Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Doctor Who - Series 3 (2007)

Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!

Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.

Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.

Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.

Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!

I will save you!

Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.

Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.

Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.

Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.

I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...

Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!

Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.

Betyg: 3/5