Café Society (2016)

Woody Allen gör i princip en film per år och det är rimligen för mycket för att alla filmer ska ha högsta kvalité. Men trots att standarden på hans filmer går upp och ner dras jag alltid till dem. Det finns något i Woodys berättelser, hans sätt att berätta dem och hans ofta intressanta och omväxlande casting som känns hemma för mig. Café Society är en av Woodys bättre filmer från de senare åren och jag njöt i stora drag av filmen. Den utspelas under 1930-talet i Hollywood och New York. Jag älskar den gulaktiga tonen i scenerna från det torra och varma Hollywood.

Woody är en filmmakare som oftast gör filmer som handlar om sig själv i någon form. Allt som oftast är det en intellektuell neurotisk judisk man so står i fokus. Notabla avvikelser från denna mall på senare tid är Match Point, Blue Jasmine och Vicky Christina Barcelona. Men oftast handlar det om honom själv. Eftersom han blir äldre med åren har hans huvudperson glidit upp i åldrarna och filmernas oftast unga kvinnliga karaktärer har då hamnat med en äldre man vilket jag vet upprör många. Därför är det nu skönt med omväxling när Woody valt att inte spela huvudrollen och därmed kunnat skriva om en ung man som kavaljer till filmens kvinnliga huvudperson. Hans alter ego är den unge Bobby som försöker göra karriär i Hollywood. Bobby spelas av Jesse Eisenberg och han gör det bra även om det känns som att Jesse spelar en ung Woody som spelar Bobby. Det är helt ok i min bok. Han får till Woodys manér perfekt i flera scener.

Som så ofta finns här en ung dam i centrum av handlingen. I denna film cirklar allt runt Kristen Stewarts Vonnie. Hon spelar sekreteraren till Bobbys morbror Phil Stern som också råkar vara en Hollywood-mogul. Vonnie måste välja mellan den rike och berömde Phil eller den unge och oprövade Bobby. Låt dramat och komedin starta!

Kristen Stewart är mycket bra som Vonnie. Jag får kanske backa från mina hårda ord om hennes talang som kanske har uttalats när Twilight-filmerna diskuterats. De är så gräsligt dåliga och hon gör ingen glad i dem heller, med sin sura och korkade min mest hela tiden. Men här lever hon upp som jag inte trodde att hon kunde. Det bästa är att hon inte spelar över i de viktiga scenerna. Man ser tankarna och känslorna nätt och jämnt och hennes Vonnie är fortfarande något av en enigma för mig när filmen slutar. Härligt nog, och till skillnad från Woodys vanliga stil, har filmen ett öppet slut om man så vill.

På tal om casting ser vi "Laura Palmer" dvs Sheryl Lee i en liten roll i filmen. Steve Carell spelar Phil Stern och han gör det bravur. Som vanligt visar det sig att skådespelare som är bra på humor är lika bra på drama. Det sägs ju att humor är det svåraste att spela.

Café Society är en romantisk komedi, javisst. Men den har bra mycket mer svärta och drama än vad en romantisk komedi med Hugh Grant brukar ha, om ni förstår vad jag menar? Woody har utvecklats lite och ger oss en komplex historia i det lilla och ett slut som är annorlunda än vad jag väntade mig från honom. Jag gillar filmen mycket på grund av de små ändringar han fört in jämfört med hans vanliga mall. Skådespelarna är bra och filmen lämnar mig med fler tankar än svar. Det är bra i detta fall.

Jag ger Cafe Society fyra livsval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia