Blue Jasmine (2013)

Jasmine: Your place is... "homey".

Eftersom jag häromveckan misslyckades med att få tag på förhandsvisningsbiljetter till Woody Allens Blue Jasmine gick jag och Lars-Ola gick och såg Frances Ha istället. Noah Baumbach kan kanske bli den nye Woody, och om han fortsätter att göra härliga filmen kommer han säkert ta den platsen när den blir ledig. Inspirerade av Baumbach's film kom vi snart på att vi var "tvugna" att se Blue Jasmine också. Detta skulle nämligen bli den tredje Woody Allen-filmen på tre år vi såg efter Midnight in Paris (överraskande bra) och To Rome with love (överraskande svag).

Jag hade personligen lyckats hålla mig mer eller mindre ospoilad om Blue Jasmine inför titten. Det jag uppfattat var att den fått bra betyg på flera bloggar och att det kanske inte var en komedi, snarare ett drama.

Vi kom in i den nästan tomma biosalongen och slog oss ner på våra platser rakt bakom ett pensionerat par som tagna direkt från Brooklyn, New York. Bra inramning. Mer om dem nedan.

Blue Jasmine? Vilken konstig film. Detta är en mindre lyckad blandning av komedi och drama. Filmen är i grund och botten en tragisk och sorglig berättelse om en ganska vidrig person. Men den framförs med glad och lättsam jazzmusik i bakgrunden som indikerar komedi, och flera av scenerna har dialog som i en komedi. Men jag skrattade inte en enda gång. Jag vet inte om detta är per design från Woody eller om han helt tappat koncepten och skapat detta misch-mash utan vilje.

Filmens handling i korthet. Jasmine flyttar från New York till San Fransisco för att börja ett nytt liv. Hennes priviligierade livstil har fått ett abrupt slut då hennes rike make kastats i fängelse för Bernie Madoff-liknande skumraskaffärer. Jasmines fall från sociteten till fattigdom har tagit hårt och hon har råkat ut för en ström av nervösa sammanbrott. Hon flyttar in hos sin syster. En syster som hon tidigare ignorerat då hon är enkel och tillhör arbetarklassen. Jasmine tvingas till en mindre angenäm klassresa och den förväntade humorn bygger på kulturkrockar. Sedan får vi lite syskonuppgörelse som lök på laxen.

Lyckligare tider. Suddigt som ett falnande minne.

I rollen som Jasmine syns Cate Blanchett och hela filmen vilar på hennes axlar. Jag har aldrig gillat henne lika mycket som så många andra verkar göra. Hon är säkerligen rent tekniskt mycket duktig på sitt yrke men hon utstrålar en kyla som aldrig funkat på mig. Här spelar hon också över så mycket i vissa scener att det kryper under huden på mig. Jag kunde känna sympati med hennes situation till 100% men jag kända aldrig sympati för karaktären. Samtidigt får jag inte känslan att publiken ska ogilla huvudpersonen. Jag tror att målet var att vi skulle känna sympati med henne trots hennes brister på samma sätt som man gör för ett barn som gjort något dåligt. Man älskar barnet men fördömer handlingen. Men detta går inte fram hos mig i denna film. Vad är felet? Antingen manus, regi eller skådespeleri. Jag tror i detta fall att skådespelaren har mycket stor del i resultatet. Woody brukar vara en mästare på att casta rätt skådespleare i rätt roll och allt som oftast funkar det. Och eftersom det så ofta funkat tror jag att hans regi och manus är av rätta virket. Detta var helt enkelt en roll som inte passade Blanchett. Kan Woody kanske gått för att välja en skådespelerska som är perfekt som en iskall bitch och sedan kasta in henne i karaktärens jobbiga situation då hela livet faller ihop? Hur reagerar hon då? Experimentet misslyckades.

Jag undrar hur mycket bättre det skulle blivit om en lite varmare skådespelerska hade spelat Jasmine istället? Hur hade filmen blivit om till exempel Sandra Bullock spelat Jasmine? Även om tio "filmexperter" av tio säger att Blanchett är bättre än Bullock tror jag att filmen skulle vunnit på det bytet!

På tal om casting. Woody och hans team har, som vanligt, lyckats mer med flera av birollerna. Han är suverän på biroller och i denna film får vi ett skönt persongalleri där Sally Hawkins som Jasmines syster, Andrew Dice Clay som systernns exmake och Bobby Cannavale som systerns pojkvän lyser extra starkt. Jag fann deras prestationer mycket bra. Peter Sarsgaard var också bra i en halvliten roll. Men vad konstig han såg ut, helt utmärglad. Knarket?

Sally Hawkins och Andrew Dice Clay

Vid sidan av skådespeleriet måste filmens struktur behandlas eftersom den inte funkar heller. Att det inte funkar beror inte på strukturen utan på att ena halvan av filmen känns tristare än andra halvan vilket inte alls är bra. Hälften av filmen består ju av tillbakablickar från Jasmines tidigare liv samtidigt som vi följer hennes öden i San Fransisco. Filmen hoppar fram och tillbaka i tidsrummet. I SF följer vi Jasmines försök att bygga upp sitt liv medan vi bit för bit får se hur hennes liv raserades i NY. Jasmines skurkaktiga man spelas av Alec Baldwin. Jag brukar gilla honom men här blir tillbakablickarna trist och de drar ner filmen. De få komiska scener som finns ligger i krocken mellan Jasmines gamla värld och hennes systers liv. Jasmine lever sitt liv i en absurd bubbla där hon delar in människor i "fint folk" respektive "slödder", och hon är långt ifrån utan skuld i sitt eget fall. Tillbakablickarna leder fram till förståelse i historien men de adderar väldigt lite i studien av Jasmine. De är mestadels trist.

Den närmaste Woody-film jag kan jämföra denna med är Match point. Den var en framgång och många gillar den men jag har aldrig tagit den till mig (trots en het Scarlett i filmen). Båda är försök att göra tyngre och mer djuplodande filmer och avsteg från hans mer lyckade relationskomedier. Det är kanske försök att återskapa magin från filmer som Crimes and misdemeanors och Husbands and wives? Både Blue Jasmine och Match point har skådespelare i huvudrollen som utstrålar en kyla och som gör att jag känner ointresse för karaktären istället för nyfikenhet, förståelse eller förundran.

Bobby Cannavale's Chili, burdus men en bra man. Trots att han är fattig...

Visningen gick bra. Pensionärerna framför oss pratade inte så mycket. Den roligaste incidenten var istället då en mobiltelefon började ringa i filmen och båda två framför oss febrilt började leta efter sina mobiler. Det tog ett bra tag innan de insåg att det ringde på filmen och inte i deras fickor.

Detta var tredje Woody-filmen i rad med Lars-Ola och det var som alltid mycket trevligt. Jag ser redan fram emot nästa års film från den gamle mästaren, och hoppas då att vi kan förlänga serien till fjärde året i rad. Tyvärr var denna film inte så bra som jag hoppats. Jag ger den minst godkänt, men är den verkligen värd ett positivt betyg? Jag är kluven. Vid en återtitt kan den kanske växa lite, men svagheterna överväger kraftigt just nu.

Jag ger Blue Jasmine två egocentriska kvinnor över gränsen till nervsammanbrott av fem.

Betyg: 2/5