Grace Is Gone (2007)

Stanley Phillips: Mission accomplished.

En av de filmer jag var allra mest sugen på inför mitt minimaraton över 2007:or var detta delikata drama med John Cusack i huvudrollen. Grace is gone behandlar vad som händer när mamman i en helt vanlig familj dödas i tjänstgöring i Irak. Mycket starka känslor förväntades och jag var nyfiken på skådespelarprestationer, både hos Cusack och hos de två flickorna. Det är ju mer vanligt att papporna åker iväg och potentiellt dödas så filmen är lite intressant med avseende på de ombytta könsrollerna. Hey, pk! Eller?

Min kompis Frasse hade för några år sedan en John Cusack-månad då han såg en Cusackfilm per dag i en dryg månad och detta var Cusack's bästa skådespelarinsats av alla, japp ALLA. Med min gamla man crush på Cusack i bagaget var jag givetvis mycket sugen.

Cusack's Stanley Phillips har två döttrar på 8 och 12 år. Filmen utspelas de två-tre efterföljande dagarna efter Stanley fått det så fruktade besöket till familjens lilla villa. Två stränga militärer ringer på dörren och framför budskapet och tackar å presidenten och nationens vägnar. Scenen när Cusack sätter sig i fåtöljen direkt efter han fått budskapet var nog det starkaste jag sett med den gode John. Filmljudet låter som i en tunnel och jag har för mig att man får känslan av att han får svindel. Frasse har helt rätt, detta var en mycket bra film om man ser till Cusack's skådespeleri.

Stan klarar inte av att berätta för döttrarna om vad som hänt deras mor så istället tar han med dem på en road trip till yngsta dotterns favoritnöjespark ända borta i Florida. Till slut faller dock fasaden och det oundvikliga måste ske. Filmen är känslosam, to say the least. Men jag hade hellre sett mer fördjupning. Nu blir det lite för lite av de känslostormar som jag förväntat mig. Hur reagerade döttrarna på lite längre sikt och hur klarade han av hela situationen? Jag hade önskat en lite längre film. Nu tog det slut efter ca 85 minuter precis efter han berättat för döttrarna. Det var bra men ofullständigt.

Barnskådespelarna är helt ok. Den äldre dottern är orolig och inlyssnande, den yngre är sprallig och lyckligt ovetande av den konstiga stämningen i bilen. På resan stannar de på ett motell och vid motellets swimming pool ligger en kvinna på en solstol med ryggen åt kameran. Hon är med i mindre än fem sekunder, kameran sveper bara förbi. Kvinnan spelades av Marisa Tomei såg jag i eftertexterna och på imdb... Konstigt tyckte jag, så känd men att man inte fick se henne. Bortklippta scener undrar man då.

Allt som allt en stark om än kort film. Jag ger Grace is gone tre starka känslor av sorg av fem möjliga.

Betyg: 3+/5