The Princess Switch (2018)

Julfilmer är för goa ändå. Denna väldefinierad subgenre är med vissa undantag romantiska komedier som gjord för familjen. Ofta, men inte alltid, har de skral budget och vackra skådespelare som ser ut som porslinsdockor.

Denna film täcker in ytterligare en subgenre, den där personer byter liv för en kort stund. Det finns lika många av dessa filmer som löv på träden. Några favoriter jag direkt kommer att tänka på är klassikerna Roman holiday och den moderna diton The Holiday.

Här är det den ovanligt vackra Vanessa Hudgens som spelar både en europeisk prinsessa och en amerikansk vanlis. Eftersom de är lika som bär verkar det rimligt för dem att byta liv för en två-tre dagar. Galenskaper och tokigheter kommer som ett brev på posten och den blir mysigt. Vad sägs om en hel del  ”fish out of water” och en del romantik?

Tyvärr orkar filmen inte höja sig över det helt förväntade. Visst det är supergulligt fast på det lite plastiga sättet. Alla gör snälla saker som rimligen inte kan göra ens den mest trångsinta åskådaren orolig. 

Missförstå mig icke, det är inte fel att vara snäll, fråga bara Ted Lasso. Men trots det hade jag uppskattat något litet problem på vägen, något vardagligt och igenkännbart som hade stökat till det lite. Filmen hade känts djupare med något dilemma att bita i.

Som slätstruken julfilm är väl detta kanske okey, men i slutändan är detta lika lättsmält som förtuggad mannagrynsgröt.

Betyg: 2/5

To Have and Have Not (1944)

Jag gillar verkligen Howard Hawks filmer men tyvärr har flera av de jag nu sett inför 52 Directors inte kommit upp i den nivå som jag vant mig vid från honom. To have and have not har Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna. Detta var den första av fyra filmer de spelade i mot varandra. Det är meta men av intresse då de gifte sig med varandra året efter denna film. Bacall var tjugo då hon spelade in denna film, Bogart 45 år.

Jag är inte ett stort fan av Bogart, jag har aldrig förstått vad som är grejen med honom. Det är kanske lite konstigt men jag finner honom alltid ganska tråkig och närmast oförarglig. Detta trots att han har varit med i ett antal bra filmer där Casablanca och The big sleep sticker ut. Bacall är också mycket riktigt den klart mest intressanta karaktären i To have and have not.

På tal om Casablanca så är denna film en "poor man's" Casablanca. Det är som en rip off av Michael Curtiz' film från 1942. Howard Hawks var kanske en regissör som tog kända förlagor och gjorde egna versioner av dem? Hans mästerverk Rio Bravo (1959) ska ju till exempel enligt "the internets" vara ett svar och reaktion på Fred Zinnemanns High Noon (1952).

To have and have not bygger på en roman av Hemingway. Den utspelas under andra världskriget på den franska ön Martinique i Västindien. Bogart spelar en avmätt amerikansk kapten på en fiskebåt som försöker hålla sig utanför den lilla konflikten. Med sig på båten har han en försupen bifigur som spelas av Walter Brennan, som senare dök upp som den försupen bifiguren Stumpy i Rio Bravo. Samtidigt som den franska motståndsrörelsen behöver hjälp av Bogey dyker en förförisk ung dam upp och rör upp känslor. Ta-da, Lauren Bacall!

Finns det någon nerv mellan Bogart och Bacall? Kanske, ser den inte speciellt tydligt. I handlingen händer det nästan ingenting, sen åker de båt, Bacall sjunger en sång med pianisten och så är det slut. Ganska bra gjort, inte tråkigt, men långt ifrån spännande. Helt ok skådespelarinsatser, men långt från upprymmande. Mellanmjölk.

Betyg: 2/5

The Notebook (2004)

The notebook? Varför kom denna film med egentligen? En välkänd bild av en omfamning och kyss i regnet. Hon ser ut att ha på sig en tunn blå blus. Det visade sig vara en blå dräkt av något slag. Jag hade förstått det som att detta var en renodlad romantisk film och att den ansågs riktigt stark i vissa kretsar. Jag ville ge den en chans. När jag dessutom såg att den hade Ryan Gosling och Rachel McAdams blev jag än mer nyfiken. Mest för att en gång för alla kunna bestämma mig för om Gosling är så medel som jag misstänker. Och om McAdams är så bra jag misstänker.

Jo, jag gillar nog allt Gosling i Drive och före dess i den helt underbara Lars and the Real girl, men utöver de filmerna har jag blivit mer eller mindre besviken av honom. Han är inte direkt dålig, men jag känner inget extra för honom. Det är kanske inte det att han har onda ögon. Han har bara ganska intetsägande ögon.

Rachel McAdams har jag dock sett i flertalet romantiska komedier och hon är alltid intressant. Men är det för att hon bara är snygg? Vilket i och för sig inte är ett "bara". Bra jobbat där Rachel. Eller är det så att hon en ny Anne Hathaway, det vill säga att utseendet hindrar oss initialt från att se hennes "acting chops"?

Filmen har en intressant struktur, lite likt klassikern The princess bride. I nutid läses en bok och vi får se hur historien i boken spelas upp. Denna gång är det inte morfar som läser för den lille pojken. Istället läser morfar för en gammal dam med åldersdemens. Han läser en historia om ett ungt par som älskar varandra mot alla odds trots hinder som klassklyftor, ett världskrig och en illasinnad moder.

Inledningen av filmen är trist. Usch vad tråkig den var. Mina tankar fladdrade omkring som kanariefåglar som släppts ut ur sin bur. Ryan Gosling är verkligen inte den mest karismatiske skådisen vi har just nu va? Däremot är McAdams charmig som attans. Det är svårt att se att de två skådespelarna inte gick ihop under filminspelningen. Gena Rowlands och James Garner spelar de två lite äldre karaktärerna och de är bra. Självklart lyser Gena Rowlands mest. Hennes son Nick Cassavetes är filmens regissör och han verkar vara lika duktig som sin far på att få ut häftiga prestationer ur henne.

Allt eftersom blir jag dock indragen, engagerad och till slut faller jag pladask för historierna. I båda tiddimensionerna. Jag gillar't som vi brukar säga. Den är ju jättebra! Det är svårt med renodlade romantiska filmer. Gränsen mellan värmande och berörande och det lökiga och patetiska är snäv. Denna film inleds lite svagt men den växer hela vägen in, den skakar om mig, den bryter sig in och kastar ut skeptikern. Bara den blödige blir kvar i mig. Och slutet är förbaskat starkt!

Är det så här romantiska filmer är? Jag får kanske säga som Allie (McAdams), fast hon pratar förstås om något heeeelt annat...

Allie: You got to be kidding me. All this time, that's what I've been missing? Let's do it again.

I slutändan förblev jag ganska sval inför Ryan Gosling. Han är en kall jäkel. Lita aldrig på en man med så tättsittande ögon! Besvarad! Rachel McAdams gillar jag dock jättemycket i denna film. Hon är varm, filmens hjärta och smärta. Hon gör mig nyfiken. Jag fick i alla fall svar på en av mina frågor.

Jag ger The notebook fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Brief Encounter (1945)

Laura Jesson: I had no thoughts at all, only an overwhelming desire not to feel anything ever again.

5 minuter och 20 sekunder in i filmen kommer en axelberöring som får mig att inse att om den scenen är vad jag tror den är så kommer denna film kunna konkurrera om epitetet den mest romantiskt bitterljuvliga film jag någonsin sett. Ni vet hur svag jag varit för det bitterljuvliga under detta projekt. Det är Chaplis fel, det var han som ledde mig in på detta... fjantiga.

5:20

Ingredienserna David Lean, Noel Coward och Rachmaninov's Pianokonsert nr 2 är en ganska bra start på en film från 40-talet. Lägg därtill Trevor Howard och framför allt Celia Johnson i huvudrollerna. Filmen är en utveckling av Noel Coward's enaktare "Still life". Den handlar om ett kort möte mellan hemmafrun Laura Jesson (Celia Johnson) och läkaren Dr. Alec Harvey (Trevor Howard). De möts på grund av ett dammkorn och...

Nej, inga (uppenbara) spoilers här. Detta är en klassiker med all rätt och jag kan bara rekommendera er att se den. Den handlar om livet, den är sann och uppfyllande i delar, sorglig och bitterljuv i andra. När jag sett klart filmen var jag mentalt utmattad. Men på ett bra sätt. Utmattad som man kan bli då man läst en riktigt bra bok, lyssnat på en suverän skiva eller sett en mycket bra och berörande film. Detta är en äkta och ren film.

Ögonblicket

Filmen spelades in 1945 men den utspelas 1938. Fast det skulle kunna vara idag nästan. Tågstationen där mötet sker och tågen som kommer och går ser ungefär likadana ut idag. Vid sidan av den romantiska historien och karaktärernas livsöden slås jag av hur utomordentligt brittisk filmen är.

Laura Jesson: Do you know, I believe we should all behave quite differently if we lived in a warm, sunny climate all the time. We shouldn't be so withdrawn and shy and difficult.

Språket är gammaldags, det blir mycket "I shant do it". Det dricks te hela tiden, med mjölk och socker (det ligger i skeden). Utropen om var tågen stannar är identiska som idag, "Calling at..." Tågstationerna heter allt som oftast något med Junction. Tågen har dörrar rakt ut från tågkupén och tågbiljetten lämnas till konduktören efter tågresan. Filmen befolkas med extremt väluppfostrade och behärskade karaktärer. De är civiliserade och "sensible". På tåget låtsas man läsa i sin bok rädd för skammen att någon ska se att man är ledsen eller upprörd. Detta är "stiff upper lips" country i allra högsta grad. Det är en plats där skam i det sociala livet är bland det hemskaste en människa kan råka ut för.

Struntar i vad folk tror...

Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det brittiska perspektivet för jag tror samtidigt att historien både är tidlös och universell. Jag känner nu att jag inte alls kan sätta ord på vad jag känner inför denna film. Den är djäkligt bra helt enkelt. Den rör upp känslor som ofta trycks ner och det måste vara bra. Det är bra att gymnastisera dem ibland.

Filmen är endast 85 minuter lång. Den har en fantastisk struktur, vi startar i slutet och slutet är där allt startar. Det är resan som är målet. Tågstationen och tågen som kommer och går enligt sin eviga och obönhörliga tidtabell är filmens motor och symboliken ligger lika tjock som röken från loket.

Laura Jesson: There's still time to behave like sensible human beings.
Alec Harvey: There's no time at all.

Jag föll pladask för denna film. Den har länge legat på listan och jag får tacka projektet för att jag fick en dask i ändan och tog tag i att äntligen se den. Jag kommer tänka på denna film mycket den närmaste tiden. Jag kommer hemsökas av Celia Johnson's sorgsna ögon och jag kommer tvingas gråta en skvätt till.

Jag ger givetvis Brief encounter fem korta möten som får räcka en livstid av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Decennier traskar på. Movies - Noir har också tittat på något romantiskt, men jag har en känsla att det han såg var något helt annat...

Sofia har också sett filmen men hon "missade tåget" med sampostningen igår, så att säga. Men nu har hon postat sin text och den finner du här. Tyckte hon som jag att denna klassiker var bättre än Citizen Kane, eller gjorde hon som britterna, spände sin överläpp och var "sensible" i frågan?

City Lights (1931)

City Lights: A comedy romance in pantomime.

Jag hade hört om denna film. Att den var romantisk. Att den hade ett fantastiskt slut. Men ändå var jag helt oförberedd när slutet väl kom. Det korta slutet är utan tvekan på min topp-5 mest romantiska scener jag sett. Jojje fällde en tår när en gammal vresig far öppnade upp sig för sin dotter (i filmen Monica Z), jag var då oberörd och ståndaktig, men nu fanns det inga fördämningar i världen som kunde hindra stora tysta tårar ramla ner längs mina kinder.

Skratt och tårar ligger nära varandra som känsloyttringar. Vid båda fenomenen faller man lite. De kan båda vara den skönaste känslan man känt någonsin. I varje fall just i det ögonblicket...

Charlie Chaplin fortsätter att överraska trots att jag fått upp förväntningarna efter hans tre fina filmer från 20-talet. Denna film är coolt nog en stumfilm som gjordes efter the talkies helt förändrat filmbranschen. Friskt vågat, Charlie. Sedan har han skapat en suverän mix av komedi och bitterljuv romantik. City Lights påminner på det viset om The Circus men i denna film funkar allt perfekt och blir så mycket starkare.

Filmen handlar om en liten tramp som av en slump träffar en blind tjej (Virginia Cherrill) som livnär sig på att sälja blommor på trottoaren. Trots hans begränsade medel gör han allt för att hjälpa flickan. Han offrar till och med det enda han har i överflöd för henne.

En mycket rolig scen.

Filmen har ett stort antal mycket komiska scener, varav flera är ikoniska. Det börjar med scenen då stadens borgmästare ska avtäcka en ny staty och under presenningen ligger en liten tramp och sover. Under ivrigt hattlyftande försöker han i all hast klättra ner från statyn men fastnar i olika delar i statyn. Allt medan de viktiga personerna skriker åt honom. Chaplin visar med musikaliska ljudillustrationer om vad han tycker om borgmästaren och hans anhang. Lite social kommentar där.

En annan känd scen är den när the tramp räddar livet på den excentriske miljonären (Harry Myers) som fått sitt hjärta krossat. Det slutar med att båda hamnar i floden flera gånger om. Mycket lustig scen. The tramp höjer på hatten när nattpolisen spankulerar förbi. Han är en artig en.

En scen som var ny för mig, jo de två ovan beskrivna hade jag sett trots att jag aldrig sett hela filmen, var den där en liten tramp deltar i en boxningsmatch då han ska försöka skaffa fram pengar till den blinda flickans hyra. Boxningsscenen är kul och bra koreograferad. Det ser mer ut som en dans. Scenens roligaste del är före de går upp i ringen. The tramp tror först att han ska gå upp i en uppgjord match, men efter ett byte av motståndare får han möta en brutus. The tramps inställsamma leende är både lustigt och smärtsamt att bevittna.

Filmens mest genomtjatade skämt är det om att den excentriske miljonären älskar the tramp så fort han är berusad och olycklig, men så fort han nyktrar till glömmer han alla löften och kastar ut the tramp. Ytterligare en politisk kommentar. Eftersom allt visas från the tramps perspektiv blir hela behandlingen av honom extra orättfärdig.

Men denna films stora grej är dess romantiska historia. Om hur the tramp uppvaktar den blinda flickan. Eftersom hon inte ser honom kan han låtsas vara rik och förmögen. Han skaffar till och med fram pengarna för både hyra och en ögonoperation. I den scen han ger henne pengarna kommer en av Chaplins finaste ögonblick. Ansiktsuttrycket the tramp får som hastigast då den blinda tjejen säger att hon då kommer kunna se honom är obetalbar. Han rycker till, plötsligt medveten om att hon kommer se honom för den han är och då kommer allt gå förlorat. Men ändå utan att tveka ger han henne en framtid. Själv måste han springa iväg, jagad.

De sista fem minutrarna är filmiskt guld och något som måste bevaras för mänskligheten. Det är så bra. Men också så plötsligt slut. Jag brukar digga öppna slut, men här? Var det härligt med ett öppet slut här? Var det ens ett öppet slut, eller var det stenhårt stängt? Slutscenen.

Jag ger City Lights fem blommor av fem möjliga. Enda betyget som var rimligt känns det som.

Betyg: 5/5

Vad tyckte då Movies-Noir om City Lights? Jag hoppas och tror att han gillade den nästan lika mycket som jag. Kolla hans revy här.

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Holiday (1938)

When I find myself in a position like this, I ask myself what would General Motors do? And then I do the opposite! 

När jag och Frans kollar på film tillsammans brukar det bli en faslig blandning, gammal och nytt. Den första filmen vi såg under hans besök i helgen var komedin Holiday från 1938. Cary Grant och Katharine Hepburn gjorde fyra filmer tillsammans och två av dem var från 1938. Vilken biljett. Tala om ett dream team.

Katharine Hepburn och Cary Grant i lekrummet.

Den andra filmen från 1938 med detta dream team är screwball komedin Bringing up baby. Det är en av få filmer jag skrattat till så att jag bokstavligen gråtit. Förväntningarna var därmed något sneda. Detta är inte en screwball utan det är en romantisk komedi uppblandad med politisk satir. En annorlunda mix sannerligen.

Holiday kretsar kring Johnny och Julias kommande bröllop. De har träffats på semester i Lake Placid. Väl hemma upptäcker Johnny att Julia kommer från en mycket förmögen familj. Han slits mellan karriär samt rikedomar och drömmen om att resa ut i världen för att finna sig själv och meningen med livet. På förlovningsfesten träffar så Johnny sin fästmös familj och hennes storasyster Linda. Karusellen kan börja.

Julia, Linda, Johnny och Ned i lekrummet

Filmen tar lång tid på sig att sätta upp karaktärerna och kärnfråga. För lång tid, den är ganska seg under första halvan. Men efter Hepburns entré i handlingen tar det fart rejält. Hon vägrar gå på festen och stannar uppe i lekrummet där mycket av filmens handling utspelar sig. Lekrummet är den stora vattendelaren i filmen. De som gillar rummet är de som är livsbejakande och "crazy"; Linda, bror Ned, Johnny och Johnnys kompisar professor Potter med fru. De som inte gillar rummet är de traditionella tråkmånsarna; Julia, fadern och de kyliga kusinerna. 

Linda tillsammans med paret Potter. Observera Hepburns hatt, liknande den hon hade i Bringing up baby

Som romantisk komedi är Holiday långt ifrån perfekt. Den är lite seg och inte så humoristisk som jag väntat mig. Det som lyfter filmen är dess samhällskritik. Endast ett decennium före de antikommunistiska vindarna som senator Joe McCarthy drog igång leker Holiday med vad som är amerikanskt eller ej, vad förväntas man göra med sitt liv och vad är framgång i livet. Denna krydda gör filmen mycket intressant. 

Skåpespeleriet är också en av filmens styrkor. Cary Grant spelar den kapable men lite lätt rådville Johnny helt perfekt, men detta är ändå Katharine Hepburns film. Såklart. Hon är en naturkraft som inte går att stoppa och helt underbar att se gång på gång. Här får hon spela den viljestarka och modiga kvinna som hon spelade så bra. Det är en roll som är väldigt lik hennes roll i Bringing up baby och likaledes hennes roll i parets mästerverk The Philadelphia story (en film jag måste se om så att jag kan jacka upp betyget till en femma).

Jag tyckte att Holiday inte nådde upp till den komiska höjde från Bringing up baby. Den har heller ingen chans mot The Philadelphia story, men den är mycket sevärt, inte minst för den underbara duon Hepburn-Grant. Den kommer antagligen växa vid en omtitt, och den innehåller flera scener som jag skulle kunna tänka mig ta fram och titta på bara för att få en "pick me up". Jag ger Holiday tre livsavgörande beslut av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Like Crazy (2011)

I thought I understood it. But I didn't. I knew the smudgeness of it. The eagerness of it. The idea of it. Of you and me.

"Like crazy" är ett romantiskt drama. Filmen handlar om brittiska Anna (Felicity Jones) och amerikanske Jacob (Anton Yelchin). Anna träffar Jacob på college i Los Angeles och på grund av deras stormande passion struntar hon i att åka hem till England för att förnya sitt visum. Relationen blir seriös, men då hon efter ett besök hemma vill återvända till sin Jacob kommer hon inte in i landet igen. Ett besvärligt och osäkert långdistansförhållande inleds. Anna och Jacob ansöker förtvivlat efter ett nytt visum. Under tiden pendlar relationen mellan intensiva möten i London och livets obönhörliga gång.

"Like crazy" utforskar vad som händer då romantiken inte följer de vanliga reglerna från Hollywood. De regler som lever efter devisen: Boy meets girl, boy loses girl, by gets girl. "Like crazy" vänder på begreppen och fokuserar helt på de scener som långsamt bryter ner relationen. Filmen utspelas under en lång period, mer än ett år. Vi får inte se vad som händer i Annas eller Jacobs liv utanför deras söndervittrande relation. Andra viktiga saker i karaktärernas liv lämnas utanför och vi får endast se dem indirekt. Både Anna och Jacob har tillfälliga romanser med arbetskollega respektive granne, men filmen fokuserar endast på de scener med Anna och Jacob som tar dem från den perfekta passionerade inledningen till det oundvikliga slutet.

Jag misstänker att en fotfetish har gjort filmen. Kameran följer Annas nakna fötter i scen efter scen, och det är alltid de scener då Anna mår bra och då hennes relation med Jacob är bra. Då är hon barfota och iklädd sköna kläder. I scener då hon är långt från Jacob, geografiskt eller mentalt, är hon klädd i hårda högklackade skor och klädd i exklusiva "fina" kläder. Jag ser en symbolik i detta, men är inte helt klar på vad symboliken betyder. Förutom att det är skönt att sparka av sig elaka skor och ha på sig sköna kläder.

Felicity Jones, som här dykte upp i andra filmen på årets filmfest, hon var lillasyster till Maggie Gyllenhaal i Hysteria också, var överlägsen sin motspelare Anton Yelchin. Hon ser ganska bra ut, men framför allt var hon charmig och dynamisk. Hennes Anna var full med personlighet. Anton Yelchins Jacob var en otroligt trist typ och jag hade ganska svårt att se att Anna, och andra kvinnor, skulle finna honom så oemotståndlig som manus verkar antyda.

Scenen då Anna och Jacob pratar i telefon mellan London och LA, och de låtsas att han kan komma över och hälsa på som om de bodde i samma kvarter var filmens bästa scen, faktiskt hjärtskärande.

Jag ger "Like crazy" tre öppna slut av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The American President (1995)

My name is Bob Rumson, and I'm running for President.

När jag pratade med Frans häromdagen och min senaste revy kom upp, sa han att han noterat att jag hade haft svårt att köpa kärlekshistorien i filmer den senaste tiden. Hans genuina oro kom förklädd som en anklagelse. Åtminstone var det så jag reagerade. Jag slog undan frågan, men tänkte senare på vår dialog. Hade Frans rätt? Han "ser" ju alltid sådana här saker.

Men som på beställning, till min räddning gick "The American President" på tv igår. Det är en av de filmer som visas om och om igen. Jag har sett delar av den, men aldrig hela filmen från start till slut. Men inte längre. Filmen är sedd, och oh my gosh, vilken kärlekshistoria! Javisst, en film där jag köper kärlekshistorien till hundra procent. Det blev till och med lite dammigt i rummet i slutet av filmen.

Som ett stort fan av tv-serien "The West Wing" var detta en högtidsstund. Aaron Sorkin har skrivit manus till denna film som föregår hans episka tv-serie med flera år. Dialogen är lika vass här som där, miljöerna lika förtrollande, och flera av dem som senare skulle vara med och porträttera President Jed Bartlett och hans stab är med redan i "The American President", inklusive Martin Sheen (Presiden Jed Bartlett), Joshua Malina (Will Bailey) och Nina Siemaszko (Ellie Bartlett).

En film behöver två ofrånkomligt nödvändiga ingredienser för att blir bra. Den behöver ett bra manus med väl skrivna karaktärer, och skådespelare som kan gestalta dessa karaktärer på ett trovärdigt och naturligt sätt. Det finns så många dåliga filmer där varken manus eller skådespelare är bra, men även de fall där den ena parten inte lyckas innebär ett misslyckande. "The American President" har både manuset och perfekt castade skådespelare. Genial!

Listan av skådespelare i "The American President" är minst sagt imponerande; Michael Douglas, Martin Sheen, Richard Dreyfuss, Michael J Fox, John Mahoney och så givetvis Annette Bening. Det är genomgående mycket bra skådespelarinsatser. Jag har många favoriter som jag vill lyfta fram som till exempel Michael Douglas och Richard Dreyfuss, men framför allt är det Michael J Fox som den unge talskrivaren (hur bra är inte Michael J Fox?), och en mycket charmig Annette Bening som Sydney Ellen Wade. Hennes skratt är magiskt. Jag tror att det säkert var en del av castingen, att hennes karaktär skulle ha ett underbart skratt, vilket är en genväg in i publikens och presidentens hjärta. Scenen då miss Wade läser den tillhörande lappen som kom med skinkan från Virginia är en av de mest romantiska scener jag sett på länge. Så hav förtröstan kära läsare, jag har inte förstenats, det finns hopp.

"The American President" är en mycket bra romantisk film och jag ger den fyra kyssar i tallriksrummet av fem möjliga.

My name is Andrew Shepherd, and I AM the President!

Betyg: 4/5

A Matter Of Life And Death (1946)

Yes, Mr. Farlan, nothing is stronger than The Law in the Universe, but on Earth nothing is stronger than Love.

The Archers - den legendariska brittiska filmduon från 40- och 50-talen: Michael Powell och Emeric Pressburger. De gjorde filmer som var före sin tid, lekfulla, charmiga och utmanande. Filmspotting gjorde just en filmmarathon på flera av deras mest kända filmer och jag blev nyfiken.

"A matter of life and death" är en mycket romantisk saga. Filmen handlar om vad kärlek är, hur bevisar man den? Vad är vårt liv på jorden, vad händer efter? Vad är engelskt, vad är franskt och vad är amerikanskt?

En ung och "dashing" David Niven spelar Peter Carter, en flygare under slutet av andra världskriget. På vägen hem från bombuppdrag över Tyskland skjuts hans plan sönder och med det även hans fallskärm. Han ringer in till flygkontrollen hemma i England och får prata med June, en ung amerikanska. Inledningen av filmen, deras samtal är filmiskt guld. Den orubbliga brittiska torra humorn firar triumfer. Peter har förlikats med sitt öde. Hans plan brinner och hans fallskärm är förstörd av kulregnet. Han ska hoppa. June blir såklart bestört. Vad menar han?

Yes June, I'm bailing out. I'm bailing out but there's a catch, I've got no parachute.

Filmen klipper till när Peter sköljs upp på en engelsk strand. Han har överlevt (?). Det visar sig att "Conductor 71", den franske adelsmannen från 1700-talet missat att hämta in Peter till den andra sidan. Conductor 71 står för filmens komediinslag, och han är otroligt fransk, "quelle fantastique" skulle man kunna säga. Mycket underhållande.

Peter träffar sin June och de faller pladask för varandra. När Conductor 71 kommer för att hämta Peter, för att rätta till sitt misstag, vill Peter inte förja med. Resten av filmen handlar om dragkampen om Peters liv, och den efterföljande rättegången på andra sidan. På Peters sida står hans June och doktor Reeves som behandlar Peter för hans hallucinationer och huvudvärk i verkligheten. Åklagare är ingen mindre än Abraham Farlan - den förste amerikan som dödades av engelsmännen i det amerikanska frihetskriget.

Detta är en fantasieggande och romantisk film. Specielaeffekterna är givetvis gammalmodiga, men det gör inget. Allt passar in i sagan. Till skillnad från "The wizard from Oz" är verkligheten i färg och den andra sidan i svart vitt. Filmens inledning är jättebra och slutet är så fantastiskt ett slut bara kan vara 1946, året efter ett världskrig avslutats. Hoppfullt.

I've fallen in love with her. Her accent is foreign, but it sounds sweet to me. We were born thousands of miles apart, but we were made for each other.

"A matter of life and death" får fyra röda rosor av fem.

Betyg: 4/5