Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Andor - Season 1 (2022)

Jag tycker att det är svårt att bli engagerad i nya serier från Star Wars-gänget på Disney nu för tiden. Ändå hade jag vissa förhoppningar inför Andor, och anledningen till det var såklart dess närhet till en av de riktigt bra sakerna som kommit ut efter originaltrilogin - "Rogue One: A Star Wars Story".

Detta är en multisäsong-serie som också är en prequel till Rogue One (såvitt jag gissar i alla fall). Vi får följa Cassian Andor (Diego Luna) under tiden före han träffar Jyn Erson, K-2SO och de övriga. Cassian härjar omkring på en sunkig värld tillsammans med sin styvmamma. De gillar inte Imperiet och Cassian är något av en småskurk och skojare som mest bryr sig om sig själv. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust i Diego Lunas insats som Cassian Andor tidigare, och det blir inte mycket bättre här inte. Speciellt en så utmanande karaktär som detta skulle behöva en mycket mer karismatisk skådespelare för att det skulle kunna bli riktigt bra. 

Istället blir det något överraskande vår egen Stellan Skarsgård som gör störst intryck under säsongen. Han är ju solid så rent skådespelarmässigt är det inte konstigt. Det är mest det att han spelar såvitt jag bedömde inledningsvis en biroll. Men nu vet jag inte längre. Det är kanske till och med är så att det är han som är huvudpersonen i Andor! Han verkar ha fler strängar på sin lyra än vad vi har fått se ännu i alla fall.

Säsongen är väl helt ok ändå. Den har sina ljusglimtar och höjdpunkter, men den är också förtvivlat långsam och rent ut sagt tråkig i allt för många partier. Efter ett tag började jag lägga märke till att serien påminde mig om andra serier och filmer.  Det är kanske därför jag har svårt att riktigt hylla serien. Den är som enda stor filmisk "pytt i panna" där allt möjligt gott har blandats till en smörja där resultatet saknar både identitet och karaktär.

Några referenser jag snappade upp på vägen; "Foundation" - politiken och miljöerna Mon Mothma befinner sig i, "Scarlet Pimpernel" - Luthen, en motståndsman i hemlighet som spelar en överklasssnubbe utåt, "Mandalorian" - naturfolkromantiken i tillbakablickarna till Cassians barndom, en hel del "Obi-Wan Kenobi"-vajb på den ständiga jakten på honom av soldater i uniform, "Solo: A Star Wars Story" - heist-story (den stora stöten mitt i säsongen). Pust... vad mer? 

Jag fortsätter. Jag tänkte på Terry Gilliams "Brazil" när Syril Karn fick det absurt meningslösa jobbet som någon form av statistiker (är inte han väldigt lik dr Simon Tam förresten?), jag tänkte på "House of the Dragon" med tanke på arrangerade barnäktenskap och jag drog mig till minne Clintans "Flykten från Alcatraz" och dess träslöjdsscener när jag såg Cassian och de övriga olyckliga (inklusive Gollum) i fängelset. 

Det fanns säkert fler referenser för serien känns otroligt generisk i partier. Är idéerna i filmvärlden slut eller är det bara så att Disneys kvalitetspärm hindrar alla från att framföra egna tankar eller idéer?

Jag antar att en del av problemet är att jag lider av "SW fatigue"...

Men, vissa saker var ju bra ändå. Jag tittar gärna vidare på serien, speciellt om Stellan får mer utrymme. Vågar man hoppas på att Cassian försvinner?

Betyg: 2/5

PS, full disclosure... jag gillade inte Rogue One så mycket efter första gången jag såg den, men efter flera omtittar har jag insett att den är ju förbaskat bra... så vem vet, jag kan kanske lära mig att älska denna serie också? Om det visar sig att Luthen är en jedi som gömt sig i skuggorna kommer jag i alla fall bli snäppet mer intresserad.

PPS, javisst är den nya roboten gullig. Hoppas Disney får sälja en massa fler leksaker nu... LOL.

Gollum!

Simon Tam "look-alike"

The Dry (2020)

The Dry är en tajt och välspelat långsamt "cold case"-drama. Eric Bana spelar en polis som återvänder till sin hemstad och konfronteras med sina demoner från förr. Filmen påminner mig starkt om miniserien "Sharp objects" samt påminner också om den australiensiska klassikern "Picnic at Hanging Rock".

Genren som sådan tilltalar mig. Vår huvudperson utreder både ett brott som begåtts i nutid och ett brott som begick när han var tonåring och som han blev anklagad för. Filmen är lika mycket en psykologisk thriller som en proceduriell polisfilm.

Filmen har en vemodig ton och den är rejält sorglig vilket passar perfekt. Eric Bana är mycket bra i huvudrollen i en nedtonad och snarare eftertänksam rolltolkning av en man som försökt fly sin historia.

Nykomlingen BeBe Bettencourt spelar Ellie och hon fångade sannerligen mitt öga. Hon levererar en magisk scen där hon vid en lägereld framför den kända åttiotalsdängan "The Killing Moon". Tala om "scene stealer". Genombrott!

Kul att återse "The Gyro Captain".

Rekommenderas varmt till fans av genren.

Betyg: 4/5