Enola Holmes (2020)

 

Jag såg en intervju med Henry Cavill med anledning av den nya, tredje filmen om Enola Holmes, Sherlocks lillasyster. Jag blev lite nyfiken på filmserien och gav första filmen en chans.

Vi ser Henry Cavill som Sherlock och Millie Bobby Brown, känd från Stranger Things, som sextonåriga Enola. 

När Enolas mamma Eudoria (Helena Bonham Carter) försvinner måste Enola ge sig ut utanför hemmets trygga vrår och leta efter henne. Storebröder Sherlock och Mycroft (Sam Claflin) gör det inte enklare för henne. På hennes äventyr möter hon den unge aristokraten Tewkesbury (Louis Partridge).

Filmen är ett mysigt kostymdrama som utspelas vid sekelskiftet. Manus är kanske inte filmens styrka och filmen saknar allt som kan kallas "stakes". Men å andra sidan är alla skådespelare mysiga och det ger filmen en i högsta grad mysig känsla. Det är en snäll film, sannerligen.

Millie Bobby Brown gör jobbet bra. Jag hade för mig att hon är amerikanska, tokigt, men hon är från England och hon har en underbar brittisk accént och hon spelar dessutom sin riktiga ålder när film gjordes. Tummen upp där. 

Mitt huvudsakliga intresse styrdes dock mot Henry Cavills Sherlock och som väntat var han med alldeles för lite. Detta är inte en Shelockfilm utan en Enolafilm! 

Jag hade ändock hellre sett dem samarbeta istället för att tävla mot varandra. Mycroft bidrog endast med att vara vrång. Hur tänkte de där? Han var totalt platt i mina ögon. Jag ser hellre Mycroft som en enigmatisk och svårtplacerad karaktär, men i högsta grad mångfacetterad.

Enola "kan själv" för hela slanten. 

Filmens svagaste kort stod Helena Bonham Carter för. Dels att hon spelar över så som hon alltid gör. Det går inte at se skillnad på henne mellan rollerna känns det som. Dessutom var Eudorias beteende obegripligt och svagt presenterat i manus. Hon framkom mest som en egoistisk egotrippare. Trist med ännu en platt karaktär. Suffragette City sjöng Bowie. Inget av de lojalitetsbrott hon begick mot Enola förklaras mer ingående än att hon var en ledande figur bland suffragetterna. Ja, men då så! Suck.

Filmen bygger som sagt på sin mysighetsfaktor. Som detektivfilm är den tyvärr inte stark. Det var lite oklart, för mig i alla fall, hur Enola löste sina gåtor. Det bara hände utan närmare förklaring. Det krävs ett mer sinnrikt och noggrant manus för att sådana saker ska bli bra på film. När jag som åskådare sitter och funderar på detta under filmen kan man inte säga att den lyckats.

Till sist vänder jag mig mot er, mina kära läsare, ser er i ögonen och frågar er om det verkligen var så smart att Enola så många gånger bryter den fjärde muren? Det var kul de första gångerna men blev sedan tradigt. Som en krydda! Ösa på för mycket och hela rätten blir obalanserad i bästa fall, misslyckad i sämsta.

Mysig film men lite oklart hur sugen jag blir på de efterföljande filmerna. Man vet aldrig när lusten faller på dock.

Betyg: 3/5

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5 

Les trois mousquetaires: D'Artagnan (2023)

Snackade film med Carl och han tipsade mig om denna nya franska adaption på Alexandre Dumas klassiska roman. Så snart jag blev varse om dess existens blev jag otroligt sugen på att se den. Detta är en historia som jag gärna ser om och om igen.

Det är extra kittlande att se filmen med franskt tal vilket ger filmen ett snäpp mer autencitet. Det är också ganska skönt att det mestadels är okända ansikten som syns på duken. De enda skådespelarna jag kände igen var Vincent Cassel som Athos och Eva Green som den lömska Milady de Winter. D'Artagnan spelas av Francois Civil medan Aramis och Portois spelas av Romain Duris och Pio Marmaï.

Självklart är detta i första hand en äventyrsfilm men det är ändå en fransk film så kärleksintriger får också en stor plats. Vi befinner oss  i 1600-talets Frankrike med en liten utstickare till England. Det rids på hästar, det fäktas med värjor och skjuts med musköter.

Detta var en mycket duglig adaption. Jag kände mig omsluten av världen. Filmen skapar ett bra världsbygge som är lätt att träda in i. Samtidigt känner jag till historien ganska väl så inga större överraskningar där. Däremot tog filmen god tid på sig och det visade sig att regissören Martin Bourboulon gjort en Dune, dvs släppt del 1 som slutar mitt i handlingen. Jag ser fram emot del 2 av detta äventyr, precis som jag ser fram emot andra delen av Dune.

Betyg: 3/5 

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Den största överraskningen med den nya Indiana Jones-filmen var kanske att den inte var sämre än det här. Men annars var filmen utan surprisens honung. Tryggt, säkert och tråkigt. Filmen puttrar på i ett behagligt tempo och gör allt den kan för att göra alla fans nöjda. Harrison Ford ser rejält gammal ut. Heck, han är gammal, och varje gång han gör något i scenen spelad Indys theme i musiken. Att filmteamet inte insåg att den grejen kan man endast köra ett fåtal gånger för att den ska funka är trist.

Filmen är alldeles för lång och jag hinner bli ganska uttråkad under dess gång. Ändock lir det lite bättre i slutet när Indy och tjejen och ungen reser tillbaka i tiden till romartiden. Det hade varit ett bra slut om Indy fått bli kvar där, bland figurer som han ägnad sitt liv åt att studera som arkeolog. Men istället fick vi ett sött slut med Marion. Det går också bra.

Vi kan väl konstatera att Indiana Jones hade sin tid på 80-talet. Det känns som att hans tid är över och detta är nog så bra en ny Indiana Jones-film kan bli, för att fortfarande vara barntillåten, ofarlig, gullig och oförargligt. Men det blir inte så spännande eller upphetsande längre. Dessutom var inte filmen speciellt rolig eller fyndig. Det blir lite tråkigt helt enkelt.

Betyg: 2/5

The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Nordsjøen (2021)

Nordsjøen är den sista av fyra katastroffilmer från Norge i mitt lilla miniprojekt. Filmen kom ut så sent som förra året. Den är regisserad av John Andreas Andersen som också gjorde Skjelvet. Den filmen var mycket bra och denna är inte så tokig den heller.

Som vi nu vet är det riktigt farligt i Norge. Men inte bara på land, i tunnlar eller i fjordarna utan också ute i Nordsjön just utanför kusten där botten består av en gigantisk platta om kanske kan få för sig att ge sig iväg ner i djupet. Om när det sker blir det dåligt för alla oljeborrplattformar som står fast förankrade i botten. 

Filmen handlar om Sofia och Stian. Sofia arbetar med forskning och undervattensräddningar tillsammans med sin närmaste kollega Artur. Stian är en teamledare på en av oljeborrplattformarna. Filmens spänning byggs upp när larm går i övervakningscentralen inne på land. Tiden är knapp. Plattformarna måste evakueras men först måste oljan stängas av för att förhindra naturkatastrofen. Stian beger sig frivilligt ner i djupet för att rädda upp situationen. Och där blir han kvar. Alla "vet" att han är död. Men filmens hjältinna Sofia vägrar tro på detta och tar med sig Artur ut på ett "one woman and one man in love"-mission för att rädda Stian.

Ja, spänningen kan man inte klaga på. Sofia är något av en super woman och gör det ena stordådet efter det andra för att rädda sin käresta. Samtligt svansar den illa dolt kärlekskranke Artur efter henne som en bortsprungen hundvalp. Artur är filmens klart mest intressanta karaktär. Hans roll i dramat är inte obetydligt men han är så underspelad att jag undrar om filmteamet helt glömt bort honom. Man blir nyfiken på mer. 

En av filmens hårdaste scener var när Sofia och Artur undersökte den först sjunkna plattformen med en robot och hittade en man i en luftficka. Vanmakten de kände när de inte kunde hjälp honom kände jag ända in i märgen. Mannens skrik om att han inte ville dö på det viset... Fruktansvärd scen. Filmen bjöd på några riktigt svåra situationer och jag fann den välkommet osentimental.

Helt klart en bra katastroffilm. Heja Norge.

Betyg: 3/5

Tunnelen (2019)

 

I förra veckans två katastroffilmer från Norge lärde vi oss att Norge är farligt. Jordskred kan leda till stora vågor som drar in över småstäderna som tsunamis, och jordbävningar kan ödelägga Oslo med dess Operahus och höga Radisson-hotell. Nu har vi kommit fram till faran med alla Norges tunnlar. De har 11.000 tunnlar enligt informationen i filmen. 

Nu har vi lämnat Kristian, Julia och Sondre åt deras sorg och öde. Ny hjälte är brandmannen Stein (Thorbjørn Harr) och hans bångstyriga men högst kapabla dotter Elise (Ylva Fuglerud). Steins nya svenska flickvän Ingrid är också med på ett hörn. Kul med lite svenska också, Ingrid spelas av Lisa Carlehed.

Det är juletid och storm på fjället. Bilar susar in från båda ändar av en jättelång tunnel. Också en långtradare som fraktar... bensin. Krasch och bom. Drippande vätska. Elektrisk gnista och ett eldmoln djupt inne i tunneln. Räddningstjänsten stoppas av lavin, och tänder som gnisslas, händer som vrids. Mest träligt för dem som är fast därinne. 

Filmen är spännande! Man blir superengagerad på ett nästan fysiskt sätt. Det är basala rädslor om att stängas inne, kvävas eller helt enkelt brinna till döds som skapar nerv i filmen. Men trots det når inte filmen upp till Bølgen eller Skjelvet. Skillnaden ligger i uppbyggnaden av filmerna. Här är hotet simplare och vi väntar bara på att det ska ske. I de två första filmerna byggs spänningen upp mer organiskt med forskare som anar oråd och så vidare.

Stein och Elise är frejdiga hjältar som jag absolut tar till mitt hjärta. Vi får åter igen en stark far-dotter relation att ta ställning till, men de når ändå inte upp till vad jag kände för huvudpersonerna i de förra två filmerna. Där var karaktärsstudien mer djupgående och bättre helt enkelt. Filmens intressantaste karaktär var inte Stein utan den unge, fege och modige brandmannen Ivar (Mikkel Bratt Silset).

Denna film hade lite mer humor jämfört med de andra katastroffilmerna. Speciellt den vidrige Tesla-mannen var mycket lustig. Lite oklart för mig vem som spelade honom men han gjorde den jäktade och egoistiske storstadsmannen till perfektion.

Till sist kan man undra hur många fel val en människa under maximal press kan ta egentligen. Tänker på en speciellt olycklig familj inne i tunneln. Mamman tar det ena felbeslutet efter det andra. Pappan var helt obeslutsam och lät henne hållas (så länge han var med). Här är det nästan parodiskt, som i en skräckis när alla säger åt dem att inte gå ner i källaren... och så går de ändå ner i källaren!

Om man ska resa i Norge tar man med fördel bilen för att kunna nå alla otroliga platser ute längs kusten. Inför kommande resa kommer jag vara litet mer skeptisk till att kasta mig in i tunnlarna men man får väl hoppas på god tur.

Betyg: 2+/5

Skjelvet (2018)

Skjelvet är en direkt fortsättning på Bølgen med Kristian, Idun, Julia och Sondre åter i hetluften för en naturkatastrof. I denna film får vi också lära känna Marit, dottern till en känd geolog som Kristian arbetat med före den gamle mannen gått ur tiden.

Denna film är både lik och olik sin föregångare. Här läggs fokus inte endast på den jordbävning som drabbar Oslo med fokus på Operan samt SAS Radissons höga hotell i centrum. Filmen lägger minst lika mycket tid på Kristians PTSD från händelserna i förra filmen och dessa bitar är ta mig tusan filmens bästa. Äktenskapet är i gungning och Kristian har isolerat sig uppe vid fjorden. Resten av familjen har enligt planer som drogs upp före katastrofen i förra filmen flyttat till Oslo där Idun är någon slags mellanchef på SAS Radisson.

Filmen inleds med att den nu något äldre Julia är på besök hos pappan men han klarar inte av att hantera situationen. Det blir för jobbigt för honom att göra enkla saker som att laga mat och äta med dottern. I en smärtsam scen kör han ut henne och tvingar henne att återvända till Oslo redan efter en dag. Mina tankar går direkt tillbaka till scenen i första filmen då han obegripligt nog lämna henne åt sitt öde mitt under katastrofen. Hey, inte coolt, lämna inte dottern så där, damn you!

Senare åker han ner till Oslo för att be om ursäkt kan man tro, men egentligen för att han har blivit inbjuden av en tidigare kollega som hunnit avlida efter inbjudan skickades. Det är via kollegans forskningsmaterial som Kristian inser att det är nära förestående med en jordbävning mitt i Oslo. Och så skakningar och snart därefter startar skrikandet igen...

Jag håller denna film strået vassare än dess föregångare då den lägger mer fokus på de psykologiska konsekvenserna som upplevelserna haft på de inblandade. Ofta blir slutfajten mot katastrofen i denna genre lite tradiga men här kändes den oväntat realistisk och faktiskt lite överraskande i delar. Filmen är mer brutal än vad jag väntade mig. Ska inte spoila men kan tillägga att filmen har ett som jag gissar oplanerat slut. Det verkar som att pengar eller teamets tid rann ut snabbare än vad de tänkt sig och det känns som att en hel sekvens saknas. Blir en lite snopen känsla i slutet.

Betyg: 3+/5

Bølgen (2015)

Helt plötsligt blev jag sugen på att se lite norsk genrefilm. Jag är ju själv halvnorsk då min far föddes och växte upp i Bergen. Han flyttade till Sverige då han var klar med utbildningen och det var här han gifte sig och skaffade familj. Så jag borde kanske ha sett dessa filmer för länge sedan, men bättre sent än aldrig.

Förra veckan skrev jag om två trollfilmer, Trolljegeren och Troll. Denna vecka och nästa blir det fyra stycken katastroffilmer som gjorts i Norge under se senaste decenniet. Jag inleder med dagens film Bølgen från 2015. Här får vi följa geologen Kristian som arbetar med att övervaka och mäta på berget som sluttar ner i fjorden. Detta för att kunna förvarna folket i den lilla byn en bit längre ut i fjorden om det skulle bli ett jordskred med efterföljande tsunamivåg. Därav namnet Vågen.

Vi får också följa Kristians kone Idun och deras två barn, den tonårige Sondre och unga Julia.

Inledningen och allt före katastrofen inträffar är filmens bästa del, något som kommer gälla mer eller mindre för alla fyra katastroffilmerna. Det är mer intressant att följa personerna som filmerna handlar om och de olika "problemen" som filmerna behandlar än de ibland lite smöriga aktionscenerna som avslutar filmerna.

Rent generellt sett blir jag imponerad av hur bra specialeffekterna är, allt känns mycket naturligt. Och på tal om naturen är den en stjärna i denna film. Man blir ju rejält sugen på att besöka naturen vi får se. Givetvis är det bättre om man slipper en tsunami, så det är klart...

Skådespeleriet är bra överlag. Jag gillar både Kristoffer Joner och Ane Dahl Torp i huvudrollerna. Barnskådisarna är också helt ok. Däremot blir man ju lätt frustrerad över vilka korkade beslut som människor i panik tar. Om en "vanlis" blir helt vettskrämd och gör något galet känns det rimligare, men att vår geolog-huvudperson som är väl insatt i problemet beter sig som han gör är lite konstigt. Dels tar han bilen med dottern och åker ner i dalen mot byn, trots att det är helt utan tvivel omöjligt att hinna åka dit och hämta fru och son och ta sig i säkerhet inom 10 minuter. Lite slappt skrivet. Sen tycker jag också att det var helt orimligt att han lämnade dottern lite senare i filmen. Oförlåtligt i mina ögon.

Scenerna nere i skyddsrummet var bästa sekvensen i slutet av filmen. Det blev riktigt rysligt med vattnet som strömmade in och hotet om att drunkna. Plus en galen dansk. Sen hur de klarade sig var lite svagt. Filmen trodde sig plötsligt vara en superhjälte-film...

Överlag en riktigt najs katastroffilm i underskön miljö med bra effekter och en hel del spänning och ett morsomt slut.

Betyg: 3/5

Alternativa namn: Bölgen, The Wave

Jurassic World Dominion (2022)

Haha, vilken skön rackarbajsare detta var! En dum-dum men underhållande äventyrsfilm som vagt påminner om "Jurassic Park". Ja så har vi då kommit till slutet på den nya trilogin... För det är väl slutet? Antagligen inte men vad vet jag.

Chris Pratt må inte ha en chans mot namnen Hemsworth men han är allt charmig på sitt eget sätt och jag måste säga att jag gillar Bryce Dallas Howard också. Såg några intervjuer med henne i samband med tv-serien "Mandalorian" och hon är bra!

Visst är handlingen galet ologisk men jag har ändå redan några dagar efter titten glömt den så det kan inte vara så viktigt. Filmen funkade perfekt en fredagskväll när man var trött i huvudet efter en stressig vecka på jobbet. Dessutom fick vi träffa de gamla karaktärerna från originaltrilogin. Jag gillar Jeff Goldblum och Sam Neill och gillade att hänga med dem igen. 

Filmen var så urvattnad att jag inte kommer på mer att tillägga. Men tusan den var underhållande! Tyvärr var den som så oftast nu för tiden rejält för lång. Hade den klippts ner med en 30-40 minuter hade den kanske till och med varit bra!

Nu får den en "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Lawrence of Arabia (1962)

Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5

Jungle Cruise (2021)

Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.