Fire of Love (2022)

Maurice: It will kill me one day, but that doesn't bother me at all.

Fire of Love är en mycket omtalad dokumentär om ett franskt forskarpar, vulkanologer, som levde och dog för sina älskade vulkaner. Katia och Maurice Krafft dog vid berget Unzen i Japan den 3:e juni 1991.

Jag kände en morbid fascination när jag såg filmen. Det finns något lockande och vackert med människor som så älskar det de gör att de är beredda att dö för sin passion. 

Dokumentären verkar fokusera på känsla och vackra bilder. Miranda Julys berättarröst adderar till en meditativ känsla och sceneriet och bilderna från aktiva vulkaner och strömmande lava är hypnotisk. Men som historiskt dokument är filmen tämligen svag. Visst får vi en grov genomgång av deras gärning men filmen går aldrig på djupet. Jag saknade att komma djupare in på livet av Katia och Maurice. De förblev figurer långt bort på vulkankanten för mig. Vad såg de nere i djupet? Vad var det de sökte, vad var det de flydde från?

Vackert och suggestivt men saknar en djupare insikt.

Betyg: 3/5

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Easy Rider (1969)

Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.

Filmskolan: Top Gun

Första avsnittet av den sista fjärdedelen av terminen är här. Sommaren närmar sig! 

Denna vecka har Henke och Måns besök av Greta. 

Filmskolan diskuterar Dennis Hoppers Easy Rider från 1969 samt Tony Scotts Top Gun från 1986.

Under inledningssnacket omnämns också följande filmer; (500) Days of Summer, John Wick 4, Guardians of the Galaxy, Vol 3, Scott Pilgrim vs. The World, Knives Out, Kung Fu Panda 2, Spy och Pride & Prejudice.

Lyssna på avsnittet där poddar finns, eller här.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

Bröderna Coen: The Big Lebowski

 

Tentavecka för Filmskolan så vi växlar in lite pausunderhållning med Carl och Henke och bröderna Coen. 

Vi har kommit fram till kultfilmen The Big Lebowski. Veckans trerätters består också av Robert Altmans The Long Goodbye samt Greg Mottolas Confess, Fletch.

Lyssna på oss i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Lykke Li, Stockholm (2023)

Lykke Li möter Radiosymfonikerna, Berwaldhallen, torsdagen den 20:e april, 2023

Trots att jag såg Lykke Li live på Cirkus så sent som i höstas blev jag nyfiken när det annonserades att hon skulle spela tillsammans med Radiosymfonikerna på fina Berwaldhallen. Det blev ett givet köp och jag bjöd med mig systersonen Måns också. Då detta var mestadels en popkonsert valde jag biljetter långt fram, mitten av rad 2. Jag hoppades på att Lykke skulle husera längst fram på scenen... Normalt sett på klassisk musik vill man sitta lite längre bak för den perfekta ljudupplevelsen samt att golvet är svagt sluttande så man får bättre översikt av hela orkestern. 

Vi blev minst sagt snopna när Lykke intog plats långt bak på scenen, mitt i orkestern. Hon stod där bak hela showen oftast vänd 90 grader från publiken så kon kunde ha ögonkontakt med sitt vanliga band som också stod gömda av orkestern. Dessutom hade hon med sig två körtjejer som stod på sidan vid cellospelarna. Vi såg körtjejerna bättre än Lykke Li själv. Udda val sannerligen.

Precis som i höstas spelade hon hela den nya skivan Eyeye från start till slut för att avsluta med några låtar från de äldre skivorna. Den stora skillnaden från Cirkus var att dirigenten Hans Ek hade gjort nya arrangemang för musiken. Dessutom hade två låtar från hösten konsert tagits bort (Never gonna love again och Just like a dream), medan två lagts till (Deep end och Bad woman).

Det var uppenbarligen många fler som gillade konceptet för hon fyllde Berwaldhallen fyra konserter i rad under tre intensiva dagar. 

Konserten var cool och häftig på många sätt då symfoniorkestern verkligen adderade till flera av låtarna, både från nya skivan och de äldre materialet. Men å andra sidan saknade jag Lykke Li själv. Oftast brukar hon stå långt fram på scenen och dominera showerna, hålla publiken i ett grepp med sin karisma och styrka på scenen. Nu var hon dold bakom dirigenten och symfoniorkesterns bröl.

Överlag var konserten kul just för den var annorlunda, men då vi trots allt satt för nära scenkanten och knappt kunde se stjärnan, blev showen inte riktigt en fullträff.

Set list:

1. No hotel
2. You don't go away
3. Highway to your heart
4. Happy hurts
5. Carousel
6. 5D
7. Over
8. Ü&I
9. I never learn
10. No rest for the wicked
11. Little bit
12. Deep end
13. Bad woman
14. I follow rivers
15. Possibility
16. Hard rain

OBS: Inspelning från konserterna sänds på P4 ikväll fredagen den 5:e maj kl 19.06-20.00, och på Berwaldhallen Play kan man se konserten ikväll.

Vivre sa vie: Film en douze tableaux (1962)

Vivre sa vie är en löst sammanhållen kavalkad av 12 scener där vi får följa Anna Karinas Nana resa från en glad ung kvinna med framtidstro till att bli fast i hallickens grepp i prostitutionens kvicksand.

Filmen har ingen direkt handling och fokuserar mest på filosofiska dialoger mellan karaktärer som passerar revy i Nanas liv. Det är en "hängfilm" där man hänger med Nana och får inblick i hennes liv och inre, en "slize of life"-film så god som någon, utan mätbar form eller riktning. Detta är höjden av arty farty franskt bajsnödigt från en, förmodar jag, självgod Godard.

Danskan Anna Karina är förtrollande i huvudrollen. Hon är härlig på det sättet en person med karisma och glimten i ögat kan vara, inte endast för snygg på foton på ett "kliniskt" sätt. Jag gillar hennes energi. Hon var ett tag gift med Godard. Just under denna film höll de på att skilja sig och därför fick Nana gå ett hemskt öde till möte. Godard straffade kvinnan som valde att lämna honom kan jag tänka mig. Regissören som Gud.

De måste dock fixat till sin relation tillräckligt mycket för att kunna arbeta ihop igen. Hon spelade i senare filmer han regisserat. Aanna var med i sammanlagt åtta filmer av Godard inklusive Alphaville, Bande à part och Pierrot le Fou.

Denna films värde var att se Anna Karina, i övrigt var det pretto och inte så lite sövande. Jag nickade till ett antal gånger i mitten av filmen. 

Betyg: 2/5

Filmen ingick i listan av filmer jag och Måns pratat om i Shinypodden Filmskolan, som hittas där ni hittar poddar, eller här.

Filmskolan: A Man Escaped

I veckans avsnitt avslutar Henke och Måns den tredje delen av fyra för terminen. Vi avhandlar fyra filmer som Måns sett i kursen;

- Awaara (Raj Kapoor, 1951)

- Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (eng. A Man Escaped) (Robert Bresson, 1956)

- Vivre sa vie: Film en douze tableaux (Jean-Luc Godard, 1962)

- Borom Sarret (Ousmane Sembene, 1963)

Dessutom omnämns tv-serien Ted Lasso, säsong 3.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.