Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

"The Seven Dials Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1967

Publicerad 1929
Agatha Christies bok #9
Superintendent Battle #2

Bokens dedikation: -

Location: Herrgårdarna Chimneys och Wyvern Abbey, the seedy nightclub Seven Dials in the Seven Dials neighbourhood, London

Innehåll: "A light-hearted thriller", vilket är det jag kallar en "äventyrsthriller", här med internationella föervecklingar, en hemlig uppfinning som alla vill komma åt, mord och ett mystiskt hemlig sällskap med namnet The Seven Dials. 

Trivia: Detta är den andra boken om Superintendent Battle, och gänget från The Secret of Chimneys får också vara med igen. Vi återser här Lord Brent, 9th Marguis of  Caterham, hans dotter Lady Eileen "Bundle" Brent, butlern Tredwell, politikern Sir George Lomax, hans sekreterare Bill Eversleigh med flera.

Ett varningens finger... Mitt under läsningen skulle jag kolla upp om en karaktär i denna bok var med i The Secret of Chimneys och råkade då spoila mig på vem "the main villain var"... 

Älskar att Agatha använder det gamla namnet för en "alarm clock": alarum.

Revy

Detta är den sista romanen Agatha publicerade på 1920-talet och den sista äventyrsthrillern hon skrev på ett bra tag, tror jag. Precis som i den första Superintendent Battle-romanen är han själv inte med speciellt mycket. Trots det har ändå lyckats ge namn åt en serie om fyra romaner i Agathas bibliografi. Istället är the Lady Eileen "Bundle" Brent som är bokens huvudperson. Vi börjar lära känna typen vid detta laget, en ung äventyrlig och nyfiken dam som kanske till och med är något av Agathas alter ego eller åtminstone en personlighet som Agatha gillar att skriva. 

Det var för övrigt lite lustigt för mig att jag tänkte tillbaka på Bundle som en favoritkaraktär när jag skrev mina tankar om förra boken The Mystery of the Blue Train. Och så dyker hon upp i nästa bok som hjältinnan...

Här har vi ett nytt äventyr, och en ny thriller. Historien inleds dock först med ett mord på herrgården Chimneys under en fest. Kort därefter följer ytterligare ett mord och ännu en av gästerna på Chimneys faller av pinn...

Bundle visar sig snart inte bara vara en fartsyndare av rang med sin bil "The Hispano", utan också en ivrig och orädd privatdetektiv. Till sin hjälp tar hon de jämnåriga Bill Eversleigh, sekreterare åt George Lomax, Jimmy Thesinger, vän med de två mördade unga männen Gerald Wade och Ronny Deveraux samt Loraine Wade, Geralds syster.

Bundle och hennes scooby-gäng tar sig länger och längre in i komplotten runt historiens stora MacGuffin, någon slags uppfinning för flygplansindustrin. Det verkar vara en legering om jag tyder Agathas text rätt. Och så håller det på...

Ok, om man värderar denna bok efter handlingen kommer den oavbrutet få låga betyg. Men jag fann nöjet i dess humor som genomsyrar boken via fyndig dialog, underfundiga karaktärsbeskrivningar och en syrlig men varmhjärtad beskrivning av den brittiska överklassen. Boken är dessutom trots dess lite taffliga thrillerinnehåll ganska spännande och den har något av en twist, inte i nivå med The Murder of Roger Ackroyd såklart, men jag blev lurad ändå!

I bästa fall gör Agatha travesti på thrillergenren, långt före herrar som Ian Fleming, Robert Ludlum och Alistair MacLean började dominera genren. Men jag kanske ger hennes för mycket cred i detta fall.

Det är noterbart hur tunnt hon beskriver Superintendent Battle. Han är som modellera, hans essens ändras efter sceneriet i boken, vad Agatha behöver honom för. Det är inte en tydlig karaktär som hon så ofta lyckas mycket väl med. Det är trist men tar inte så mycket från historien när vi ändå mest följer Bundles äventyr.

Boken är adapterad till en film av London Weeked Films 1981. Den var svår att hitta men podden "All About Agatha" hars ett den och de säger att den var för bokstavstrogen boken! De gillade Cheryl Campbell som spelade Bundle i alla fall.

Intressant nog verkar det som att Netflix ska släppa en miniserie om tre delar inom en nära framtid. Mia McKenna-Bruce spelar Bundle och notabla skådespelare är Martin Freeman och Helena Bonham-Carter. Den kommer jag självklart se!

First UK edition cover 1929

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 2

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka är det crème de la crème från albumåret 1974. Berg att bestiga, hemläxor och "honey slides".

Joina oss via Patreon! 

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Sinners (2025)

Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film. 

Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!

Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.

Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.

Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!

Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.

Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).

För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm... 

Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...

Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.

Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?

Betyg: 2/5

The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 1

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka och nästa är det albumåret 1974 i fokus. Ett ljuvligt år för album!

Joina oss via Patreon!

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 2

Andra avsnittet av Specialens genomgång av de bästa filmerna från det nya århundradet, som vi ser det!

Inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

Denna gång valde vi att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigtvis de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Önskar trivsam lyssning på våra top 10:or.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Accountant 2 (2025)

Den första The Accountant från 2016 var en frisk fläkt och borde ha varit en stark bubblare för det årets topplista. Jag gillade Ben Affleck som lönnmördande mattegeni, och Anna Kendrick som sidekickande katalysator var som alltid uppfriskande. Filmen var överraskande bra mest för att den var just det, överasskande. Ben och Anna hade en bra personkemi, Bens karaktär var lite småkul att lära känna och filmen var spännande.

Nu har uppföljaren kommit och det var en given titt. Anna Kendrick har nu bytts ut mot o-favoriten Jon Bernthal som sidekick, och det är ett horribelt byte. Charmig personkemi mot en träig bro-dude actionkomedi? Nä, inte kul.

Men bytet av biroll är inte den största negativa förändringen. Ivriga att slå mynt av det som fungerade i den första filmen har de skruvat upp Ben Afflecks karaktär till elva Spinal Tap-style... "one louder". Det som var diskret i första filmen, bättre på engelskan "under stated", är nu groteskt övertydligt, som dag bytts till natt.

Filmskaparen har ingen respekt för publiken och allt är nu överdrivet, som att de inte tror att publiken förstår något. Detta är den värsta typen av förenklade uppföljare där alla ingredienser är för svagt kryddade och anrättningen är körd genom en mixer så att den kan drickas med ett sugrör. Gör något nytt eller gör om men bättre, inte sämre! 

Jag blir ledsen när Hollywood gör en bra idé så förenklad och tillrättalagd att allt av filmens ursprungliga id förintas till oigenkännbarhet.

Filmen har inget att erbjuda. Håll er borta.

Betyg: 1/5