Mandy (2018)

Vad har vi på Nicolas Cage egentligen? På senare år har han mest uppmärksammats då han spelar crazy och går över toppen i sunkiga b-filmer. Jag kollar inte så mycket på b-filmer och istället tänker jag mest på Nic Cage för hans ypperliga skådespeleri i dramer från hans tidiga karriär eller varför inte filmen Pig som kom 2021. Eller varför inte, igen, när han bjöd på sig själv i meta-komedin The Unbearable Weight of Massive Talent som kom förra året?

Men nu till dagens film Mandy från 2018. Detta är en b-film ut i dess fingerspetsar. Och som med de flesta b-filmer är det inte speciellt bra egentligen. Men om man gillar estetiken och diggar over-the-top scener kan detta vara en fullträff. 

Detta är en film om förtvivlad hämnd av en mördad älskad. Nic Cage spelar mannen som blir halv ihjälslagen av ett gäng religiösa fanatikers efter att de mördat hans älskade. Tonaliteten i filmen är "all over the place". Grundtonen är allvarsam, överfallet och mordet av de religiösa tokarna är iskallt, rått och känns allt för realistiskt, medan tonen Nic Cage förmedlar är orealistisk och b-filmspajjig. Nic Cage spelar som att han är med i Flykten från New York, de övriga som att de är med i den första Mad Max, den hemska Mad Max alltså.

Jag var fullt investerad i filmen under titten men efter den var över bleknade den snabbt och som film tål den inte minsta analys. Detaljer i handlingen och filmen hänger inte ihop speciellt bra och jag inser snabbt att detta är en film som inte ska analyseras. Och den ska inte heller hyllas för något vidare djup. Detta är en haltaskig b-film helt enkelt.

Mästaren av modern b-film är Quentin Tarantino. Hans filmer skiljer sig och höjer sig över en film som Mandy då Quentin har en bättre känsla för tonalitet. Hans filmer levererar våldet och övriga delar som funkar ihop. Det gäller inte denna film. Men den var ganska kul ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018. Det kan hända att Mandy nämns under andra delen.

Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

Echo in the Canyon (2018)

Echo in the canyon är en musikdokumentär av Jacob Dylan, han med den berömde fadern. Det började med musikprojektet med samma namn där Jacob gör duetter med en massa kända musiker på musik från slutet av sextiotalet med fokus på artisterna som bodde i Laurel Canyon utanför Los Angeles. På skivan spelar han med moderna artister som Regina Spector, Beck, Cat Power och Norah Jones men också med artister från dåtiden som Eric Clapton, Stephen Stills och Neil Young. Jacob släppte en cd och gav en konsert där duetterna framfördes.

Denna konsert plus intervjuer med kändisar från Laurel Canyon "scenen" formerades till filmen, musikdokumentären. Det är en bra blandning av liveframföranden från idag och intervjuer med de gamla dinosaurierna. Vi ser David Crosby, Stills, Clapton och Tom Petty samt medlemmar från The Beach Boys, The Byrds och The Mamas and the Papas med flera.

Jag gillade filmen mest för att jag är ett stort fan av musiken från denna era och speciellt Crosby, Stills, Nash & Young och alla deras inbördes konstellationer. Det var kul att se Jacob intervjua kändisarna och ibland få dem att öppna upp sig på det personliga planet.

Vi får se några snuttar av livekonserten och det var också ganska bra, även om jag inte är lika inne på några av de artisterna han spelar med där.

Överlag är dokumentären bra, men den bryter ingen ny mark med avseende på formatet, det blir trots allt ganska mycket "talking heads". Den passar nog mest de av oss som gillar musiken från eran den behandlar. Så för rätt åskådare tipp topp!

Betyg: 3/5

Upgrade (2018)

Idédrivna sci-fi-filmer är alltid intressant, storfilmer likväl som independent med låg budget. Upgrade är av den senare sorten. Den har uppskattats av flera filmexperter jag känner och jag tog mig an filmen med nyfikenhet och anspänning.

Filmen utspelas i en nära framtid där en galen uppfinnare leder ett av världens största bolag. Filmmakarnas har döpt honom till Elon, er… Eron var det visst. Han har en ”tech”, en ”widget” med namnet Stem som opereras in i nacken på en människa och därefter tar Stem över den olyckliges kropp. Något sådant, ungefär, typ.

Filmen är en samproduktion mellan USA och Australien. De två största rollerna spelas av amerikanerna Logan Marshall-Green och Betty Gabriel, den senare som vi såg i den där fantastiska scenen i Get Out där hon grät och skrattade i samma ögonblick. Resten av casten är australiensare och filmen är inspelad ”under there”.

Idén är lovande och actioninnehållet är ganska bra men filmen höjer sig aldrig över medelmåttan. Den lever i skuggan av banbrytande filmer som The Matrix, Dark City och Strange Days men den adderar egentligen inget nytt till genren. Jag hade kanske för höga förväntningar på den för jag fann mig uttråkad och besviken.

Filmen hade dock ett coolt slut som vagt påminde oss om slutet i Ex Machina. Maskinerna tar över! Kanske hade filmen varit mer intressant om den hade startat lite före den slutade?

Betyg: 2/5

Skjelvet (2018)

Skjelvet är en direkt fortsättning på Bølgen med Kristian, Idun, Julia och Sondre åter i hetluften för en naturkatastrof. I denna film får vi också lära känna Marit, dottern till en känd geolog som Kristian arbetat med före den gamle mannen gått ur tiden.

Denna film är både lik och olik sin föregångare. Här läggs fokus inte endast på den jordbävning som drabbar Oslo med fokus på Operan samt SAS Radissons höga hotell i centrum. Filmen lägger minst lika mycket tid på Kristians PTSD från händelserna i förra filmen och dessa bitar är ta mig tusan filmens bästa. Äktenskapet är i gungning och Kristian har isolerat sig uppe vid fjorden. Resten av familjen har enligt planer som drogs upp före katastrofen i förra filmen flyttat till Oslo där Idun är någon slags mellanchef på SAS Radisson.

Filmen inleds med att den nu något äldre Julia är på besök hos pappan men han klarar inte av att hantera situationen. Det blir för jobbigt för honom att göra enkla saker som att laga mat och äta med dottern. I en smärtsam scen kör han ut henne och tvingar henne att återvända till Oslo redan efter en dag. Mina tankar går direkt tillbaka till scenen i första filmen då han obegripligt nog lämna henne åt sitt öde mitt under katastrofen. Hey, inte coolt, lämna inte dottern så där, damn you!

Senare åker han ner till Oslo för att be om ursäkt kan man tro, men egentligen för att han har blivit inbjuden av en tidigare kollega som hunnit avlida efter inbjudan skickades. Det är via kollegans forskningsmaterial som Kristian inser att det är nära förestående med en jordbävning mitt i Oslo. Och så skakningar och snart därefter startar skrikandet igen...

Jag håller denna film strået vassare än dess föregångare då den lägger mer fokus på de psykologiska konsekvenserna som upplevelserna haft på de inblandade. Ofta blir slutfajten mot katastrofen i denna genre lite tradiga men här kändes den oväntat realistisk och faktiskt lite överraskande i delar. Filmen är mer brutal än vad jag väntade mig. Ska inte spoila men kan tillägga att filmen har ett som jag gissar oplanerat slut. Det verkar som att pengar eller teamets tid rann ut snabbare än vad de tänkt sig och det känns som att en hel sekvens saknas. Blir en lite snopen känsla i slutet.

Betyg: 3+/5

The Princess Switch (2018)

Julfilmer är för goa ändå. Denna väldefinierad subgenre är med vissa undantag romantiska komedier som gjord för familjen. Ofta, men inte alltid, har de skral budget och vackra skådespelare som ser ut som porslinsdockor.

Denna film täcker in ytterligare en subgenre, den där personer byter liv för en kort stund. Det finns lika många av dessa filmer som löv på träden. Några favoriter jag direkt kommer att tänka på är klassikerna Roman holiday och den moderna diton The Holiday.

Här är det den ovanligt vackra Vanessa Hudgens som spelar både en europeisk prinsessa och en amerikansk vanlis. Eftersom de är lika som bär verkar det rimligt för dem att byta liv för en två-tre dagar. Galenskaper och tokigheter kommer som ett brev på posten och den blir mysigt. Vad sägs om en hel del  ”fish out of water” och en del romantik?

Tyvärr orkar filmen inte höja sig över det helt förväntade. Visst det är supergulligt fast på det lite plastiga sättet. Alla gör snälla saker som rimligen inte kan göra ens den mest trångsinta åskådaren orolig. 

Missförstå mig icke, det är inte fel att vara snäll, fråga bara Ted Lasso. Men trots det hade jag uppskattat något litet problem på vägen, något vardagligt och igenkännbart som hade stökat till det lite. Filmen hade känts djupare med något dilemma att bita i.

Som slätstruken julfilm är väl detta kanske okey, men i slutändan är detta lika lättsmält som förtuggad mannagrynsgröt.

Betyg: 2/5

The Biggest Little Farm (2018)

The biggest little farm är en thriller som bygger på verkliga händelser. Höll jag på att säga!

Många skulle kalla denna film en dokumentär, men jag insåg när jag funderade på den att den nog ändå  är någon form av art-film. Dess innehåll är dokumentärt, men den har manus, regi och framför allt klippning som gör den till en mycket medvetet berättad story, och närmast en thriller med moder Jord som en av huvudpersonerna.

John och Molly Chester berättar om sin nästan tioåriga resa från vanligt liv i LA till att bygga upp en bondgård som drivs på ett hållbart sätt i harmoni med naturen. Formellt sett må detta vara en dokumentär, men den är så poetiskt skriven och berättad att den höjer sig över vanliga dokumentärer. Detta är också en film som inte försöker övertyga sin publik om en ståndpunkt vilket många vanliga dokumentärer för genomskinligt gör nu för tiden.

Istället tas vi på en resa där svaren sällan skrivs oss på näsan. Det gäller att se filmen med full uppmärksamhet då essentiell information flyger förbi i korta, lätt missade, kommentarer. De saker de gör rätt på sin gård förtydligas inte, som för att inte ta fokus från att du som åskådare själv ska få uppleva, upptäcka och till slut inse hur allt hänger ihop. Bokstavligen!

Det är en spännande film och jag satt på nålar över hur det skulle gå till slut, inte minst efter det vanliga tricket med att inleda med en scen från slutet av storyn och sedan hoppa tillbaka till starten. Hur allt faller på plats är något man får ge sig till tåls med.

Men detta är inte en svår film att se, den sköljer över en som ett renande vattenfall, ömsom isande kallt, ömsom varm och mysigt. Som åskådare slits man mellan hopp och förtvivlan, och både tårar och skratt fördelas likvärdigt, men till slut lämnas man med en stor portion hopp ändå. Och utan det hade filmen inte kunnat existera.

Fantastisk. Stark rekommendation. Ligger på SVTPlay tills lördagen den 26:e juni.

Betyg: 5/5

Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

Death Wish (2018)

Ramlade in på denna film. Det finns något instinktivt härligt med hämndfilmer.

Detta är förstås en nyinspelning av Charles Bronsons klassiker från 1974. Denna gång är det Bruce Willis som spelar hämnaren. Jag gillar Brucan. Han är fasen solid i det mesta han gör. Nu för tiden är kanske inte alla hans filmer de bästa, men det är alltid kul att se honom in action. Jag tyckte att denna re-make var mycket lyckad. Jag har inget nostalgiskt sänke bundet vid min ankel så jag kan simma fritt och gilla den nya filmen mer än den gamla.

Dottern i familjen spelas av Camila Morrone. Ni vet fotomodellen som är ihop med Leo och har Al Pacino som styvfar? Detta var tydligen hennes första film. Jag såg henne i huvudrollen i den amerikanska indy-filmen Mickey and the bear på filmfestivalen i höstas. Hon är bra i den filmen och hon funkade bra även i denna film även om hon inte alls fick lika mycket screen time här.

Death wish är spännande och lagom våldsam. Den når inte upp i klassikers i genren som Man on fire men Eli Roth är tillräckligt bra som regissör och filmen är helt klart duglig. En perfekt film för en fredagskväll i den självpåtagna isoleringen.

Betyg: 3/5

 

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

Den of Thieves (2018)

Den of thieves är som en Heat i light-version. Än en gång handlar det om skurkar mot poliser i Los Angeles - "the bank robbery capitol of the world". Vi får följa två team parallellt, dels ett gäng bankrånare, dels ett gäng poliser som spanar på och jagar skurkarna.

Skillnaden mellan filmerna ligger i regi, "production deisgn", manus och skådespelare. Allt är svagare i Den of thieves, men ändå är filmen bitvis ganska underhållande och den har sina ögonblick då det blir spännande.

Filmen är skriven av och regisserad av Christian Gudegast. Detta är hans första film och tidigare har han skrivit manus till "kvalitetsfilmen" London has fallen (urk). Gerard Butler som spelade huvudrollen i London has fallen spelar här polisen Big Nick. Butler har producerat filmen också. Denna stabbiga karl, herr Butler är sannerligen ingen ny Jason Statham även om han försöker så gott han kan. Han är otroligt dålig framför allt för att han spelar över något fruktansvärt. Hans slitna polis är ryckig som om han vore en heroinist som saknar sin sil. Min respekt för Al Pacinos jobb i Heat ökar något.

De flesta övriga skådespelare gör sitt jobb väl. Jag gillade framför allt Pablo Schreiber i rollen som Merrimen. Honom såg vi senast i 13 hours. O'Shea Jackson Jr. från Straight outta Compton och Evan Jones var också noterbara. Är inte Jones lite lik Flea i Red Hot Chili Peppers?

Manus är också så "smart" att det blir fånigt. Filmen handlar om en avancerad stöt mot Federal Reserve i Los Angeles och en film som denna lever och faller på att allt känns realistiskt, men denna film misslyckas med det. Allt för många gången känns det som slumpen hjälper eller stjälper olika karaktärer och det är inget bra tecken. Skurkar som får tillgång till just den där lilla detaljen som gör stöten möjlig, och poliser som letar efter skurk på måfå och råkar få syn på honom just innan gänget skulle hunnit undan... Slappt manusskrivande helt enkelt.

Actionscenerna utgör filmens ryggrad och de funkar hyfsat bra även om det är lite trist att slutet blir en ren "rip off" på Heat. Sen är det kanske inte riktigt tänk att jag som åskådare skulle sitta och heja på skurkarna? Jag orkade inte med poliserna, mest därför att Big Nick är ett så utstuderat och fullständigt osympatiskt svin.

Jag ger Den of thieves en tvåa med litet plus för actionscenerna.

Betyg: 2+/5

Stan & Ollie (2018)

 

Stan & Ollie är en otroligt mysig om än vemodig film. Det är en biografi om Stan Laurel och Oliver Hardy. I Sverige heter deras karaktärer förstås Helan och Halvan, de gigantiska ikonerna från stumfilmseran. I USA kallades karaktärerna Stan & Ollie, samma namn som skådespelarna. Filmen handlar nästan uteslutande om skådespelarna bakom "maskerna". Den amerikanska originaltiteln på filmen funkar därmed mycket bra. Den svenska titeln är Helan & Halvan och den är svag då den pekar på karaktärerna trots att filmen handlar om skådespelarna. Jag antar att det är svårt att sälja en film som heter Stan & Ollie då antagligen allt för få biobesökare av idag skulle koppla ihop det rätt.

I vilket fall som helst är detta en delvis rolig, delvis vemodig historia som framför allt känns väldigt personlig. Vi får följa de gamla vännerna i slutet av deras karriärer då de åker på revy-turné i England. De försöker starta om sin skådespelarkarriär genom att framträda "live" på diverse teatrar, lite som Hasse & Tage höll på kan jag tänka mig.

Filmen tar god tid på sig att komma igång. Den etablerar vännernas relation och de problem de har med sig i bagaget. En bra bit in i filmen anländer herrarnas fruar till England och då lever filmen upp avsevärt. Slutdelen blir starkare och starkare och slutet är otroligt känslosamt. Det skapade så många känslor att det blev dammigt i salongen till och med och det var tur att det var så långa eftertexter att man hann samla ihop sig lite innan man var tvungen att gå ut i foajén och "vara social".

Filmens huvudpersoner spelas otroligt bra. Steve Coogan som Stan Laurel och en nästan oigenkännbar John C Reilly i en "fat suit" som Oliver Hardy. Coogan står för elegansen och hjärnan. Reilly bidrar dock med ett stort hjärta då han vid sidan av Ollie nästan återskapar känslan av John Candy på köpet.

Glasyren på kakan kommer dock i form av fruarna, speciellt Nina Arianda som spelar Ida Kitaeva Laurel. Hon är helt otroligt lustig i denna film, ja förbaskat underhållande. Henne vill jag se mer av! Hon var tydligen med i både Midnight in Paris och The disappearance of Eleanor Rigby: Them, två filmer jag gillade mycket. Lucille Hardy spelas av Shirley Henderson och hon gör det bra i en roll som är mindre spännande.

Ibland funkar inte biografier så bra för mig, förutom några notabla subgenrer, och denna led lite av biografins uttråkningsproblem i inledningen, men om man investerar lite tid med Helan och Halvan så blir man rikligt belönad med Stan & Ollie desto längre in i filmen man kommer.

Jag ger Stan & Ollie en fyra!

Betyg: 4/5

Filmen har svensk biopremiär idag fredagen den 22/3.