Goat, Berns, Stockholm (2014)

Goat på Berns lördagen den 29:e november 2014

En kompis tyckte att jag går på konsert ofta. Jag vet inte jag. Det blir kanske en fyra-fem shower per år och det är kanske mycket. Jag har nu i alla fall varit på konsert igen. Denna gång med min gamle vän Plymschen. Vi var på Berns och såg det lite mystiska svenska bandet Goat. Första gången jag blev medvetna om dem var på Music and Arts Festivalen på Skeppsholmen i somras. De spelade precis före Neil Young som avslutade festivalen. Jag var givetvis där för att se Neil men det lilla jag hann se av Goat gjorde mig väldigt nyfiken.

Nu var det dags att se dem på Berns. Vi var där tidigt då vi inte fattat att det var förband, tvenne sådana till och med. Det första vet jag inte namnet på och de presenterade sig aldrig. Men de var dåliga så det gjorde inget. Efter förbandet tog jag och Olof plats allra längst fram mot scenen. Det andra förbandet hette Les Big Byrd och de hade en otroligt bra inledningslåt. Jag var helt blown away. Därefter sjönk kvalitén på låtarna väsentligt, men första låten var något speciell. Frontmannen på sång och gitarr hade lysande lampor på sig inklusive på fingrarna. Innovativt.

Båda förbanden spelade så högt att det gjorde ont i huvudet och så att jeansen bokstavligen fladdrade runt smalbenen på mig. Vi köpte öronproppar och valde en plats långt fram, rakt under de stora högtalarna så att ljudet flög ut ovanför oss. När Goat till slut kom in körde jag utan proppar då jag ville höra diskanten också och ljudet var marginellt lägre på deras del.

Goat är lite lustiga. Alla sju i bandet är utklädda och har masker. Alla är anonyma på scen såväl som i media. Gitarristerna och basisten är alla protesterande i sina val av kläder. En mannar rånarluva som om han vore med i AFA, en kille känner sig alternativ i svart burkamundering och den tredje har någon slags tält på sig och en Guy Fawkes-mask. Trummisen och bongakillen har utsmyckning som om de vore vildar från den amerikanska prärien med tillhörande masker över ansiktet. Till sist har vi de två sångerskorna som iklär sig indianmasker och stora vita klänningar med psykedeliska mönster. De dansar i extas unde de instrumentala bitarna vilka det finns många av. Musiken är en fusion av sjuttiotalsrock, funk, lite reggae-takter, psykedeliskt sextiotal och ett norrländsk svensk vemod. I vissa låtar är det otroligt bra, andra mest konstigt.

Konserten var kul att se. Jag fick gåshud två gånger, bland annat för den majestätiska avslutande "Det som aldrig förändras/Dirabi" precis före extranumret. Vi hade ju mycket framskjutna platser, vi stod så nära att jag kände mig genomborrad av de vilda blickarna från sångerskorna vi flera tillfällen. Tjejerna hade också varsin lång stav med fjädrar fastbundna i toppen. De använde dem som vapen i hotfulla utfall mot publiken. Effektfullt. Vi var inom räckhåll för vildarnas aggressioner, men det var bra platser för foton och videoinspelning. Alla bilder i denna revy är tagna av Olof eller mig.

Som avslutning av sista extranumret kastade rånarluvan ner sin gitarr på en högtalare och en särdeles elak ton tjöt svinhögt i lokalen. Jag hann inte riktigt reagera med fingrar i öronen och än mindre med pluggarna. Det ringde i mina öron hela vägen hem från konserten och hela natten. När jag vaknade nästa morgon hörde jag fortfarande en vinande ljud i huvudet och jag blev riktigt rädd att jag till slut hade dragit på mig tinnitus. Lyckligtvis försvann oljudet efter ytterligare halvtannat dygn. Puh, det var nära. Ska kanske gå på konserter mindre? Eller i alla fall skydda mig med öronproppar.

Foton tagna av Olof Plym Forshell och Fripps Filmrevyer.

Länk till en professionellt inspelad och komplett konsert från Belgien september 2014 finner du här.