Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

"The Seven Dials Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1967

Publicerad 1929
Agatha Christies bok #9
Superintendent Battle #2

Bokens dedikation: -

Location: Herrgårdarna Chimneys och Wyvern Abbey, the seedy nightclub Seven Dials in the Seven Dials neighbourhood, London

Innehåll: "A light-hearted thriller", vilket är det jag kallar en "äventyrsthriller", här med internationella föervecklingar, en hemlig uppfinning som alla vill komma åt, mord och ett mystiskt hemlig sällskap med namnet The Seven Dials. 

Trivia: Detta är den andra boken om Superintendent Battle, och gänget från The Secret of Chimneys får också vara med igen. Vi återser här Lord Brent, 9th Marguis of  Caterham, hans dotter Lady Eileen "Bundle" Brent, butlern Tredwell, politikern Sir George Lomax, hans sekreterare Bill Eversleigh med flera.

Ett varningens finger... Mitt under läsningen skulle jag kolla upp om en karaktär i denna bok var med i The Secret of Chimneys och råkade då spoila mig på vem "the main villain var"... 

Älskar att Agatha använder det gamla namnet för en "alarm clock": alarum.

Revy

Detta är den sista romanen Agatha publicerade på 1920-talet och den sista äventyrsthrillern hon skrev på ett bra tag, tror jag. Precis som i den första Superintendent Battle-romanen är han själv inte med speciellt mycket. Trots det har ändå lyckats ge namn åt en serie om fyra romaner i Agathas bibliografi. Istället är the Lady Eileen "Bundle" Brent som är bokens huvudperson. Vi börjar lära känna typen vid detta laget, en ung äventyrlig och nyfiken dam som kanske till och med är något av Agathas alter ego eller åtminstone en personlighet som Agatha gillar att skriva. 

Det var för övrigt lite lustigt för mig att jag tänkte tillbaka på Bundle som en favoritkaraktär när jag skrev mina tankar om förra boken The Mystery of the Blue Train. Och så dyker hon upp i nästa bok som hjältinnan...

Här har vi ett nytt äventyr, och en ny thriller. Historien inleds dock först med ett mord på herrgården Chimneys under en fest. Kort därefter följer ytterligare ett mord och ännu en av gästerna på Chimneys faller av pinn...

Bundle visar sig snart inte bara vara en fartsyndare av rang med sin bil "The Hispano", utan också en ivrig och orädd privatdetektiv. Till sin hjälp tar hon de jämnåriga Bill Eversleigh, sekreterare åt George Lomax, Jimmy Thesinger, vän med de två mördade unga männen Gerald Wade och Ronny Deveraux samt Loraine Wade, Geralds syster.

Bundle och hennes scooby-gäng tar sig länger och längre in i komplotten runt historiens stora MacGuffin, någon slags uppfinning för flygplansindustrin. Det verkar vara en legering om jag tyder Agathas text rätt. Och så håller det på...

Ok, om man värderar denna bok efter handlingen kommer den oavbrutet få låga betyg. Men jag fann nöjet i dess humor som genomsyrar boken via fyndig dialog, underfundiga karaktärsbeskrivningar och en syrlig men varmhjärtad beskrivning av den brittiska överklassen. Boken är dessutom trots dess lite taffliga thrillerinnehåll ganska spännande och den har något av en twist, inte i nivå med The Murder of Roger Ackroyd såklart, men jag blev lurad ändå!

I bästa fall gör Agatha travesti på thrillergenren, långt före herrar som Ian Fleming, Robert Ludlum och Alistair MacLean började dominera genren. Men jag kanske ger hennes för mycket cred i detta fall.

Det är noterbart hur tunnt hon beskriver Superintendent Battle. Han är som modellera, hans essens ändras efter sceneriet i boken, vad Agatha behöver honom för. Det är inte en tydlig karaktär som hon så ofta lyckas mycket väl med. Det är trist men tar inte så mycket från historien när vi ändå mest följer Bundles äventyr.

Boken är adapterad till en film av London Weeked Films 1981. Den var svår att hitta men podden "All About Agatha" hars ett den och de säger att den var för bokstavstrogen boken! De gillade Cheryl Campbell som spelade Bundle i alla fall.

Intressant nog verkar det som att Netflix ska släppa en miniserie om tre delar inom en nära framtid. Mia McKenna-Bruce spelar Bundle och notabla skådespelare är Martin Freeman och Helena Bonham-Carter. Den kommer jag självklart se!

First UK edition cover 1929

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 2

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka är det crème de la crème från albumåret 1974. Berg att bestiga, hemläxor och "honey slides".

Joina oss via Patreon! 

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Sinners (2025)

Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film. 

Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!

Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.

Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.

Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!

Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.

Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).

För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm... 

Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...

Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.

Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?

Betyg: 2/5

The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 1

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka och nästa är det albumåret 1974 i fokus. Ett ljuvligt år för album!

Joina oss via Patreon!

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 2

Andra avsnittet av Specialens genomgång av de bästa filmerna från det nya århundradet, som vi ser det!

Inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

Denna gång valde vi att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigtvis de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Önskar trivsam lyssning på våra top 10:or.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Accountant 2 (2025)

Den första The Accountant från 2016 var en frisk fläkt och borde ha varit en stark bubblare för det årets topplista. Jag gillade Ben Affleck som lönnmördande mattegeni, och Anna Kendrick som sidekickande katalysator var som alltid uppfriskande. Filmen var överraskande bra mest för att den var just det, överasskande. Ben och Anna hade en bra personkemi, Bens karaktär var lite småkul att lära känna och filmen var spännande.

Nu har uppföljaren kommit och det var en given titt. Anna Kendrick har nu bytts ut mot o-favoriten Jon Bernthal som sidekick, och det är ett horribelt byte. Charmig personkemi mot en träig bro-dude actionkomedi? Nä, inte kul.

Men bytet av biroll är inte den största negativa förändringen. Ivriga att slå mynt av det som fungerade i den första filmen har de skruvat upp Ben Afflecks karaktär till elva Spinal Tap-style... "one louder". Det som var diskret i första filmen, bättre på engelskan "under stated", är nu groteskt övertydligt, som dag bytts till natt.

Filmskaparen har ingen respekt för publiken och allt är nu överdrivet, som att de inte tror att publiken förstår något. Detta är den värsta typen av förenklade uppföljare där alla ingredienser är för svagt kryddade och anrättningen är körd genom en mixer så att den kan drickas med ett sugrör. Gör något nytt eller gör om men bättre, inte sämre! 

Jag blir ledsen när Hollywood gör en bra idé så förenklad och tillrättalagd att allt av filmens ursprungliga id förintas till oigenkännbarhet.

Filmen har inget att erbjuda. Håll er borta.

Betyg: 1/5 

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.

Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World

Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften

Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 1

Shinypodden Special överraskar och kommer här ut med ett oanonnserat dubbelavsnitt. 

Denna gång är vi inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

vI valde att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigast de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Andra delen kommer om en vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

"The Mystery of the Blue Train" by Agatha Christie

Ian Robinson cover

Publicerad 1928
Agatha Christies bok #8
Poirot #5

Bokens dedikation: -

Location: London, The Blue Train mellan Calais och Nice, Nice, Cannes, Monte Carlo, Paris

Innehåll: en blandning av det klassiska mordmysteriet och äventyrsthriller med en internationell diamanttjuv

Trivia: 

The Mystery of the Blue Train var den första boken Agatha sammanställde efter hennes elva dagar långa försvinnande i december 1926. Hon kallade boken "that retched book".

Mot slutet av 1926 var Agatha under stor psykologisk press efter hennes mors bortgång samt Archies otrohet och hans begäran om skilsmässa. Agathas syn på "happily ever after" och livets oanade äventyr fick ett abrupt slut. Att anta att hon blev mer cynisk efter att hennes hjärta blivit krossat är nog ingen överdrift. Oavsett vad hennes försvinnande berodde på, jag tror att hon gjorde det för att stressa Archie, hade allt som hänt ändrat Agathas syn på på livet och jobbet som författare. 

 Agatha om boken: 

"To begin with, I had no joy in writing, no Elan. I had worked out the plot, a conventional plot, partly adapted from one of my other stories. I knew, as one might say, where I was going, but I could not see the scene in my mind's eye and the people would not come alive. I was driven desperately on by the desire, indeed the necessity, to write another book and make some money. That was the moment when I changed from an amateur to a professional. I assumed the burden of a profession, which is to write even when you don't want to, don't much like what you are writing and aren't writing particular well. I have always hated The Mystery of the Blue Train, but I got it written and sent off to the publishers. It sold just as well as my last book had done, so I had to content myself with that, though I cannot say I have ever been proud of it."

Precis som med The Big Four bygger The Mystery of the Blue Train på tidigare material, i detta fall novellen The Plymoth Express från 1923. Den publicerades för första gången i bokform i novellsamlingen Poirot's Early Cases som kom ut 1974.

'Le Train Bleu' var det franska lyxtåget som gick mellan Calais och Medelhavet mellan 1886 och 2003. Agatha beskriver tåget i sådan detalj att det är uppenbart att hon åkt det.

Revy

Boken är mycket bättre än vad Agatha själv gör sken av. Den är lite förvirrande nog en blandning av en äventyrsthriller à la The Man in the Brown Suit eller The Big Four och ett "closed room murder mystery" som vi förväntar oss från en Poirot-historia. Historien innehåller till och med en lite styvmoderligt behandlad internationell juveltjuv med namnet The Marquis. Denna del av historien är gravt underutvecklad och har ett svagt och otillfredställande slut. I mina ögon har den sidohistorien väldigt lite med bokens värde att göra. Suchets adaption tog följakligen helt bort det elementet från boken. Bra gjort, teamet bakom serien.

Med tanke på bokens titel kan man kanske ledas att tro att detta endast är ett genrep inför Murder on the Orient Express, men icke, den har så mycket mer än det att erbjuda. Istället har vi ett omtumlande och berörande mordmysterium där bokens egentliga huvudperson Katherine Grey tar rollen som Hercules vapendragare. Och i min läsning av texten skönjer jag att mycket av författarinnans eget liv har tagit sig in i bokens värld.

Katherine var en mycket trevlig bekantskap. Hon har humor och är äventyrlig till sinnet, precis som favoriter som Tuppence och inte minst Anne Beddingfield (från The Man in the Brown Suit). Hon är dock cirka tio år äldre än sina äventyrssystrar och har mer livserfarenhet, av den bittra sorten. Dessa unga äventyreskor är alla mer eller mindre Agathas alter egon, och Agatha skriver Katherine med ett rågat mått av vemod. 

Katherine ärver en hel del pengar och ska ge sig ut i världen från tryggheten i St Mary Mead. Innan hon beger sig ut besöker hon sin vän, den gamla damen Miss Viner. Ännu en proto-Miss Marple för övrigt. Agatha som just ställts inför faktum att hon ska skiljas beskriver Katherines situation med ett, för dessa tidiga romaner, oväntat mörker.

Katherine är hos miss Viner.

"And so you've come into a lot of money, I hear? Well, well. Take care of it. And you're going up to London to have a good time? Don't think you'll get married, though, my dear, because you won't. You're not the kind to attract the men. And, besides, you're getting on. How old are you now?"

"Thirty-three," Katherine told her.

"Well," remarked miss Viner doubtfully, "that's not so very bad. You've lost your first freshenss, of course."

"I'm afraid so," said Katherine, much entertained.

"But you're a very nice girl," said Miss Viner kindly. "And I'm sure there's many a man might do worse than take you for a wife instead of one of these flibbertigibbets running about nowadays showing more of their legs than the Creator ever intended them to. Good-bye, my dear, and I hope you'll enjoy yourself, but things are seldom what they seem in this life."

Archie hade blivit betuttad i en "flibbertigibbets" - vilken hjärtesorg Agatha måste ha haft. 

"things are seldom what they seem in this life" - övergiven av både sin mor och sin make. 

"you've lost your freshness, of course" -  herregud, Agatha! Hon var för övrigt fyra år ärldre än Katherine när hon skrev denna bok, fyra år mindre "freshness".

Persongalleriet i boken är ett rejält steg framåt jämfört med de två senaste. Förutom Katherine är Lenox Tamplin en favorit. Hon är dottern till Katherines kusins Lady Tamplins. Hela familjen Tamplin är lustfyllt skrivna för övrigt. Lady Rosalie Tamplin är en socitetsdam i bästa slag, pompös, syrlig och humoristiskt skriven, hennes make Chubby är en charmig men ofarlig playboy och så Lennox som påminde mig om Bundle, dottern till Lord Caterham i The Secret of Chimneys. Både Lenox och Bundle är frejdiga sanningssägare i samma stil som Cordelia Chase. Jag har ett gott öga till dem båda, eh, alla tre.

Jag gillar också den amerikanske miljonären Rufus Van Aldin. Han spelas av Elliot Gould i Suchets adaption och det är svårt att inte fatta tycke för honom efter det. Han är hård mot sin dotter Ruth när hon tvingats inse att hon måste skiljas från sin make...

Van Aldin till sin dotter: 

        "Just move on."

Åhhh, Agatha...

Bokens språk överraskade lite. Först och främst är det första boken om Poirot som är skriven i tredje person. Jag saknar Captain Hastings berättarröst inne i mitt huvud, men Katherine var en strålande stand-in för honom. Språket var underfundigt med oväntade och ibland svårtillgängliga meningar. Den tog lite mer av mig som läsare än vanligt, dvs den tog längre tid att läsa. Det ligger kanske något i att Agatha inte fann sina inre bilder lika tydliga när hon skrev den och att språket därmed blev onödigt komplext.

Inledningen är som en thriller. Varje kapitel följer en ny karaktär och all fokus ligger på den kända rubinen "Heart of Fire". Det är en stil som kändes mycket eljes för att vara en Agatha Christie-bok. Katherine introduceras inte förrän kapitel sju och Poirot kommer inte i fokus förrän i kapitel tio...

When the train started once more, and dinner was announced by a violent ringing of bells, Katherine went along to it much relieved in mind. Her 'vis-à-vis' to-night was of an entirely different kind - a small man, distinctly foreign in appearance, with a rigidly waxed moustache and an egg-shaped head which he carried rather on one side. Katherine had taken a book to dinner with her. She found the little man's eyes fixed upon it with a kind of twinkling amusement.

"I see, Madame, that you have a 'roman policier'. You are fond of such things?"

"They amuse me," Katherine admitted.

The little man nodded with the air of complete understanding.

 

Poirot och därmed Agatha behandlar Katherine med stor ömhet, och jag älskar dem för det. Agatha är skör och skriver kanske lite, lite om sig själv.

"She is a remarkable nice girl," said Van Aldin thoughtfully, "very nice. Did you happen to notice her eyes?"

"Any man," said Knighton, "would be bound to notice her eyes."

Jag avslutar med ännu ett citat från Agatha om The Mystery of the Blue Train:

"... was easily the worst book I ever wrote... I hate it. Many people, I am sorry to say, like it." 

Och jag är en av dem som gillar den! Jag håller den som en av de bättre bland de åtta första. 

Och att Agatha hatade tiden inför skilsmässan från Archie är nog efter denna bok mer eller mindre ett faktum.

Original UK cover 1928

Tom Adams cover 1965

Tom Adams cover 1979

"The Big Four" by Agatha Christie

Publicerad 1927

Agatha Christies bok #7
Poirot #4

Bokens dedikation: -

Location: London, Paris, Belgien, Italien...

Innehåll: Äventyr, mästerskurkar som vill kasta världen i anarki, villain lairs, en lönnmördare på jakt efter Hercule

Revy

Agatha Christie does James Bond och det funkar inte speciellt bra. 

Precis som andra tidigare böcker är detta en äventyrsroman med höga stakes. Men denna gång ser vi Poirot gravt malplacerad i en Robert Ludlum-värld. Världen hotas av fyra mästerskurkar som kallas The Big Four. 

Poirot och Captain Hastings flänger runt som om de vore James Bond, Ethan Hunt, Jason Bourne eller Modesty och Willie. Men detta funkar inte. Boken är episodisk med mordmysterium efter mordmysterium utan någon speciellt elegant sammankoppling. Det lilla vi får är den eklektiske Main Villan Number 4. 

Några mysterier som löses på vägen är lite intressanta men helheten känns fragmenterad. Poirot är som besatt av The Big Four men vi får aldrig riktigt grepp om fienden. Till skillnad från Sherlocks nemesis Moriarty som byggs upp under bok efter bok poppar dessa fyra mästerskurkar upp och försvinner i en enda bok. Något är lurt tänkte efter jag läst klart och var mycket nyfiken på att efterforska mer om boken. Och det visade sig att det fanns flera förklaringar tillvarför boken är som den är...

Trivia

Detta är boken som Agatha i en intervju långt senare i livet kallade: "That rotten book."

Boken släpptes 1927 precis efter hennes berömda försvinnande och samtidigt som hennes förste make Archie ville skiljas vilket Agatha stark motsatte sig. 

Enligt legenden var det hennes svåger Campbell Christie som föreslog att hon skulle använda ett gäng short stories som publicerats i tidskriften The Sketch under 1924 och sy ihop allt till en roman. Det spekuleras till och med om att Campbell hjälpte Agatha att skriva ihop ramhistorien som håller ihop novellerna. Detta förklarar både den episodiska känslan i boken samt det konstiga valet att ha Poirot som en superagent, när han är som klippt och skuren till att lösa mordmysterier i folks herrgårdar (ni vet vad jag menar...). Det passar helt enkelt inte in.

Det spekuleras till och med att boken färdigställdes redan 1924 av Agatha och/eller Campbell då hon fortfarande var under kontrakt med The Bodley Head. Agatha hade ett kontrakt om fem böcker som hon ville avsluta så snabbt som möjligt, men om hon lämnade in The Big Four redan före The Secret Of Chimneys blev den uppenbarligen refuserad.

The Big Four sålde i vilket fall mycket bra 1927, kanske pådriven av all publicitet om Agathas försvinnande i december 1926. 

Revy - fortsättning

Boken är antagligen en av Agathas svagare, men den gör några bra saker ändå. Den innehåller flera partier med innerlig ömhet mellan Hercule och John och inte minst lojalitet i massor. Framför allt Hercule förkunnar hur mycket han håller av John flera gånger om. 

Men ibland agerar han inte riktigt som han säger då han tyvärr behandlar sin vapendragare mycket dåligt vilket blir en smolk i bägaren. Det är inte endast att han flera gånger använder honom som lockbete eller skickar ut honom på uppdrag utan att han vet varför. Hercule är dessutom ofta nedlåtande mot John, som om han är det utan att tänka sig för. Jag misstänker att Agatha skriver det som vänskapligt gnabb, men jag tolkar det snanare som drygt och okänsligt. Det kan vara så att om man läser novellerna var för sig blir det inte lika påträngande som när de slagits samman till en roman.

Vissa av mysterierna var finurliga. Jag tänker framför allt på The Chess Problem och The Adventure of the Dartmoor Bungalow (den med "the frozen leg of mutton"). Båda dessa kom med i adaptionen om jag minns rätt.

Handlingen är överlagt utomordentligt dålig. Som trogna läsare av Agathas deckare måste vi vänja oss vid att Poirot gör saker utanför den skrivna sidan, men här gick det överstyr. Hur han i förväg har skyddat Cinderella, hur han har förberett sig med Contessa Rossakofs försvunne son... Också turerna med hans fejkade död och hans tvilling Achille är så "over the top" att jag skakar på huvudet. 

Hur många "villain lairs" kan det finnas i en bok? Här är det tre större diton i alla fall. Slutfajten inne i berget i de italienska alperna var som taget ut You Only Live Twice, men tar inte mer än tre-fyra sidor i boken. Känns som ett hafsverk (av Campbell...?).

I denna bok, som flera andra av dem jag hittills läst, beskrivs utlänningar ibland stereotypiskt, nedlåtande eller till och med rasistiskt. Podden "All About Agatha" lägger ner en hel del tid på att diskutera detta problem. Boken är ett barn av sin tid och både språk och vanor ändras över tiden. Det är bra att vi idag vet och förstår vad som var skevt under tidigare eror. Men om vi skulle bedöma all historiens konst efter dagens moral och "regler", skulle vi snart beröva oss själva på en stor del av vårt gemensamma kulturella arv. 

Man kan också se det som att Agatha gör som Quentin när hon låter sina karaktärer använda rasistiska tillmälen. Det är rimligen en skillnad om karaktärerna i boken, skriven på 1920-talet, uttalar sig rasistiskt i dialogen jämfört med om boken och därmed författarinnan uttalar samma saker. Vi tillåter utan allt för mycket tandagnisslande att Tarantinos karaktärer använder the N-word i masssor, även om jag personligen tycker att i hans fall kan det bli lite väl mycket av "det goda".

Jag vet inte jag, det är en komplex fråga och alla får ha sin syn på saken. Men jag kan fastlå att det är en extremt tråkig sak att skriva om i en revy så detta blir (antagligen) mitt sista inlägg i den frågan...

Med tanke på bokens struktur måste det ha varit en mardröm att göra adaptionen för Suchets serie av detta. The Big Four blev andra filmen av fem i sista säsongen, som en del av avslutningen på den långa långa tv-serien. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mitt minne säger mig att slutet kändes som en cop out och att den var den svagaste av filmerna från säsongen. 

Manusförfattare är självaste Mark Gatiss och han skrev om hela storyn vilket var ett måste tycker jag nu när jag läst boken. Gatiss fokuserar på Poirots död, han inför en vemodig känsla och erbjuder oss ett sätt att få återse och säga farväl till Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp. Nostalgi och vemod i första rummet.

Själva mysteriet var inte mycket att hänga i granen. Men jag börjar nu förstå varför de valde att lägga denna film i sista säsongen, då den understöder dynamiken av hela säsongen, och slutet och sånt. 

Jag måste tillstå att jag är sugen på att hälla upp ett stort glas sherry och sätta mig ner och se om filmen.

Cover of the first UK edition 1927

Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

"The Murder of Roger Ackroyd" by Agatha Christie

Publicerad 1926
Agatha Christies bok #6
Poirot #3

Bokens dedikation: "TO PUNKIE who likes an orthodox detectice story, murder, inquest, and suspicion falling on everyone in turn!"

Location: byn King's Abbot, och herrgården Fernly Park

Innehåll: klassiskt murder case i låst rum med en massa misstänkta

Trivia: Agatha Christie är tillbaka med Poirot. Agathas agent Edmund Cork hade hjälpt henne att komma ur kontraktet med förlaget The Bodley Head. Från och med denna bok förblev Agatha hos HarperCollins livet ut. I och med detta byte kom också pocketböckerna få artwork av den fantastiske Tom Adams. Ovan omslag är det andra han gjorde för boken, och det omslag jag har på mitt exemplar.

Trivia nr 2: Boken är en av Christies topp tre eller fyra favoriter.

Revy

För maximal upplevelse av denna bok ska man inte vara spoilad. Och även om jag aldrig vill skriva vem mördaren är och andra delikata detaljer i mina revyer om böckerna går det inte att diskutera denna bok utan att spoila för mycket, så jag varna på detta sätt. Och den observante läsare inser med lite eftertanke att jag faktisk ger en grav antydan vem mördaren är i min text, trots min ambition ovan!!

Om du vill läsa denna bok ospoilad föreslår jag ödmjukt att du slutar läsa här och återkommer när du har klippt boken. Alla Agathas böcker är korta och kan läsas på en vecka eller mindre om du hänger i lite...

The Murder of Roger Ackroyd kallas av många för ett av Agatha Christies mästerverk, och boken utsågs 2013 till världens bästa "crime novel" av the British Crime Writers' Association. Anledningen till hyllningarna är också grunden till en vattendelare bland läsarna. Har Agatha lurat läsaren eller ej? 

Agathas förklarar i en intervju med Francis Wyndham, 1966:
"I have a certain amount of rules. No false words must be uttered by me. To write "Mrs Armstrong walked home wondering who had committed the murder" would be unfair if she had done it herself. But it's not unfair to leave things out. In Roger Ackroyd... there's a lack of explanation there, but no false statement. Whoever my villain is, it has to be someone I feel could do the murder."

Boken bygger dock på en gimmick med en "unreliable narrator". Jag ställer mig tveksam till hur kul detta grepp är men jag måste tillstå att bokens avslutning såklart är lite spektakulärt. 

Annars är mordmysteriet ganska ordinärt, boken följer de vanliga stegen känns det som, och under stora delar av boken tyckte jag den var ganksa ointressant. Jag saknar det lättsamma och humoristiska som jag fann i böker som The Secret Adversary och framför allt The Man In the Brown Suit eller kärleksrelationerna som i The Murder On the Links. Denna bok har iställer ett Slut Med Den Stora Twisten. De sista tio sidorna... oh la la.

Vi följer historien från Dr Shepheard "point of view". Poirot har gått i pension något år tidigare och flyttat till King's Abbot för att odla pumpor. Hastings har flyttat till "the Argentine" med sin fru Dulice ("Cinderella"). Det är lite vemodigt att läsa om hur mycket Poirot saknar Hastings.

Av övriga karaktärer är det endast Dr. Shephers syster Caroline som står ut i mina ögon. Hon är ljuvligt beskriven som en skvallertant som vet allt som försigår i byn. Inledningsvis gillade jag henne inte, men Agathas kärleksfulla beskrivning fick mig att gilla henne mer och mer. 

Nu när jag researchar boken finner jag ut att Caroline tydligen är något av en proto-"Miss Marple" och en favoritkaraktär hos författarinnan själv. Aha! Det var därför jag gillade henne. Författarinnans kärlek till sin karaktär överfördes till mig. 

Agathas sociala patos kommer fram i en kort scen på Fernly Park. Mr Ackroyds svägerska Mrs. Ackroyd är en dryg överklassdonna som beklagar sig över Ursula Bourne, the parlormaid:

Mrs. Ackroyd: "Gourgling sounds from the stomach when waiting table."

Vilket i mina öron pekar på en så dominant hunger så att hennes mage gör ljud... Hjärtesorg.

Jag lyssnade för övrig på delar av boken som ljudbok inläst av Hugh Fraser som spelar Captain Hastings i tv-serien. Han är suverän på att läsa Agathas böcker. För denna bok blev det en extra effekt då Hastings endast omtalades av Poirot men inte var med själv.

Slutet är spektakulärt av flera skäl, inte endast den stora twisten. Poirot övertalar också mördaren att ta sitt eget liv. Offret Roger Ackroyd får på sätt ingen rättvisa men en av mördarens närmaste familjemedlemmar slipper skammen. Det är som att Poirot vill återställa den sociala ordningen i byn och att han månar om en karaktär han uppenbarligen gillar...

Betyget pendlar mellan en tvåa och trea men med tanke på bokens förmåga att överraska känner jag att den förtjänar det högre betyget. Den är inte en "classic" för intet.

 

Cover av första brittiska utgåvan 1926