Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

Café Society (2016)

Woody Allen gör i princip en film per år och det är rimligen för mycket för att alla filmer ska ha högsta kvalité. Men trots att standarden på hans filmer går upp och ner dras jag alltid till dem. Det finns något i Woodys berättelser, hans sätt att berätta dem och hans ofta intressanta och omväxlande casting som känns hemma för mig. Café Society är en av Woodys bättre filmer från de senare åren och jag njöt i stora drag av filmen. Den utspelas under 1930-talet i Hollywood och New York. Jag älskar den gulaktiga tonen i scenerna från det torra och varma Hollywood.

Woody är en filmmakare som oftast gör filmer som handlar om sig själv i någon form. Allt som oftast är det en intellektuell neurotisk judisk man so står i fokus. Notabla avvikelser från denna mall på senare tid är Match Point, Blue Jasmine och Vicky Christina Barcelona. Men oftast handlar det om honom själv. Eftersom han blir äldre med åren har hans huvudperson glidit upp i åldrarna och filmernas oftast unga kvinnliga karaktärer har då hamnat med en äldre man vilket jag vet upprör många. Därför är det nu skönt med omväxling när Woody valt att inte spela huvudrollen och därmed kunnat skriva om en ung man som kavaljer till filmens kvinnliga huvudperson. Hans alter ego är den unge Bobby som försöker göra karriär i Hollywood. Bobby spelas av Jesse Eisenberg och han gör det bra även om det känns som att Jesse spelar en ung Woody som spelar Bobby. Det är helt ok i min bok. Han får till Woodys manér perfekt i flera scener.

Som så ofta finns här en ung dam i centrum av handlingen. I denna film cirklar allt runt Kristen Stewarts Vonnie. Hon spelar sekreteraren till Bobbys morbror Phil Stern som också råkar vara en Hollywood-mogul. Vonnie måste välja mellan den rike och berömde Phil eller den unge och oprövade Bobby. Låt dramat och komedin starta!

Kristen Stewart är mycket bra som Vonnie. Jag får kanske backa från mina hårda ord om hennes talang som kanske har uttalats när Twilight-filmerna diskuterats. De är så gräsligt dåliga och hon gör ingen glad i dem heller, med sin sura och korkade min mest hela tiden. Men här lever hon upp som jag inte trodde att hon kunde. Det bästa är att hon inte spelar över i de viktiga scenerna. Man ser tankarna och känslorna nätt och jämnt och hennes Vonnie är fortfarande något av en enigma för mig när filmen slutar. Härligt nog, och till skillnad från Woodys vanliga stil, har filmen ett öppet slut om man så vill.

På tal om casting ser vi "Laura Palmer" dvs Sheryl Lee i en liten roll i filmen. Steve Carell spelar Phil Stern och han gör det bravur. Som vanligt visar det sig att skådespelare som är bra på humor är lika bra på drama. Det sägs ju att humor är det svåraste att spela.

Café Society är en romantisk komedi, javisst. Men den har bra mycket mer svärta och drama än vad en romantisk komedi med Hugh Grant brukar ha, om ni förstår vad jag menar? Woody har utvecklats lite och ger oss en komplex historia i det lilla och ett slut som är annorlunda än vad jag väntade mig från honom. Jag gillar filmen mycket på grund av de små ändringar han fört in jämfört med hans vanliga mall. Skådespelarna är bra och filmen lämnar mig med fler tankar än svar. Det är bra i detta fall.

Jag ger Cafe Society fyra livsval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

New Moon (2009)

It's my birthday, can I ask for something? Kiss me.

Jag var inte direkt sugen att se denna film tills helt nyligen, men nu har jag sett hela "New Moon". Jag hade faktiskt redan försökt se den en gång, men stängde då av efter en halvtimme. Anledningen till mitt nyfunna intresse var artikeln om "Twilight"-fenomenet i senaste numret av Vanity Fair. Den tredje filmen har ju snart premiär och filmserien och dess fanatiska fans behandlades i artikeln. Jag ser med viss fascination på denna kult och hur starkt fansen känner för serien. Det påminner mig lite vagt om något helt annat, men min stolthet förhindrar mig att tänka tanken fullt ut.

Oki, så hur är då "New Moon"? En del, den större första delen, är otroligt dålig, medan den avslutande delen är helt ok. Filmens största problem är att huvudpersonerna både är trista och att de spelas av väldigt svaga skådespelare. Speciellt Kristen Steward i rollen som Bella är så dålig att det isar i tänderna på mig. Även hennes stora kärlek Edward är högst ointressant. Han spelas av Robert Pattinson och han kan se väldigt beklämd ut.

Filmen består som sagt av två delar. Dels en oändligt lång trist ineldning och sedan en ganska intressant avslutning. Det som lockar mig lite är den värld som filmen utspelas i, där vampyrerna är aristokratin. De har olika förmågor, någon kan se in i framtiden, någon kan läsa andras tankar och den högintressanta nykomlingen Jane kan framkalla fysik smärta hos någon genom att bara titta på personen. Vi får i denna film lära känna "the Volturi", seriens "bad asses". Det är dessa figurer som är intressantare och därom skulle mycket bättre material kunna hämtas. Kanske i tredje filmen som enligt massmedierna ska vara mycket mer action-inriktad än de första två.

Tyvärr är den bra delen bara en kort, kort del av den långa filmen. Fram till filmens urvattande klimax fick vi genomlida Bellas kärleksproblem. Den så fansansfullt stora sorgen över att Edward inte fanns kvar i hennes liv. Jag tror att filmernas fans i första hand är unga tjejer och då kan man kanske förstå. Nästan hela "New Moon" är en bitterljuv romantisk saga perfekt för prepubertala romantiska flickor. Bellas bedrövade ansiktsuttryck gjorde mig nästan galen av leda, men hon passar antagligen väl in i tonårsflicksrummets estetik över omöjlig kärlek. Hur ljuv kan den inte vara?

Det är intressant att se trailern som jag byggt in nedan. Som vanligt visar trailern det mesta av intresse från filmen, vilket normalt sett är otroligt kasst, men eftersom denna trailer nästan uteslutande visar scener från filmens sista halvtimme, bevisar den också min tes om att de tre första halvtimmarna är en enda lång inledning och inte så viktiga för handlingen... Filmen pendlar mellan en etta och en tvåa, och även om den sista halvtimmen med Aro Volturi och hans lustiga gäng var helt ok, landar jag ändå i ett nesligt betyg.

Betyg: 1/5

Twilight (2008)

I'd rather die than to stay away from you.

Jag såg "Twilight" som surprise-filmen på Stockholms Filmfestival hösten 2008. Det var en positiv överraskning, en ny vampyr-film. Jag var och är fortfarande inte en läsare av bokserien som är så populär. Jag antar att jag inte var eller är en för-pubertal flicka heller. Målgruppen alltså. "Twilight" var i alla fall en hyfsat lovande start på filmserien. Den utspelar sig i en liten håla i nordvästra USA, antagligen i Washington state och miljön är läcker. Den påminner mig faktiskt om miljön från tv-serien "Twin Peaks". Dit kommer filmens hjältinna, Bella, spelad av Kristen Stewart. Hon är ung, blek och uppenbarligen redo för romantik och förälskelse. I skolan (high school) träffar hon Edward, en stilig, ung och sur kille. Platonisk kärlek uppstår. Han visar sig vara vampyr. Mera platonisk kärlek. Lyckligtvis kommer Edward från en familj som bestämt sig att det inte är bra att döda och äta människor. Filmen spenderar en del tid att sätta upp världen och dess regler. Det är ganska intressant. Sedan kommer det fler vampyrer och hälsar på och då blir det lite mer spännande. De struntar i vad som är dåligt och de vill ät sin mat "rare", så att säga. Till sist åker alla iväg ner till solen! I denna värld klarar tydligen vampyrer solen, vilket alla vet att de inte gör i verkligheten. Filmen slutar med en stor fajt mellan de goda onda och de onda onda. Här är tyvärr filmen inte helt konsekvent och de onda som varit så otroligt starka och farliga fajtas ner alldeles för lätt. Jaja, man kan inte få allt.

Ingen av karaktärerna, skådespelarna eller problemen i denna film var speciellt speciella. Jag står inte i kö för att köpa biobiljetter till nästa film i serien... Filmen får två djupa vampyrbett av fem.

Betyg 2/5

Adventureland (2009)

Are we doing this?
Yeah, I think we are.

Hör upp alla. För er som gillar filmer som "Juno", "Garden state" och "Almost famous" - här kommer en obskyr liten film från förra året - Adventureland. Detta är en film jag verkligen gillade. Nya stjärnskotten Jesse Eisenberg (The squid and the whale, Zombieland) är med i nästan alla scener i hela filmen, så man lär ju måste gilla honom för att upskatta filmen. Jag tycker att han är riktigt skön skådis, han har ett minspel och en tajmning som är mycket bra. Han spelar den något intellektuella nörden med små medel men med stor precision! Hans kvinnliga motpart spelas av Twilight-stjärna Kristen Stewart, en skådespelerska jag inte har fastnat för speciellt mycket tidigare, men här är hon riktigt stabil. Ok, Adventureland har en genomgående skön stämning, ett otroligt bra soundtrack med idel 80-talshits och så är det en romantisk komedi. Compliant!

Betyg 4/5