Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

Funny Pages (2022)

 

Funny Pages är en film som jag tyvärr inte kan rekommendera. Manus är mycket svagt och det är svårt att hitta något positivt att säga om skådespelarna. Filmen är producerad av the Safdie brothers som jag har svårt med, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Inledningsscenen är som tagen ur deras play-book, det vill säga helt hysterisk och smått obehaglig.

Handlingen följer en misslyckad serietidningstecknare som försöker hitta sin plats i livet samtidigt som han kämpar för att få sitt genombrott. Han letar efter "soul" i sin konst. Men istället för att skapa en engagerande och humoristisk historia så faller manuset platt. Skämten är för skruvade och karaktärerna känns oengagerande. Dessutom försöker regissören Owen Kline få till den där nerviga stressade känslan. Men misslyckas med det också. Hela filmen osar av låg budget och glada amatörers afton. 

Filmen är en typisk American Independent och distribuerad av A24 vilket nu för tiden är som en vårdkase för intressanta titlar, men detta var ett stolpskott från dem.

Skådespelarna i Funny Pages gör ett taffligt försök att rädda filmen, men tyvärr lyckas de inte rädda det svaga manuset. Karaktärerna känns onaturliga och ofta obegripliga, vilket gör det svårt att känna någon som helst sympati för dem. Det finns några få scener som hade potential men de försvinner lätt i mängden.

Sammanfattningsvis är Funny Pages en film som jag skulle undvika. Om du är en fan av bröderna Safdie kanske du vill ge den en chans, men för mig var det en besvikelse.

Betyg: 1+/5

Cha Cha Real Smooth (2022)

Lika delar apokalypsen och det faktum att Filmfestivalen tappat så mycket i värme och charm har gjort att jag inte varit på filmfesten sedan 2019. Det jag saknar mest från festivalen är att överraskas av okända American Independent-filmer i massor. Men jag har givetvis chansen att se dem hemma när de kommit på streaming och precis så är det med dagens film. Jag blev varse om filmen då den dök upp på någons topplista över 2022 års filmer som jag lyssnat på.

Cha cha real smooth är andra filmen av 26-årige Cooper Raiff. Han skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i filmen. Han har lyckats få med sig Dakota Johnson som producent och hon spelar också den andra huvudrollen. Annan känd skådis är Leslie Mann.

Filmen är helt underbar och den visar upp "American Independent"-film från dess bästa sida. Det är en komedi, men inte fånig eller flabbig. Det är ett drama men inget är givet på förhand. Den är varm men också lite sorglig, den berör för sitt personliga innehåll men är ändå allmängiltig på ett underligt sätt.

Raiff spelar en ung man som inte riktigt vet vad han ska göra efter collegestudier inom kommunikation. Han jobbar på en snabbmatsrestaurang men bor hemma med sin mor (Leslie Mann) och lillebror David (Evan Assante) samt styvpappan Greg (Brad Garrett). På fritiden jobbar han som "party starter" på Bar Mitzvah fester och där träffar han den autistiska tonårstjejen Lola (Vanessa Burghardt) och hennes mamma Domino (Dakota Johnson). Det är hela filmen. 

Filmen är mysig och trevlig, ja man kan kalla den snäll. Den har ett manus som om och om igen överraskar mig lite. Jag väntar mig att filmen ska ta en väg men den gör ofta de lite oväntade valen. Detta är otroligt fräscht. Jag blir spirituellt upphetsad av filmer som överraskar. Den ger också karaktärerna tid att utvecklas och blomma ut. Varken för stressat eller för långsamt. Tajmingen är superviktig. Det är en svår balans i hur mycket tid man ska lägga för att bygga grunden i en film som denna.

Skådespeleriet är överlag jättebra. De två tonåringarna gör det suveränt för deras ålder. Och Raiff som Andrew är något av en upptäckt. Han är förbaskat lik allas vår Doctor - David Tennant, både till utseendet och auran. Det är stora skor att fylla men Raiff klarar det helt ok.

Filmens domineras dock av Dakota Johnson. Hon är magnetisk och enigmatisk. Precis så svår att förstå att hennes karaktär kan vara nästan vad som helst, och ändå känns hon igen som om jag själv känt henne i ett tidigare liv. Det är en upplevelse att se Dakota i denna film och jag blir ett stort fan utav bara farten!

Betyg: 4/5

Kodachrome (2017)

Här har vi ännu en liten American Independent-film från 2017, precis som "The last movie star" som jag skrev om häromsistens. Denna är ännu mer personlig och har ett snäpp bättre skådespelare. Jag rös ibland av igenkänning och ibland kände jag mig som en voyeur som tittade in i någon annans liv. Jag älskar denna typ av film som friskt blandar genrer, allt från humor till tunga frågor men som alltid fokuserar på väl skrivna karaktärer och deras relationer. Desto mer specifikt desto bättre då det allt som oftast också blir mer allmängiltigt, det specifika är en genväg till det allmängiltiga. Historier som blandar mellan saker jag känner igen med totalt nya intryck är ofta mycket spännande och givande.

Här spelar den numera gråhåriga Ed Harris en universellt hyllad fotograf i slutet av sitt liv som beter sig som ett asshole mot sin familj. Filmen inleds när den gamle mannens PA och tillika sjuksköterska kontaktar mannens son om att fadern önskar att sonen ska köra dem alla tre till en liten håla som kan framkalla en drös med gamla filmrullar. Enligt utsago det sista stället i USA som kan framkalla. Sonen och fadern har givetvis inte pratat med varandra på flera år, det finns ont blod dem emellan.

Ed Harris joinas av Elizabeth Olsen och allas vår egen Jason Sudeikis. Ed Harris är vass i denna film, han går sannerligen all in och spelar sin gamle patriark som ett riktigt svin. Det känns befriande att varken han eller regissören ryggade tillbaka för elakheterna. Elizabeth Olsen är som alltid jättebra men hon står ändock i skuggan av karlarna i denna film. Jason Sudeikis är inte "Ted Lasso" i denna film, långt därifrån. Här är han snarare en drömmare utan roder på livets hav. Hans personlighet skiner dock igenom, precis som den gör i "Ted Lasso", och det är svårt att inte känna sympatier för honom i alla lägen.

Jag gillar denna genre och detta är en film jag fann mycket varm och rörande. De, både genren och filmen, är kanske inte för alla, men för de av er som känner igen er får Kodachrome mina starkaste rekommendationer.

Betyg: 4/5

The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

The Fallout (2021)

The fallout är en liten amerikansk dramafilm om den sextonåriga Vadas och hennes vänners liv efter en masskjutning på deras high school. En film som betraktar alla de andra offren för det meningslösa och vanvettiga våldet som sker på skolor i USA och andra länder. Filmen spenderar ingen tid alls på förövaren, en klasskompis gissar jag, Han syna aldrig i bild. Det är ett bra beslut.

Det blir en mödosam resa för Vada, Mia, Quinton och Nick. Alla reagerar lite olika, men alla får sina liv förändrade i grunden. Precis som många andra American Independent-filmer har filmen många bottnar och berör flera genrer. Allt spirar dock ur dramat om liv som känns otroligt realistiska. Där finns sorg, humor, rädslor och vemod.

Jag gillar alla skådespelarna. Ynglingarna spelas av för mig nya ansikten som Jenna Ortega, Maddie Siegler, Niles Fitch och Will Ropp. Hollywoodveteraner som Julie Bowen, John Ortiz och Shailene Woodley lånar ut sina namn men också en trygghet som vilar i erfarenhet. Valen av skådespelare fungerar på så sätt på ett metaplan också. Men som filmen visar kan inte alltid de välmenande vuxna hjälpa ungdomarna med den ensamma resa de måste göra.

Jenna Ortega är otroligt bra i huvudrollen. Det är alltid spännande med nya upptäckter av unga skådespelare. Ibland går det bra för dem, ibland försvinner de i glömska. Julie Bowen i rollen som Vadas mamma är också mycket bra, "a bonus", och de två har en av filmens bästa scener ihop mot slutet.

Lumi Pollack i rollen som lillasyster Amelia är hysteriskt underhållande i vissa scener, det ger ett bra tonskifte i en annars ganska tung film.   

Som inlägg i den amerikanska debatten om tillgänglighet av vapen i samhället är denna film både finstämd och högljudd. Bra film helt enkelt. Stark trea.

Betyg: 3+/5

Pig (2021)

"Pig" är en bedårande liten film med ikonen Nicolas Cage i huvudrollen. Filmen är överraskande på flera sätt. Cage har spelat många galna roller under flera år men här tar han stora steg tillbaka och ger en dämpad och realistisk tolkning av en man som brottas med en avgrundsdjup sorg. Cages rolltolkning påminner mig närmast av hans insats i "Joe" från 2013. 

Filmen är skriven och regisserad av debutanten Michael Sarnoski. Han hade en extremt liten budget och tid för filmningen. Inga repetitioner, inga omtagningar och inte ens en filmtränad gris. Jag tror att allt detta adderar till känslan av närhet och "äkthet". Filmen är bedårande!

Det vore synd att avslöja allt för mycket om handlingen då mycket av upplevelsen för mig byggde på känslan av överraskning. Men några svepande liknelser kan göras. Många har kallat detta för en motsats till John Wick. Och jag håller med då filmen inleds med en man som blir attackerad och där hans husdjur råkar illa ut. Här blir huvudpersonen Robs gris kidnappad. Resten av filmen handlar om hur Rob försöker få tillbaka sin älskade gris.

Detta är en typisk American Independent-film och som sådan lysande. Filmen blandar flera genrer och teman, som ofta bra filmer gör. Den tar med oss på Robs sökande efter hans gris, men egentligen är det en intern resa genom Robs historia och liv. Filmen är rolig, sorglig, dramatisk, dråplig och framför allt överraskande. Den är vederkvickande och bitterljuv. Den gör mig arg och lycklig. 

Jag rekommenderar varmt filmen till alla tittare.

Betyg: 4/5 

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

Mickey and the Bear (2019)

Undersektionen American independents har alltid varit min favoritsektion på filmfestivalen. Tyvärr verkar de prioritera den mindre och mindre. I år var det bara tio filmer i sektionen. Jag undrar lite i vilken riktning festivalen utvecklas. Sektionen Asian Images har redan tagits bort och sektionen Twilight Zone är kanske också i farozonen. Håller Stockholms Filmfestival på att transformeras till Göteborgs Filmfestival med idel tråkiga men "viktiga" filmer, där woke går före underhållningsvåld? Jag gillar genrefilmer och har alltid hyllat Stockholms Filmfestival för deras vitala val av udda och annars svåråtkomliga genrefilmer.

Nåväl, i år blev det bara två filmer ur American independents för mig och båda var riktigt bra. Mickey and the Bear är ett drama, en riktigt socialrealistisk film om en ung tjej som lever med sin svårt traumatiserade och psykologiskt döda far. Mickey fyller 18 och går på sista året på high school. Hon har konstnärlig talang, men uppvuxen i white trash trailer med en missbrukande far ser framtiden inte ljus ut. Detta är en historia om att bryta sig fri. Pappan Hank är en krigsveteran från Irak som missbrukar psykofarmaka och alkohol.

Jag hade på något sätt fått för mig att detta skulle vara mer av en dramakomedi, men det var endast det första. Inte så mycket verklighetsflykt eller munterheter här inte. Men båda skådespelarna är mycket bra. Camila Morrone spelar Mickey med den äran och James Badge Dale spelar pappan Hank, björnen.

Camila Morrone är en ny bekantskap för mig. Hon är en etablerad modell, plastbarn* till Al Pacino och dejtar Leonardo DiCaprio. Hon är van med miljöer som är diametralt motsatt de Mickey rör sig i. Mycket stark skådespelarinsats här. Jag hoppas få se henne i fler filmer i framtiden.

Under hela filmen sitter jag ock hoppas att de inte ska hamna i klichén med att pappan ska förgripa sig på dottern. Det är gjort så många gånger i filmer av detta slag. Det är en av de vanligast tricken manusförfattare tar till för att ta i från tårna och visa det hemskaste. Jag skulle för en gång skull vilja bli överraskad av att de inte kör med den...

Såg filmen med Christian och vi var båda överraskade över att filmen var såpass mörk, men jag tror vi båda var nöjda också. Jag gillade filmen trots allt och Mickey var en mycket bra huvudperson.

Betyg: 3/5

*) Camilas mamma är ihop med Al Pacino men de är inte gifta.

Läs också Christians tankar om filmen och visningen.

The Climb (2019)

Filmspanardagens andra film var The Climb som vi ska skriva om idag. Michael Angelo Covino och Kyle Marvin gjorde en hyllad kortfilm som de nu har utvecklat till en hel långfilm om 94 minuter. Det är inte alltid en jättebra idé att göra långfilm på en story som passar som kortfilm, men låt oss nu inte förlora hoppet att regissören lyckas nå toppen innan vi givit honom chansen. Kyle ska gifta sig med sin franska fästmö. Inför bröllopet har bästa kompisen Mike bjudit ut Kyle på cykling i de franska bergen någonstans. Mitt bland Kyles flämtande andetag hör han hur bästa kompisen berättar att han har en affär med fästmön.

Jag trodde att filmen i princip skulle utspela sig runt samtalet under cykelklättringen upp mot toppen. Lite som My dinner with Andre fast på cykelsadlar. Men så var det inte alls. Detta var en film som handlar om cirka 10 år i Kyles liv. Lite som i Boyhood där vi gör korta nedslag i olika situationer genom åren. Till skillnad från Boyhood är detta inspelat i en veva och inte att de har låtit lika lång tid flyta mellan inspelningarna som tid förflutit i filmen.

Några spaningar. Filmen visades otextad och bara Mike gick att höra tydligt vad han sa. Kyle pratade grumligt, lite som att han hade en varm potatis i munnen. Två. Gayle Rankin är med i filmen och jag tycker att hon utseendemässigt är lik Elizabeth Moss. Tre. George Wendt, den klotformade från Cheers, spelar Kyles pappa. Fyra. Covino och Marvin har slängt in tre scener med sjungande människor, helt fristående från handlingen. Lite random så.

Betyg: 2/5

Några av filmspanarna som såg filmen har också skrivit om den idag:
Sofia
Johan

The Art of Self-Defense (2019)

The art of self-defense är med i årets filmfestival i sektionen American Independent och detta är en mycket typisk film från just den sektionen. Filmen är den andra filmen från regissören Riley Stearns. Jag har inte hört om en enda av produktionsbolaget End Cues tidigare filmer och den är distribuerad av Bleeckers Street som tidigare distribuerat smala, men bra, filmer som Paterson, Captain Fantastic och Without a trace.

Denna film är något av en modern Falling down. Denna gång är det Jesse Eisenberg som ramlar ner och bestämmer sig för att inte ta skit mer efter att han blivit rånad och misshandlad av ett gäng busar en mörk kväll. Han bestämmer sig för att börja träna karate!

Filmen är quirky på det bra sättet. Karaktärerna är alla lite egna och man vet inte riktigt var man har filmen mest hela tiden. Den överraskar både då det gäller handlingen men också hur karaktärerna är och hur de beter sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra och som klippt och skuren för sin Casey. Men filmen behållning är ändå Alessandro Nivola i rollen som Sensei, karakteklubbens andlige och fysiske ledare.

Jag kan varmt rekommendera filmen för er som vill se bra film från oberoende film-Amerika. Om inte annat för att få lära sig tekniken att penetrera någons skalle med ett finger! Amerikansk independentfilm är vital och den har här levererat en mycket intressant och bra film. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den och det är möjligt att den kommer växa än mer allt eftersom. Den har något speciellt.

Betyg: 3+/5 

Support the Girls (2018)

Support the girls var en film jag inte hade hört något om förrän årsbästalistorna började poppa upp i slutet av förra året. Här hade vi en American Independent-film om en kvinnlig restaurangchef på en sportbar där servitrisernas klädkod är av den mer lättklädda varianten. Men det kunde ju vara något tänkte jag. Och mycket riktigt, denna film hade passat perfekt i AI-sektionen på Stockholms Filmfestival.

Filmen domineras av två skådespelerskor; Regina Hall och Haley Lu Richardson. De är mycket bra båda två och de fyller filmen med hjärta och värme. Regina Hall har tidigare mestadels varit med i halvsunkiga komedier tror jag, men här gör hon ett innerligt porträtt av Lisa, en kvinna som verkligen ser om och kämpar för sina anställda. Det är inte den trevligaste branschen hon gett sig in i, och även om män inte svartmålas generellt i denna film utan det är ganska balanserat, så är ändå flertalet män svin här i filmen.

Haley Lu Richardson får vi hålla koll på. Hon har bara jobbat i branschen i cirka fem år men redan hunnit utmärka sig i filmer som Columbus och The edge of seventeen. Här är hon otroligt härlig i rollen som den charmiga och osannolikt positiva Maci. Richardson påminner mig lite om Brie Larson i stilen.

En tredje intressant skådis är Shayna McHayle. Hon är det verkliga livet en rapartist från New York med artistnamnet Junglepussy. Hon var cool och hade en stark utstrålning. Som tagen ur en Marvel-film.

Filmens regissör Andrew Bujalski gjorde tidigare Beeswax vilket är en film jag älskade på filmfestivalen 2009. Till sist vill jag nämna  John Elvis, en amerikansk skådis med asiatiskt ursprung som var mycket rolig i alla scener han var med i, denna films "scene stealer".

Support the girls är en trevlig och välmenande liten film för oss alla som gillar American Independents. Den blåste mig inte ur fåtöljen men var mycket njutbar när den sågs. Jag ger Support the girl tre Double Whammys av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Kindergarten Teacher (2018)

The Kindergarten Teacher blir den sista filmen från årets filmfestival som jag skriver om. Detta är ännu en film som skulle passat in på favoritsektionen American Independents, även om filmen var med i sektionen Competition istället. Indie-drottningen Maggie Gyllenhaal spelar Lisa, lärarinna på förskolan med drömmar om ett mer kreativt liv, ett liv som innehåller poesi. Hon tar poesikurs om kvällarna men hon påvisar ingen större talang. Allt detta ställs på huvudet när hon upptäcker att Jimmy, en av femåringarna i hennes klass, är en äkta poet. Lisa blir mer och mer engagerad i Jimmys liv då hon snart förstår att hon är den enda i världen som har de insikter och känslor som behövs för att kunna hjälpa Jimmy blomma ut till det geni han är ämnad att bli.

Filmen är helt klart spännande. Gyllenhaal gör en intressant tolkning som går obemärkt från mysig till galen. Hennes tolkning påminner mig om Robin Williams i festivalfilmen One Hour Photo (2002). Gael García Bernal spelar sin poesilärare med igenkännbar glöd. Han påminner lite om sig själv i den underbara tv-serien Mozart in the Jungle, vilken jag för övrigt kan rekommendera. Femårige Jimmy spelas av Parker Sevak och han gör ett bra jobb. Det blir inte skämskudde på grund av barnskådespelaren i detta fall vilket var skönt.

Även om filmen har kvalitéer och var nog så intressant under titten känner jag snabbt att filmen föll tillbaka. Den gav inget extra värde efter titten och redan en dag efter titten hade glansen falnat. Tyvärr blir den en av de svagare filmerna från årets festivalskörd.

Jag ger The Kindergarten Teacher två tveksamma beslut av fem.

Betyg: 2/5

Jonathan (2018)

Jonathan är en amerikanskt indie-film, ett drama och science fiction. Vill varna att revyn nedan innehåller spoilers av handlingen.

Warning spoilers, be aware!

Jonathan är en sådan där spännande idédriven science fiction-film som jag ofta pratar om. Det är alltså inte fantasyinspirerad sci-fi med aliens som pratar engelska. Istället handlar det om "what if"-scenarier från vår egen verklighet, eller en vagt distorterad version av vår verklighet. I Jonathan får vi möta Jonathan och hans bror John. De är ganska olika som personer, Jonathan är torrare och mer bunden till dagliga rutiner, medan John har lättare att träffa nya människor, mer äventyrlig och kanske något av en slarver. Det enda är att de lever i samma kropp.

Läkaren, eller är det psykologen, Dr. Nariman har konstruerat en manick som gör att de kan dela på dygnets 24 timmar, Jonathan får vara medveten 07-19 och John 19-07 även om de båda måste få in cirka fyra timmar sömn vardera för att det ska funka.

What if...

Detta är en väldigt spännande premiss. Vi får följa Jonathans perspektiv och likt honom blir vi oroade när vi inte vet vad John tar sig för med deras kropp. Det blir extra ansträngt när det visar sig att John har skaffat sig en flickvän. På sidan så att säga...

Filmen ger Ansel Elgort i rollen som Jonathan/John utrymme att briljera. Han gör det bra. Filmens två kvinnliga karaktärer spelas av Patricia Clarkson och Suki Waterhouse och de gör bra ifrån sig också, om än i mindre spektakulära roller.

Det är snart ganska klart vad som är filmens drama, men det är svårt att skönja hur det skulle sluta. Länge trodde jag att detta skulle utmynna i ett triangeldrama med svartsjuka och kanske en okonventionell lösning på "krisen". Jag var helt oförberedd på den riktning filmen tog i tredje akten. Bara det att få bli helt överrumplad av en film är positivt. Jag finner den mycket intellektuellt stimulerande, men jag saknar lite i hjärta och smärta. Den är vemodig i sin tonalitet som mot slutet går över till en fasansfull kyla, något av en mardröm. Det blev en överraskande skrämmande film mot slutet, nästan lite vibbar av Never let me go.

Jag är mycket glad att jag valde att se filmen och den är riktigt bra, men den saknar något litet för att bli en riktig personlig favorit.

Jag ger Jonathan tre omöjliga val av fem möjliga!

Betyg: 3/5