tisdag 30 januari 2024

Comedians In Cars Getting Coffee - Season 1 (2012)



Comedians In Cars Getting Coffee hade premiär 2012 och avslutades elva säsonger senare 2019. Som jag gissar att alla vet är detta en talk show i fritt format av och med Jerry Seinfeld. Han hämtar upp gästerna i  gamla coola bilar och så åker de och fikar.

Avsnitten är små mumsbitar som är över i en handvändning. Säsongerna är varierande långa men mest korta på runt sex avsnitt per säsong. Några är dubbelt så långa, eller någonstans däremellan. En säsong är endast fem avsnitt. Det varierar.

Första säsongen då? Hela tio avsnitt och jag gissar att formatet och stilen mesjslades ut här, men den levererade ändå några riktigt bra avsnitt. Jag väljer ut mina fyra favoriter.

I debuten fikar Jerry med Larry David, medskaparen av Seinfeld. Allmänt trevligt, kanske till och med lite mysigt. Det pratades mest om inget. Tematiskt!

Andra avsnittet jackade upp nivån när Jerry tar Ricky Gervais på en vansinnesfärd i en liten brittisk sportbil. Gervais levde ut sin äkta eller spelade dödsskräck över att dö i en bilkrasch. Mycket njutbart. Ricky skrattar ju på ett charmigt sätt.

Sedan får vi hoppa fram till det näst sista nionde avsnittet där fikastunden leder upp till att Jerry hänger med Carl Reiner och Mel Brooks på kvällen. De äter sandwiches och kollar (inte) på tv. Mysigt med tanke på vilka giganter i branschen vi får hänga med via Jerry.

Säsongens klart bästa avsnitt som både är roligt och nostalgiskt är det tionde och sista avsnittet. Jerry hämtar upp Michael Richards, ni vet han som spelade Kramer. Det syns tydligt hur väl de känner varandra, på det sättet där man avslutar varandras meningar och skämt och annat nästan inte behöver uttalas för att den andre ska förstå. Trots avsnittets överlag humoristiska ton får vi en otroligt fin scen dem emellan när Michael öppnar upp om hans stora misstag då han gjorde bort sig på scen och sa dumma saker i ilska. Det var speciellt att känna hur tonaliteten ändrades på ett ögonblick... Så fint att se att gammal vänskap håller. En så öm scen hade jag sannerligen inte väntat mig.

Bra "bite size"-serie som kan avnjutas närsomhelst du har en liten stund över. Ser fram emot andra säsongen.

Betyg: 3/5

söndag 28 januari 2024

Veckans låt

Veckans låt är ett trivsamt koncept. Så, jag återstartar nu min egen version. 

Sista dagen i veckan känns bra. Kommer sammanfatta vilken låt jag blivit mest förälskad i under veckan som gått. Detta kommer extra väl till pass när jag förbereder mig för Shinypodden Special albumåren. Jag har upptäckt att det ofta poppar upp något oväntat som fångar mitt intresse. 

Men det kan också handla om en ny skiva jag köpt, en ljuvlig vinyl eller kanske en Super Deluxe box av någon av mina favoritartister. Eller så är det bara en låt som krupit in i huvudet och vägrar att lämna plats! Tja, ni förstår nog vad jag menar.

Jag inleder med att blicka tillbaka på de fyra Specialerna vi redan publicerat. Vi inledde med ett femtioårsårsjubileum - de bästa albumen från 1973. I efterforskningarna "fann" jag tidiga Roxy Music. Jag kände givetvis till dem väl men jag hade aldrig lyssnat så värst dedikerat på deras album. 

Till råga på allt släppte de två album det året. Det starkaste är For Your Pleasure, men låten som kröp in i huvudet på mig på ett sällsamt sätt kommer från Stranded.

Veckans låt är från 1973, Roxy Music och albumet Stranded: A Song For Europe

Det är långsam och melankolisk, men pianot, saxofonen, Ferrys känsla... Wow, när han mot slutet sjunger på franska är det fanimej magiskt.

Tous ces moments
Perdus dans l'enchantement
Qui ne reviendront
Jamais

fredag 26 januari 2024

Reacher - Season 2 (2023-2024)



En ny säsong av Reacher var såklart välkommen. Jag drog igenom hela säsongen i ett svep förra veckan. Det är en kul, spännande och lättsedd serie, mysig att titta på helt enkelt. 

Jag gillar den gigantiske Alan Ritchson i huvudrollen. Han har kanske inte samma stjärnstatus som Tom Cruise men Ritchson's fysiska närvaro plus hans slutna karaktär passar väl in för rollen. Lustigt nog loggar imdb "One-Person Army" som en genre. Övriga genren som listas är "Police Procedural", "Action", "Crime", "Drama" och "Thriller". Den imponerande långa lista beskriver serien ganska väl.

Den första säsongen var lite starkare än denna, mest för att de verkligen höll sig till "One-Person Army" konceptet. Under säsong 1 fick vi ett bra samspel mellan Reacher och Roscoe men mest var Reacher egentligen utlämnad åt sitt eget öde. 

Här i andra säsongen bryts detta lyckade koncept då Reacher och några ur hans team från armén samarbetar fullt ut. Reacher är ledaren men ibland blir han nästan lite bortglömd. Egentligen hade jag inget emot de nya ansiktena men de kommer inte upp i samma nivå av badasseri som huvudpersonen, och då blev det helt enkelt en uttunning av brahet då de övriga fick mer tid.

Säsongen var ändå njutbar och jag tog mig igenom den på några få dagar. De första avsnitten var dock bättre än de sista så en skärva av besvikelse fanns där. Set-upen av mysteriet med de försvunna teammedlemmarna var bättre än hur det löste sig. Som exempel var scenen där Reacher på egen hand rädda kvinnan som blivit car jacked coolare än den stora shoot outen i slutet med en massa olika typer inblandade...

Ser dock fram emot säsong tre som enligt the internets planeras komma ut i slutet av året.

Betyg: 3/5

tisdag 23 januari 2024

The Holdovers (2023)



The Holdovers är en bit över två timmar men det känns inte så. Den är berättad i ett friskt tempo utan några stora svackor. Här har vi en dramakomedin om en lärare på internatskolan för pojkar som stannar kvar över julen för att sitta barnvakt för de få stackare som inte fick åka hem till sina familjer. Den buttra och "elaka" läraren spelas förträffligt av Paul Giamatti.

Filmen är gjord av Alexander Payne, som är en opålitlig jävel. Det är sedan gammalt. Han har gjort någon bra film som den lysande The Descendants, men har också gjort urusla filmer som Downsizing och framför allt Nebraska. Hans filmer är ibland kalla och elaka i tonaliteten. Han är en trist jävel som antagligen tror att han är vass och utmanande när han håller på sådär.

Nåväl. Här är det mer neutralt. Jag gillar hans vrånga lärare som av olika anledningar måste samsas med en elev och skolans bambatant över julhelgen. Jag gillar givetvis miljön. En del gillar snöfilmer eller filmer som utspelas på tåg. Det gör jag också. Dessutom gillar jag filmer (och böcker) som utspelas i skolmiljöer, typ internat eller gärna på universitet. Nu är det inte "college-komedier" jag tänker på, för det är en helt annan sub-genre. Nej, detta är film som utspelas i universitetsmiljö eller på internat. Favoriter är Donna Tartts roman The Secret History och Curtis Hansons Wonder Boys för att nämna några.

The Holdovers puttrar på och är lagom mysig och lagom tänkvärd mest hela tiden. Den är nära briljansens upphöjda väsen ibland vilket vore rimligt för den har rätt element för att kunna bli något, men men... Jag tror att med en mänsklig regissör hade filmen kunnat blivit ljuvligt bra.

Betyg: 3/5

fredag 19 januari 2024

Rebel Moon - Part One: A Child of Fire (2023)



Rebel Moon - Part One: A Child On Fire är Zack Snyders fusk-Star Wars. I en galax nära dig där det mesta som släpps ut av Kathleen Kennedy är mer eller mindre uselt kommer alltså den älskade/hatade filmskaparen Zack Snyder ut med den första filmen i ett eget Star Wars-universa. Quelle spectaculaire!

Jag såg en recensent som siade om att alla som hatar Snyder kommer att hata Rebel Moon av samma anledningar, och på samma sätt, att alla som älskar Snyder kommer älska Rebel Moon av samma anledningar. Det är en intressant spaning tycker jag och den kan  mycket väl stämma.

Jag har gillat en del av hans tidigare verk som "300", remaken av Dawn of the Dead, Watchmen och Sucker Punch. De är kanske inte direkt fyllda av djupa karaktärer och sylvass dialog men de är i alla fall snygga och väldigt underhållande. Jag har däremot inte varit förtjust i hans DCEU projekt. Så jag visste inte inom vilken grupp jag skulle hamna, hata eller älska?

Nåja, varken eller, såklart. Jag hatar sannerligen inte filmen utan fann den mycket underhållande under titten. Sen kan jag inte med gott samvete säga att den är jättebra inom många klassiska mått mätt som story, karaktärer, dialog och sådant. Men den är njutbar på något lustigt sätt. Jag tror att jag direkt "tunade in" på att detta är en kärleksfull lek med genren i stort och Star Wars specifikt. Vi får oss tillgodo en massa kärleksfulla blinkningar och homager till alla möjliga serier och filmer i genren. Sci-fi and fantasy that is!

Storyn är simpel. Snyder gör De Sju Samurajerna fast i space. Det funkar! Under titten fick jag en massa positiva impulser då jag blev påmind om The Expanse, Firefly, Asimovs Foundation och Rogue One. Det är som att Zack har stjälpt i allt möjligt gott i en bytta och rört om. Jag såg också likheter med Gladiator, The Witcher och Inglourious Basterds. Tänk vilken underbar soppa! 

Bra film då? På samma sätt som Martin Scorsese gör sina filmer? Nej, sannerligen inte, och det är ok i min bok. Jag hade en himla kul stund framför duken. Det är en fantasieggande värld med en massa coola miljöer och häftiga figurer, och när jag såg designen på ett rymdskepp som såg precis ut som en Firefly Series 3, fast fullt bestyckad med vapen, blev jag lite varm om hjärtat.

Betyg: 3/5

onsdag 17 januari 2024

Killers of the Flower Moon (2023)



Jag var mycket nyfiken på Martin Scorseses nya film Killers of the Flower Moon då han med denna film tagit sig an några av alla de fruktansvärda och totalt omoraliska oförrätter som utförts mot de amerikanska urfolken.

När jag såg filmens groteska speltid på 206 minuter blev jag dock lite orolig. Varför måste filmen vara nästan tre och en halv timme lång? Är det på grund av Scorseses uselhet som filmmakare? Jag är övertygad om att denna film hade kunnat bli minst lika bra på halva speltiden. Men det hade krävt en filmskapare med driv i sitt berättande, bättre tempo och effektivare klippning. Jag tror till och med att filmens budskap skulle komma fram tydligare med en kortare och tajtare film.

Många hyllar Scorsese och kallar honom en mästare och det är kanske sant i deras ögon, men här visar han åter igen upp en sida av sitt filmskapande som jag tycker är långt från mästerligt. Gör han sina filmer så här överdrivet långa som en "show off"? Gör han det för att mästra sin publik, eller kanske kollegorna och branschen han verkar i? Eller är han helt enkelt gammal och gaggig och tror att detta är enda sättet att berätta en 90-minuterhistoria på?

Det bär mig emot att tala emot denna film då jag sympatiserar med dess politiska budskap, men jag kan heller inte ducka för dess odrägligt långsamma berättande och evighetslånga speltid. Jag visste på förhand att Jesse Plemons spelar en FBI-agent och jag ville se vad han gjorde av rollen. Han var mycket riktigt mycket bra som den lugna och till synes vänlige agenten som fångade de stora fiskarna i sitt nät.

I alla fall så längtade jag efter Plemons när jag satt och led som mest under filmens "inledning" och jag bestämde mig för att minst hålla ut ända tills han gjorde entré. "Inledningen" tog två timmar och 2 minuter!! Därefter kom FBI-agenten med i spel. Då var det typ en och en halv timme film kvar. Bissart!

Till min lättnad var den andra delen av filmen bättre än den första så jag hade inte hållit ut helt i onödan.

Men som sagt, det är ett viktigt ämne som Scorsese nu tar sig an här. Vad har hållit honom från att besöka detta ämne tidigare? Hur många gånger var han tvungen att romantisera det "vanliga" gangsterlivet innan han gav sig på denna så mycket viktigare historia? Man undrar.

Filmens starkaste del förutom att den satte fokus på en politisk fråga var dess filmmusik som var helt fantastiskt. Robbie Robertson från The Band har skrivit. RIP Robbie.

Jag lämnar er nu, mina kära läsare, med ett filmtips för dem av er som inte vill sitta igenom 3,5 timmar långsam död med Scorsese. Jag kan varmt rekommendera en film på samma tema, men som endast är en timme och 45 minuter kort. Filmen är Wind River av Taylor Sheridan och den är bättre på alla plan, men de är båda lika hemska och sorgliga då de skildrar en verklighet som finns än idag.

Betyg: 2/5 

fredag 12 januari 2024

Barbie (2023)


Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

måndag 8 januari 2024

Slow Horses - Series 3 (2023)



Jag såg mycket fram emot den tredje säsongen av den brittiska spionserien Slow Horses, tv-serien som bygger på Mick Herrons böcker. Jag har inte läst böckerna så jag kan inte svara på hur de står upp emot maestron John Le Carré. Jag tycker dock att tv-serien har lite samma känsla som Le Carré som behandlar en hård och synisk värld. Den unge huvudpersonen River Cartwrights (Jack Lowden) farfar David Cartwright (Jonathan Pryce) är en ren kopia av Le Carrés George Smiley, låt oss kalla det en homage.

Säsongen heter Real Tigers och den är mycket stark under de fyra första av sex avsnitt. Den håller en hög klass, typ 4/5, men tyvärr tappar den lite i de två avslutande avsnitten då serien går från en intellektuell kamp mellan Jackson Lamb (Gary Oldman) och de två hondrakarna i toppen på MI5. 

Det blir nästan som att serien lånar från Jack Bauer och tv-serien "24" och det är om något slow Horses inte är. Tyvärr blev den actionorienterade avslutningen helt orealistisk om än spännande i stunden. 

Dessutom tappade shown bollen när vi inte fick se Ingrid Tearneys (Sophie Okonedo) "fall from grace". Det kan vara coolt någon enstaka gång där syniska serier eller filmer skippar att visa hur de arroganta och elaka tappar fotfästet och faller från sina höga hästar men Slow Horses har ännu inte nått den nivån där detta är ett bra grepp. Istället känner man sig lite blåst på konfekten när man inte får se slutet efter att showen hela säsongen pendlat mellan Lamb och hans guys och kampen om makten mellan Tearney och Diana Tavener (Kristin Scott Thomas). Att inte visa hela kampen dem emellan till det bittra slutet kändes futtigt och var i detta fall helt klart ett felaktigt beslut.

Casten är överlag mycket bra men också jämn. Jag har inte någon speciell favorit förutom giganten Gary Oldman i rollen Som Jackson Lamb. Det är den bästa karaktären och solklart den bästa skådespelarinsatsen dessutom.

Överlag ändå hög nivå och helt klart en av de bästa serierna som går just nu.

Betyg: 3/5