välavlönat jobb som burelskdansare. 

Sedan blandas en rik man med sin fru in. De ska skiljas eller gifta sig, oklar vilket. Förvecklingar som inte engagerade.

Filmen behållning var ändå att se Lucille Ball som ung. Hennes har jag endast sett i senare roller när hon varit äldre. Här hade hon hade en stor portion charm och en karisma och hon är filmens stjärna. Maureen O’Hara var bara trist i sin roll som en ”fin flicka”.

Filmen är regisserad av Dorothy Arzner, som verkar ha varit ganska ensam som kvinna i en mansdominerad bransch. Om det var anledningen till att filmen valdes för kursen vet jag inte men den var tyvärr inte speciellt bra.

Betyg: 1+/5

Lyssna på Shinypodden där Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns, eller här.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bugga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

Under capricorn (1949)

"Under capricorn" anses allmänt som en av Hitchcocks svagaste filmer och jag kan förstå varför. Filmen är i första hand tämligen tråkig även om det finns två rent filmtekniskt intressanta långscener i filmen.

Skådespeleriet av Ingrid Bergman, Joseph Cotten, Michael Wilding och framför allt Margaret Leighton är godkänt till bra. Leighton gör filmens villain och hon framför sin elakhet på ett sublimt sätt. Ingrid Bergman spelar en gravt alkoholiserad, deprimerad och hunsad kvinna och är faktiskt bra i rollen, hon är snäppet bättre i denna film jämfört med "Spellbound" och "Notorious" skulle jag säga.

Filmen är ett sentimentalt romantiskt drama om för mig ganska oengagerande personer och situationer. Det är en typ av drama där den stora kärleken mellan två av ödet sammanfogade personer hotas av ett yttre hov, denna gång av två yttre faktorer. Filmen bygger på att du som åskådare känner starkt för paret Sam och Henrietta Flusky. När Hattys barndomsbekant Charles Adare flyttar till Sydney rör han upp känslor och blottlägger skam, ångest och skuld från tidigare i paret Fluskys liv. Den andra yttre faktorn är den falska "väninnan" till Hattie, parets ungar hushållerska Millie.

Två tekniskt briljanta långa tagningar och Ingrid Bergmans vassa leverans av en lång monolog i den andra av de två långa scenerna räddar filmen från det ensligaste betyget. Detta är inte bottenskrapet från Hitchcock om man jämför med några av hans allra första filmer, men den är inte långt ifrån.

Jag och Frans är splittade om denna film. Lyssna på vår diskussion om filmens eventuella förträfflighet på Shinypodden, hittas här.

Betyg: 2/5

Rope (1948)

Rope är ett fascinerande filmiskt experiment av Hitchcock som jag tycker föll väl ut även om hans "failure of the nerves" hindrade filmen för att bli ännu bättre.

Filmen är i princip i realtid och utspelas endast inne i en lägenhet. Ett praktfullt kammarspel. Kameran är dock mycket aktiv och rörlig vilket Hitch gjorde möjligt genom att ha rörliga väggar och alla möbler på hjul. Sedan fick skådespelare, väggar och möbler flyttas omkring efter hur kameran skulle åka. Filmen har inga klipp förutom cirka var tionde minut eftersom det var maxlängden för en "film reel" på den tiden. Fascinerande film helt enkelt.

Lyckligtvis är manus och skådespeleri tipp topp också. James Stewart är kanske inte perfekt castad men det är ändå Jimmy Stewart så att säga. Annars gillade jag Joan Chandler som Janet, John Dall som mästermördaren Brandon, Constance Collier som Mrs. Atwater och Sir Cedric Hardwicke som Mr. Kentley mest.

Det stora felet med filmen är att Hitchcock inte följde manusförfattaren Arthur Laurents förslag att inte visa mordet i inledningen av filmen. Som det är nu vet vi med säkerhet vad som hänt och vad som döljer sig i kistan under hela filmen. Jag tror, som Laurents, att spänningen blivit större och mer mångbottnad om vi inte varit helt säkra på vad som egentligen hänt i lägenheten före bjudningen startade. Synd på en sådan bra chans att göra något ännu bättre.

Ett tips till alla som gillar filmen är att inte missa trailern som faktiskt innehåller en prequel-scen till filmen.

Lyssna på Shinypodden där jag och den store Frans pratar om filmen och dess förtjänster och svagheter, hittas här.

Betyg: 3+/5

The Paradine Case (1947)

Veckans Hitchcock är The Paradine Case från 1947. Detta är ett ganska intetsägande domstolsdrama på manus av demonproducenten David O. Selzncik som också tog hand om casting, klippning och musik. Resultatet blev en andefattig Hitchcock-film. Sista samarbetet mellan Alfred och David.

Alida Valli är helt felcastad för Mrs. Paradine som enligt Hitchcock skulle varit en förförisk nymfoman. Hon kommer fram som en iskall och känslomässigt avstängd kvinna. Hur eller varför försvarsadvokaten Keane (Gregory Peck) blev så vansinnigt förälskad eller förtrollad av henne är högst oklart! Även betjänten Andre Latour spelad av Louis Jordan är helt felcastad. Ann Todd i rollen som Keanes olyckliga fru Gay är tämligen ointressant.

De festligaste figurerna finner vi bland birollerna; domaren Horfield spelad av Charles Laughton, Sir Flaquer spelad av Charles Coburn och dottern Judy Flaquer spelad av Joan Teztel.

Lyssna på vårt samtal om filmen inklusive en hiskelig anekdot om hur Frans höll på att gå under på en engelsk myr i Cumbria i veckans avsnitt av Shinypodden, säsong 6.

Betyg: svag 2/5

Notorious (1946)

Jag gillar Notorious bra mycket mer än förra veckans Hitchcock-film Spellbound. Även denna gång spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen. Jag är inget stort fan av Bergman, hon ser tillgjord ut. Hennes roll i denna film är dock mycket avancerad och den kräver att hon spelar upp ett stort spektrum av känslolägen och förmedla en massa inre tankar. Denna gång spelar hon mot Cary Grant och det är givetvis ett stort fall framåt jämfört med Peck. Cary Grant är perfekt i rollen som Devlin som är Alicias "agent handler".

Filmens styrkor är ett bra manus, en bra handling, en underfundig MacGuffin och en intressant "big bad". Claude Rains gör skurken Alexander Sebastian väldigt bra. Han är komplex och mångbottnad, något som man inte alltid ser hos filmskurkar. Hans gamla drakdrottning till mor spelas förträffligt av österrikiskan Leopoldine Konstantin.

Jag var nyfiken på att se om filmen skulle växa vid denna omtitt men det gjorde den inte. Den är fortfarande en stark trea. Den är spännande och parets kärleks- och spionbekymmer engagerar men bara till en viss nivå. Filmen är välförtjänt berömd, men inte en superfavorit hos mig personligen.

Lyssna på Shinypodden där jag och min kompis den store Frans diskuterar filmen, mestadels positivt. Frans är ett stort fan till både Ingrid Bergman och filmen.

Betyg: 3/5

Andra bloggar om filmen:
Sofia
Christian

Drinkbordet

Cameon

Nya utgåvan från Criterion Collection

Spellbound (1945)

Spellbound är en psykologisk thriller med Ingrid Bergman och Grregory Peck i huvudrollerna. Filmen har flertalet twistar och nedan text läses på egen risk för spoilers.

Ingrid Bergman spelar psykiatern Dr Constance Peterson som arbetar på en mentalsjukhus. Till sjukhuset kommer den tillträdande sjukhuschefen Dr Edwardes (Gregory Peck). Dr Petersen blir blixtförälskad i den vackre doktorn, han blir anklagad för mord och de båda flyr undan polisen och söker finna ut vad som hänt.

Filmen anses vara en av de första som behandlar psykoanalys i film. Dr Petersen försöker analysera vad som gjort att Dr Edwardes tappat minnet och varför han drabbas av episoder av sinnesförvirring då han se två streck mot en vit bakgrund.

Som åskådare skulle man antagligen behöva en doktorsgrad i psykologi för att kunna förstå hur Dr Petersen blir så orimligt hastigt förälskad i Dr Edwardes. Det kommer som en blixt från klart himmel och är tyvärr totalt oförtjänt. Resten av filmen bygger på att man som tittare helt köper deras relation. Dr Petersen är övertygad av hans oskuld in absurdum.

Tyvärr köper jag inte det Hitchcock säljer i denna film. Gregory Peck är svag i rollen som Dr Edwardes. Ingrid Bergman är något bättre men jag tycker inte att hon är speciellt bra heller. Jag gillade henne mycket i Casablanca så jag blir lite förvånad. Jag hoppas att det inte är mina känslor om henne som privatperson som påverkar. Sedan jag såg Casablanca har jag ju sett dokumentären "Jag är Ingrid" från 2015. Hon verkade ha varit en ganska vedervärdig människa faktiskt.

Filmens beskrivning av Dr Edwardes mentala sammaklappningar är också närmast skrattretande. De kan få honom att göra lite vad som helst, helt okontrollerat som det verkar. Ett slags frikort för Hitchcock att ha usel handling, han behöver inte bry sig för de där  anfallen kan ju vara vad som helst. Att den helt oskyldige Dr Edwardes skulle ta över rollen som ny chef för mentalsjukhuset och går omkring med en rakkniv och se mordisk ut helt random är några av filmens oförklarade mysterier.

Filmens största svaghet, vid sidan av den platta och ogrundade kärlekshistorien och allt det orimliga i manus, är att den är rejält trist. Jag hade svårt att hålla mig engagerad, intresserad och vaken under stora delar av filmen ända till filmens absolut sista minuter då vi får en mycket bra scen mellan Dr Petersen och Dr Murchison. Det var en riktigt najs Hitchcock-scen som jag faktiskt gillade skarpt.

Andra halvan av filmen hade också ett bra parti, då Dr Petersen och Dr Edwardes besökte Dr Alex Brulov. Han piggade upp lite, och filmen blev lite mer dynamisk när de tre spelade mot varandra. Rent handlingsmässigt gjorde det inte speciellt mycket för filmen, men det är värt att nämna i alla fall.

Nej. Detta var en kall och oinspirerande film som inte kom upp i den nivå som man kan förvänta sig av Hitch.

Min poddkompis Frans tycker dock helt annorlunda om filmen! Lyssna på vår podd där vi har säsongens första episka battle, hittas här.

Betyg: svag 2/5

För den intresserade finns fler tankar om filmen att läsa:

Sofia

Jojje

Christian

Hitch's cameo

Behind the scene, Ingrid bjuder Hitch på tårta