The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det var förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen men för oss alla som läst Silmarillion hade det varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransförsäljning?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Mordors gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Peur sur la ville (1975)

Sista filmen av 1975:orna för nu. En hård fransk polisthriller med Jean-Paul Belmondo som en annan Tom Cruise, dvs att han gör sina egna stunts i filmen. 

Nu var det ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg speciellt mycket av handlingen. Det var något med en brottsling som Belmondos Letellier jagade i någon slags vendetta plus ett case med en seriemördare som dödade kvinnor som levde "orena" liv. Det är en sådan där seriemördare som skickar meddelanden till polisen och tidningarna för att leka med dem Zodiac Killer style.

Filmen var hyfsat bra och klart bättre än The French Connection II från samma år. Men den var samtidigt lättglömd. Tror att Belmondo svingade sig ner från en helikopter i slutet. Farligt såklart men gör det en actionscen så himlans mycket bättre egentligen?

Ok, så vad heter den då? Peur sur la ville på franska blev Fear Over the City på engelska Wikipedia och En stad i skräck på svenska. Men den känns vid namnet The Night Caller i UK, US och på IMDB. Lite väl många namn på en film som ändå inte är speciellt bra.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 2

Andra delen av Specialen om det gamla goda filmåret 1975. Vi firar Carl 50 år med denna djupdykning i filmåret fyllt med långsamt berättade konspirrationsthrillers, italiensk giallo, hårda kriminalare, hemmafruar, hårprodukter, vägvisare, speglar och en massa annat smått och gott.

I detta avsnitt tar vi oss an våra gemensamma konsensuspick och vi stegar oss obevekligt ner till toppen, vår gemensamma etta från 1975. Kan du gissa vilken film det blir?

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 1

Specialen är åter med ett "filmår". Under hösten bjuder jag in Carl, Jojje och Niklas för att prata om ett äldre år. Denna gång valde vi att fira filmerna från 1975 och deras 50 år. Vi valde också ett "birth year" för en av mina gäster så det blev att fira en av herrarna i studion 50 år också.

Vad har vi på 1975? Hajen! Men vad mera? Första delen idag och avslutningen om en vecka.

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

Profondo Rosso (1975)

Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.

Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus. 

Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor! 

Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt.  Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.

Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa. 

Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!

Betyg: 3/5

Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 2

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Detta är avsnitt två av två.

Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Vi ses på Patreon!

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 1

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Andra delen kommer nästa måndag.

Vi ses på Patreon!

Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5

Marillion – Misplaced Childhood (1985)

A leap of faith

I found “Misplaced Childhood” in a used records bin at Camden Market in London in 1985. I was stricken with the LP-cover right away. It seemed to talk to me, and I somehow knew the album would be great. The hit single “Kayleigh” would be known to most within a year, but I had never heard about Marillion at that point. It was a leap of faith. Something I hardly ever did or do.

Marillion became one of my favourite bands. It was a glorious era with Fish at the helm. When the band kicked him out in 1988 I felt personally betrayed. I gave the new singer one chance, but it didn’t work out between us, and I am not listening to new Marillion at all. It’s hard to explain, sometimes a vocie just don’t mesh with your inner sensibilities. Let’s file it under “it’s not you, it’s me”.

Luckily, the four albums with the original band have been re-released with extra content as well as numerous live recordings from the early years. I have something like fourteen live shows released and counting from the Fish era.

“Misplaced Childhood” is a concept album loosely based on Fish’s childhood experiences. It’s a magnificent album that in my eyes stands up to Floyd’s “The Dark Side of the Moon”. It’s a pity that (old) Marillion never got around to making a double album like Floyd’s “The Wall” or Genesis’ “The Lamb Lies Down on Broadway”. How glorious it would have been.

The intro of “Pseudo Silk Kimono” by a wall of synthesizers is forever connected to our living room in my childhood home in Skövde. When I got home from London I put the album on my father’s old Dual turntable. The sound was unlike anything I had heard. The melancholic intro is soon followed by two hit singles, “Kayleigh” and “Lavender”. They are great, but “Kayleigh” was somewhat over-played on radio and on a gazillion 80s compilation albums. Now, many years later when the fatigue has subsided, it is again a killer song.

The fourth song “Bitter Suite” is one of two long medleys on the album, we get one treat per side of the LP. The symphonic rock elements of Marillion shines here. Drum, guitar, bass and keyboard in beautiful concert. All the players are great, but my favourites are Steve Rothery on the guitar and Ian Mosley on drums, one of the best drummers I know.

The first side of the LP is closing with the third single, “Heart of Lothian”. It is a perfect live song with Pete Trewavas’ pumping bass and Ian Mosley’s drums backing Mark Kelly’s synthesizer and Steve Rothery’s guitar. Fish’s singing is as heartfelt as all over this album. The song is often sung with full lungs by the audiences.

The second side starts with the menacing “Waterhole (Expresso Bongo)” and all too soon it jumps into the brief “Lords of the backstage”. Suddenly, it’s only the fantastic ending of the album remaining. It starts with “Blind Curve” that clocks in at nearly 10 minutes. The drums are in the front. Fish’s voice is clear and his heart if full of longing. It is so eighties and so not eighties at the same time. Rothery treats us with a guitar solo as if they were a hard rock band with long fluffy hair.

Then the album gets even better. Twice! “Childhoods End?” is only not the best song because “White feather” is following it up. What a majestic finish to a superb album! Drums and guitar play heroes again. It’s classic Marillion, and solo Fish, to end with the best song. “Let’s end with a banger”. It’s often the most fan-friendly song that is at its best live. “White feather” has the peace message that is so typical of Fish’s lyrics. It has always been a very sweet song in my mind.

I can’t rate “Misplaced Childhood” without the nostalgic feelings from my own childhood, the years my taste in music was formed. To me it is a core building stone of the soundtrack to who I was, and am. It is just so hard to separate music and memories with an album like this. I won’t do it!

Rating: 10/10

Side A:
1. Pseudo Silk Kimono
2. Kayleigh
3. Lavender
4. Bitter Suite
5. Heart of Lothian

Side B:
1. Waterhole (Expresso Bongo)
2. Lords of the Backstage
3. Blind Curve
4. Childhoods End?
5. White Feather

Best songs: all songs are the best but some of my current favourites are “White Feather”, “Bitter Suite”, “Blind Curve”

Produced by: Chris Kimsey

Released: June 17, 1985

Media: 
Gatefold, vinyl, Germany, 1985
2-CD, Remastered, EU, 1998

The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Dersu Uzala (1975)

Dersu Uzala är akira Kurosawas 26:e film av hans 31 filmer som det blev. Jag ligger rejält illa till då det gäller hur mycket jag sett av mästaren. Jag hade ju endast sett sex av hans filmer före denna men nu när det nalkas fokus på 1975 slog jag till med detta hyllade drama.

Kurosawa har regisserat och skrivit manus tillsammans med ryssen Yuri Nagibin och detta är en film som utspelas i Ryssland runt sekelskiftet. Filmen är långt från hans samurajfilmer. Istället är detta en ren biografi och ett drama om den ryske upptäcktsresande Vladimir Arsenyev som träffar på en lokal jägare under hans resor i det outforskade bortre Ryssland. Han har träffat på nomaden Dersu Uzala av Nanaifolket. Dersu lär sin ryske vän om naturen, dess magi och hemligheter.

Filmen är en fin betraktelse på två mäns vänskap. Det är denna vänskap som är filmens ramhandling men under ytan är det naturen och dess magi filmen handlar om. Dersu lever i symbios med naturen, som om han vore ett med Mother Earth. Hans levnadssätt var redan för drygt hundra år sedan på väg att försvinna, ätas upp av maskinerna, civilisationens oförlåtande framfart.

Oklart vad som var Kurosawas locklse med historien, men filmen var enligt the internets något av ett drömprojekt för honom.

Naturfototot är vacker och regin tajt men filmen känns också väldigt mycket "mitten av sjuttiotalet". Det är urvattnade färger och mycket gyttja och regn. Kanskenågot av en "film-film," men ändå inte...

Kul att ha klippt ännu en av Kurosawas filmer. Den är sevärd men han har bättre filmer i filmografin.

Betyg: 3/5