Sherlock S04E03 - The final problem (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...

Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.

"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.

Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.

Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.

Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?

I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...

Sherlock S04E02 - The lying detective (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E02 The lying detective.

Jaha, Sherlock och Mycroft har en syster! Ok, andra filmen av fjärde säsongen var ett snäpp bättre, men jag känner mig ännu inte trygg. Det är som att showens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss likt Sherlock blivit uttråkade av det enkla och beprövade men ack så lyckade koncept de kört med tidigare. Nu vill de testa nya saker med showen. De vill spänna bågen och bildligt "lösa det omöjliga fallet" med sin show.

Sherlock vill ta sig an komplicerade och helst olösliga fall, det vet vi alla, men vad är det duon Moffat och Gatiss suktar efter? De verkar numera fokusera på relationsdramat med Mary i centrum samt Sherlocks krackelerande psykiska hälsa. Showen känns än mer pretentiös än vad den var tidigare med en layer av arty-farty på toppen av allt.

Jag saknar att få se Sherlock och Dr. Watson utföra sitt hantverk. Att få följa dem när de löser fall i detalj. Nu verkar Showen satsa på att blåsa publiken. De går för överraskningar istället för smart manus. Vi i publiken ska luras av gimmicks, istället för ledsagas genom ett mysterium.

Denna gång ska vi överraskas av tjejen som var förklädd och sminkad. Det är som att showen hoppas att vi ska utbrista "Wow, the show blew my mind. It was the same girl!". Men Sherlock är ju knappast en serie likt Westworld där mysteriet är grejjen. Denna serie är något annat för mig. Showen ÄR karaktärerna Sherlock och John Watson samt deras relation, speciellt när de samarbetar i det lilla och löser brottsfallen. När showen nu ruckar på alla dessa tre hörnstenar blir hela bygget instabilt. Och jag som åskådare, som fan, känner knappt igen mig längre.

Ett exempel där manusförfattarna övergett oss tittare är att Sherlocks patenterade slutledningsförmåga diskas av på ett synnerligen slappt sätt. Hela storyn bygger på att han kunnat förutse alla inblandade parters aktiviteter två till tre veckor i förväg och det blir lite väl magstarkt att ta in. Det osynliga och tysta kontraktet med oss tittare var att vi skulle ha överseende med vissa skarvningar då det gäller Sherlocks planer men här har man gått utanför den gräns som känns rimlig

Vad var bra då? Jag tror ändå att denna film kan växa rejält vid en omtitt då det känns som att det hände mycket som man kanske inte uppfattade vid första titten. Jag hade inte läst Conan Doyles novell "The adventure of the dying detective" före denna titt, men jag har en känsla av att det skulle vara intressant att läsa texten och sedan se om filmen. Hela plotten om att Sherlock låtsas vara dödssjuk för att få en mördare att erkänna sina brott kommer från novellen.

Filmens skurk skulle vara en vidrig man och det lyckades skådespelaren Toby "brittiska tänder" Jones verkligen förmedla. Osedvanligen vidrig liten man det där!

Jag älskade också metahumorn i att alla på sjukhuset älskade Sherlocks blogg och ingen brydde sig om John trots att det var han som var författaren av bloggen. Jämför med skådespelarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman... Många hyllar Cumberbatch okritiskt medan Freeman jobbar i skuggan. "The Batch" får allt som oftast de showiga scenerna, men det är Freemans sublima tolkning av den lilla mannen i den egocentriska och gapiga mannens skugga som bör hyllas. Tycker jag.

It is what it is.


Betyg: 3/5


Trivia från the internets:

When Eurus says to Watson “Didn't it ever occur to you, not even once, that Sherlock's secret brother might just be Sherlock's secret sister?”, Watson is repeating a mistake made by Sherlock in the show’s pilot A Study In Pink. 

Eurus explains that her name in Greek means “the East wind”, which is a quote from Conan Doyle’s His Last Bow in reference to the First World War, later used in Rathbone film Sherlock Holmes And The Voice Of Terror in reference to the Second World War and finally used in His Last Vow by Sherlock and then Watson: "There's an East wind coming"...