Midnight Special (2016)

Jag hade höga förväntningar på Midnight special, så höga att jag till och med väntade in en bra kväll så att jag kunde se den under bästa möjliga förutsättningar. Jag menar det var ändå Jeff Nichols nya film och jag brukar gilla och ibland till och med älska hans filmer, se tex Take shelter, Mud eller Shotgun stories. Dessutom hade Jojje hyllat den. Jag har förvisso inte läst hans text än, men jag hade sett hans uppdaterade header på bloggen.

...och filmen höll upp riktigt bra. Det är en science fiction-film, vilket jag gillar, men den är lågmäld och smal. Det är en indiefilm. Idén är inte lika intellektuellt stärkande som de i filmer som Ex machina, Another Earth eller Her. Nej den är mer influerad av filmer som Close encounter of the third kind, Arrival och kanske lite serien Stranger Things.

Som vanligt i Jeff Nichols filmer har Michael Shannon en stor roll i filmen. Här spelar han den viktiga rollen som pappan till den lilla pojken. Visst, han är riktigt bra. Shannon är en rejäl och seriös skådespelare, som tagen från teaterscenen. Men hur många filmer i rad kan Nichols ha med honom, Michael Shannon, innan det blir tradigt? Vill man som publik inte ha lite variation i alla fall? Det känns kanske orättvist mot de båda men jag börjar känna en viss fatigue över den combon vid det här laget. Joel Edgerton i rollen som kompisen var minst lika spännande att följa. Inga andra jämförelser men är han inte lite lik den där Sam Worthington?

Barnet i filmen, han med ljuset i ögonen, spelas av Jaeden Lieberher och han är helt ok. Jag störde mig inte på honom men han gav heller inte något extra. Samma sak med Kristen Dunst i rollen som mamman. Var helt neutral, vilket kanske ska ses som positivt för jag brukar sällan gilla henne. Men tänk om vi fått se Amy Adams eller varför inte Jessica Chastain i rollen som Sarah istället! Oh la la.

Filmen största behållning blev istället Adam Driver i rollen som analytikern. Jag hade hållit mig så ospoilad att jag inte ens visst om att han, Paterson, skulle vara med här. Det blev en positiv och sprudlande överraskning! Damn, han är bra i allt han gör nu för tiden. Hoppas han inte hoppar på allt för många projekt så att man tröttnar på honom för snabbt.

Handlingen i Midnight special då? Jo, men jag gillade den. Inledningen var bäst, och även om slutet inte på långa vägar var dåligt så lovade kanske filmen lite mer i början än vad den levererade. Detta är ett vanligt problem med filmer i sci-fi-genren. Men den är mycket fint filmad med några otroligt snygga scener och stämningen i filmen är påtaglig hela vägen. Filmen har ett magiskt skimmer över sig och den maffiga, ofta dova och hotfulla musiken i bakgrunden gör sitt till för att få oss åskådare att tänka på ond bråd död. De relativt sett få specialeffekterna som finns funkade överlag mycket bra. Filmen hänger sig kvar i huvudet och rumlar runt. Jag tror att den kan växa med tiden och den kräver kanske en omtitt vad det lider.

Jag ger Midnight special fyra parallella världar av fem möjligt.

Betyg: 4/5

Shotgun Stories (2007)

Jeff Nichols är en ung och extremt intressant skrivare och regissör. Med filmer som Take shelter (5/5) och Mud (4/5) som andra och tredje film kan man inte kalla honom annat. Men redan 2007 släppte han sin första film, Shotgun stories. Detta var en av de filmer jag vill ge chansen inför min årsbästalista för 2007.

Shotgun stories är som en yngre bror till Take shelter och framför allt Mud. Gillar man dem är sannolikheten att man gillar denna hög. Michael Shannon spelar huvudrollen precis som han gjorde i Take shelter. Shotgun stories är en ganska dyster historia där två brödragrupper är i konflikt med varandra. De är alla halvbröder med samma far, olika mödrar.

Shannon spelar Son Hayes, storebror i en skara om tre bröder där pappan övergav dem när de var små. Son och hans två bröder, Boy och Kid, ligger i fejd med sina halvbröder som vuxit upp i pappans nya, rika, familj. Vid pappans begravning tar Son till orda och håller ett kort men kärnfullt anförande som inte faller i god jord hos halvbröderna.

Filmen utspelas i white trash miljö från sydöstra Arkansas. Filmen är otroligt stämningsfull och ljuvligt långsam. Fokus ligger på konflikten och hur de olika karaktärerna reagerar inför den, speciellt Son, Boy och Kid. Spänningen i filmen stegras allt eftersom, men det är inte fokus på våldet. Nichols verkar mer intresserad av vad som händer i de lugna stunderna mellan våldsutbrotten och den rädsla som byggs upp inom grupperingarna.

Efter att nu ha sett Nichols alla tre filmer skulle jag vilja påstå att den sinnesstämning han är mest intresserad av är just rädsla. Han är också en modern mästare på att göra stämningsfulla filmer, ofta en tät obehaglig stämning.

Skådespelarna i Nichols filmer är som alltid utsökta. Han är både bra på att casta rätt skådespelare och sedan regissera dem. I Shotgun stories står Michael Shannon ut i den för övrigt duktiga skaran av för mig tämligen okända skådisar.

Shotgun stories är en perfekt film att se ensam mitt i natten. Utan andra intryck färdas man mentalt till staden där de bor. Man kan nästan känna vägdammet i näsan efter en het dag. Det är inte en speciellt lycklig film.

Jag ger Shotgun stories fyra vendettor av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

Mud (2012)

Galen: [to Ellis] So you get your heart broke? Don't walk around with a shit look on your face. Get back in there, get your tip wet. You hear me?


Om visningen: Jag såg fram emot surprise-filmen. Det är alltid spännande vilken film man ska få se. Normalt sett brukar de inte förannonsera vilken film det är utan man får reda på det först när filmen startar. Helt i blindo alltså, mycket najs. Detta år var det dock full med planscher på den amerikanska filmen Mud utanför Park. Jag började ana oråd. Det var ju en film som vi alla hade sett i samband med Malmö filmdagar i höstas. Dessutom är den redan släppt på blu-ray så filmen är tillgänglig lite överallt. När Ivanov presenterade filmen, också ett avsteg från rutinerna, beslutade vi oss således för lämna visningen och gå och äta middag istället. Detta hade annars blivit en korv mellan visningen och nästa film.


Mud beskrev som en "gothic south movie" vad det nu betyder. Den handlar om white trash-människor sa någon. Jag vet inte jag, jag tyckte den handlade om vita fattiga men i grunden redliga och ärbara människor som lever sin liv vid och på Mississippifloden. Förutom de oärliga och stygga männen som kommer för att döda förstås. Oavsett beskrivning är detta en jätte-jättebra film!

Filmen handlar om den 14-årige Ellis (Tye Sheridan) som upptäcker det fantastiska och det brutala med att bli förälskad. Han uppvaktar en några år äldre flicka och de har en fin kväll tillsammans. Platoniskt förstås. Senare blir hon den första av många flickor som raserar hans värld genom att ge honom kalla handen och dissa honom totalt, denna gång dessutom inför en hånskrattande publik. Ellis ser också sina föräldrar glida från varandra och mamman (Sarah Paulson) vill skiljas från Senior (Ray McKinnon). Är äkta kärlek omöjlig?

En båt i ett träd? Only in the movies...

I denna fragila ålder och sinnesstämning hittar Ellis och hans bästa kompis Neckbone (Jacob Lofland) en mystisk man som lever på en sandö ute i floden. Han lever dessutom i en flodbåt som fastnat i kronan på ett högt träd. De träffar Mud (Matthew McConaughey). Pojkarna är misstänksamma som barn bör vara men en långsamt spirande vänskap tar fart mellan Ellis och Mud. Dynamiken mellan Sheridan och McConaughey är lysande i denna film som till stor del lever på fantastiska skådespelarinsatser och en suverän stämning.

Mud berättar att han är på flykt undan rättvisan då han dräpt en man som tagit och slagit hans livs kärlek Juniper (Reese Witherspoon). Mud berättar för en förhäxad Ellis om sin livslånga kärlek för Juniper och hur hon är hans soul mate. Mud skulle kunna dö för henne, och han kommer antagligen också göra just det. Ellis lapar i sig av den bitterljuva historien. När Mud berättar att Juniper är i den närbelägna staden och väntar på att Mud ska komma och hämta henne så att de kan fly iväg tillsammans bestämmer sig Ellis att han och Neckbone måste hjälpa Mud. Ellis känner att Mud och Junpier måste lyckas. De måste bevisa att det går!

Ellis beslutsam

Filmen är långsam, välspelad, och ljuvlig. Den har ett magiskt skimmer över sig. En båt uppe i trädkronan? Mud som bara finns ute på ön utan någon båt? Är allt en saga, en verklighetsflykt, en allegori för livet? Filmen har premiär på svensk bio om en vecka och jag kan verkligen rekommendera den för er som gillar bra amerikansk film. Regissören Jeff Nichols har tidigare gjort två filmer och hans förra film Take shelter var ännu bättre och mer intensiv.

Not 1: Elliis i Tye Sheridans skepnad är kanske den hårdaste i betydelsen tuffaste 14-åring jag sett på film. Han backar inte en millimeter och det är tydligt att han uppfostrats till att "stand his ground".

Not 2: Tänker du dig att se filmen för att den söta och gulliga Resese Witherspoon är med i filmen? Glöm det, hon är här nästa svår att känna igen. Ser rejält sliten och nedgången ut. Hon var dock till och med än mer sliten och svart innanför skalet än vad det yttre gjorde gällande.

Ja, tänk du på vad du gjort, sister.

Not 3: Fortfarande inte övertygad att du vill se filmen? Jag har bara ett svar till dig: Matthew McConaughey! Han går från klarhet till klarhet och här gör han sin Mud så bra att jag inte kan se någon annan skådespelare spela den rollen. McConaughey är nu officiellt på min man crush lista. Oscarsnominering i sikte?

Not 4: Michael Shannon spelade galen i Take shelter, och han spelar Galen i Mud.

Not 5: Skulle filmen inte slutat lite annorlunda, lite tidigare?

Jag ger filmen Mud fyra välförtjänta drömmar om ett bättre liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Blev mina filmbloggarvänner lika förtjusta i denna film som jag eller tyckte de att den var smuts? Jojjenito, Fiffi, Sofia. Johan, Erik och Markus från podden Har du inte sett den? har också sett den. Länk kommer senare.

Sam Shepard är med - alltid bra

Take Shelter (2011)

Is anyone seeing this?

Vissa filmer är lättare att se än andra. Tokroliga romantiska komedier brukar vara lika lättsmälta som mannagrynsgröt. Hjärndöda actionrullar brukar innebära lika lite tankeverksamhet som 1000-kronorsfrågan i Postkodmiljonären. Men det finns filmer som inte är lättsmälta, som istället kräver ett aktivt deltagande från åskådaren. Gissa vilken sort jag brukar föredra?

Jag har nyligen sett en film som var lika obehaglig som den var bra. Jag skulle vilja klassa den som ett drama med inslag av thrillerns ihärdiga spänning och skräckfilmens obönhörliga fasa. Jag satt i alla fall nästan som förstenad i soffan därhemma.

"Take shelter" handlar om Curtis (Michael Shannon) som bor med fru och barn på en gård utanför en stad i mellanvästern i USA. Curtis och hans fru Samantha (Jessica Chastain) kämpar på med livet. Deras lilla dotter Hannah är döv, och föräldrarna sätter sitt hopp till en dyr operation som kanske kan ge dottern hörseln tillbaka.

Filmen startar med att Curtis får den första av många hallucinationer och mardrömmar. Han står ute på vägen och det börjar regna en ljusbrun oljelikande vätska samtidigt som en magnifik storm tornar upp sig vid horisonten. Sen börjar dessa syner komma oftare och oftare. Ibland vaknar han badande i svett efter mardrömmar om en outtalad katastrof. Andra gånger ser han vanvettiga människor attackera familjen. Och så fortsätter det, mer och mer fasansfullt. Curtis berättar inte för någon om sina syner och drömmar. Istället börjar han bygga ut familjens illa underhållna stormskydd. Curtis blir som besatt av att kunna rädda sin familj från den kommande faran. Men frågan är vad som är verkligt och vad som bara sker i Curtis huvud. Hjälper eller stjälper han sin familj?

Michael Shannon i rollen som Curtis är exceptionellt bra. Att han inte blev nominerad till bästa manliga huvudroll inför Oscars-galan är lika fel som att Elizabeth Olsen inte blev nominerad för "Martha Marcy May Marlene" och att Michael Fassbender inte blev nominerad för hans insats i "Shame". Shannon spelar sin Curtis med en intensitet som man sällan ser i filmer. Han är den enda i hans omgivning som ser vad som händer. Och samtidigt börjar han inse att han kanske är psykiskt sjuk. Curtis har så många sidor i denna film. Jag tvekar inte en sekund om att han har sin familjs bästa för ögonen. Samtidigt blir han livrädd för sina syner, och självklart blir han rasande över att ingen annan ser faran som närmar sig. Michael Shannon är helt enkelt stark som attans i denna film. Scenen då Curtis besöker sin psykiskt sjuka mor är hjärtskärande.

Även filmens ledande kvinna är mycket, mycket bra. Samantha spelas av Jessica Chastain som också spelade modern i "The tree of life". Jag tycker att hon är bättre i "Take shelter" vilket kanske inte är så konstigt då hon får mer att arbeta med här, i en större roll. Här är hon en kraftfull motpol till Curtis och väldigt bra.

"Take shelter" påminner mig framför allt om två filmer. Den obehagliga stämningen är lik den i favoritfilmen "Never let me go". I båda filmerna finns en slags desperat känsla som berör mig på ett djupt personligt plan. Tematiskt går det inte att se denna film utan att tänka på "The road". Om Curtis syner blir besannade skulle denna film kunna utspela sig bara några år före det som händer i "The road". Läskigt.

Jag tyckte inte att det var lättsamt att se "Take shelter", men det är just denna typ av film jag älskar. Den har ett intressant manus med många tänkvärda idéer. Vi får se två suveräna skådespelarinsatser från Michael Shannon och Jessica Chastain. Och filmen har ett öppet och mäktigt slut. Slutscenen i filmen har skapat en del diskussioner. Vissa tycker att slutet är dåligt, men jag håller inte med dem. Jag är helt säker på hur jag tolkar scenen i alla fall. Om det finns intresse kommer jag skriva ner min tolkning i kommentarsfältet nedan. Det vore onödigt att spoila slutet här uppe.

Jag ryser fortfarande när jag tänker på "Take shelter" och jag kan fortfarande inte komma över att Shannon inte ens blev nominerad. Jag ger "Take shelter" fem alternativa Fripp-awards för god skådespelarinsats av fem möjliga.

Bertyg: 5/5