Synecdoche, New York (2008)

Adele: Everyone is disappointing. The more you know someone, it just... This whole romantic-love thing, it's just a projection anyway, right?

Detta är kanske den konstigaste och mest svårbegripliga film jag någonsin har sett. Samtidigt kändes allt jag såg naturligt när jag såg den. Så fort jag tänkte på vad den handlade om fattade jag inget, men varje enskild scen var självklar och klockren. Filmen är som en undflyende dröm, så självklar när den dröms, så svårbegriplig samma sekund den passerat.

Detta är en film om döden, ensamhet och psykisk sjukdom. Det är inte en speciellt munter film, men den är så annorlunda att jag inte kan annat än hylla den för att den är ett unikum.

Filmen startar helt normalt. Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden. Han är gift med konstnärinnan Adele (Catherine Keener) och tillsammans har de den fyraåriga dottern Olive. Snart inser vi dock att de har problem i äktenskapet och Adele vill ha ett break. Hon tar dottern och åker på utställning Berlin några veckor. Här ändras filmens struktur helt obemärkt. Tiden blir nu helt uppfuckad. Varje scen är naturlig men tidsuppfattning hos Caden och därmed oss är ur led. I och med den depression Caden kastas in i slutar hans tiduppfattning att fungera. Hazel (Samantha Morton) bjuder ut honom på dejt men Caden tackar nej pga att han är gift. Hazel viskar då att det var ett helt år sedan Adele lämnade honom. Caden svarar att det var en vecka sedan hon reste iväg.

Filmens regissör/manusförfattare Charlie Kauffman ger inga tydliga vinkar om när historien hoppat framåt i tiden. I en scen får vi veta att Caden och hans teatersällskap arbetat med hans nya uppsättning i 17 år. Det kunde varit några veckor lika gärna. Caden dejtar Claire (Michelle Williams) och i nästa scen har de varit gifta ett tag och har en dotter, Ariel. Caden kallar dottern för Olive. För Caden frös tiden när Adele och Olive lämnade honom.

I övrigt innehåller filmen den ena drömlika sekvensen efter den andra. Hazel köper ett hus som brinner. Ja, brinner. Hela tiden. Hon gifter sig senare med fastighetsmäklarens son som bodde i källaren på det brinnande huset. Jennifer Jason Leigh gör den manshatande lesbianen Maria med mycket stor inlevelse. Maria blir mentor och älskarinna till Olive som lärs upp att hata sin far. Flickan tatueras ursinnigt tills hela kroppen är täckt och hon går via exoticamodelleringen till prostitution. På hennes dödsbädd försöker Caden nå sin dotter, men Olive är uppbrunnen av hat mot bilden av sin far. När hon dör faller tatueringen av ett rosblad av hennes arm i form av ett svart rosblad...

Det jag mest hade hört om denna film är den stora teateruppsättningen Caden sätter upp och att han hyr skådespelare som spelar (i filmen) riktiga personer. I en gigantisk lagerlokal bygger han upp en kopia av stadsdelen han bor i. Han hyr skådespelare som spelar honom själv och alla i hans omgivning. När skådespelarna inte hinner med hyr han in nya skådespelare som spelar skådespelarna som spelar personerna. Typ. Dianne West anställs för att spela en städtant och det slutar med att hon spelar Caden och tar över regisserandet av teaterstycket. Den har aldrig premiär. Caden själv slutar som städtanten i kopian av den byggnad dit Adele flyttat när hon flyttat tillbaka till New York för många, många år sedan. Dianne West's karaktärer regisserar Caden att spela städtanten ända till slutet.

Handlar filmen om identitet? Cadens spindelnät av skådespelare som spelar riktiga personer är ett metaprojekt av stor proportioner som skulle kunna antyda det, men nej. Det handlar om en fragmenterad och sönderfallande verklighetsuppfattning. En drömlikt helvete för honom som startades när hans familj lämnade honom. Det är en dröm på film. En mardröm i många lager.

Jag blir galen. Detta är en brutal film. Tråkig javisst. Men också otroligt förunderlig. Om du bara kommer innanför dess skal är den köttigt berikande. Ärlig. "Brutal honesty" pratar Caden om och ja - det är det den är.

Jag ger Synecdoche, New York fyra mind fucks av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hazel: The end is built into the beginning.

The Accidental Tourist (1988)

Macon: I'm beginning to think that maybe it's not just how much you love someone. Maybe what matters is who you are when you're with them.

The accidental tourist var en film som jag hyllade till skyarna när jag såg den på bio 1988. Den har många av de kännetecken som senare tiders American independent ofta håller sig med, en samling lustiga och väl grundade karaktärer, en bra dialog och en långsam och till synes fattig handling. Jag älskar genren.

Här har vi en otroligt deppig Macon (William Hurt) som sörjer en död son, en sprallig men fragil Geena Davis som den glada hundälskaren Muriel som försöker dra upp Macon ur hans mörker och en fortfarande smal Kathleen Turner som Sarah, den känslokalle exfrun som inte kan lindra hand smärtor längre. Så fort jag ser Turner och hör hennes hesa stämma ser jag bara henne från Californication i mitt huvud. Vilken metamorfos!

Denna gång gillade jag filmen helt ok, men jag älskade den inte. William Hurt är inte speciellt dynamisk i rollen och Geena Davis karaktär är också tämligen enkelspårig. Davis spelar dock skjortan av sin manlige kollega. Geena är ljuvlig i denna film, kanske hennes finaste insats i karriären tillsammans med rollen i Long kiss goodbye? Kanske, hon fick också en oscar för bästa kvinnliga biroll för denna film.

Men de jag gillade allra mest från filmens persongalleri, och som jag kom ihåg mycket tydligt så fort filmen startats, var Macons familj med den organiserande Rose (Amy Wright), den sävlige brodern Charles (Ed Begley Jr), brodern med dåligt lokalsinne Porter (David Ogden Stiers från MASH) och Bill Pullman som Rose's kalkonätande pojkvän Julian. De är alla mysiga. Hela filmen är mysig förresten. Den speglar en mellanklassmiljö från USA som jag gillar.

Egentligen är historien om Macons sorg ganska trist och lite väl lättgenomskådad. Hans roll som motvillig resenär och hans guideboksförfattarskap står för filmens humor. De bitarna påminner mig en hel del om Steve Martins motgångar i Planes, trains and automobiles. Han hade behövt läsa Macons guideböcker med allehanda tips om hur man gör sin resa så smärtfri som möjligt. Macons böcker hjälper resenären att få allt som hemma fast man är borta. Som att hitta de bästa hamburgarna eller pannkakorna med lönnsirap i Paris. Lustigt.

The accidental tourist ramlade ut ur min topplista för 1988 efter återtitten vilket känns lite orättvist men så går det ibland. Nu ger jag The accidental tourist tre guideböcker av fem möjliga.

Betyg: 3/5