Jag hade hoppats på något liknande Maria Bloms underbara film Masjävlar från 2004. Det var en dramakomedi om en dalmas som återvände hem till bygden och stötte på en massa kulturkrockar mellan storstadsfolk och bonnfölket på landsbygden. Jag tyckte att handling, manus och skådespeleri funkade utmärkt i Masjävlar och den är en av de bättre svenska filmerna från de senaste 20 åren.
Missångerträsk är på pappret väldigt lik Masjävlar. Tyvärr kommer den dock inte upp i samma nivå. Handlingen är lite mer komplex, klart mer konstlad och mycket mer "tokroligt" osannolik (på ett negativt sätt). Filmen handlar om Nadja (Martina Haag) som åker till Norrland för att på låtsas gifta sig med en kompis kompis för att höja chanserna för att få adoptera ett barn från Kina. Men på grund av galna och tokiga förvecklingar träffar hon inte kompisens kompis utan istället den tystlåten samen Jocke som spelas av Ola Rapace.
Martina Haag har skrivit romanen som filmen bygger på och hon känner helt klart till karaktären hon spelar. Hon gör ett tappert jobb för att fylla sin Nadja med personlighet, humor och värme. Jag finner dock både hennes Nadja och Rapace's Jocke blir mer karikatyrer än riktiga individer i mina ögon. Humorn i filmen är inte för oss finsmakare. Istället är det den så vanliga svenska "dratta på ändan" humorn. Den humorn som jag brukar kalla "Göta Kanal"-humorn. Det blir slapstick och skämt som söks genom "bits" istället för karaktärsdriven humor som åskådaren själv får "upptäcka". Det är som att filmmakarna inte riktigt vågar lita på att publiken ska förstå en nedtonad humor som byggs upp av smart manus och istället öser på med en massa fysisk humor.
Vid sidan av humorn får vi lite kulturkrockar mellan Stockholms-bruttan och den tystlåtne men ack så vise samen samt en rejält jobbig gammal gubbe med ett hjärta av guld. Självklart blir det en del fiske efter publikens tårar om singelkvinnan som så gärna vill adoptera en bebis. Men till slut ger inte filmen mig så mycket. Helt ok för stunden om man tar filmen för vad den är (blink, blink Jojjenito).
Jag ger Glada hälsningar från Missångerträsk två "vidderna" av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Är "dratta på ändan"-humor verkligen den vanliga svenska humorn? Jag får inte den känslan men det kanske beror på att jag inte sett så många av just den typen av svenska komedier.
SvaraRaderaJag kommer med största sannolikhet aldrig se den här rullen.
Din pik i slutet tar jag för vad den är, ett lågvattenmärke. :)
Ping, Johan, inte pik. Kommer du inte ihåg att vi snackade om det uttrycket på lunchen i onsdags!? Man måste inte tolka allt neggigt... :-)
RaderaHaha, klart jag kommer ihåg det. Det var ju just därför som jag formulerade mig som jag gjorde. Förvånande (eller inte alls förvånande) hur ofta som ens skämt inte går hem på the interwebs, i det här fallet mitt försök till lättsam kontring. :)
SvaraRaderaAha, skämt. Trodde först att du av någon anledning kände dig påhoppad och avgav ett syrligt svar.
RaderaVet att du sa att du inte gillar uttrycket och det kan mycket väl vara överutnyttjat, men detta var ett läge då jag tycker det passade in. Mina 2 cents.
Gav dig en blinkning pga av att vi snackat om uttrycket. Var i all välmening. Hoppas du inte tog det som kritik...
"Hoppas du inte tog det som kritik..."
RaderaNEEEEEEEEEJ. Det gjorde jag inte. Alls. Ville skämta till det genom att själv använda just det uttrycket som vi pratade om och som jag inte gillar.
Oki-doki. :-)
RaderaHI5 på nyckelordet "tokrolig" :D Jag kan tycka att den höll sig väl inom rom-com-ramarna och där är väl humorn sällan bättre eller mer avancerad än den var här? Med undantag för fars-scenerna då.
SvaraRaderaHi5!! :-)
RaderaOm Masjävlar körde med igenkänningshumor (som jag gillar) var detta helt klart mer "tokroligt" som dessutom rann över gränsen till fars flera gånger (i fjällstugan, på renracetävlingen etc).
Kudos till dig som tog dig an filmen trots att den inte ligger i någon av dina favoritgenrer.