Så Som I Himmelen (2004)

Eftersom vi skulle se Kay Pollaks nya film Så ock på Jorden nere på Malmö Filmdagar tog jag mig tiden att se den första filmen Så som i Himmelen. Jag hade inte sett den så hyllade filmen från 2004 så det var väl dags kan man tycka. Ni känner alla handlingen... Michael Nyqvist som den världsberömda dirigenten Daniel som flyttar hem till sin barndomsby efter en hjärtinfarkt. Och hur han tar över den lokala kören, betuttar sig i den spralliga Lena och kämpar mot prästfanskapet i byn.

Ja men det detta var väl helt ok må jag säga. Det finns en hel del sköna skådespelarinsatser i denna film. Självklart blir man betuttad i Frida Hallgrens Lena, annars vore man ju av sten. Sen måste jag säga att Lennart Jähkel var en jäkel på att spela charmig och lite bufflig allt-i-allo och säljare deluxe. Moberg som det hustrumisshandlande svinet var bra. Prästjäkeln spelades av Niklas Falk och han var också en fröjd att se trots kraftigt överspel.

Mitt problem med filmen är att jag inte kan/kunde med Michael Nyqvist. Fy attans vilken trist och ocharmig älskare nummer 1 han är. Både karaktären och skådespelaren bakom gick mig på nerverna. Speciellt rollfiguren i filmen. Sällan har jag skådat en sådan osympatisk och idiotisk huvudperson i en romantisk komedi/drama eller vad nu detta ska föreställa.

Jaja, resten av filmen var helt ok, men den tråkige Daniel var ju med i nästan varenda scen. Allt från hans absurda klädval med italienska lågskor och kostymbyxor i den norrländska vintern till de patetiska scenerna när han skulle lära sig cykla var ruskiga. Hans kärlekshistoria med Lena trodde jag inte på en endaste sekund. Den kändes helt malplacerad och jag misstänker att det inte var meningen så.

Kan inte kritisera Pollak för att han pushar för människors rätt att leva sin liv som de vill och jag gillade att han stack kniven i ryggen på alla översittartendenser från kyrkan. Prästens fru Inger var en frisk fläkt. Däremot kan jag tycka att hans förkärlek för psykbryt, vrål och snorande gråt gick lite överstyr. Det var som att det skulle vara ett skrik var 25 minut eller så. Det kändes i slutet av filmen som att de lagts in på jämna mellanrum i filmen. Mycket konstig känsla.

Ok, nu har jag sett den. Den ruckade kanske inte min värld och det var kul att kunna förbereda sig inför uppföljaren som lyckligtvis inte kommer innehålla lika mycket av Nyqvists nuna.

Jag ger Så som i himmelen två sånger av fem möjliga.

Betyg: 2/5