Taxi Teheran (2015)

Jafar Panahi är en iransk regissör som har belagts med yrkesförbud och slängts i husarrest. Jag hörde om honom för första gången 2011 då han släppte en dokumentär som heter This is not a film. Nu har han en ny film som inte är en film, Taxi Teheran. Inför festivalen när jag tittade igenom listan av filmer och gluttade lite på trailers fastnade jag för denna film med en gång. Den har en mycket lockande trailer som egentligen bara visar några klipp från filmen. Jag förväntade mig en humoristisk film med en del politik under ytan och mellan raderna.

Regissören har helt enkelt tagit jobb som taxichaufför och han spelar in sina kunder och sina samtal med dem. På ytan kan man lätt tro att detta är dokumentärt men om man tittar lite mer noggrant ser man snart att det är klippt, filmat med olika vinklar och att dialogen uppenbarligen är skriven, inte slumpmässig.

Detta är en snackis på festivalen och med rätta. Det är en film som är mer "viktig" än riktigt bra som film betraktad. Om jag ska vara sanningsenlig så slumrade jag till lite i mitten, under filmens svagare parti. Jag har hört om fler fall av sovande publik. Det blir kanske så med en film där han sitter och kör taxi hela tiden. Det är något sövande över att åka bil.

Filmen är rolig på sina ställen, men då är det mer "ett litet leende"-rolig. När vissa i publiken på ett fullsatt Skandia skrattar högt låter det krystat. Vissa åskådare är uppenbarligen angelägna att filmen ska vara roligare än den är. Jag tycker dock att filmen osar vrede mer än humor.

Filmen startar bra med en liten tjock dvärg som åker med en bit. Dvärgen säljer piratkopierade filmer och vi får lite filmorienterad dialog med Jafar. Tydligen gillar han Woody Allens Midnight in Paris. Senare kommer ett parti med lite trampande vatten. Panahi's systerdotter är en frisk fläkt och dialogen mellan henne och den store regissören om vad som är tillåtet att filma i Iran och inte är upplysande och mycket ironisk. Småleenden igen.

Filmens bästa parti är ändå det med den vackra kvinnan med rosorna. Hon har en monolog om hur det är i Iran och de ofriheter som där råder. Vissa i publiken applåderade mitt i filmen efter hennes brandtal förklätt till monolog. Äkta känslor.

I sista scenen kommer två busar från säkerhetstjänsten och stjäl Panahi's kamera, men kommer inte åt minneskortet så filmen "räddas". Ett bittert men passande slut med tanke på filmens politiska budskap. Panahi ser så otroligt sympatisk ut, varför ska de behöva jävlas med honom? I det fria ordets anda vann filmen guldbjörnen på Berlins Filmfestival. Filmen är värd pris mer för dess budskap och dialog, mindre för filmen som sådan. Man kan också ge Panahi ett pris för hans mod. Det lär inte undgå den iranska regimen att han gjort ännu en film som turnerar i världen nu...

Jag ger Taxi Teheran tre guldfiskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Taxi Teheran har svensk premiär den 27:e november.

Aspirerande filmare

Berlin