Sherlock Jr. (1924)

Det var inte länge sedan jag såg min första Buster Keaton-film då jag såg "The General" efter att blivit inspirerad av Carl då han hade med den på sin Sight & Sounds-lista. Och nu fick jag Keatons "Sherlock Jr." i hemläxa i Filmskolan. 

Också denna film lyser upp av Keatons fantastiska stunts, men denna film har nog en lite aningens roligare historia med biografoperatören som drömmer om att bli en privatdetektiv likt Sherlock Holmes. Sekvensen när han somnar och i drömmens värld kliver in i filmduken och kastas mellan olika drömska scener är mycket vederkvickande och får en att tänka på "Purple Rose of Cairo" och "The Last Action Hero" bland många andra filmer.

Men det är stuntsen som står ut! Fyra scener sticker ut speciellt. Motorcyckelscenen när Keaton åker på styret:

Sen har vi scenen när han dyker igenom en ring och får på sig en hel kvinnomundering inklusive hatt i dyket. Samt när han firara ner sig från taket medelst en bom. Den fjärde scenen är biljardscenen

Filmen är en klassiker och jag kan verkligen förstå varför. Keaton spelar alla sina vansinniga stuns med ett oberört ansiktsuttryck, 100% dead pan. Men för mig personligen blir filmen mestadels beroende av hans stunts och det är endast en krydda i en film för mig. I jämförelse med den nadra ikonen från eran, Charlie Chaplin, gillar jag den senare mycket mer då hans filmer är humanistiska drama- och relationskomedier med ett stort hjärta. 

"Sherlock J." var snäppet bättre än "The General" men båda hamnar ändock på samma betyg.

Betyg: 3/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

The General (1926)

Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).

Limelight (1952)

Calvero: Life is a desire, not a meaning.

Jag messade till Jojje precis före han skulle slå sig ner och se Limelight att detta är "minor Chaplin" och det är precis vad det är. Det är som att det ligger och gömmer sig en mycket bra Chaplin-film under ytan på denna film. Den bra versionen bryter dock bara igenom vid några få tillfällen.

Chaplin hade vid detta laget gått över till talad film, men han verkar fortfarande vara nostalgisk över stumfilmseran. Han har nämligen förlagt filmens handling till London 1914. Därmed kan han utan att skämmas köra med en hel del stumfilmsestetik och han har till och med ett antal show- och dansnummer utan dialog med i filmen.

Chaplin spelar Calvero en gammal hyllad komedigubbe som nu blivit gammal och inte längre rolig, eftersom han inte dricker sig full inför sina framträdanden längre. Det är så extremt tydligt att Calvero är Chaplins alter ego och att filmen egentligen handlar om Chaplins eget fall från berömmelsens euforiska topp och sötma. Om man varit störst i världen och välden inte längre vill ha en, hur förhåller man sig inför det? Calvero upplever precis samma sak som Chaplin upplevde under denna fas i sin karriär.

Som vanligt har Chaplin en ung vacker tjej som motspelerska. Det som skiljer sig från den vanliga historien som vi sett i filmer som Modern times och The great dictator är att denna gång har Chaplin bara ett platoniskt förhållande med den unga tjejen. När denna filmspelades in hade Charlie sedan många år tillbaka redan träffat den kvinnan han kom att leva med resten av sitt liv, Oona O'Neill. Jag har fått för mig att Chaplin ofta hamnade i säng med sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, både i filmerna och i verkliga livet. Inte så denna gång. Han hade till slut blivit trogen sin partner. Han kallade också Oona "the love of my life". Jag väljer att se på det som gulligt, inte äckligt.

Limelight handlar om Calvero som gammal och på drift räddar den unga balletdansösen Thereza från att ta livet av sig. Calvero får i ett slag en nytändning och fokus i livet. Han hjälper Thereza på fötter och coachar henne till framgång i livet. De kämpar sida vid sida med att försöka lyckas inom den ack så hårda show businessen. Thereza säger att hon älskar Calvero men han inser det omöjliga i relationen, betänk att han hade Oona vid denna tidpunkt.  Han kan inte gå med på att gifta sig med henne, trots att han kanske egentligen vill. Calvero själv pendlar hejdlöst i humöret, mellan ett oroligt sökande efter publikens godkännande och den gamle mannens visa ord om livets sanningar. Thereza har sina egna problem, att gå, och även om hon har lyckan inom räckhåll är det alltid något som håller henne tillbaka och hon tror att hon endast är värd olycka.

Filmen är förbannat lång, allt för lång för dess innehåll. Den är småputtrig på gränsen till tråkig i mitten men mot slutet tar den sig och i slutscenerna blev det lite dammigt i rummet (igen!).

Detta var inte en av Chaplins bästa filmer, nej lång därifrån, men karln har en hög lägstanivå och jag kan rekommendera den till de som vill se mer av den gamle gode Charlie.

Missa inte den fina scenen mot slutet där Buster Keaton spelar Calveros kompanjon i ett pantomimnummer. Enda gången de var på filmduken tillsammans.

Jag ger Limelight tre clowner av fem.

Edit samma dag som artikeln publicerades: eftertankens kranka blekhet och allt det där. Filmen har redan falnat i mitt sinne och jag inser att jag inte kan ge de mer än godkänd=helt ok. Jag korrigerar betyget till en tvåa!

Betyg: 2/5

Solar sig Christian och Jojje i rampljusets varma strålar eller sitter de i skuggan och fryser?