Deerskin (2019)

Quentin Dupieux är mannen för dagen. Han har regisserat Deerskin, eller Dajmen som vi kallar den. Detta är en helt galet vrickad film. Dupieux gör alltid vrickade filmer, det är hans grej. 2013 hakade jag på Fiffi och såg hans film Wrong cops som gick på filmfesten det året. Det var en underbart vrickad komedi med Eric Roberts, Eric Wareheim, Ray Wise och självaste Marilyn Manson i rollerna. Jag blev väldigt förtjust i filmen. Året efter gick flera av filmspanarna på Dupieuxs Reality vilken jag inte var lika imponerad av. Den var mest konstig. Och nu fem år senare var det dags igen. På filmspanardagen valdes Deerskin som en av filmerna.

Detta är filmen där Jean Dujardin åker omkring i en för liten skinnjacka som han köpt begagnad för 7500 euros. Han är en man på gränsen till vansinnet, gissar jag, och han är en amatörfilmare med ambitioner att bli den enda i världen som bär en jacka.

Allt är så absurt att det inte ens går att beskriva. Filmen avslutas i ett blodbad och seriemördare. Hehe, galet galen film. Men den är kort! En filmlängd om 77 minuter var perfekt för denna idé. Mycket mer fanns nog inte att vrida ur trasan. När dessutom lilla Sture 2 var packad till näst sista plats och värmen påslagen var jag helt urlakad efter filmen, överhettad, törstig, huvudvärk och längtade efter att åka hem. Jag skippade sista planerade filmen för dagen.

Deerskin var bitvis lika hysteriskt underhållande som ni kan tänka er, bitvis lika meningslös som det låter. Jag lämnas med en tanke att det var ett mycket högt pris för en för liten jacka!

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs med flertalet filmspanare, om man har tur finns mer att läsa:

Johan

Un homme à la hauteur (2016)

Un homme a la hauteur eller Kärleken är störst som den heter i Sverige är en riktigt rolig romantisk komedi om en kvinna mitt i karriären som efter en separation börjar dejta en charmig, älskvärd och framgångsrik arkitekt. Enda problemet är att han är kort, endast 136 centimeter kort. En handbredd hög som man säger.

Till skillnad från den svenska romantiska komedin som också visades på Malmö filmdagar är inte humorn farsartad i den franska filmen. Karaktärerna hanteras respektfullt och seriöst så att jag inte för en sekund slutar att tro på dem som karaktärer. Humorn är framför allt karaktärsdriven och som sådan bygger den på att vi som publik förstår och sympatiserar med karaktärerna. Det finns trots den stora risken att det skulle bli en massa fysisk humor väldigt få "dratta på ändan"-skämt. Filmens sämsta scen är när Dianes sekreterare träffar den korte Alexandre för första gången och behandlar honom som ett barn på grund av hans längd. Hon ger honom bland annat ett halvfullt glas med vatten (för att han inte ska spilla) samt med en jublande min ett sugrör (för att han ska få det roligare att dricka vattnet). Den scenen gick utanför ramen på typen av humorn som resten av filmen höll sig inom. Sekreteraren var annars en av filmens roligaste figurer så det var lite synd att just scenen med vattenglaset spelades "over the top". Jag undrade också hela filmen igenom om den mycket kortväxte Alexandre någon gång skulle dra en vits om att han inte är kort "down there", men det skämtet kom aldrig.

Alexandre spelas förträffligt av Jean Dujardin, vinnaren av oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll i The Artist. Hans minspel är delikat och han förmedlar precis allt som rollen kräver med de minsta av gester och rörelser. Ändå förstår vi i publiken hans Alexandre till fullo. Det är en fröjd att se ett sådant skådespeleri. Diane spelas av Virginie Efira. Hon var en ny bekantskap för mig trodde jag tills jag såg att hon hade den näst största kvinnliga rollen efter Isabelle Huppert i Mon pire cauchemar. Virginie är i alla fall en intressant skådespelerska och hon gjorde rollen som Diane helt ok.

Filmen är mysig. Den situationsdrivna humorn är bra och jag följde handlingen med stort intresse. Några av skämten är lätta som fjädrar, många andra bygger på pinsamma eller jobbiga situationer. Filmen behandlar ett ämne som skulle kunna vara ännu mörkare men den tar aldrig den vägen. Det känns som att de skrapar lite på ytan men de tränger inte ner i problematiken på allvar. Därmed förblir denna film en lite mer lättviktig film än vad den kunde varit.

Filmen passar bäst till er som vill ha en kvalitativ och lite mer seriös romantisk komedi. Musiken i filmen var också mycket aptitlig. Däremot tyckte jag att den extremt stora och buffliga hunden bara var jobbig. Till sista undrade jag lite vilken stad de bodde i. Både havsutsikt och nära till landet. Kan det varit någonstans på Atlantkusten?

Jag ger Kärleken är störst tre barntröjjor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar. Sofia såg också filmen och när hennes revy kommer upp kommer jag länka till den här. Här finner du Sofias revy.

The Wolf Of Wall Street (2013)

Jordan Belfort: Sell me this pen!

Jag var glad över valet av film för denna månads filmspanarträff. Det är mer givande för mig att vi skriver om välkända filmer som vänner, kollegor och alla andra också är intresserade av. Svåra och/eller okända filmer tycker jag att vi kan lämna åt filmfestivaler, decennier-projekt eller liknande.

Men även om jag var nöjd med filmvalet var det däremot inte riktigt sannolikt att jag skulle gilla filmen vi skulle se, The wolf of Wall Street. Den bestod av tre ingredienser som jag normalt sett inte är så förtjust i "at the movies"; Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio och BOATS (based on a true story).

Döm om min förvåning då detta var en av de mest underhållande filmerna jag sett på bra länge. Detta är den bästa filmen från Scorsese jag sett. Jag älskade filmen. Halleluja.

Matthew var med alldeles för lite

Men ta mig tusan, Martin Scorsese har gjort en underhållande film med humor, nakenhet och en svinig Leonardo. Jag väntade mig det sedvanliga från duon, bombastiskt, tråkigt, pretentiöst och allt för seriöst. När Jordan Belfort (Leronardo DiCaprio) snortar kokain ur anuset på ett lyxfnask i inledningen av filmen hajjade jag till chockad över scenens brutalitet i all dess enkelhet. "Vänta nu, var det politiskt korrekt verkligen?". "Nej, sannerligen inte! Tjohoo!". Tänkte jag för mig själv och sedan var det bara som att åka med på "the ride". Rakt ner i Sodom och Gomorra. Rakt ner i den svettiga, knarkade och kåta värld som skapas av filmens 28-åriga finansbrottslingar med extremt mycket pengar. De svinar som bara pojkar med allt för mycket pengar kan göra. De kastar dvärgar på måltavla, knarkar som maniacs och ligger med kopiöst mycket kvinnor, både horor och alla lycksökande som samlas likt bin runt honungen.

Jag har inte egentligen något emot DiCaprio, jag tycker bara att han oftast spelar tråkiga roller, och allt som oftast är det för pretentiösa roller. Men här släpper han loss på ett sätt jag inte sett honom göra förut. Och ingen kan förneka att han har en otrolig karisma på duken. Den behövdes för att göra Jordan trovärdig. Det är som att han spelar huvudrollen i en Kevin Smith-film helt plötsligt. I en sådan film hade sexscener och knarkande inte varit lika upprörande eller oväntat. Det är just när duon Scorsese och DiCaprio gör detta som jag börjar dra på smilbanden. Det är så överraskande och därmed bra.

Filmen är lång, en del säger säkert att den är för lång, men jag satt bara och njöt hela tiden och filmen var över i ett nafs. Den har många framtida klassiska scener. Kokainsnortet i anus, dvärgkastning, Jordan och Naomi (Margot Robbie) i barnrummet, Jordan rinner nerför golfklubbens trappa, Jordan och hans far Mad Max diskuterar "the bush", flygresan till Schweiz, Jordan på lunch med Mark Hanna (Matthew McCounaghey), Jordans tysta konversation med den schweiziska bankdirektören, Donnie's (Jonah Hill) vita tänder, Donnie's 80-talsskjorta och så vidare. Och i slutändan var ju Margot Robbie's nakenscen ensam värd den dyra biobiljetten!

Sensmoral ropar du frågande nu. Tja, måste ALLA filmer vi ser vara moraliska? Måste alla filmer vara små uppfostringslektioner i vad som är rätt och fel enligt någon mittenfåra i ett gudsfruktande land? Var Jordan och hans muntra pojkar svin? Javisst, det är ju just det som gör dem så kul att beskåda. Knarkandet är ju inte så bra, men deras ekonomiska bedrägerier? De gjordes bara för att de kunde göras. Systemet är så ruttet och tillåter de handlingarna.

Skjortan!

Vita tänder!

Denna film måste ses om så snart den kommer ut på dvd. Kan det vara det senaste decenniets bästa citatfilm? Kan den vara lika underhållande vid en andra titt? Kan den bli ännu roligare? Detta var den "fina" filmregissörens svar på 2013 års mest missförstådda film Spring breakers.

Allt är en fantasi, baby. En fantasi om den amerikanska drömmen. Scarface on repeat, y'all.

Jag ger The wolf of Wall Street fem rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Hur upprörda blev filmspanarna? Är de arga? Eller glada som jag?

Fredrik on film

Har du inte sett den? (podd)

The Velvet Café

Jojjenito - om film

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmparadiset

Except Fear
Moving landscapes
Filmitch
Flmr

The Artist (2011)

Viz pleasure.

"The artist" är fransmannen Michel Hazanavicius frantastiskt trevliga stumfilm som är en av snackisarna inför årets Oscars-gala. Galan som går av stapeln ikväll! Hur många priser kommer denna film vinna? Den är nominerad i tusentals kategorier inklusive bästa film, regi, manlig huvudroll och kvinnlig huvudroll. Samt lustigt nog bästa screenplay - en film utan dialog.

Filmen har en enkel handling, inte för att det är något fel med det. Jean Dujardin spelar George Valentin, en stumfilmsstjärna som hjälper den unga aspirerande skådespelerskan Peppy Miller (Bérénice Bejo) på väg in i filmbranschen. När talfilmen slår igenom blir Peppy Miller den stora firade stjärnan medan George faller i glömska. Den gamle före dettingen faller i misär, men det finns en skyddande ängel som vakar över honom...

Det är väldigt lite tal i denna stumfilm, allt förmedlas via ansiktsuttryck och kroppsspråk. Men inte för en sekund var det någon tvekan om vad som hände eller vad karaktärerna kände i scenerna. Detta är en konstform som jag inte alls är van med, men det var helt fantastiskt att se denna stumfilm. Gesterna må vara större men känslospelet känns ändå sant och äkta.

Skådespeleriet är filmens starkaste del, och då blir det nästa automatiskt högt betyg från mig. Jean Dujardin är smått sensationell i rollen som George. Han påminde mig om Cary Grant både en och två gånger under filmens gång. Jag skulle inte beklaga mig en endaste sekund om han vinner statyetten för bästa manliga huvudroll (nu när Michael Fassbender inte ens blev nominerad). Även Bérénice Bejo är festligt och spralligt bra, men snäppet lägre på skalan.

Även om skådespeleriet är av yppersta klass är jag lite förvånad över filmens alla nomineringar. Det känns som att hela grejen med en svartvit stumfilm år 2011 är lite av en gimmick. Men Akademin har uppenbarligen låtit sig förföras. Och det är kanske det man ska göra med denna film. "The artist" är en gammaldags matinéfilm med drama, konflikter, starka känslor och stor kärlek. Det är ett bitterljuvt romantiskt drama av gammal sort helt enkelt. Jag drogs med i sagan och gillade den mycket.

"The artist" var en stor positiv överraskning och den är väl värd att se. Den hamnar som en värdig kandidat i det näst högsta skiktet av alla bra filmer från 2011. Jag ger "The artist" fyra privatchaufförer av fem möjliga.

Betyg: 4/5