O Brother, Where Art Thou? (2000)

Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.

Bröderna Coen: O Brother, Where Art Thou?

Fjärde avsnittet i denna andra säsong om bröderna Coens filmer. Henke och Carl har sett brödernas omtalade skröna "O Brother, Where Art Thou?" från år 2000. Som companion film har Henke valt Jim Jarmusch "Down By Law" från 1986. Både Carl och super-följaren Sofia rynkar på näsan redan före titten...

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nästa vecka blir sista podden innan sommaruppehållet och då tar vi oss an brödernas neo-noir "The Man Who Wasn't There" och utmanaren är en av den mest kända film-noir vi har i Billy Wilders "Double Indemnity".

Ronin (1998)

Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.

Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin. 

Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.

Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.

Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer? 

Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.

DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.

Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

Shinypodden Special: Best albums of 1973

Shinypodden Special är tillbaka. Henke och Niklas rankar här de bästa tio albumen från 1973. 

Följ med på en resa femtio år tillbaka i tiden. Till en spännande musikalisk era då "dinosaurien" symfonisk rock samexisterade med glamrock och en gryende hårdrock bland andra musikaliska genrer. 

Vilka album valde vi att ta med? Hade vi några överlapp? Och vilka var musikårets tre bästa album egentligen?

Errata från programmet:

• Henke säger McCartney II (1980) men menade Flowers in the Dirt (1989)
• Henke pratar om en ranking av Willie Nelsons albums, det var top 150, icke top 250
• Klipparna valde att byta ut sistalåten i programmet... sånt händer!

Spellista med låtar som omnämns i programmet hittas här på Spotify.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Ted Lasso - Season 3 (2023)

Tredje och sista säsongen av Ted Lasson är över och det blev ett ganska fint slut tycker jag ändå. Ted for hemåt och alla var ledsna men allt blev bra. Som det sig bör i sagornas värld.

Personligen tycker jag att serien har tappat en hel del sedan första säsongen och denna tredje var seriens svagaste. Från komedi med lite drama har serien blivit drama med lite komedi. Jag tänker att komedi med lite adderad drama ofta blir ännu bättre än dess ingående delar, mer än summan, men detta gäller inte lika ofta när det är drama med lite extra komedi. Det är en spaning jag har i alla fall.

Serien var som bäst när den skojade med kulturkrockar, det engelska samhället och "vanlig" fotboll sedd ur perspektivet från en jänkare van med amerikansk fotboll. Detta och att serien allt som oftast överraskade mig gjorde att den firade stora triumfer.

Denna säsong hade flera lite mer allvarliga sub-plottar som inte var så kul helt enkelt. Var och en för sig hade varit ok men nu blev det för lite fokus på Ted Lasso och de närmast runt honom. Det var ändå Ted som var mest kul i serien! Vid sidan av honom gillade jag Beard, Trent och Rebecca.

Alla turer kring Keeley var rent ut sagt trista. Hon passade mycket bättre som en krydda men när hon blev en huvudperson flög det inte riktigt. Också tjatigt om vem hon skulle bli ihop med i slutet, trist och redan gjort. Är inget större fan av Roy Kent eller Jamie Tartt heller. Då var det roligare att följa Sam, Van Damme och Oscar från laget. Hughes problem med att komma ut ur garderoben kändes adderat för att fylla i en checkbox, men det var säkert en fin sak de gjorde. 

Men tristast av alla plottar var den om Nathan Shelley. Mest orimliga tråden som hade funkat om de spelat den för komedi hela vägen, men nu när det blev till en såpa om hans problem med självförtroende och hans relation med Ted blev det bara tråkigt, och inte "bara", utan extremt tråkigt. Serien överraskande mig negativt med en tråd som inte alls överraskande mig.

Det var helt enkelt lite trist att serien blev så tillrättalagd och smörig mot slutet.

Jag önskar Ted all lycka med det nya laget och att Trents bok blir en succé.

Betyg: 2/5

Amadeus (1984)

Den här gamla godingen kom upp till tals när Sofia besökte mig och Måns i Shinypoddens Filmskolan som en av Sofias fem filmfavoriter. Efter hennes påminnelse om filmens förträfflighet gjorde vi slag i saken och kollade in filmen. Jag hade en osedd blu ray av filmen hemma och det var den 20 minuter förlängda "director's cut".

Jag hade nog bara sett filmen en enda gång tidigare, och det på bio när den var ny, medan Måns inte sett den alls. Jag kom ihåg den som otroligt bra med bra skådespelarinsatser men framför allt på grund av Mozarts fantastiska musik.

Filmer står sig bra än idag! Jag vet inte om den extra långa versionen gjorde något förbättring, filmen kändes lång måste jag säga så jag gissar att bioversionen är snäppet bättre. Men musiken som ju sannerligen är odödlig levererade igen. Måste också lyfta filmens briljanta klippning när det gäller var och när de olika styckena används.

Skådespeleriet firar triumfer där F. Murray Abraham är delikat, men vi njuter också av Jeffrey Jones i en viktig biroll som kejsaren. Personligen gillar jag Tom Hulce i rollen som Mozart men jag kan förstå dem som inte gillar hans flamsighet. Det är en svår roll att tackla.

Milos Forman stod för regin och han är mästerlig med ett material som detta. Hans filmatisering av musikalen Hair fem år tidigare är också en mycket, mycket stark film. 

Jag kan med glädje rapportera att Måns var nöjd med filmen och han gav den en stark trea med en stigande kurva. Måns har inte en stark relation till musiken ännu så det var nog ett rimligt betyg.

Själv ger jag den en klockren fyra, en mycket bra film. Favoritscener är bland andra när Salieri läser Mozarts notblad, hör musiken i sitt huvud och ser att Mozart inte gjort några korrigeringar, eller när Kejsaren blir manipulerad av sitt "small council" samt alla scener där Mozarts Requiem spelas.

Betyg: 4/5

Eat Drink Man Woman (1994)

Aha, sista filmen i Filmskolan vårterminen 2023. Det känns bra att avsluta med denna film från Ang Lee. Det står på affischen att detta är en komedi men jag såg den mer som ett drama.

Äldre man, en stjärnkock nära pensioneringen, har sina tre vuxna döttrar boende hemma hos sig fortfarande. Familjens tradition är att pappan bjuder på en magnifik söndagsmiddag varje vecka.

Det är mellandottern filmen handlar om tror jag. Hon känner vill flytta hemifrån då hon känner sig kvävd av pappan. Han har tvingat henne studera och ta fint jobb på flygbolaget istället för att följa i faderns fotspår och bli kock själv. Hon är olycklig i sin roll.

De två andra döttrarna verkar mer nöjda med situationen och därmed blir det såklart de som flyttar ut med varsin respektive boyfriend. 

Dråpligheter förekommer, men också en gammal vän dör och de flesta i filmen har något eller annat besvär att ta hand om. Vi åskådare bjuds på en helfestlig överraskning i slutet av filmen. Just slutet, de sista trettio minuterna ungefär är filmens styrka. Den avslutas mycket fin. Inledningen är splittrad och upplevs frenetisk på ett oskönt sätt. Säkert helt enligt regissör Lees tanke, vi förlöses i slutet av filmen tillsammans med mellansystern.

En fin film.

Betyg: 3/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Yeelen (1987)

 

Yeelen är en skum film från ett så ovanligt filmland som Mali i västra Afrika. Den handlar om Niankoro (Issiaka Kane), en ung man som jagas av sin fader för någon upplevd skymf. Det största problemet är att männen i släkten är magiker och fadern är en stark sådan, oövervinnelig. Niankoro reser till sin farbror för att få hjälp.

Filmen är snyggt filmad i varma färger från gränslandet mellan Sahara och landet söderut. Handlingen kommer från gamla sägner från området och den känns genuin. Vår hjälte Niankoro är en ståtlig yngling och han bemästrar också magi som att starta eld lite var som helst utan att röra sig och att få andra människor att bli orörliga, frysa till på platsen.

Filmen är enkel om man tittar på specialeffekter (saknas i princip) men desto mer spännande om man tar den som en gammal saga. Filmen påminner mig om spagettiwesterns, Buffy-avsnittet Restless samt David Lowerys The Green Knight.

Det var ibland svårt att hänga med i dialogen då det pratades två lokala språk som kändes mycket långt från vår språkgren och textningen var knapphändig ibland. Men roligaste repliken kom ändå efter att Niankoro förfört kungens yngsta fru: "My cock betrayed me." Såklart den gjorde! Nakna bröst och allt...

Allt som allt en helt ok filmupplevelse och kul med annorlunda!

Betyg: 2/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Filmskolan: Yeelen

Kära vänner, vi har nu kommit fram till sista avsnittet av Filmskolan. I detta femtonde avsnittet pratar vi om de två sista filmerna samt avslutar hela säsongen med traditionsenliga topplistor!

Filmerna som avhandlas är:

• Yeelen (Souleymane Cissé, 1987)
• Eat Drink Man Woman (Ang Lee, 1994)

Efter filmsnacket bjuder Måns och Henke på varsin top-5 över bästa filmer från Filmskolan. Henke valde att lista top-5 osedda filmer, men slänger också in en bonuslista med top-5 filmer som han sett förut.

Vi tackar alla gäster från säsongen samt alla lyssnare och era fina kommentarer (både här på bloggen och irl).

Nästa vecka blir det ett avsnitt av Shinypodden Special då Henke och Niklas kommer snacka om musikåret 1973. Ett nytt inslag i podden!

Om två veckor återkommer Carl och Henke med Säsong 13 och Bröderna Coen. Då kommer vi snacka om O Brother, Where Art Thou? från år 2000 samt vårt val av "companion film", Jim Jarmuschs Down by Law från 1986.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.