Support the girls var en film jag inte hade hört något om förrän årsbästalistorna började poppa upp i slutet av förra året. Här hade vi en American Independent-film om en kvinnlig restaurangchef på en sportbar där servitrisernas klädkod är av den mer lättklädda varianten. Men det kunde ju vara något tänkte jag. Och mycket riktigt, denna film hade passat perfekt i AI-sektionen på Stockholms Filmfestival.
Filmen domineras av två skådespelerskor; Regina Hall och Haley Lu Richardson. De är mycket bra båda två och de fyller filmen med hjärta och värme. Regina Hall har tidigare mestadels varit med i halvsunkiga komedier tror jag, men här gör hon ett innerligt porträtt av Lisa, en kvinna som verkligen ser om och kämpar för sina anställda. Det är inte den trevligaste branschen hon gett sig in i, och även om män inte svartmålas generellt i denna film utan det är ganska balanserat, så är ändå flertalet män svin här i filmen.
Haley Lu Richardson får vi hålla koll på. Hon har bara jobbat i branschen i cirka fem år men redan hunnit utmärka sig i filmer som Columbus och The edge of seventeen. Här är hon otroligt härlig i rollen som den charmiga och osannolikt positiva Maci. Richardson påminner mig lite om Brie Larson i stilen.
En tredje intressant skådis är Shayna McHayle. Hon är det verkliga livet en rapartist från New York med artistnamnet Junglepussy. Hon var cool och hade en stark utstrålning. Som tagen ur en Marvel-film.
Filmens regissör Andrew Bujalski gjorde tidigare Beeswax vilket är en film jag älskade på filmfestivalen 2009. Till sist vill jag nämna John Elvis, en amerikansk skådis med asiatiskt ursprung som var mycket rolig i alla scener han var med i, denna films "scene stealer".
Support the girls är en trevlig och välmenande liten film för oss alla som gillar American Independents. Den blåste mig inte ur fåtöljen men var mycket njutbar när den sågs. Jag ger Support the girl tre Double Whammys av fem möjliga.
Thunder Road är en typisk American Independent och mycket typisk en film från sektionen AI i Stockholms Filmfestival. Jag är ett stort fan av denna genre, men om du inte gillar stilen är detta kanske inte för dig. Som ofta sker med filmer av detta slag är det lite svårt att definiera vilken tonalitet den har. Är det en komedi, en satir, ett drama, en tragedi? Som Plymen säger om genren, de innehåller "alltid" något av elementen; droger, homosexualitet och självmord (allra hemskast medelst rakblad). Ibland finns alla tre med men denna gång var det nog bara en av dem.
Nykomlingen Jim Cummings har både skrivit och regisserat filmen. Han spelar också filmens huvudpersom, officer Jim Arnaud. I eftertexterna står det till och med "performance by Jim Cummings". Och man kan sannerligen kalla Cummings skådespeleri i denna film som en performance. Han är imponerande fragil i sin roll som en man som blir totalt överrumplad av sorg. Han är naken känslomässigt filmen igenom.
Det känns som en extremt personlig film som antagligen bygger på självupplevda situationer. Jag har inte kollat upp det, jag går på min känsla här. Jag tror inte att Cummings nödvändigtvis behöver ha arbetat som polis, men jag är övertygad om att han har upplevt att sin mor har dött, eller annan nära släkting.
Filmen är en studie i sorgearbete. Den är smärtsam men jag upplever trots det inte filmens känsla som hopplös. Humorn är skruvad och hela tiden på gränsen till surrealistisk, jag kom till och med på mig att sitta och jämföra med Quentin Dupieuxs filmer. Men filmen har ett stort hjärta som så ofta definierar filmerna i denna genre AI.
Jag var trots allt undrande under stora delar av filmen. Var skulle detta sluta? Fungerar humorn? Vad är meningen med filmen? Jag behövde inte oroas, slutscenerna var helt magiska. Baletten. Dammig i rummet. Filmen är symmetrisk, första scenen på begravningen och sista scenen beskriver två känslor på varsin ände av skalan. Alla människor sörjer på olika sätt. Det är ok att sörja.
Mycket bra film, jag gillar den mycket. Betyg fyra.
Dear Josh, we came by to fuck you... but you were not home. Therefore, you are gay.
Här har vi en gammal goding från 2001 som jag mer eller mindre helt glömt sedan jag såg den för cirka 15 år sedan. Det enda jag kom ihåg var att den var bra. Det är en seriös dramakomedi om en outsider och hennes bästa kompis som just avslutat high school. Visst, det är "comin of age" som vissa avskyr som pesten men jag gillar genren. Om de är bra, som denna är, är de så mycket mer än bara växa upp-filmer.
Ghost world fick nog inte den uppmärksamhet som den förtjänar, även om den faktiskt blev Oscarsnominerad i kategorin Bästa manus baserat på tidigare förlaga. Det var den första filmen som nominerades för manus efter en "graphic novel", på svenska seriebok eller vad det nu heter.
De som i år hetsade upp sig för Lady bird eller som sjöng lovsånger om Edge of seventeen häromåret borde titta på denna föregångare! Ghost world var kanske helt enkelt femton år före sin tid? Men självklart finns det referenser bakåt i tiden också. Ghost world är tematiskt besläktad med John Hughes Pretty in pink med den då artonåriga Molly Ringwald som outsidern som ville vara unik men också passa in. Typen av humor och stil är dock närmare den lite mer samtida Clerks II.
Filmen följer protagonisten Enid i livets irrgångar under sommaren efter studenten. Hon glider ifrån bästisen Rebecca och det är tydligt att lika parallellt som deras liv gick så länge de var kvar i high school, lika snabbt far deras liv iväg från varandra så fort high school tagit slut. Alla planer som gjordes i "seventh grade" är bara gulliga nostalgiska dagsländor till drömmar. När Enid och Rebecca växer olika fort och i olika riktningar tar det slut.
Även om Rebecca var en livräddare för Enid i skola på samma sätt som Julie var för Lady Bird, kan hon inte hjälpa Enid längre. Istället dyker den egendomlige enstöringen Seymour upp. En musikälskare och sjuklig samlare, allt känns igen på ett personligt plan kan här tilläggas. Han personifierar en typ av outsider som Enid och Rebecca kanske alltid skrattat åt. Enid går från att se ner på Seymour med ett sarkastiskt leende till att inse att hon är som han. En resa för filmens protagonist god som någon.
Typ av humor?
Detta är likt andra lyckade filmer under dessa de komiska söndagarna mer ett drama än en renodlad komedi. Den svarta humorn ligger i karaktärernas personligheter och öden. Humorn kommer organiskt, inte påklistrat. Det är en typ av humor som får mig att sitta och le med hela kroppen när jag ser filmen trots att jag sällan skrattar rakt ut eller slår mig på knäna.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Detta är en överlägset mycket bättre film är komedi. Som renodlad komedi skulle den vara en besvikelse. Alla skådespelare spelar sina roller "straight". Det finns inga scener som sätts upp för "gags", "punch lines" eller dratta på ändan-humor.
Manus vs. skådespelare
Manus bygger alltså på Daniel Clowes seriebok med samma namn. Clowes har också varit med och skrivit filmens manus tillsammans med filmens regissör Terry Zwigoff. Manus är helt enkelt briljant.
Skådespelarinsatserna är också suveräna, framför allt från filmens två viktigaste karaktärer som spelas av Thora Birch och Steve Buscemi.
Birch gör Enid som om hon var född för att spela den rollen. Det är inte konstigt att filmen blivit en kultfilm med följare som låter tatueringar med motiv från filmen ristas in i sin hud. Buscemi spelar en roll som ligger långt från hans egen persona eller karaktärer han gjort i andra filmer (t.ex. Reservoir dogs) men han är duktig och han klarar det galant.
Rebecca spelas av Scarett Johansson i en av hennes tidigaste roller som hyfsat vuxen. Det där med åldern är ganska viktigt. Som jämförelse gick kanske Greta Gerwig lite fel med sitt val av huvudperson i Lady bird då skådespelerskan var alldeles för gammal. Man går ut high school som 18-åring normalt sett. Thora Birch var 19 och Scarlett Johansson var 17 när Ghost world hade premiär. De spelade sin egen ålder och jag vill nog hävda att det blir så mycket bättre så.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: jag har inget fyndigt i lager att skriva här så jag får bara spekulera i att filmens sensmoral kanske är att man måste finna sig själv innan man kan bryta sig loss och gå vidare i livet.
Två stereotyper: vid sidan av de tre största rollerna (Thora Birch; Scarlett Johansson och Steve Buscemi) lyfter jag upp den underbara försynte pappan som spelas av Bob Balaban känd från Seinfeld. Han är jättegullig med Enid men hon verkar inte uppskatta honom ändå. Tonåringens jobb är ju att bryta sig loss från sina föräldrar. Sen har vi den slarvige bro-duden Joe spelad av Tom McGowan som spelar Seymours inneboende.
Tre tropes:
a) Enid känner sig omgiven av idioter i sommarskolan. Hon ser ner på dem men känner sig ändå manad att tävla mot klassens ess.
b) Blondes have more fun... de flesta killar i filmen tittar på Scarlett och Enid ser ofta lite störd ut.
c) Konstfilm i kubik. Enids lustiga lärarinna Roberta inleder sommarlektionerna med att visa sin konst-film "Mirror, Father, Mirror" en mycket udda film. Roberta spelas förträffligt av Illeana Douglas.
Favoritkarakärer?
Ja men det är ju klart att man älskar Enid. Hon är störtskön. Rebecca är också helt ok, men det framkommer ändå att Scarlett är snäppet för ung för att på riktigt äga sin karaktär. Men framför allt gillar jag Buscemis Seymour i denna film. Mest för att jag ser så många likheter mellan honom och mig själv med avseende på samlandet, musikintresset, det analytiska sinnet, och den introverta personligheten som kanske föredrar att umgås med nära vänner istället för att gå ut på barer och mingla med okända.
Trivia
Finns några kul på imdb:
The film was not an easy sell to mainstream audiences, which got studios thinking of the strangest ways to make it more accessible. According to Terry Zwigoff, one executive suggested we have a bus at the end with the destination 'Art School' spelled out on it. Another suggested a double wedding where Enid marries Seymour and Rebecca marries Josh. Seymour's room was modeled after director Terry Zwigoff's own - particularly the shelved record collection, pinup art and historical memorabilia. Thora Birch gained 20 pounds for the role of Enid.
Omtittningspotential?
Ja detta är en film som kan ses många gånger. Den är inte för inte en kultfilm och man läser på internet om folk som ser om filmen minst en gång per år.
Slutomdöme
Vad hände med Thora Birch? Varför blev hon inte en större stjärna? Hon spelade Sally Ryan i både Patriot games och Clear and present danger. Sen var hon med i American beauty. Dessa filmer kom före Ghost world. Efter har hon bara varit med i ett fåtal filmer jag aldrig hört namnet på. Satan, hon är ju superbra. Trist.
Jag gillar filmen jättemycket och kan rekommendera den för alla som gillar bra och ibland underfundigt roliga dramer. Man ska kanske inte ha allergi mot coming-of-age dock.
Betyg: 4/5
Lyssna på den fantastiska blues-låten som Enid blir så tagen av. Jag likaså!
Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.
Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.
Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.
Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...
Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga. Betyg: 3/5
Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning: Jojjenito
The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.
Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.
Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.
The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.
Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.
Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.
Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.
Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.
Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.
Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.
Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.
Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.
Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.
Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!
Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:
Charlie: It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous? More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age. They make very superficial judgements.
Tre tropes
A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.
B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)
C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...
Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".
Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...
Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.
Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.
En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...
Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.
Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.
Betyg: 5/5
Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.
