Mud (2012)

Galen: [to Ellis] So you get your heart broke? Don't walk around with a shit look on your face. Get back in there, get your tip wet. You hear me?


Om visningen: Jag såg fram emot surprise-filmen. Det är alltid spännande vilken film man ska få se. Normalt sett brukar de inte förannonsera vilken film det är utan man får reda på det först när filmen startar. Helt i blindo alltså, mycket najs. Detta år var det dock full med planscher på den amerikanska filmen Mud utanför Park. Jag började ana oråd. Det var ju en film som vi alla hade sett i samband med Malmö filmdagar i höstas. Dessutom är den redan släppt på blu-ray så filmen är tillgänglig lite överallt. När Ivanov presenterade filmen, också ett avsteg från rutinerna, beslutade vi oss således för lämna visningen och gå och äta middag istället. Detta hade annars blivit en korv mellan visningen och nästa film.


Mud beskrev som en "gothic south movie" vad det nu betyder. Den handlar om white trash-människor sa någon. Jag vet inte jag, jag tyckte den handlade om vita fattiga men i grunden redliga och ärbara människor som lever sin liv vid och på Mississippifloden. Förutom de oärliga och stygga männen som kommer för att döda förstås. Oavsett beskrivning är detta en jätte-jättebra film!

Filmen handlar om den 14-årige Ellis (Tye Sheridan) som upptäcker det fantastiska och det brutala med att bli förälskad. Han uppvaktar en några år äldre flicka och de har en fin kväll tillsammans. Platoniskt förstås. Senare blir hon den första av många flickor som raserar hans värld genom att ge honom kalla handen och dissa honom totalt, denna gång dessutom inför en hånskrattande publik. Ellis ser också sina föräldrar glida från varandra och mamman (Sarah Paulson) vill skiljas från Senior (Ray McKinnon). Är äkta kärlek omöjlig?

En båt i ett träd? Only in the movies...

I denna fragila ålder och sinnesstämning hittar Ellis och hans bästa kompis Neckbone (Jacob Lofland) en mystisk man som lever på en sandö ute i floden. Han lever dessutom i en flodbåt som fastnat i kronan på ett högt träd. De träffar Mud (Matthew McConaughey). Pojkarna är misstänksamma som barn bör vara men en långsamt spirande vänskap tar fart mellan Ellis och Mud. Dynamiken mellan Sheridan och McConaughey är lysande i denna film som till stor del lever på fantastiska skådespelarinsatser och en suverän stämning.

Mud berättar att han är på flykt undan rättvisan då han dräpt en man som tagit och slagit hans livs kärlek Juniper (Reese Witherspoon). Mud berättar för en förhäxad Ellis om sin livslånga kärlek för Juniper och hur hon är hans soul mate. Mud skulle kunna dö för henne, och han kommer antagligen också göra just det. Ellis lapar i sig av den bitterljuva historien. När Mud berättar att Juniper är i den närbelägna staden och väntar på att Mud ska komma och hämta henne så att de kan fly iväg tillsammans bestämmer sig Ellis att han och Neckbone måste hjälpa Mud. Ellis känner att Mud och Junpier måste lyckas. De måste bevisa att det går!

Ellis beslutsam

Filmen är långsam, välspelad, och ljuvlig. Den har ett magiskt skimmer över sig. En båt uppe i trädkronan? Mud som bara finns ute på ön utan någon båt? Är allt en saga, en verklighetsflykt, en allegori för livet? Filmen har premiär på svensk bio om en vecka och jag kan verkligen rekommendera den för er som gillar bra amerikansk film. Regissören Jeff Nichols har tidigare gjort två filmer och hans förra film Take shelter var ännu bättre och mer intensiv.

Not 1: Elliis i Tye Sheridans skepnad är kanske den hårdaste i betydelsen tuffaste 14-åring jag sett på film. Han backar inte en millimeter och det är tydligt att han uppfostrats till att "stand his ground".

Not 2: Tänker du dig att se filmen för att den söta och gulliga Resese Witherspoon är med i filmen? Glöm det, hon är här nästa svår att känna igen. Ser rejält sliten och nedgången ut. Hon var dock till och med än mer sliten och svart innanför skalet än vad det yttre gjorde gällande.

Ja, tänk du på vad du gjort, sister.

Not 3: Fortfarande inte övertygad att du vill se filmen? Jag har bara ett svar till dig: Matthew McConaughey! Han går från klarhet till klarhet och här gör han sin Mud så bra att jag inte kan se någon annan skådespelare spela den rollen. McConaughey är nu officiellt på min man crush lista. Oscarsnominering i sikte?

Not 4: Michael Shannon spelade galen i Take shelter, och han spelar Galen i Mud.

Not 5: Skulle filmen inte slutat lite annorlunda, lite tidigare?

Jag ger filmen Mud fyra välförtjänta drömmar om ett bättre liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Blev mina filmbloggarvänner lika förtjusta i denna film som jag eller tyckte de att den var smuts? Jojjenito, Fiffi, Sofia. Johan, Erik och Markus från podden Har du inte sett den? har också sett den. Länk kommer senare.

Sam Shepard är med - alltid bra

Mig Äger Ingen (2013)

Svensk misärfilm när den är som bäst? Vad det nu är. När den är som sämst, är det bäst?

Mig äger ingen avslutade Malmö filmdagar som gick av stapeln tidigare i höst. Som avslutningsfilm fick den lyxen att inte ha några andra filmer som visades samtidigt. Därmed var vi hela gänget samlat för denna visning. Det blev en trevlig avslutning på det hela och Jan från SFI avslutade med några väl valda ord.

Personligen hade jag ett ganska svalt intresse för filmen. Jag är inte så förtjust i biografier och detta var ännu en sådan film. Den bygger på Åsa Linderborgs självbiografiska roman med samma namn. Jag har inte läst boken och jag är inte speciellt intresserad av henne som person heller. Jag läser i massmedia nu inför biopremiären att filmskaparna tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände eller ej. Detta gör denna biografiska film än mer menlös. Vi har en film som med diskbänksrealism ska berätta en gripande historia om en liten flickas uppväxt. Om allt är hittepå kan man lika gärna se på vilken annan hittepå-film som helst. Om man vill se en film som bygger på verkligheten blir man blåst på konfekten då de ändå fört in en massa hittepå...

En okänd skådespelare vid namn Mikael Persbrandt spelar huvudpersonen Lisas alkoholiserade far Hasse. Han var helt ok i rollen. Lisa spelas av tre olika skådespelerskor i olika åldrar. Hasse beskrivs att ha både bra och dåliga sidor. Precis som vanligt fölk är alltså. Det är inte världens bästa uppväxtmiljö för Lisa men långt från den sämsta heller. Precis som det är för de flesta vanliga fölk alltså. Lisa växer upp, åker till Uppsala, studerar, studerar lite till och får sedan ett bra jobb. En klassresa. Som så många andra vanliga fölk gjort alltså.

Vad som är lite lustigt är att i både inledningsfilmen Monica Z och i denna, Mig äger ingen får vi se historier där mödrar överger sina döttrar i ung ålder. I ingen av filmerna pekas dock finger tillräckligt tydligt åt dessa mödrar. Jag vet inte vad som kan vara politiskt korrekt inom detta område just nu, men jag tycker att det var vedervärdigt gjort av både Monica och Lisas mamma. Men jag är kanske för gammelmodig i mina åsikter här? Skit i dottern och tänk på mig själv, lämna henne hos någon annan. Det blir som det blir. Oj då, mådde dottern dåligt. Jaha. Synd för henne...

Av någon anledning har filmen flyttats från Västerås där Åsa L växte upp till ett grådaskigt Göteborg. Hasse har jobb på något varv tror jag, och av oklar anledning är det jättesynd om honom. Han har ont i kroppen på grund av ett tungt jobb. Jag hängde inte med i de politiska turerna i denna film. Jag hade hellre sett mer av Lisas mamma och det kollektiv hon flyttade till. Hade varit roligare att få följa den lilla klicken av idealister, i detta fall kommunister. Kanske sett dem på en studieresa till Östtyskland eller Sovjetunionen. Nåväl, nu var det inte Tillsammans vi fick se.

Jag hade trevligt på visningen på grund av mitt sällskap och övrig omgivning. Filmen i sig gav mig inte speciellt mycket. Bra gjord, helt ok skådespeleri och ett överraskande bra manus. Nu räcker det ju att manus endast inte är teatraliskt för att göra mig överraskad...

Jag ger Mig äger ingen två drömmar om träsnipor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag var icke ensam att se filmen. Vad tyckte de andra? Jojjenito ägs inte av någon. Inte heller Fiffis Filmtajm eller Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord.

The Summit (2013)

När jag såg att det fanns en dokumentär om bergsklättring på K2 med på Malmö Filmdagar bestämde jag mig direkt. Den filmen ville jag se. Jag är intresserad av bergsklättring. Varför klättrar folk upp på de högsta och svåraste bergen i världen? Trots att de vet att de kan ramla och dö? Jo, för att berget finns där. Människan vill testa sig och varför klättra på världens tjugotredje högsta berg om man kan klättra på det högsta eller det svåraste?

Min far klättrade i berg när jag var ung och han var inplanerad som läkare på en norsk expedition till Nepal. Vi planerade att jag skulle följa med expeditionen upp till base camp. Detta var i början av 80-talet om jag kommer ihåg rätt. Till slut fick den norske expeditionsledaren inte ihop de utlovade pengarna och hela projektet blev inställt.

Jag blev än mer fascinerad över bergsklättring då jag läste den makalösa boken Into thin air av journalisten Jon Krakauer. Han beskriver där om katastrofen på Mount Everest i maj 1996. Den boken kan jag rekommendera å det starkaste. Otroligt intensiv läsning.

Tydligen hände en liknande katastrof på K2 2008. Jag kände inte till incidenten trots att svenske klättraren Fredrik Sträng var med i ett av teamen. Fredrik var på plats i Malmö och presenterade filmen och tog frågor efteråt. Detta var mycket trevligt och intressant.

En lite konstig sak var att Fredrik före filmen ingående beskrev vad dokumentären ville förklara för åskådaren. Ett av problemen efter katastrofen var, precis som i fallet med katastrofen på Everest 1996, att olika versioner om vad som hänt på berget började florera i massmedia och att oskyldiga personer sades gjort fel och hjältar som inte fick sin rättmätiga hyllning av eftervärlden. Detta är filmens tema och syftet är att rätta till så att rätt blir rätt i eftermälet. Vid sidan av att berätta om K2 2008 klipper filmaren in en olycklig italienare som känner sig missnöjd med hur historiebeskrivningen runt honom är efter en K2-expedition på 50-talet eller när det nu var.

Chogori

Ganska snart efter filmen startat började jag förstå varför Fredrik känt sig manad att berätta så mycket om filmen före visningen. Den är nämligen ganska risig som dokumentär. Grundproblemet som den vill behandla etableras mycket diffust och hela filmen känns ryckig och ojämn. Den saknar en röd tråd. Det som Fredrik enkelt förklarade under några minuter före filmen lyckas de knappt få fram trots en normalt lång speltid. Fail.

Efter filmen berättade Fredrik att man använt sig av flera tekniker i filmen. Man har autentiska bilder från klättrarnas kameror, man återskapar vissa scener med skådespelare och man använder avancerad animationsteknik. Detta var väl ok, men tyvärr drog det ner filmupplevelsen för mig då jag inte visste om detta. Jag satt och undrade just över vad som var autentiskt och vad som va "hittepå". eftersom detta blev ett problem för mig kan jag bara konstatera att för mig hade det varit bättre om man kunnat vara mer tydlig om allt detta i filmen...

Som summering tycker jag att detta var en rejält svag dokumentär om en mycket intressant händelse. Vissa scener i filmen är dock otroligt starka. Det blev dammigt i rummet när man ser intervjun med norskan Cecilie Skog som med tysta tårar rinnandes berättar om hur hennes sambo Rolf blev höjdsjuk och sedan flög av bergsväggen i en lavin...

Jag ger The summit två fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito håller också på att klättra uppför den branta väggen, kommer han nå toppen eller stannar han på halva vägen? Fiffi försökte bestiga toppen redan förra helgen men hon ramlade ända ner till botten.

Rolf Bae och Cecilie Skog

Alceste À Bicyclette (2013)

Malmö filmdagar. Mycket film, hela fem filmer under tisdagen. Första filmpasset startade 08.30 och då gäller det att välja en film som går ner lika lätt som en croissant med en kaffe latte. Jag sökte i programmet och såg det perfekta valet, Alceste à bicyclette, eller Cykla med Molière som den kallas på svenska. Jag valde den av två anledningar, dels hade den en intressant handling, dels utspelas den på den franska ön Ile de Re som jag besökt på en semester för många år sedan och jag vill se hur ön såg ut idag.

Filmen handlar om två äldre teaterskådespelare, Fabrice (Serge Tanneur) och Lambert (Gauthier Valence). Fabrice har pensionerat sig och han lever ett tillbakadraget liv på Ile de Re. Hans gamla kollega Lambert ska sätta upp Moliére-pjäsen Misantropen och han besöker ön för att få Fabrice att ställa upp som skådespelare i pjäsen.

Filmen är en typisk mysig, pratig, allvarlig men framför allt rolig fransk dramakomedi. Jag älskar miljön och kände väl igen mig från min semesterresa. Bland annat såg jag en strandrestaurang som jag och mitt resesällskap åt på. Trevliga minnen.

Restaurangen!

Lambert lyckas efter lite list och smicker få Fabrice att överväg att ta rollen. Men vilken roll av de två huvudkaraktärerna? De gamla kollegorna bestämmer sig för att repetera under en vecka och byta roll mellan varje session. Detta ger filmen en lustig meta-nivå. För relationen och det psykologiska övertaget mellan vännerna varierar under veckan i synk med de två rollerna de spelar ur pjäsen. Misantropen handlar ju om en vresig man som ihärdigt säger sanningen om allt och alla, oavsett vem han skadar i processen. På samma sätt sägs en och annan sanning mellan Fabrice och Lambert.

Under veckan får vi också träffa en massa lustiga bifigurer som den italienska grannen som ligger i skilsmässa och hotellägarens dotter som vill få skådespelarlektioner inför hennes karriär inom porrfilmsindustrin i östeuropa (!).

Jag gillade känslan i filmen. Mitt hjärta kände nostalgi över miljön och min hjärna blev eggad av leken mellan filmen och teaterpjäsen. En mycket positiv överraskning.

Stranden!

Jag ger Alceste à bicyclette fyra weekends med minnen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Don Jon (2013)

Don Jon: There's only a few things I really care about in life. My body. My pad. My ride. My family. My church. My boys. My girls. My porn.

Don Jon var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar och nu har den premiär på bio på fredag så här kommer mina tankar om filmen. Joseph Gordon-Levitt är talangfull. Han har dock ett namn som är jobbigt att skriva. Låt oss kalla honom JGL. Han skådespelar, spelar musik och verkar känna halva Hollywood. Något av en ny John Cusack kanske? Här har vi nu hans debutfilm som regissör. Han har skrivit manus också. Och spelar huvudrollen. Don Juan.

Hur kan JGL's tankar gått när han hittade på denna story? Han kan ha varit inspirerad av de mycket underhållande filmerna Women in trouble och Electra Luxx där han spelar Bert Rodriguez - porrstjärnan Elextra Luxx's största fan. Sen kan ha tagit tanken vidare... Hur skulle det bli om denna porrälskande killen upptäckte att livet var helt tomt och meningslöst så länge han sitter och porrsurfar. Och vad skulle hända när han träffade på en riktig kvinna och kände riktiga känslor för första gången? Antagligen trodde JGL att han hade en bra idé i sitt huvud. Och jag kan hålla med. Det hade kunnat bli en bra film.

Tyvärr slutade dock inte JGL att tänka där. Nej, istället för att göra en liten film om skillnaden mellan ytliga låtsaskänslor och djupa riktiga diton ville han ta det ett steg till. Han valde att göra en parodi. Istället för att verkligen ge oss en riktig kille med ett visst (porr)beroende, väljer han att göra Don Jon till en Jersey Shore-kopia, som tagen från den skräpiga tv-serien.

Jersey Shore

Don Jon

Ok, det hade kanske kunnat funka, men ack så snett det blev. Första halvan går ut på att måla upp bilden av denna figur ur tv-serien. En imbecill idiot som bara bryr sig om sin bil, sina träningspass, kyrkan på söndag och att ragga brudar på krogen. Tills han träffar Julianne Moore's söndriga änka Esther. JGL ville få fram kontraster och det lyckades han väl med på ytan. Men eftersom första halvan av filmen är lika realistisk som Kim Kardashians liv, blir effekten när Jon träffar den i verkligheten förankrade Esther berättarmässigt meningslös.

Jag brukar gilla JGL, men här har han en sämre regissör än normalt. Han har regisserat själv. Scarlett Johansson spelar en tjej som Jon tror sig bli förälskad i. Jag fattar inte om hon ska vara het eller inte i filmen men jag tycker att hon var allt annat än het. Jämfört med hennes insats i en film som He's just not that into you så är hon otroligt mycket tråkigare här. Även detta måste nog belastas regissören. Och He's just not that into you är inte en speciellt tung film att jämföras med...

Nej, jag fattar inte vad som fick JGL att göra just denna berättelse. Var det bara för att diskutera porrfilmsberoende? Det görs så mycket bättre i Shame. Ville han ge oss en ärlig film om hur Jon upptäcker värdet av att öppna upp sig för en annan människa? Det har gjorts bättre i var och varannan American independent-film som finns där ute. Nej, jag tror att han trodde att gimmicken med kontrasten mellan de två delarna räckte. Det gjorde det inte.

Tony Danza och Julianne Moore står för de intressantaste rolltolkningarna i filmen.

Jag ger Don Jon två arga bilister av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Men låt oss inte nedslås av detta. Kolla istället om mina ärade filmspanarkompisar har tagit paus från porrsurfandet och skrivit ner sina tankar om filmen... Jojjenito, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Hotell (2013)

Bra film!

Det är klart att det blev lite fokus på svensk film på Malmö Filmdagar som ju trots allt arrangeras av Svenska Filminstitutet. Både inledningsfilmen Monica Z och avslutsfilmen Mig äger ingen är svenska "storfilmer". Filmerna däremellan konkurrerade om vår uppmärksamhet då det ofta gick upp till fem filmer parallellt. Jag trodde först inte att det skulle bli någon mer svensk film för mig, men så började snacket i gruppen gå om den lilla filmen Hotell. Flera av bloggvännerna skulle se den och jag såg till min förtjusning att Alicia Vikander spelade huvudrollen. Var det inte hon som ExceptFear hade på plats 13 i sin lista över de snyggaste skådespelerskorna just nu? Jomenvisst. Jag hade hört hennes namn nämnas i andra sammanhang också, en ny svensk stjärna i spirande.

Sagt och gjort jag hängde på på Hotell. Undrar nu bara vad det är för en film tänkte jag då vi slog oss ner i fåtöljerna. Filmens inleds i misärens tecken. Vikander spelar Erika en hipp innerstadsbo mitt i karriären. Allt ändras för Erika efter ett problem under förlossningen av hennes förstfödde. Sonen drabbas av hjärnskada och Erika faller ner i ett svart hål.

Jag stålsatte mig inför en typisk svensk misärorienterad melodrama. Alicia Vikander verkade vara vass i rollen som Erika. Simon Berger i rollen som Erikas sambo Oskar var dock inte lika lyckad. Filmen tvekar som om den kommit till ett vägskäl. Ska den gå åt vänster eller höger? I en scen sitter en avdomnad och avstängd Erika i sitt sovrum och trycker med fötterna mot dörrkarmen. Jag förbannade mitt val av film...

Men sedan förflyttas handlingen från hemmet till den terapigrupp Erika valt att delta i. Gruppen består av människor som av olika anledningar har problem. Någon har blivit mobbad som liten, någon har ett gigantiskt moderskomplex, en annan har världshistoriens sämsta självförtroende och någon vill bara vara någon annan. I denna grupp får Erika vara anonym. Efter en kommentar om att på hotell kan man låtsas vara vem som helst får Erika infallet att bjuda med fyra av kompisarna ur gruppen på en weekend från dem själva. Det är en brokig, komisk och som det visar sig mycket mänsklig grupp som checkar in på närmaste lyxhotell.

Filmen valde lyckligtvis rätt där i vägskälet. Detta var en otroligt överraskande film för att komma från Sverige där misärfilmen allt som oftast hyllas (verkar det som). Hotell påminner mig lite om den underbara norska filmen Elling, men Hotell är mörkare och inte lika renodlad som komedi. Hotell är ett svart komedidrama och jag älskade den. Jag önskar att den når alla möjliga framgångar.

Jag blev framför allt förtjust över att filmen överraskade mig om och om igen. Karaktärerna gör saker som jag fann oväntade, det blir mer och mer galet. Blir det inte dyrt att bo på hotell dag efter dag? Skit samma. Filmen känns dansk nästan. Kan man kanske dra paralleller med Festen? Jo, lite i stil och vibb. Alicia Vikander lyser i rollen som Erika. Bland hennes kamrater sticker David Dencik ut, han är inte bara den mest kända av de övriga.

Hotell är en härlig film, en film man kan skratta med och känna med. Det sticker till lite i hjärtat till och med mot slutet. Det är den bästa svenska film jag sett sedan Låt den rätte komma in.

Jag ger Hotell fyra starka känslor av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Kolla vad några av mina bloggvänner skrivit och pratat om filmen; Fiffis filmtajm, Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord, Johan från Jojjenito - om film samt Erik och Johan från Har du inte sett den? där jag är med som gäst!

Rush (2013)

Snabb.


Rush var en av flera filmer under filmdagarna som bygger på verkliga händelser, så kallade BOATS (Based on a true story). Jag brukar förhålla mig skeptisk till biografier och BOATS, men jag tänkte att om Robert Zemeckis kan göra en film som Flight intressant borde då inte Ron Howard kunna göra detsamma med Rush?

Filmen följer Formula 1-rivalerna Niki Lauda och James Hunt under några år på F1-cirkusen med kulmen tävlingssäsongen 1976. Niki Lauda spelas av spanske Daniel Brühl som tidigare setts i en del tyska filmer som Good bye, Lenin. Den engelske gamängen James Hunt spelas av Liam Hemsworth. Båda skådespelarna är intressanta att studera i denna film.

Liam Hemsworth? Thor? Jag kände inte ens igen honom. Jo, jag kände igen honom men jag kunde först inte placera honom. Jag visste inget om Rush när jag gick in i biosalongen för att se filmen, varken vilka skådespelare som var med eller något om handlingen mer än att det handlade om F1. Hemsworth var i alla fall otroligt trovärdig som tjejtjusaren med det långa lockiga blonda håret. Jag sökte i minnet efter engelsmän som kunde vara han. Jag kunde för mitt liv inte koppla ihop honom med snubben i The Avengers eller Red dawn. Riktigt imponerande, jag såg honom inte som någon annan än James Hunt under hela filmen. I efterhand kom jag på att Hemsworth är från Australien så det är inte så konstigt att han kunde spela britt.

Daniel Brühl i rollen som Niki Lauda är jag mer tveksam över. Jag kände ingen sympati eller ens förståelse för honom i över huvud taget. Inte ens under några smärtsamma scener mot slutet av filmen stack det till i hjärtat. Detta är ett tecken på att han inte funkar. För oavsett om karaktärerna är goda eller onda måste jag som åskådare kunna förstå dem eller känna med dem, även om man inte hejjar på dem eller tycker att deras gärning är bra. Ta till exempel nazisten Christophe Waltz i Inglorious basterds. Jag sympatiserar sannerligen inte med honom men hans karaktär är så karismatisk att jag gillar honom i filmens kontext. Waltz fick också en Oscar för sin rolltolkning.

Filmen är alltså någon form av bio pic. Och den är ganska tråkig som så ofta med sådana filmer. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket om James Hunt's kvinnoaffärer, eller om Niki Lauda's vilja att vinna och psykopatiska känsla för detaljer. Jag tycker att det är på tok för lite racingscener i denna film. Ron Howard missar helt att återskapa den intensiva spänning som kan infinna sig i ett F1-lopp. Fartera, ljuden, närheten till döden och de bästa chaufförerna i världen. Det finns så mycket dramatik i loppen men Howard väljer att i princip helt skippa dramat ur tävlingssynpunkt. Om han gjort filmen med mer fokus på sporten hade den vuxit i mina ögon.

Jag vill avsluta med tre bra scener som dröjt sig kvar hos mig. En är då Niki Lauda kör en personbil på den italienska landsbygden med en kvinnlig och två manliga passagerare. Kul scen som gärna kunde ha använts som ingång till de där racingscenerna som jag saknade. En annan scen är den där James Hunt tar med sig en journalist in på toaletten efter en presskonferens. Den scenen personifierade karaktären. Men filmens bästa scen är från några av de få racingscener som trots allt finns och det är från racet i Japan. Med ett magnifikt skyfall blir scenerna inte bara spännande utan filmiskt vackra.

Filmen är bra gjord men den saknar själ. Ronnie Pettersson nämns i alla fall en gång i filmen.

Jag ger Rush två dödsföraktande vinnarskallar av fem.

Betyg: 2/5

Nej detta var en tråkig film. Kolla nu om någon av mina filmbloggarvänner blev fartblinda: Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis Filmtajm.

Before Midnight (2013)

Gamla goa vänner!

Before midnight var den film jag såg fram emot allra mest under Malmö Filmdagar. Äntligen skulle jag få se den tredje delen i Richard Linklater's serie om Jesse och Céline. Serien där den första heter Before Sunrise och kom ut 1995. Den andra, Before sunset kom ut 2004, nio år senare, och nu ytterligare nio år senare kommer den tredje filmen.

Linklater har gjort filmerna i nära samarbete med skådespelarna som spelar vårt kärlekspar, Ethan Hawke i rollen som Jesse samt Julie Delpy i rollen som Céline. Det är ingen hemlighet att de tre dragit mycket från sina egna liv och Hawke och Delpy har fått fria händer att skapa sina karaktärer. Karaktärerna är en blandning av verklighet och fiktion. I filmerna har karaktärerna varit ungefär lika gamla som skådespelarna var då filmerna skrevs. Jag tror att de ska vara 23, 32 respektive 41 år.

Bbefore-serien är ett filmiskt experiment som jag bara älskar. Vilken storslagen idé säger jag och hyllar filmerna bara för den sakens skull. Sen att de två första är bland mina absoluta favoritfilmer skadar ju inte. Jag vill se det som att jag tillhör den generation som vi får följa i och med dessa filmer.

Tyvärr såg jag inte Before sunrise redan på 90-talet, men jag såg både den och Before sunset något år efter den andra filmen kom.

Jag är högst medveten om hur hemskt det skulle vara att bli spoilad inför denna film så jag lägger för säkerhets skull in en spoilervarning här. Om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa här och återkomma efter du sett filmen.





SOILERS!

Before midnight uppfyllde nästan de osannolikt högt ställda förväntningarna. Det var som att återse två gamla kära vänner och jag njöt filmen igenom i deras sällskap. Filmen är jättebra och jag kan ge den en stark rekommendation, men den når ändock inte upp till de höjder som de första två svävade i.

En stor skillnad mellan den nya filmen och de två första är att i de filmerna var Jesse och Céline inte ihop. De filmerna är bitterljuva för att man som åskådare inte ens vet om de ska få varandra, trots att de är perfekta för varandra. Nu i trean får vi i inledningen reda på att de faktiskt fick varandra och hela filmen utspelas under en dag på deras sommarsemester i Grekland. Nu går de inte omkring och försöker charma den andre för att få ligga. Nej, nu går de omkring och pratar om sitt förhållande. Det gör att hela filmen känns annorlunda. Vilket är bra! Men också lite vemodigt. Tiden har sprungit ifrån de härliga karaktärerna de var och vi får se nya sidor av dem, kanske mognare, men i alla fall med mer livserfarenhet.

Jag gillar också den nya strukturen i filmen. Eftersom tiden för uppvaktning på tu man hand var förbi, var trion bakom filmen tvungna att utveckla konceptet lite. Först får vi en tämligen bedårande scen med hela familjen i bilen. Det var bra att filmen inleds med en mysig scen, det blir elakt nog ändå mot slutet. I denna scen pratar Jesse och Céline om saker som sig bör då man lever ihop och har familj. Redan här berör de de ämnen som de senare under filmen kommer gräla om. Efter bilresan får vi några scener med flera av sommargästerna, en intressant scen med Jesse och två andra män, samt den stora lunchscenen där de är ungefär åtta vuxna runt bordet. Ämnena de pratar om är välfunna och passar bra in i en Before-film.  Det är första gången vi ser en scen med så mycket folk såvitt jag kommer ihåg (det var ett tag sedan jag såg de äldre filmerna). Jag gillade scenen skarpt och kommer suga mig i dialogen ännu mer nästa gång jag ser filmen. Men så här långt in i filmen var det något som saknades...

En lång promenad! Och, oh my gosh, vi fick vänta på den, men sedan levererade de, Linklater, Hawke och Delpy. En lång, lång tagning. Kameran riktad mot dem medan de går genom en vacker men dammig grekisk miljö mot en liten kuststad. I denna och efterföljande scen i hotellet får fansen precis det som de längtat efter. De går omkring och pratar. Jag älskar det. I love it!

Dialogen är älskvärd ett bra tag, men filmen behövde mer dynamik och parets dialog förändras från mysig till vass och sedan utvecklas deras samtal till ett praktgräl. Detta var överraskande! Så överraskande att det var ganska givet kan jag tycka. Om de inte kan uppvakta varandra längre, för de är ju redan är ihop, vad finns då kvar för att skapa nerv i dialogen? Jo, ett bråk. Jag kände mig delvis lite chockad och delvis lite ledsen för deras skull, men som filmiskt grepp är det jättebra.

Och som alltid i dessa filmer känns dialogen så sann. De går till hotellet för att ha sex men de börjar bråka. Been there, done that... Céline har hunnit klä av sig halvnaken när bråket trappas upp till att bli allvarligt på riktigt. Jesse försöker skämta bort problemet, han vill ligga, men ack. Som så många andra scener i denna trilogi känns det äkta. Scenerna i hotellrummet påminner mig en hel del om scenen mellan Julianne Moore och Matthew Modine i Short Cuts.

Men vad menar Céline? Hon verkar vilja få det till att Jesse tvingat henne till saker. De bor ju för tusan i Paris för att hon ville det. Det är hon som gör karriär. Han är trots allt hemma med de två döttrarna. Att han vill kunna ha närmare kontakt med sin son kan knappast vara en dödssynd. Bråket måste bero på något annat...

Och då har vi kommit till det öppna och svårtolkade slutet. Precis som med Before Sunset lämnas publiken att spekulera. Har de verkligen brutit upp? Har de verkligen blivit sams? Eller var sista scenen med en Jesse som låtsas att han kommer från framtiden en scen där båda visste att det var för sent att lappa ihop förhållandet? Det är denna typ av slut som genererar funderingar, farhågor och förhoppningar om hur det ska gå för de kära vännerna, Jesse och Céline, som gör Before-filmerna så bra.

Och nu till frågan som inte går att undvika. Kommer trion göra en fjärde film om nio år? Jag hoppas det. Låt experimentet fortsätta. Låt dem separera för att sedan åter träffas på Jesses 50-årsfest! Låt dem prata sig igenom hans party, låt dem åter upptäcka den glöd de en gång hade, låt dem återförenas (men givetvis med ett öppet slut...). Låt oss få en film till. Kalla den Before Tomorrow.

Jag hade höga förväntningar även om jag fruktade att det kunde blivit pannkaka också. Filmen matchade nästan den höga nivån som satts av de tidigare filmerna... lite lite kvar, men najs ändå.

Jag ger Before midnight fyra argument av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Kolla in vad några av mina bloggvänner tyckte om filmen; Fiffi, Sofia och Jojjenito.

Still there. Still there. Gone!

Still there. Still there. Gone?

The Grandmaster (2013)

Vacker men förvirrande.

Wong Kar Wai's nya epos The Grandmaster var en av filmerna som visades på Malmö Filmdagar. Jag var ganska ljummen inför denna, men den passade bra in i schemat och eftersom flertalet andra filmspanare skulle se den hängde jag på. Jag hade bara sett 2046 och Ashes of time av den kinesiske auteuren tidigare. De filmerna hade lämnat mig förvirrad respektive sovande. Jag skulle återigen drabbas av detta under visningen. Samtidigt har jag ju hört så mycket gott om vissa av hans andra filmer, mest noterbart In the mood for love och Chungking Express.

Som så många andra filmer på filmdagarna var detta ännu en bio-pic, dvs den handlar om en historisk person, IpMan, en kung fu-mästare som senare blev Bruce Lees läromästare.

Vi får följa IpMan och ett stort antal av andra karaktärer under några år under kriget mellan Japan och Kina i samband med andra världskriget.

Filmen är frustrerande ojämn. Under vissa delar nickade jag till. Flera gånger om somnade jag till och med. Och samtidigt är vissa scener otroligt vackert filmade, nästan som om filmen vore ett videokonstverk. Därtill fanns scener som fångade mig fullständigt, där vemod och sorg sköljde över oss åskådare. Jag tänker speciellt på den scen då IpMan för sista gången möter den kvinnliga mästaren Gong Er.

Vem var den kvinnliga mästaren? Hade hon en affär med IpMan? Hörde de ihop? Här närmar jag mig är det allra största problemet med filmen, storyn var obegriplig. Filmen bestod av fragment som knöts samman med textskyltar som beskrev vad som hänt IpMan sedan förra scenen. Och i dessa lösryckta scener introduceras nya karaktärer, den ena kinesen mer lik den andra, utan en tydlig röd tråd. Visst, ibland måste man "go with the flow" och klarar av annorlunda filmiskt berättande. Men detta var bara för mycket. Filmen var så förvirrande och kaotisk att efter filmen var det några av filmspanarna som inte ens uppfattat att det fanns två viktiga kvinnliga karaktärer, IpMans fru samt den kvinnliga Kung fu-mästaren, de trodde det var samma kvinna. Så mycket fattade jag i alla fall! Hehe. en av kvinnorna hade en lite abnormitet i ena ögat. Det var lätt att se skillnad på dem när jag väl uppmärksammat mig på ögat.

Filmens tema verkar vara familjeära och ett visst mått av misär. IpMan's familjs ägor tas i beslag av japaner och han och hans familj hamnar i nöd. Via en av de många textskyltarna får vi senare veta att hans två döttrar gått under av undernäring. Obegripligt. Vi får aldrig se IpMan utsvulten eller undernärd. Vad gjorde han för att rädda sina barn? Oklart. Inte en hjälte i mina ögon i alla fall. Men filmer lämnar händelsen helt okommenterad, varken förklaring eller problematisering ges. Senare lämnar IpMan sin fru av oklara skäl och han söker sig ner till Hong Kong. Mycket av handlingen var oklart.

En hel del tid i filmens vigs åt fajtscener och flera av dem var riktigt häftig. Den bästa fajten är en vänskaplig fajt mellan IpMan och den kvinnliga kung fu-tjejen. Mycket graciöst koreograferat. Det var en av höjdpunkterna i filmen. Även scenen när hon besegrar sin fars mördare på tågperrongen var mäktig.

Det fanns skärvor av lysande scener och strimmor av ett ljuvligt vemod i filmen. Jag hade bara hoppats att den kunde varit lite mer förståelig.

Jag ger The Grandmaster två kinesiska tecken av fem.

Betyg: 2/5

Glöm nu inte att läsa och lyssna på mina filmspanarvänners alster om denna film: Sofia, Jojjenito samt Erik och Johan från Har du inte sett den?

Monica Z (2013)

Edda Magnason!

Monica Z är första filmen som jag skriver en revy på från filmerna som jag såg på Malmö Filmdagar. Det är också den första filmen jag såg där. Ett gäng om hela åtta filmspanare besökte i år Malmö Filmdagar för tre fullmatade dygn. Det kändes som att vi befann oss som i en filmbubbla där bara filmälskare fick plats. Monica Z var invigningsfilm och den visades på måndagskvällen efter lite mingel med vin. Alla var fulla av förväntningar när vi tog platser i den stora premiärbiografen. Förväntningar inför filmen, inför dagarna framför oss. En stillbild av Monica visades snyggt på den mörkröda ridån. Vi fick se en mycket bra inledningsfilm med en fantastisk Edda Magnason i huvudrollen som den älskade Monica Zetterlund.

Jag njöt av en bra film, en bra svensk film. Min käpphäst brukar vara min aversion mot onaturlig dialog, som många svenska filmer tyvärr har. Där det låter som att de pratar som på teatern. I Monica Z finns mycket lite om ens något av det problemet. Nej, Magnason i huvudrollen briljerar snarare med att pendla mellan värmländska och stockholmsdialekt, beroende på om hon var hemma i Hagfors eller ej. När hon var i Stockholm gled hon ur sin "bonniga" dialekt, tills hon blev osäker eller pratade med sin far på telefon. Då kröp den fram igen, dialekten från skogen.

Generellt sett var detta en mycket bra gjord film. Edda Magnason var briljant som Monica, bättre än jag någonsin kunde tänka mig. Det var dessutom fantastiskt bra musik i filmen (såklart) och Magnason sjöng alla låt själv. Hon är musiker i grunden tror jag. Kjelle Berqvist bar mycket bra som hennes bittre far. I övrigt hade filmen flera bra eller roliga biroller. Flera andra kända personer passerar revy, som Beppe, Påvel, Hasse och Tage. Alla var bra porträtterade förutom Tage Danielsson som var stolpigt spelad av en glestandad yngling. Okaraktäristiskt för denna film.

Filmen täcker in några år runt tiden då Monica slog igenom både i Sverige och utomlands. Den är inte alltid så smickrande för henne, bland annat visas en hel del om hur hon drack för mycket. Tyvärr framförs det inte speciellt tydligt i filmen att hon ramlat som barn och gick genom livet med kroniska ryggsmärtor. Detta antyds i filmen, javisst, men filmmakarna antar uppenbarligen att alla som ser filmen ska känna till detta. Motsvarande historia behandlas klart bättre i Salma Hayeks film Frida från 2002.

Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i bio-pics (biografier). Jag finner dem inte så värst intressant. Ofta är de mycket bra gjorda. Kläder, miljöer och annat som ger en tidsanda kan ofta återskapas fullt ut. Men jag finner dem ofta halvtrista. Så var det med denna film också. Den var bra, mest för skådespeleriet, men jag saknade den hisnande känsla som kan skapas med bra handling eller bra dialog.

Monica Z var en mycket stabil start på filmdagarna och det blev till och med lite dammigt i salongen där mot slutet. Både en och två av mina grannar fick något i ögat. Jag, bara nästan.

Jag ger Monica Z tre bekräftelsebehov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fler revyer från de allra härligaste av härliga filmspanare:
Jojjenito, Fiffi, Sofia, Johan och Erik från Har du inte sett den?