Legend (2015)

Jag gillar Tom Hardy. Ok, jag älskar honom inte men han är ofta bra. Jag tyckte till och med att han var riktigt bra i Lawless där han hade en bra personkemi med Jessica Chastain. Sen har han dykt upp i en massa filmer där jag tyckt att han varit helt ok. Inför Legend handlade snacket mycket om att Hardy spelar två roller i samma film. Han spelar två tvillingbröder.

Filmen handlar om den sanna historien om bröderna Ronald och Reginald Kray, två av de mest notoriska gangstrarna i Londons undre värld under sextiotalet. Personligen finner jag ganska ofta filmer som biografier och andra BOATS (based on a true story) som underväldigande. Det är något med formatet och dess begränsningar som ofta gör att jag finner dem lite tråkiga. Det finns givetvis många undantag, bland annat tycker jag att både krigsfilmer och sportfilmer med fördel kan bygga på verkliga händelser.

Legend är snyggt gjord. Miljöerna, kläderna och tidsandan skiner igenom. Det är dock för mig endast kulissen där handling och karaktärerna lever. Och ta mig tusan, den trista typen av BOATS visade sitt fula tryne här igen. Jag var rejält uttråkad av filmen. Den är drygt två timmar lång och den sista timmen kändes som tre. Filmens pålagda musik var bisarrt dålig. Den drog uppmärksamheten till sig på ett störande sätt, och den gav fel känsla i scenerna. Eftersom en hel del scener utspelades på nattklubbar sågs också liveband på scenerna och de spelade mest jazz som var äldre än typisk sextiotalsmusik.

En orsak till att jag inte fann filmen bra kan ha varit att jag hade fel förväntningar. Marknadsföringen för filmen lurar oss besökare att den skulle vara en gangsterdrama med en hel del våldsscener (18-årsgräns i England). Men nej, icke sa Nicke. Detta är en studie i ett misslyckat äktenskap. Ge mig ett bra relationsdrama och jag jublar, men då får det vara något som är bättre än detta.

Filmens styrka och enda anledningen till att den undvek en total flopp för mig var skådespeleriet. Tom Hardy gör och tillåts göra så mycket mer än bara två bröder på duken samtidigt. Ronnie och Reggie är totalt olika som personer. Den ena smart, "charmig" och auktoritär. Den andra är mer eller mindre förståndshandikappad, asocial, labil, lätt överviktig och glasögonprydd. Hardy lyckas dock sätta båda brödernas personligheter mitt i prick. Även om Ronnie och Reggie hade sett mer lika ut (samma vikt, inga glasögon, inga skavanker på näsan) hade vi i publiken lätt kunnat skilja dem åt på Hardys sätt att gestalta dem. Då hade för övrigt filmen antagligen blivit mer intressant att se också. Så hatten av för Hardy. Problemet är att jag var lika lite intresserad av dessa pojkar som jag var av snubbarna i Goodfellas eller La Motta i Raging Bull. Jag bryr mig inte om de hade en svår uppväxt, inte kan uttala engelska språket, kom från ett fattigt område, jada jada jada...

Jag vill också hylla Emily Browning i rollen som Frances. Hon går från klarhet till klarhet. Vi såg henne bland annat i Sleepng beauty i festivalen för några år sedan. Problemet här är att hennes karaktär är grund och utan intressant "story arc". Hon får helt enkelt för lite att göra. Hennes karaktärs resa i filmen blir därmed mindre spännande än vad den borde varit. Att jag inte kände mer för henne i slutet än vad jag gjorde är ta mig tusan skandal.

Denna film failar å det grövsta då jag var uttråkad, en big "no no". Och detta säger jag trots att jag som många andra i salongen skrattade gott åt Ronald Krays galenskap och absurda dialog. Visst han var kul, men hans roliga "sida" hänger och dinglar fritt i luften i en film som för övrigt var tråkig. Humorn blir inte grundad i en karaktär du bryr dig om och den tangerad närmast lyteskomiken istället. I vilket fall räckte den inte för att få mig på bättre tankar då det gäller betyget för filmen.

Jag ger Legend två citronkarameller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Legend har svensk biopremiär den 27:e november. På Filmfestivalen visades den 11:e, 12:e och 13:e november.