Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Bølgen (2015)

Helt plötsligt blev jag sugen på att se lite norsk genrefilm. Jag är ju själv halvnorsk då min far föddes och växte upp i Bergen. Han flyttade till Sverige då han var klar med utbildningen och det var här han gifte sig och skaffade familj. Så jag borde kanske ha sett dessa filmer för länge sedan, men bättre sent än aldrig.

Förra veckan skrev jag om två trollfilmer, Trolljegeren och Troll. Denna vecka och nästa blir det fyra stycken katastroffilmer som gjorts i Norge under se senaste decenniet. Jag inleder med dagens film Bølgen från 2015. Här får vi följa geologen Kristian som arbetar med att övervaka och mäta på berget som sluttar ner i fjorden. Detta för att kunna förvarna folket i den lilla byn en bit längre ut i fjorden om det skulle bli ett jordskred med efterföljande tsunamivåg. Därav namnet Vågen.

Vi får också följa Kristians kone Idun och deras två barn, den tonårige Sondre och unga Julia.

Inledningen och allt före katastrofen inträffar är filmens bästa del, något som kommer gälla mer eller mindre för alla fyra katastroffilmerna. Det är mer intressant att följa personerna som filmerna handlar om och de olika "problemen" som filmerna behandlar än de ibland lite smöriga aktionscenerna som avslutar filmerna.

Rent generellt sett blir jag imponerad av hur bra specialeffekterna är, allt känns mycket naturligt. Och på tal om naturen är den en stjärna i denna film. Man blir ju rejält sugen på att besöka naturen vi får se. Givetvis är det bättre om man slipper en tsunami, så det är klart...

Skådespeleriet är bra överlag. Jag gillar både Kristoffer Joner och Ane Dahl Torp i huvudrollerna. Barnskådisarna är också helt ok. Däremot blir man ju lätt frustrerad över vilka korkade beslut som människor i panik tar. Om en "vanlis" blir helt vettskrämd och gör något galet känns det rimligare, men att vår geolog-huvudperson som är väl insatt i problemet beter sig som han gör är lite konstigt. Dels tar han bilen med dottern och åker ner i dalen mot byn, trots att det är helt utan tvivel omöjligt att hinna åka dit och hämta fru och son och ta sig i säkerhet inom 10 minuter. Lite slappt skrivet. Sen tycker jag också att det var helt orimligt att han lämnade dottern lite senare i filmen. Oförlåtligt i mina ögon.

Scenerna nere i skyddsrummet var bästa sekvensen i slutet av filmen. Det blev riktigt rysligt med vattnet som strömmade in och hotet om att drunkna. Plus en galen dansk. Sen hur de klarade sig var lite svagt. Filmen trodde sig plötsligt vara en superhjälte-film...

Överlag en riktigt najs katastroffilm i underskön miljö med bra effekter och en hel del spänning och ett morsomt slut.

Betyg: 3/5

Alternativa namn: Bölgen, The Wave

Tumbledown (2015)

Tumbledown är en romantisk dramakomedi med Jason Sudeikis som jag gav en chans när jag led av ett särdeles svårt Ted Lasso-sug. Detta var dock inte en romantisk komedi med tyngvikten mot komedi utan snarare ett romantiskt drama.

Sudeikis spelar en musikjournalist som besöker änkan till en avliden musiker. Änkan spelas av den lite aviga Rebecca Hall. Jag gillar henne, men det är något som skaver ändå.

Det går inte att komma ifrån att denna film påminner mig en hel del om Juliet, naked från 2018. Ni vet filmen som bygger på Nick Hornbys bok? Båda handlar om en motvillig kvinna som blir romantiskt involverad med en man i kontexten av en försvunnen/död musiker.

Juliet, naked är dock den överlägsna filmen med bättre manus, regi och skådespelare. Bättre slut också. 

Tumbledown är dock en varm och småputtrig film utspelad i mysig miljö. Tyvärr slår det inte gnistor om vårt kärlekspar. Sudeikis är stabil men jag gillar honom mer i komedier än romanser antar jag.

Betyg: 2/5

Calculating Ada: The Countess of Computing (2015)

 

En dokumentär med Hannah Fry av BBC om geniet Ada Lovelace. 

Ada var en fantastisk kvinna som levde 1815-1852. Hon var antagligen den mest intelligenta kända kvinnan i världshistorien. Hur stod hon sig mot Albert Einstein och Stephen Hawking? Mitt emellan dem?

Adas var far var den berömde Lord Byron. Adas mor Anne skiljde sig tidigt från sin otrogne make och såg till att Ada aldrig träffade sin far. Istället drillades flickan i skolan och kom tidigt att bi intresserad av teknik. Hon kombinerade en genialisk hjärna och intresse för matematik med faderns kreativitet och mod. 

Ada kom i ung ålder i slag med en av dåtidens största uppfinnare, Charles Babbage och hans "the Difference Engine" som var en gigantisk räknemaskin. Den kunde addera. Ada tänkte flera steg vidare och uppfann "the Analytical Engine" som i vår tid kallas en dator. Hon skrev artiklar om maskinen och till och med programkod. Världens första datorprogram!

Adas värv föll i glömska och världen uppfattade inte hennes genialitet förrän Alan Turing fann hennes anteckningar i arbetet som skulle leda fram till kodknäckarmaskinen Enigma. Turing och hans team var kanske de första som byggde den maskin som Ada drömde om. En fantastisk historia väl värd all uppmärksamhet.

Dr Hannah Fry är en brittisk matematiker vid University College London. Hon är också programledare för dokumentärer på BBC, oftast om matematik, samt författare.

Betyg: 4/5

Mississippi Grind (2015)

 

Här har vi ytterligare en film med den näst bästa Reynolds, Ryan. Filmen var rekommenderad av Joel och jag plockade upp den med stort intresse.

Detta är ett drama om två snubbar som rör sig i spelträsket. Det är en film med två mycket starka skådespelarprestationer. Jag tänker då framför allt på Ben Mendelsohn, men också Ryan Reynolds är bra i sina respektive roller. Filmen är rent filmtekniskt mycket välgjord och jag tror att regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck fick fram det de ville. Men tyvärr fann jag filmen ganska tråkig. Synd.

Mendelsohns huvudperson är djupt ner i spelmissbruket. Han spelar på det mesta såsom matcher, hästlopp, poker och vanliga kasinospel. När han så träffar Ryan Reynolds karaktär får de tillsammans tur i spel. Vi får följa dem på något av en road trip på väg mot en high stakes poker turnering.

Jag trodde jag skulle bli indragen i historien, men det hände aldrig. Jag blev snart less på den ständige förloraren som inte kunde ta sig ur missbruket. Inte min kopp av the helt enkelt. Dessutom tyckte jag att filmen var lite statisk. Huvudpersonen var på mer eller mindre samma punkt i livet i slutet av filmen som när den började. Det där med en story arc där protagonisten lär sig något kan man glömma i denna film. Eller är det så att jag missade poängen?

Filmens regissörer har efter denna fått göra MCU-filmen Captain Marvel som förvisso hade sina poänger, men som ändå huserar i under halvan av filmerna i den serien. Kan de vara så att firma Boden/Fleck är lite pretto av sig?

Om man vill se en film om spelare föredrar jag Rounders från 1998.

Betyg: 2/5

Oddball (2015)

Jag fick upp ögonen för filmen Oddball via ett naturprogram på TV där de pratade om hur vakthundar användes för att skydda dvärgpingviner från rävar i södra Australien. Bakgrunden var att räven nästan hade utrotat dvärgpingviner som har sin häckningsplats på Midle Island på vadavstånd från kusten nära staden Warrnambool, Australien. Filmen som alltså bygger på verkliga händelser är en snällisfilm med för mig okända skådespelare förutom Firefly-hjälten Alan Tudyk som gör något av ett gästspel här.

I handlingens centrum står en bonde som använder hundar av rasen maremma (Maremmano abruzzese) som vakthundar mot räven som slår hans höns. När det blir klart att räven också håller på att ta kål på dvärgpingvinerna kommer bonden på att använda hundarna som vakt på ön. Med lyckat resultat!

Detta är en gullig film, perfekt för hela familjen. Filmen har ett varmt hjärta och är lätt att avnjuta med en hel del knasig humor då bonden i fokus och hans hund är något klumpiga och dråpliga.

Jag hade kanske önskat få se lite mer om hur idén uppstod, och hur de genomförde detta lyckade experiment. Nu blev fokus på människorna i familjen och yttre konflikter med onda valåskådare och en lite fånig men väntad kärlekshistoria på sidan.

Betyg: 2/5

Fast & Furious 7 (2015)

Första omtitten för mig i sommaren genomtittning av Fast and the Furious-serien. Och jag måste direkt säga att detta är bra underhållning. Detta är i mitten av "summer block buster" popcorn-action. Filmen påminner mig en hel del om "Mission: Impossible - Ghost protocol" med kopplingen Dubai och öknen.

Det är i denna film som Jason Stathams Deckard Shaw blev introducerad och han är riktigt bra som "big bad". Statham ger rollen tyngd och han spelar den helt rätt. Han känns som en riktig person, trots att de flesta i denna film är som en seriefigur.

Favoriten Dwayne Johnsons Hobbs är ju inte med så mycket i denna film. Han ligger mestadels på sjukhuset vilket jag inte kom ihåg och det var lite synd. Överraskande nog steg Roman fram och var ganska festlig. Jag har haft svårt för den karaktären men här var han kul av någon outgrundlig anledning.

Annars är Tej den enda kvar av favorittrion där Han och Wonder woman nu lämnat skeppet.

Filmen inför en hel del mer glimten i ögat vilket gör att den funkar bättre. Det balanserar bättre mot det absurda actioninnehållet. Vilket är "over the top" och underbart. Bästa scenen var den i Dubai med den grymma heisten och att de flög med bilen mellan skyskraporna. Fritagningen av Ramsey uppe på ett berg var också mycket trivsamt. Många coola shots. Slutuppgörelsen i Los Angeles var helt ok men kanske de svagaste av de tre.

Ramsey för övrigt spelas ju av Nathalie Emmanuel som vi känner igen som Missandei från "Game of Thrones". Hon är mycket roligare i denna film, får mer att göra, mer dialog och lite sånt. Avdelningen gamla hjältar fylldes av Kurt Russell. Det enda som var överraskande med hans Mr Nobody var att han inte försökte blåsa Dom och hans gäng.

Sist men inte minst måste det nämnas hur sorgligt allt är med skådespelarens Paul Walkers olycka och död i verkliga livet. Jag tycker de gör ett mycket fint avsked till Paul med det känslosamma collaget. Det får en att tänka lite... Det blev fan ta mig rejält dammigt i rummet...

En superstark trea!

Betyg: 3+++/5

Lyssna på mig och Joel prata om filmen i podden Rapporter från apokalypsen.

Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hitchcock/Truffaut (2015)

Dokumentären Hitchcock/Truffaut är som hand i handsken för oss filmälskare. Den franske filmmakaren Francois Truffaut var ett stort fan av Alfred Hitchcock. Precis som alla friska filmälskare är. I mitten av sextiotalet inviterade han Hitchcock till en långintervju över en vecka. Det blev ett bra samtal och allt filmatiserades. Truffaut släppte också en stor magnifik intervjubok från sessionerna, en bok som anses ett måste för oss filmentusiaster.



2015 gjordes denna dokumentär av Kent Jones. Vi får se en massa klipp fån intervjuerna plus flera (väldigt) kända regissörer som uttalar sig om de två. Detta sker i det högst ordinära "talking heads"-formatet. Vi ser personen som talar sittandes i en stol eller på sin höjd en soffa. Ansikten som syns är Wes Anderson, David Fincher, Mr. Scorsese, Olivier Assayas, Richar Linklater med flera.

Dokumentären nämner flera av Truffauts filmer, som Jules and Jim och The 400 blows, men den fokuserar trots allt mest på Hitchs filmer. Dokumentären kan ses som en teaser av boken då vi inte får följa med på några närmare analyser av filmerna. Man skrapar lite på ytan och antyder att boken går in mer i detalj. Hela dokumentären skulle kunna ses som en reklamfilm för boken... Japp, jag har beställt ett ex av boken själv!



Vid kommande Hichcock-maraton kommer jag läsa om filmerna och följa herrarnas samtal om dem. Jag har sett en del Hitchcock förstås men det känns alltid som att man sett för lite. Jag behöver ta mig an hans viktigaste filmer på ett seriöst sätt känns det som och jag skönjer ett nytt bloggprojekt vid horisonten.

Allt som allt var det en intressant dokumentär om än icke spektakulär. Den gav mig mersmak av att se Hitchcock-filmer så jag antar att dess primära syfte uppfylldes i alla fall!

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5