Waldo Lydecker: My dear, either you were born on a extremely rustic community, where good manners are unknown, or you suffer from a common feminine delusion that the mere fact of being a woman exempts you from the rules of civilized conduct.
Laura. Denna mytiska film noir från 40-talet. Den film
Fredrik on film nämnde som Otto Premingers bästa film. Den första film noir som jag riktigt fascinerats av. Så lik på ytan andra film noir jag sett, men ändå så olik.
Japp, en mycket fascinerande film. Jag gillade detta skarpt.
Laura är på ett sätt en enkel film. Polisman utreder ett mord på en kvinna. Ett mysterium. Hur gick det till? Vem är den skyldige? Alla och ingen är misstänkta i god Hercule Poirot stil.
Samtidigt har filmen väldigt intressanta karaktärer och en både gäckande och vederkvickande dialog. Dana Andrews spelar polisen Detective Lieutenant Mark McPherson. Han ser ut som en ung James Bond, dvs som en ung Sean Connery. Han är en tuffing. Laura själv spelas av Gene Tierney, en ung skönhet som var okänd för mig. Laura är en otypisk
femme fatale men till skillnad mot flera av hennes medsystrar har hon inte en ond agenda. Men då alla män blir huvudlöst förälskade i henne utgör hon ett lika stort hot mot dem som om hon ville dem illa paradoxalt nog. Jag tycker att Gene gör rollen bra och visst ser hon bra ut, men jag blev inte lika förälskad i henne som jag blivit i vissa andra kvinnliga skådespelerskor på den vita duken. Men det är ingen tvekan om att jag kan förstå mig på henne dragningskraft. Jag tror till och med att jag träffat kvinnor som hon. De har det där magiska som ingen kan motstå. Förutom andra av hon-könet då...
De två huvudsakliga konkurrenterna om Lauras gunst är den äldre, elegante och intellektuelle Waldo Lydecker (en mycket bra Clifton Webb), celeber journalist i New York City, samt den något hafsiga men snygge playboyen Shelby Carpenter (spelad av Vincent Price). Shelby är i sin tur hett eftertraktad av den äldre rika damen Ann Treadwell (Judith Anderson). Klassiskt kvadrupeldrama. Med en twist.
Det första jag slås av är känslan i filmen, den noiriga känslan som understöds av Waldos berättarröst. Det svartvita fotot är ganska avrundat men det ger filmen visuellt en skön känsla. Senare i filmen kommer det obligatoriska illavarslande regnet.
Det andra jag slås av är den vassa dialogen levererad av Waldo Lydecker. Vilken skön och frispråkig karaktär. På ett sätt en vidrig person, men jag fullkomligt älskade honom i denna film. Väldigt fräscht att han var så absurt ohövlig mot allt och alla, speciellt den stackars Shelby. Men med viss rätta. Filmen startar inte som en kärleksdrama men den rör sig snart i den riktningen.
I en film som denna är kanske inte handlingen det viktigaste? Karaktärer, dialogen och stämningen, gör filmen. eller hur? Kanske, men i detta fall adderas till filmen en handling som jag inte blev klok på. Jag var faktiskt helt inne i storyn ända till det bittra slutet. Som den novis inom film noir jag är kunde jag inte heller avkoda vändningar eller "film noir tropes" som jag kanske borde. Jag blev helt enkelt underhållen från från första till sista filmrutan. Mycket bra.
Jag ger
Laura fyra historiska kärlekspar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
PS, lägger märke till att den manliga skådespelaren har ett kvinnonamn (Dana) och den kvinnliga skådespelerskan har ett mansnamn (Gene)?
Movies-Noir bjuder på något mycket spännande idag, och Ingrid Bergman!
