She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

Interstellar (2014)

Cooper: Murphy's law doesn't mean that something bad will happen. It means that whatever can happen, will happen.

Vissa filmer ska man se så tidigt som möjligt om man vill undvika att bli spoilad då alla filmnördar kommer prata om filmen i alla tänkbara kanaler. Interstellar är en sådan film, högt emotsedd av de flesta som följer film. Jag är jätteglad för att jag kunde se den på premiären i fredags och jag höll mig mer eller mindre helt okunnig om filmen, dess skådespelare, handling eller typ av film. Det enda jag visste före filmen var skådespelaren i huvudrollen (som också syns på postern).

Det känns totalt meningslöst att skriva om denna film utan att kunna gå in på just de ämnena som jag nämner ovan så därför ger jag dig en VARNING nu.

Detta kommer bli en revy med BIG ASS SPOILERS.

Detta var den i särklass största bioupplevelse jag haft sedan förra årets bästa film Gravity. På vissa sätt överträffar den till och med upplevelsen jag hade då. Gravity var intensivt spännande och en sjuhelsikes ride, men den känns som en mindre film helt enkelt, mindre storslagen, mindre tankeväckande och enklare att förstå.

Ibland kommer filmer som bryter ny mark och skapar nya grenar på filmträdet, filmer som The Matrix, Jurrasic Park eller 2001: a space odyssey. Interstellar är inte lika nyskapande som de filmerna, men den spelar nästan i samma liga. Vad Interstellar istället gör är att referera till en massa filmer, den tar en drös kända element och sätter ihop dem till en ny enhet. Interstellar är makalös och en mycket seriös film utan att för den skull gå över gränsen och bli för seriös, tung eller pompös. Christopher Nolan har lyckats med att göra en film som både är ett tekniktungt epos och en fantastiskt mänsklig och berörande film. Både hjärnan och hjärtat får sitt. Magen får sitt i de mest intensiva scenerna då jag satt som på helspänn. Jag var på spänn under hela andra halvan av filmen, spänd som en båge.

Filmen kan delas in i tre distinkta delar och i dem en massa härliga filmreferenser.

Den första delen från den skadade och döende Jorden skulle kunna utspelas någonstans i tiden mellan handlingen i Take shelter och The road. Den är bister och inledningen av filmen är lite oväntad. Skulle detta inte vara en sci-fi? Intervjuerna med de gamla personerna som tänker tillbaka till sin barndom ger oss åskådare direkt en indikation att filmen är en tillbakablick. Scenerna med Cooper (Matthew McConaughey) och hans familj påminner mig mycket om känslan i delar av The tree of life också. Det finns en domedagskänsla i dessa scener som är mycket pressande.

Den andra delen är huvudparten av filmen, den med rymdfärden. Vi får träffa Professor Brand (Michael Caine - alltid med i Nolans filmer) och Dr Brand (Anne Hathaway). Wow, Hathaway är med i filmen! Jag gillar henne. Här kände jag mig mer och mer varm. Även om jag inte funderade på snacket om astrofysik och kvantteori ur ett tekniskt perspektiv kände jag mig hemma. Det var en typ av ämne och samtal som jag starkt kände igen mig i från min tid i Uppsala. Det var länge sedan jag fick använda min hjärna på så komplexa tankebanor. Suck.

Från och med att teamet ger sig iväg på resan till det svarta hålet är detta en fullständig fullpoängare. Jag har under de senaste dagarna tänkt på ett otal scener och ögonblick från filmen och det är som julafton för en sci-fi-nörd som jag. Några av favoriterna är resan genom maskhålet, vattenplaneten, förräderiet på isplaneten och den olidliga spänningen med den manuella dockningen vid den roterande Endurance. Bästa scenen var dock den då Cooper tittar ikapp på videomeddelandena från sina barn. Scenen innehåller otroligt skådespeleri av McConaughey och det är årets Captain Phillips-scen. Det var känslorna mellan far och dotter som tog denna film ett snäpp högre jämfört med en ordinär sci-fi. Det gjordes på ett så ärligt och känslomässigt förankrat sätt att de scenerna fungerade perfekt.

Jag älskade diskussionerna om tidsförskjutningen och insikten att när Cooper och Dr Brand kommer tillbaka från vattenplaneten har Romilly varit ensam på Endurance i 23 år gav mig rysningar. Men vid sidan av magknip, rysningar och hänförelse fick vi en hel del skratt också. En film som denna får inte, måste inte, vara humorlös. Det funkar bara inte och lyckligtvis har Nolan löst detta med två mycket underhållande robotar, TARS och CASE. Yay för dem.

Vilka filmreferenser har vi under denna del då? Där finns givetvis en hel del Gravity-influenser i denna del men också några instick från filmer som Aliens, Solaris och Sunshine.

Sen har vi den avslutande tredjedelen. Den som startar då Cooper faller in i det svarta hålet. Till att börja med är den sekvensen otroligt häftig. Vilken ride! Men jag hade givetvis väntat mig att han skulle bli till ett streck och sedan förintats under trycket. Istället får vi en 2001-liknande avslutning. Filmen går från att vara förankrad i en teknisk och matematisk värld till att bli något likt Contact, The abyss eller The fountain. Det är "fantastiskt", dvs sagolikt och sällsamt. Jag gillade inte alls det tredimensionella rummet bakom bokhyllan först. Filmen byter skepnad. Även om Murphy pratat om ett spöke i filmens inledning hade Nolan inte indikerat att det var så centralt för filmens slut. Jag trodde att hennes spöke bara var den där gravitationsförskjutningen... Men desto längre de tog sista delen, desto mer ok blev den. Filmen går över till att bli en saga och då ska man ha ett sagoslut. Önskar jag att filmen tagit slut ca 20 minuter tidigare? Jo, kanske det. Men hade vi lämnats med ett öppet svart slut vet jag inte om den hade känts helt bra då heller. Nu öppnade filmen upp sig som en blomma och erbjöd ännu mer att smälta och fundera på. Om något skulle jag hellre sett en scen till. En scen då Cooper landar hos Dr Brand.

På tal om filmreferenser så finns en tydlig sådan till Star Wars när Cooper spänner fast TARS i baksätet på Rangern och åker iväg i slutet. Interstellar omsluter halva min filmiska referensbank!

Jag såg någonstans en kommentar om skådespelarvalet. Skulle Christian Bale kunnat spela Cooper istället för Matthew McConaughey? Brr, usch. Verkligen inte! Bale är vår generations tråkigaste och "stiffaste" skådespelare. Han skulle inte kunna ge Cooper den värme som är helt nödvändig för att denna film ska bli så bra som den är.

Med den frågan i huvudet funderade jag vidare. Matt Damon (Matt Damon!!) dök ju upp som en onding. Skulle man velat ha någon annan i den rollen? Jag tror att Matt passar bra här just eftersom han är godheten personifierad i Hollywood idag. Därför är det ett bra val, kontrasten till hans persona blir kul, men i praktiken hade nog flera skådisar kunnat spela Dr Mann. Men jag kommer inte på någon just nu som skulle överraska oss lika mycket.

Den tredje switscharoon jag funderat på är att helt enkelt byta roller mellan Anne Hathaway och Jessica Chastain. Tänk efter en stund. Visst hade det funkat? Dels var Murphy som 10-åring otroligt lik Anne Hathaway och dels skulle jag inte ha några som helst problem att se Chastain uppe i Endurance och alla de äventyr de råkade ut för. Jag vet inte, jag älskar båda skådespelerskorna så egentligen är detta inte en svaghet som måste rättas, bara en kul idé.

Oj då, det blev visst en lång revy detta. Här skulle kanske en av den majestätiska musiken av Hans Zimmer kunnat passa in... Partier i musiken lät som en gud som uttrycker sin vrede.

Jag håller slutet av filmen som lite udda och jag brottas fortfarande med mig själv över hur mycket jag gillar det. Men då en majoritet av filmen var så ofantligt bra och då filmupplevelsen var så maxad att jag darrade i hela kroppen när filmen var slut så hamnar mitt betyg ändå på max. Med de känslorna blir det lite fjuttigt att inte ge den det betyg som den är värd för mig. Detta kommer med all sannolikhet bli årets film för mig.

Jag ger Interstellar fem dimensioner av elva möjliga (?).

Betyg: 5/5

Rachel Getting Married (2008)

Kym: I am Shiva the destroyer, your harbinger of doom this evening.

Jag hade inte koll på vad Rachel getting married handlade om egentligen. Så när jag såg filmen följde jag händelserna i filmen med stigande nyfikenhet. Varför var filmens huvudpersom Kym så "konstig"? Vad dolde sig bakom den arga fasaden? Jag blev genast mycket intresserad.

För att inte bestjäla er glädjen att se denna film med för mycket info kommer jag försöka skriva denna revy helt utan handlingsmässiga spoilers. Hoppas att jag lyckas.

Anne Hathaway har varit en skådespelerska jag gillat mer och mer allt eftersom jag sett mer av henna. Här spelar hon Kym som åker hem från rehab för att delta på sin storasyster Rachels bröllop. Väl hemma har hon svårt med de flesta av relationerna i familjen, med sin syster, sin pappa, sin frånvarande mamma, sin systers kompis och så vidare. Varför Kym har så svårt att hantera dessa möten avslöjas senare under filmen, men den första 45 minuterna var för mig som åskådare jobbiga och inte så lite awkward. Tidigt i filmen har brudparet en rehearsals dinner och den klassiska känslan av att det kröp under huden på mig kom flera gånger då Kym gjorde bort sig mer och mer. I alla fall kändes det av och till så.

Filmen är regisserad av Jonathan Demme som bland annat gjort en dokumentärfilm om Neil Young. Hans gryniga och handhållna kamera gör att det känns som att man nästan är med i rummet. Det påminner om en film jag såg nyligen, Nights and weekends, men också om äldre filmer som Woodys Husbands and wives.

Allt eftersom börjar jag förstå Kym mer och mer och det är en otroligt sorglig och hemsk historia som ligger till grund för den livskris hon går igenom. Jag kände så starkt för henne mot slutet av filmen att jag faktiskt satt och såg det som naturligt om hon skulle vilja avsluta allt. Men till slut tror jag ändå att Kym hade den styrka inom sig som behövdes för att ta sig igenom skärselden.

Anne Hathaway är otroligt bra i denna film. Hon imponerar på mig i ännu en film. Hennes frisyr? Störde mig inte det minsta. Var bara annorlunda än vad vi är vana att se henne i, men störande? Inte alls. Rosemarie DeWitt spelar Rachel och hon är också mycket bra. En välkommen överraskning var att Debra Winger spelar systrarnas mor, frånskild och frånvarande. Hon är som vanligt mycket intressant. Här spelar hon en kvinna som antagligen fortfarande befinner sig i chock. En detalj som jag fann lustig var att Rosemarie DeWitt och Debra Winger nästan är identiska även om åldersskillnaden syntes såklart. Perfekt casting som mor och dotter Samma näsa, samma hår. Otroligt lika helt enkelt.

Pappan spelas av en ny bekantskap, Bill Irwin. Han är hysteriskt lustig i rollen som excentrisk far till systrarna. Hans gester och minspel under förberedelserna och senare bröllopet var underbara. Skådespelarna som spelade Sydney (Tunde Adebimpe) och best man Kieran (Mather Zickel) var också bra. Ja fan, låt oss säga att alla var bra! Till och med typerna som spelade enerverande musik hela tiden. Och hunden. Alla!

Bröllopet i sig var också fantastiskt i all sin multi-kulti. Bruden Rachel kommer från en judisk familj i Connecticut. Brudgummen Sydney kom från en afro-amerikansk familj. Bröllopet hölls av oklar anledning i ett indiskt tema och det avslutades med latinsk sambadans. Färgsprakande.

Personligen satt jag mig med ett ryck upp i fåtöljen under bröllopsceremonin. Brudgummen Sydney sjöng då a cappella en sång för Rachel. Jag kände igen sången direkt men det tog några sekunder att orientera mig och sortera in vad jag hörde. Det var en udda version som dessutom hade vissa rader ändrade för att passa in på bruden. Vilken sång undrar du? Jo, Neils Unknown legend. "She drives a Harley Davidson. Her long blond hair colliding with the very air she breaths...". Sagolikt.

She drives a Harley...

Fripp noterar: Karaktären Sydney är musiker och till bröllopet är några musiker bjudna. Dessa musiker spelar sina instrument oa brutet hela filmen igenom, en gnisslande fiol här, gitarrplock där, några trummor, ett konstant ljud som ibland är rofyllt men ibland oroande. Lite beroende på Kym's sinnestämning. Bra utnyttjnde av musik i filmen av Demme. Han har helt klart ett öra för det.

Från filmens finaste scen...

Detta var en mycket intressant och bra film. Anne Hathaway levererade ännu en gång. Hon är en favorit. Jonathan Demme lät filmen ta den tid den behövde - modigt! Detta är en film som minst hamnat som en bubblare i topplistan över 2008. Nästa gång jag uppdaterar den listan kommer nog Rachel getting married till och med in på topp 10.

Jag ger Rachel getting married fyra starka skäl till ångest av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

The Dark Knight Rises (2012)

No guns, no killing.

Förväntningarna på den tredje Batman-filmen från Christopher Nolan var givetvis skyhöga. Nolan har gjort de två bästa superhjältefilmerna som välden skådat, filmer som i dominansen av denna genre endast utmanas av Joss Whedon's mer lättsamma The Avengers från i våras. Förväntningarna var så höga att en av vännerna i Filmspanarna till och med funderade på att åka till London för att se den nya Batman på IMAX. För höga förväntningar är ett välkänt gissel, och för att inte drabbas av dessa elaka förväntningar försökte jag undvika dem helt när jag gick in i biografen häromdan. Det enda jag hade var en vag vision, som en hägring i ökendiset, där konturer syns med inga detaljer träder fram.

Men nu, efter jag sett filmen, kan jag tillåta mig att formulera vilka förväntningar jag skulle haft på filmen. Jag skulle ha väntat mig tre saker. Först och främst hade jag trott att vi skulle få en mörk, spännande och episk avslutning på trilogin. Det skulle vara mer svärta än humor, med våld än nåd och ett ganska öppet och på något sätt sorgligt slut. Det andra jag hade väntat mig var en fruktansvärt bra motståndare till Batman, en fiende som till och med fått Heath Ledger's Joker att blekna. Jag hade väntat mig att få möta Batmans baneman, ett monster som skulle få blodet att isa på oss åskådare. Till sist skulle jag framför allt väntat mig att bli lika positivt överraskad av Nolan som jag redan blivit tvenne gånger med Batman begins och The Dark Knight.

The Dark Knight rises lyckades tyvärr inte resa sig över medelmåttans grå massa till de toppar som Batman begins och The Dark Knight befinner sig på. Första och tredje förväntningen blev inte alls uppfyllda, och den andra punkten blev endast delvis uppfylld. Den största överraskningen Nolan levererade var negativ då denna film var så mycket svagare än de tidigare två. Jämfört med alla andra filmer på repertoaren är The Dark Knight rises mycket kapabel, men den är inte en femma. Känslan av att nyss fått se en "magisk" film infann sig inte alls när jag gick ut ur biosalongen.

Film upplevs med hjärna, hjärta och känslor i den runda magen. En magkänsla är att denna film inte är lika "realistisk" som de första två, som på något sätt befann sig i samma domän som Bourne-filmerna och den återstartade Bond-franschisen. Jag såg inte om Batman Begins eller The Dark Knight inför denna visning men var de lika mesiga verkligen? I The Dark Knight rises möter både Batman och polisen skurkarnas automatvapen med batonger och boxning? Scenen då NYPD, förlåt GCPD, marcherar med batonger mot ett stor skara skurkar med automatvapen var rent ut sagt patetiskt. Jag kan inte minnas någon liknande scen i de tidigare filmerna. Som jag kommer ihåg det var en av styrkona med dem just att det mesta kände realistiskt, kanske inte trovärdigt, men möjligt ändå. Att jag önskar mer verkligt våld i denna film känns dock problematiskt efter skjutningen i Aurora, men det var så jag kände i alla fall.

Filmens ljusglimt var karaktären Bane. Hans bakgrundshistoria var intressant och han hade nästa fötjänat en egen film, men då som hjälten! Tom Hardy gör Bane väldigt bra, det lilla han kan göra, vilket är via ögonen. Han har en förställd röst och en mask över större delen av ansiktet, ju. Jag hade inte väntat mig att Batmans fiende skulle vara en figur som jag nästan kom att heja på innan filmen var slut. Fanns det ett budskap i detta från Nolan, eller har jag bara reagerad annorlunda än vad filmmakarna tänkt sig? Även Ra's Al Ghu's arvtagare var en positiv överraskning. Den tråden gillade jag en hel del.

Bane med anestesimasken och allt

Som vanligt har Nolan en lysande skådespelarensamble med sig i denna film. De flesta fungerade bra i sina roller. Tom Hardy, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Michael Caine och Gary Oldman var alla bra. Några andra lyckades inte lika bra. Även om jag normalt sätt gillar Joseph Gordon-Levitt tyckte jag att han är aningens för nätt i denna roll, precis som han var i sin roll i Inception för övrigt. Men den svagaste länken då det gäller skådespelarprestationerna är enligt mig Christian Bale. Jag menar givetvis inte att han skulle bytts ut, det går inte, men han ger mig inget extra än det fåniga stirrandet och en allmänt träig karaktär.

Jag utgår från att Nolan har vävt in en massa budskap i sin film. Jag har inte på något sätt upptäckt allt, därtill krävs många timmars surfande på interwebben, men kopplingen till det senaste årets oro på Wall Street med protester och hat mot den rikaste procenten är tydlig. Frågan hur effektiv denna sammhällskritik är? Jag tycker att filmens andra hälft, inklusive scenerna med de lustiga straffutmätningarna, påminner mest om den gamla klassikern Escape from New York. Gatans lag och människans depravering då alla strukturer förvinner och var och en får klara sig själv känns varken modern eller unik.

Denna film påminner mig av och till om fler gamla klassikers. Bane påminner mig till exempel om The Humungus från Mad Max 2: The road warrior. Fängelsehålet med den blinda läkaren påminner mig om den överkattade Midnight Express.

Fripp funderar: vilka fängelseinterner är goda och vilka är goda? Fångarna i fängelset i Gotham City var uppenbarligen ganska vidriga. Medan fångarna i helveteshålet förtjänade tydligen att få fly, eftersom Bruce Wayne slängde ner ett rep för dem att klättra upp med.

Till sist måste jag nämna några ord om slutet. Indirekta spoilers varnas härmed för. Mina eventuella förhoppningar eller visioner om svärta fick ju helt kastas till marken. Filmen var kanske redan rökt, men hade inte ett "äkta slut", som de prata om i The Player, varit underbart i denna film? Nu blev det inte så. Men då kunde de väl i alla fall låtit slutet vara lite öppet, dvs tagit bort de sista scenerna? Men nej, Nolan var tvungen att visa åskådarna med en skrikig övertydlighet exakt vad som hände. Och nu kan vi en gång för alla kasta förhoppningen att bli positivt överraskad av Nolan i denna film. Kan man hoppas på ett "europeiskt slut" på någon framtida dvd utgåva tro?

Även om denna revy andas en viss negativism tyckte jag faktiskt att filmen var fräsig och bitvis riktigt underhållande. Det fanns trådar i historien som var mycket bra till och med. Betyget blir långt under vad de tidigare två Batman-filmerna erhållit, men på en skala som gäller alla filmer tror jag nog att den segar sig upp till en svag fyra i alla fall.

Jag ger den milda The Dark Knight rises fyra svaga Batmansignaler av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Valentine's Day (2010)

"There you have it, folks. Young love. Full of promise, full of hope, ignorant of reality. "

Jag hade ganska låga förväntningar inför denna film. Det var ju antagligen en tämligen generisk romantisk komedi tänkte jag. Men ändå, jag lockades av att "Pretty Woman"-regissören Garry Marshall hade samlat en imponerande mängd spännande skådespelare till denna film. Jag hade också hört att denna film är Hollywoods svar på den brittiska "Love actually" från några år tillbaka. Jag har inte sett den så jag visste inte vad det betydde, men kanske något bra?

Filmen blev en positiv överraskning och jag måste säga att en hel del av skådespelarna levererade gedigna prestationer. Jag skulle nog kalla denna film en romantisk komedi, men den är på gränsen till att vara ett romantiskt drama. Den är upplagd på samma sätt som Robert Altman's "Short cuts", dvs att vi får följa ett antal personer under en dag och där deras liv och öden sammanflätas och kbyter an varandra på ett finurligt sätt. Givetvis handlar det mesta om relationer, och om hur kärlek söks, uppstår, förloras och återuppstår.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och de jag vill lyfta fram som speciellt intressanta är Topher Grace och Anne Hathaway. Speciellt Hathaway är mycket bra. Efter att startat sin karriär med ett antal dåliga film(val), tänker till exempel på "Get smart" vilket var ett otroligt korkat karriärval. Men hon har det.

Jag var också till min stora förvåning väldigt förtjust i Ashton Kutcher. Jag trodde att han var värsta tönten men här är han riktigt bra. Jag hade helt avskrivit honom efter "mästerverket" "Dude, where's my car?".

Filmens komiska stjärna var helt klart Taylor Swift, sångerskan som här gör en liten roll som blåst high-school-cheerleader-blondin. Hon är hysteriskt rolig, se speciellt intervjun på idrottsarenan med henne. "I can dance..."

Även Jessica Biel och Jamie Foxx gör bra insatser. Däremot var jag underraskad av Jennifer Garner. Efter att hon träffat helt rätt som Vanessa i "Juno" trodde jag att hon skulle passa in i denna film, men hon var inte alls bra. Trist.

Julia Roberts då? Jodå, hon är med i en liten, liten roll. Hon har en väldigt stor mun när hon skrattar. Missa inte bloopers under eftertexterna, en kul liten detalj med Julia mot slutet... För lite mer av Julia, se "America's sweethearts", "Pretty woman" eller "Erin Brockovich" istället.

"Valentine's day" var riktigt underhållande och jag kan rekommendera den till er som gillar och vill se en romantisk drama-komedi. Den får tre stora chokladaskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Alice In Wonderland (2010)

Curious and curiouser!

"Alice in Wonderland" av Tim Burton är den gamla klassiska sagan filmatiserad för femttioelfte gången. Detta är första versionen jag sett och den är som ett sprakande fyrverkeri. Det visuella är otroligt häftigt. Jag såg den inte i 3D utan hemma på plasman men det räckte långt. Om jag bara skulle betygsätta den fantasieggande skaparglädjen som legat till grund för miljöerna i underlandet hade filmen fått högsta betyg. Som alltid i film och speciellt i sagor är det dock karaktärerna som bär upp hela tillställningen, russinen i kakan. Vi får också en hel del kul karaktärer i denna film. Tyvärr berörde de mig inte alls så mycket som jag hoppats.

Alice: Sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


Till att börja med var det kul att följa Alice, men hon var alldeles för tunn för att jag skulle kunna heja eller känna för henne. Jag tror nog att Mia Wasikowska har skådespelarmuskler för ett mycket djupare porträtt, men det fick hon inte försöka sig på. Visst är det kul med en ung tjej som hjältinna, men när hon fajtas mot och besegrar monstret måste jag som åskådare tro på det och tyvärr hade hon inte förtjänat det hos mig. Jag menar, anledningen Frodo lyckades var ju till stor del på grund av att han hade Sam, och detta spenderade Peter Jackson i princip en hel trilogi på att underbygga. I "Alice in Wonderland" vann Alice bara för att svärdet ville det. Duger inte. Här har Burton missat en poäng, det fanns många karaktärer men de kom inte ihop på ett bra sätt.

You used to be much more..."muchier." You've lost your muchness.


Johhny Depp är ganska bra som The Mad Hatter. Han passar in och han gick inte till överdrift lika mycket som man kunde befarat. Det är dock en blandning av hans galna karaktärer från förr och återupprepning efter upprepning borde vara förbjudet.

Dad: You're mad, bonkers, off your head! But I'll tell you a secret: All the best people are.

För att inte låta allt för negativ måste jag säga att det fanns en mycket intressant karaktär och skådespelerska i filmen. Jag tror nog att jag ska hålla ögonen på Anne Hathaway lite mer i framtiden. Inte låta mig förledas av att hon hittills gjort några tveksamma val av filmprojekt. Hon är skarp och hennes vita drottning var filmens klart mest intressanta. En blick här, en liten fingerviftning där, hennes kroppshållning. Jag fann mig vilja se mer av henne hela tiden. Jag ville se hur det gick när hon blev drottning och inte systern.


Jag hade hoppats lite mer från fru Burton. Helena Bonham Carter är duktig men hon var lika tvådimensionell som hennes spelkortssoldater. Så himla kul var det inte att hon hade stort huvud och sa "Off with their heads!". Visst, det är i manuset men rollen ska spelas också.

Till sist måste jag nämna Alan Rickmans voice-work som den blå larven. Han levererar alltid. Riktigt skön snubbe.

Filmen är en fanasifylld resa i en fantastisk värld. Jag hade hellre sett mer av systrarna och deras maktkamp. Kanske nästa gång. Jag rekommenderar gärna filmen för er som gillar sagor och fantasivärldar, men är du sugen på denna typ av saga ska du kanske pröva "Where the wild things are" istället? Ja.

Filmen får tre Tweedledee och Tweedledum's av fem.

Betyg: 3/5

Have you any idea why a raven is like a writing desk?